Prs tippest & JustAFriend

Det var inte planerat att vara så nedrans ärlig men det bara blev så. Lucas såg först inte riktigt ut att veta vad han skulle göra och tittade ner på sina fötter men snart så mötte han Elliots blick igen. Och även om det var svårt att tyda den andres känslor så var en sak säker. Han förstod.
Han hade definitivt inte varit med om samma saker men han förstod delar av det hela och han förstod att Elliot behövde prata. Att Lucas behövde finnas där. Lyssna. Istället för att fly från Elliots problem behövde han stanna. Ta itu med dem. Inte för att Lucas var en dålig lyssnare på något sätt, verkligen inte. Men en del saker var jobbiga att prata om.

Lucas tog tag i Elliots hand och drog med honom till den svarta soffan som var placerad framför en av rummets vita väggar.
"Berätta", sa han lugnt och samlat när de hade satt sig ner.
Och Elliot lydde. Ännu en gång. Orkade inte streta emot. Orkade inte tänka ut något annat. Orkade ingenting.
Han berättade. Inte allt. Verkligen inte. Men en del.
Om "han", för nu kunde han faktist använda rätt pronomen. Det var inte längre hemligt. Dock nämnde han aldrig namnet. Herregud, kan kunde ju inte bli så personlig. Dessutom skulle han aldrig göra det för Sebastians skull. Han visste ju att den yngre inte skulle varit bekväm med det och om det var något Elliot var bra på så var det på att respektera andra. Även om det i vissa fall innebar att inte stalka eller skicka något till personen han älskade, för att de känslorna inte verkade vara besvarade.
Om skolan. Om ångesten. Ja, till och med om ätstörningen. Men han besparade den jämnårige allt om hemmet, missbruken, självskadorna, självmodsförsöken och allt sånt. Det hade bara blivit för mycket. Och inget av det betydde ju ändå något i jämförelse med den förstnämnda. Sebastian.

Vad Lucas gjorde därnäst påminde ännu mer om Sebastian. Han lutade sig fram och gav Elliot en kram. Fan. Eller visst kändes det bättre, men åh vad han hellre skulle velat befinna sig hos någon annan...
"Det kommer lösa sig Elliot. Sebastian älskar dig. Du älskar honom. Ni kommer hitta varandra igen, jag lovar", Lucas drog sig ganska snabbt undan. Inte hundra procent bekväm med kroppskontakten.
Elliot mötte förvånat och tveksamt den andres blick och höjde frågande ett ögonbryn. Sebastian? Han hade ju inte nämnt den yngres namn. Lucas log lite smått.
"Det där sättet ni ser på varandra... Det är svårt att beskriva. Men alltså, ni älskar varandra Elliot. Det är så jävla uppenbart. Ni är dessutom fett söta tillsammans", han knuffade till Elliot löst i sidan.
Var det så uppenbart att det fanns något emellan dem? Nåväl, Lucas hade ett imponerande seende för detaljer så förhoppningsvis var det dolt för resten av skolan. Men älskar? Nej, för tillfället blev han ju för fan ignorerade. Den jämnårige hade ofta rätt i saker och ting men definitivt inte alltid.
"Du säger inget om det här till någon, va?", frågade Elliot osäkert. Lucas blev genast mer allvarlig. Såg Elliot djupt in i ögonen.
"Nej Elliot, du kan lita på mig".

Sebs mamma pillade med hans ostylade hår då han satt kvar vid middagsbordet efter middagen och diskuterade något dumt med Brandon. Brandon var jävligt smart, långt ifrån dum, men ändå fokuserade han på så jäkla dumma saker. Varför slarvade brodern bort en sån fantastisk intelligens på så oviktiga saker? Seb hade dödat för bara en liten bit av den intelligensen. Fan. Avundsjuka. Elliot skulle inte gillat det, förmodligen.
Fan, Elliot.

De pratade om lite allt möjligt. Även om det var omöjligt att få bort tankarna på den yngre och allt det andra så var det ändå skönt att försöka. Att försöka fokusera på allt det där som egentligen inte betydde något. Det som egentligen inte var viktigt. Fast som ändå var viktigt på något sätt, för att det gav honom tid att vila tankarna en gnutta från allt det jobbiga. I vanliga fall var det inte inte jobbigt att tänka på Sebastian. Tvärtom. De tankarna brukade vara lätta som moln och så där mysigt bubblande. Men det var inte så de kändes nu. För nu gjorde de ont. Så jävla ont. De var tunga och kalla och...sorgsna.

Framåt tiotiden gick Elliot hem. Han fick en kram av den jämnårige och sedan skiljdes de åt. Och Elliot ångrade inte att han gått dit. Visserligen mådde han fortfarande mer eller mindre piss, men ändå. Det kändes ändå bättre. Lättare. Mindre ensamt.
Väl hemma sprang han uppför trapporna. Förbi Eric som försökte säga något, troligtvis om ett visst telefonsamtal från skolsköterskan... Han orkade inte prata mer. Orkade inget. Så han la sig på madrassen. Med kläderna på. Och somnade. Bums.

”Herregud Seb, du kommer aldrig kunna plugga vidare”, utbrast Brandon frustrerat och slog näven i bordet. Jävlar vad orden sved. Aj aj aj. Visst hade Seb redan insett det men att få höra det så, i det tonläget, från sin egen bror, sved som fan.
”Jag vill inte göra det ens”, svarade Seb så nonchalant han kunde. Visade inte att orden tog på honom. Och Brandon gick på det. Han bara gapade och tittade på sin lillebror som att han inte förstod vem det var som satt framför honom.
”Du kommer aldrig bli något”, avslutade Brandon och skakade på huvudet innan han reste sig upp och lämnade bordet.

Seb gick upp på sitt rum. Efter någon timme knackade det på dörren, som då var olåst, och hans mamma steg in. Med den halvt efterlängtade mobilen i handen.
”Och så går du till skolan imorgon”, mumlade hon och räckte över den till sin yngsta son. Tittade honom allvarligt i ögonen. Seb nickade kort. Och sedan gick hon. Utan någon vidare diskussion.

Och direkt som dörren stängdes efter hans mamma gick han in på mobilen. Snap från Elliot. Från kvällen innan.
Var det en lång hejdå-snap? Liksom, hej, du var fin och så, men jag har träffat någon annan. För du är så fucking feg och vågar inte berätta vem du gillar.
Men nej. Det var ett godnatt. Med ett rött hjärta. Och Sebs hjärta började slå snabbare. Vad betydde det? Var allt som vanligt? Fan. Han fattade inget. Lät bli att svara helt och hållet.

Morgon. Egentligen ville han inte gå till skolan men det kändes inte riktigt som att han hade något val. Han hade ju stuckit dagen innan utan att berätta för någon och med tanke på vem han var osv, skulle folk definitivt uppmärksamma om han stannade hemma även idag.
Emmet, som sovit inne hos systrarna under natten, kom in i rummet för att klä på sig. Elliot var redan i full gång, även om det gick något långsamt. Tankar var oerhört utmattande.
"Varför är du randig?", frågade plötsligt den yngre. Elliot blickade ner på den yngre för att sedan titta på sin bara överkropp innan han trädde en grå tröja över huvudet. Hur skulle han förklara det? För en fyraåring...? Den yngre hade ju sett ärren många gånger, men de hade aldrig pratat om dem.
"När vissa personer blir jätteledsna eller arga kan det bli så...", han satte sig på huk bredvid den lille.
"Kommer jag också få sånna?", frågade Emmet med blanka ögon.
"Nej...nej Emmet. Du kommer klara dig", Elliot såg in i den lilles ögon och nickade smått för sig själv. Nej, aldrig aldrig skulle någon få skada honom. Oavsett om det gällde att skydda honom från sig själv eller andra. Ingen.

Elliot störtade ut genom dörren. Orkade inte med samtalet med brodern idag heller. Erics blickar brände sig in i själen och den äldres oro gick att känna på kilometers avstånd. Den hängde liksom i luften. Och Elliot hade ingen lust att ta tu i med den nu. Eller någonsin egentligen. Han hade klämt i sig ett äpple och sedan lämnat huset utan ett ord.

Korridoren var hyfsat tom. Elliot möttes av vännerna. Eller snarare de flesta av vännerna. Joseph och de andra två som lämnat efter redovisningen var inte inom synhåll. Lucas gav honom en ´kom ihåg att andas - blick´. Han började plocka med böckerna i skåpet.

Han somnade. Sjukt ändå, att tankarna tillät det. Men han var ju tacksam och så. Fyfan om han inte kunde sova. Han hatade att vara trött. Mestadels för att huvudet blev mos och han ville inte att huvudet skulle vara mos, särskilt inte när han hade fuckat allt med Elliot och var tvungen att tänka. Bete sig normalt.

Han vaknade. Senare än vanligt. Vilket innebar stress. Som fan. Snabbt steg han upp ur sängen och drog på sig första bästa svarta hoodie. Alldeles för stor, men nåväl. Svarta jeans drogs på och tänderna borstades, deoderanten drogs på men han fann ingen tid för att vare sig styla det fluffiga håret eller spruta på parfymen. Lite ångest fick han över det men vafan, han fick inte komma sent. Han ville inte svika sina föräldrar.

Snabbt cyklade han till skolan. Som en idiot, typ. I all hast hade han dragit på sig Brandons jeansjacka och sina egna slitna vans. Alldeles för kallt. Men han knappt bry sig ändå så det spelade ingen roll.

Sebastian syntes inte till någonstans. Elliot visste inte om han skulle vara tacksam eller orolig eller besviken eller...han visste helt enkelt inte. Men han var orolig. Väldigt orolig. Tänk om något hänt den yngre? Eller så var han bara arg på Elliot och stannade hemma för att slippa se honom. Det kunde mycket väl vara fallet och iså fall var han ju lättad eller tacksam, för ännu fler svårtolkade blickar var inte direkt det han behövde mest just då.

De gick in på lektion. Fysik. Ett ämne som krävde total närvaro och fokus. Blä.

Den mörkhårige steg in i skolbyggnaden tre minuter innan hans lektion började. Hjärtat bankade och huvudet snurrade. Kunde stress verkligen få huvudet att snurra sådär? Herregud, Seb, du har inte tid över att tänka på sånt. Han halvsprang till sitt skåp och slängde av sig jackan, drog åt sig rätt böcker, drämde igen skåpdörren, och sprang vidare till klassrummet.
Han lyckades faktiskt komma i tid. Visserligen var det på sekunden, men ändå. Att han kom i tid med rätt grejer var ju huvudsaken.

Elliot försökte att fokusera. Han försökte verkligen verkligen. Men det var någon annan som tog över allt tankeutrymme...
Skulle det aldrig sluta? Egentligen ville ju Elliot att Sebastian skulle finnas kvar bland tankarna hela tiden. Men inte som det var nu, när allt gjorde ont. Han ville bara ha Sebastian och att Sebastian ville ha honom tillbaks. Utan alla dumma hjärnspöken från bådas sidor. Men nu var ju Elliot en idiot så det var kört.

Lektionerna flöt på, Elliot tvingade i sig lite mat vid lunchen. Han ångrade lite att han berättat om ätandet för Lucas. Eller alltså, det kändes bra men det gjorde det så otroligt mycket svårare att fuska och dricka en massa vatten istället.
När skoldagen (äntligen) var slut gick Elliot raka vägen till sitt skåp. Packade ner skolböcker. Sa hejdå till vännerna och gick slutligen ut i den svala höstluften igen.

Anteckna anteckna anteckna. Inga lockar. Tänk inte på lockarna. Och... Fan. Där dök lockarna upp igen.
Så fort han steg ut ut klassrummet blev han uppmött av sportkillarna som berättade att de börjat sälja kalendrarna och frågade om Seb inte kunde hjälpa till med det under lunchen. Seb svarade, kanske konstigt nog, ja. Kanske mest för att han slapp matsalen då och risken blev mindre att han skulle få syn på Elliot.
Varför skulle allt kretsa runt Elliot? Fan.

Nåväl, på lunchen satt han och tre andra killar bakom ett bord och sålde kalendrarna. Det gick faktiskt ganska bra. En del bläddrade igenom kalendern och tittade imponerat på Seb, medan andra rynkade lite fundersamt på pannan. Hur som helst brukade de flesta köpa kalendern ändå i slutändan, så Seb låtsades som att det inte spelade så stor roll ändå.

Efter den sista lektionen gick han tillbaka till säljståndet. En del elever satt kvar sent på dagen och jobbade, så Seb och någon annan sportkille hade gått med på att sitta kvar i en timme efter att skolan egentligen slutat.