Almost PRS

Det var egentligen inte någon bra sak, att Hayley aldrig skulle kunna glömma Yaosus existens. I hans ögon hade han bara förstört livet för henne och gjort det allmänt svårt. Visst hade hon alltid hållit fast vid att han gjorde henne lycklig, men det hade ändå alltid känts på det sättet. Och nu kändes det så igen, trots att han aktivt sökt efter henne sedan han kommit tillbaka ut i friheten.
”Att få komma in låter fint..värme låter fint”, svarade den äldre mumlandes och följde efter tjugoåringen när hon rörde sig mot dörren. Han noterade hur hon gömt lådan med pulvret under jackan, som om det var det viktigaste i världen att den inte blev blöt. Synen fick honom till och med att skratta till, ofrivilligt. Det kändes bara så typiskt den Hayley han känt för flera år sedan att han inte kunna låta bli. Hon var liksom sig både lik och olik på samma gång, vilket han antog gällde även för honom själv. Samma ansikte, samma längd och röst men på något sätt ändå annorlunda.
Tjugotreåringen knöt igen påsen med hans egna matvaror innan de steg ut i regnet. Förmodligen bodde Hayley och de andra inte särskilt långt borta från den lilla mataffären, annars hade hon nog inte gått ut i det här vädret. Eller kanske han inte tog den yngre flickans beroende av chokladpudding på för litet allvar? Hon kanske hade fått för sig att gå flera kilometer för att mätta sitt behov?

Precis som Hayley hade trott så verkar det som att den tre år äldre inte fått vara inomhus på ett tag. Han ser alldeles förstörd ut, tröjan som hon stickat så att den skulle passa honom perfekt är nu rätt mycket för stor, han är väldigt blek och aningen grå i ansiktet. Även om hon fortfarande är avvaktande och osäker varför han lämnat henne, så bryr hon sig väldigt mycket om honom. Hon älskar honom fortfarande, och det gör så ont att se honom på det där sättet.
"Du kan nog få låna rena, varma kläder från Zihao.. kan göra en kopp te åt dig också, är även säker på att vi har någonting godare än tonfisk som du kan få, om du vill." Mumlar hon medan de frusna benen rör sig upp längs gatan, till lägenheten. Det är inte någon lyxig lägenhet direkt, men det funkar på den inkomsten hon har, och studiebidraget som Joshua får. Hon har ett eget rum iallafall, på så sätt kan hon fly från parets gulligull. Lyckligtvis är väggarna relativt tjocka, så hon behöver inte lyssna på deras knullande. Väldigt bra. Blicken glider inte upp mot Yaosu förrän han skrattar till. Ögonbrynen rynkar ihop sig och hon putar lite med underläppen.
"Vad skrattar du åt?" Undrar Hayley och börjar knalla upp för trapporna. De bor på den tredje våningen, men det finns turligt nog en hiss, däremot känns det lite bättre att ta trapporna när man väl kan. Efter en liten stund kommer de upp till lägenheten och hon öppnar dörren med ett ryck. Zihao kommer nog bli glad över att se sin bror, men antagligen chockad också. "Vi har besök.."

Torra, rena kläder lät mer som en dröm i tjugotreåringens öron. Nu hade han förvisso bara vandrat omkring ute i det dåliga vädret i några dagar, okej snarare två veckor, men ändå. Han saknade känslan av att vara mätt, för att inte tala om känslan att känna sig både ren och torr. Som sagt, rena kläder lät inte helt fel.
”Jag tar gärna en kopp te”, svarade den äldre och drog på munnen, medan de rörde sig genom regnet. Det var inget hårt regn direkt, snarare någon blandning mellan duggregn och måttligt regn. Däremot var det fullt tillräckligt för att Yaosu både skulle frysa och bli rejält blöt. Fast blöt hade han ju varit innan också, så det hade förmodligen med det att göra. Nåväl, det var i vilket fall ingen trevlig känsla och han uppskattade den absolut inte. Den var naturligtvis bättre än känslan han haft när han varit inlåst, men ändå.
”Åh..jag skrattade bara åt hur du skyddar din älskade chokladpudding”, förklarade han och följde darrandes efter Hayley uppför trapporna. Hon hade alltså skaffat en lägenhet tillsammans med Joshua och Zihao? Det var nog väldigt ekonomiskt, men att bo under samma tak som den yngre brodern var ju bara en enda stor mardröm.
När dörren gled upp, steg Yaosu genast på. Han var så kall och genomfrusen vid det laget att hela kroppen darrade som ett asplöv.
”Besök?” Zihao var snabb med att sticka ut huvudet, där han sedan stod och synade hallen. Av någon anledning var han misstänksam till en början, dock rann det uttrycket snabbt bort från ansiktet på honom.
”Uhm..hej?” Började tjugotreåringen och höjde tvekande en hand som hälsning.
”Hej? Hej?. Jag trodde att du var död”, tjöt den yngre Huaze brodern och slog till Yaosu över ansiktet ett flertal gånger. Inte hårt eller så, mer utav ren frustration. ”Du är borta i tre år och allt man får är ett jävla hej?” Uppenbarligen hanterade han hela situationen betydligt sämre än vad Hayley gjort.

"Det är klart jag skyddar min älskade chokladpudding! Blir bara äckligt om allt blir blött," mumlar tjugoåringen och tar av sig sina kängor och hänger upp jackan på en krok. Därefter rör Hayley sig mot köket och sätter på tekokaren. Hon vill så gärna krama den äldre, hålla om honom, men hon kan inte låta sig själv göra det. Inte innan hon fått reda på vart fan han tagit vägen och varför han inte försökt kontakta henne. Hon stryker händerna över ansiktet och rör sig istället till sitt egna rum. När dörren väl är stängd börjar tårarna att rinna. Fan. Att se hennes förredetta pojkvän får alla möjliga känslor att bubbla upp, hon vet inte hur hon ska hantera det. Eller jo, det vet hon. Hayley skyndar sig till byrån och drar åt sig en flaska. Det är inte bra, det vet hon, men hon kan inte riktigt sluta. Hon har redan druckit tidigare under kvällen, men just nu behöver hon det verkligen. Hayley öppnar flaskan och tar några klunkar innan hon glider ner mot golvet, och gömmer ansiktet i händerna igen. Klunk, klunk, klunk. Tjugoåringen känner sig riktigt värdelös att hon vänder sig till alkoholen, men hon kan inte göra mycket annat. Hon kan inte hantera det på något annat sätt. Öronen fångar upp en knackning på dörren, och innan Joshua sticker in huvudet lyckas hon gömma flaskan. Att hon kunnat gömma det i tre år är väl ändå rätt imponerande? Det tycker hon iallafall.
"Hur är det?" Undrar den jämnåriga och lutar huvudet mot dörrkarmen. Hayley torkar snabbt bort tårarna och ställer sig upp från golvet med darriga ben.
"Det är fint, tänkte bara byta om," ljuger hon och ser på Joshua tills han stänger dörren med en nickning. De långa, blonda vågorna sätter hon upp i en bulle på huvudet och drar sedan av sig både klänningen och strumpbyxorna. Istället sätter hon på sig ett par mjukisbyxor och en långärmad tröja, innan hon rör sig ut ur rummet igen.

Trots Zihaos utfall orkade Yaosu inte försöka försvara sig själv. Istället stod han där och tog sitt straff, tills han tillslut lyckades fånga in tjugoettåringen i en kram. Självfallet hade han velat göra precis samma sak när han stött på Hayley där i affären, men för det första hade han varit alldeles för chockad och för det andra visste han inte om det skulle ha varit okej. Tänk om det bara fått henne att må dåligt eller liknande? Nej, det var bättre att vänta tills han verkligen kände att det var rätt sak att göra, för hennes skull då. Den yngre brodern å andra sidan, han fick allt hållas. Hans känslor var långt ifrån lika komplicerade.
”Förlåt, förlåt”, mumlade den äldre och kände hur tårarna trillade nerför de bleka kinderna. Mänsklig kontakt var något han inte haft under de senaste åren, åtminstone inte någon verklig, meningsfull kontakt. De som jobbar med hans ”fall” hade klämt lite på honom och stuckit in en hel del nålar, men det hade snarare varit tortyr. Typ som det hade varit tortyr att tvingas skifta när man satt fastspänd och utsträckt över ett bord, ett sånt där obducenter hade när de obducerade någon.
”Vart fan var du någonstans? Varför kontaktade du inte någon av oss för att låta oss veta att du fortfarande var vid liv?” Storbölade Zihao och snyftade ner i tjugotreåringens axel, medan den sistnämnde strök honom lugnande över ryggen.
”Jag berättar när Hayley kommer tillbaka, okej? Och när jag fått en kopp te..åh vad jag har saknat te”, svarade Yaosu tyst och såg sig omkring efter den yngre flickan. Vart hade hon tagit vägen? Hade hon gått och bytt om eller hade hon gått undan för att allting blivit lite för mycket? Han gissade på det sista, men det kanske var någon blandning?
Zihao drog med den äldre brodern in i det lilla köket, där han tryckte ner honom på en av stolarna och började göra i ordning te med vattnet som nyss kokat upp. Under tiden satt Yaosu och stirrade ner i bordet, med händerna knäppta i knät och ögonen glansiga. Det var inte förrän Hayley kom tillbaka som han höjde de mörka ögonen igen.
”Är du okej? Vill du att jag ska gå?” Undrade han och spände fast blicken i de kristallblå ögonen. Hon hade gråtit, så mycket kunde han avgöra. Och inte bara det, det kändes även som något mer utöver det..hennes lukt var liksom annorlunda, men han kunde inte för sitt liv sätta fingret på vad det var.

Kanske Hayley borde ha tagit sig tiden för att det inte ska synas att hon gråtit... hon hade bara strukit bort tårarna och tänkt att det räcker, men den tre år äldre känner henne väl, det är inte konstigt att han kan se när hon gråtit. Hon har gråtit många gånger i hans sällskap, av många olika anledningar. Nu är det iallafall så att den andre noterat det, annars hade han nog inte frågat om hon är okej. Helt ärligt skulle hon vilja reagera på precis det sätt Zihao gjort, slå honom för att sedan omfamna honom i en stor bamse kram. Men hon kan inte tillåta sig själv att göra det. Hon skulle vilja storböla framför Yaosu istället för att gömma det, visa att hon verkligen saknat honom.. men efter att han inte hört av sig efter hennes missfall så kan hon som sagt inte tillåta det.
"Det är okej," försäkrar hon tyst med ett halvt leende på läpparna. Det är inte okej, men att prata om det skulle bara förvärra saker. Allt hon vill just nu är att höra honom förklara. Hayley slår sig ner på stolen mittemot Yaosu, medan blicken faller på allt förutom honom. Om han ser hans ansikte kommer hon bara börja gråta igen. "Vill du förklara nu?"

Yaosu kupade händerna om koppen med te som Zihao placerat framför honom. Den började genast värma upp de kalla, stela fingrarna och handflatorna, vilket var väldigt skönt. Ögonen var fortfarande fästa på Hayley och ett svagt, nästan omärkbart leende befann sig över de bleka läpparna. Jo, om det var något han ville göra så var det att äntligen förklara vad det var som egentligen hänt. Hon förtjänade att veta, det gjorde de alla tre.
”McGonagall gav mig sparken samma kväll som du fick missfall..jag lämnade skolan dagen efter och tog mig till den läckande kitteln, för att klura ut vart jag skulle ta vägen nu när mitt hem, eller vad man nu ska kalla det för, slitits ifrån mig..” Tjugotreåringen tystnade och tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”Jag fick ett rum och stannade i några dagar, allting gick ändå helt okej och jag trodde att allting skulle ordna sig trots omständigheterna men..men när jag gick till Gringotts för att växla till mig mugglarpengar..” Ännu en gång tystnade Yaosu och smuttade på det varma teet, som värmde upp hela kroppen genom en enda liten klunk. Åh vad härligt. ”Ministeriet tog mig, bokstavligen. De var egentligen ute efter dig, Zihao, men eftersom du tydligen var väldigt duktig på att slinka undan tog de mig istället”, fortsatte han och ryckte på axlarna. Med samma, bleka leende ställde han ner tekoppen och drog av sig den stickade tröjan och därefter T-shirten han var under. ”Har ingen aning om hur många gånger de stack mig och slog mig och bröt mina ben, men antar att det här kan ge er någon form av idé”, mumlade Yaosu och sneglade ner över bröstkorgen, som var alldeles full av blåmärken, fula, tjocka ärr och tusentals små stickhål som aldrig fått sig ens en chans att läka. ”Min favorit var när de bröt nacken på mig bara för att se vad som skulle hända.” Han skrattade till och kramade om den stickade tröjan med ett bistert uttryck strykandes över ansiktet. ”Och tja, uppenbarligen lät de mig inte kontakta någon..jag försökte, men de kom alltid på mig och straffen var inte trevliga direkt.”

Okej, historien som berättas är betydligt värre än vad Hayley förväntat sig. Helt ärligt så skulle hon föredra om han struntat I att kontakta henne, bara han varit säker och inte blivit misshandlad på det här viset. Att lyssna på det här får hjärtat att nästintill krossas, och hon gömmer sitt ansikte i sin ena hand, vars armbåge vilar mot bordet. Den smärta som hon genomgått de senaste tre åren är inte nära det som hänt den tre år äldre. Fan, hon hade alltid velat att den andre skulle vara säker, inte behöva gå igenom mer smärta, men det hade hon misslyckats med. Nu hade hon inte direkt möjligheten att skydda honom när hon var medvetslös, men ändå.
"Förlåt.. förlåt för att jag inte letade efter dig," viskar tjugoåringen och stryker bort tårarna. Hon hade varit så säker på att Yaosu inte ville veta av henne, och så fel hon haft. Om hon bara tänkt till så kanske de kunde ha hjälpt Yaosu på något sätt. Man vet aldrig. När Yaosu sedan tar av sig sina tröjor fortsätter hon att försöka få bort tårarna som rinner. Hon vill inte gråta, men uppenbarligen kan hon inte styra det för närvarande. Hayley gnager sig i underläppen innan hon sträcker sig efter den andres händer, och fångar upp dem i sina. Fan vad hon saknat hans händer, de är så mycket större än hennes egna, så varma och välkomnande.
"Jag är glad att vi stötte på varandra Yaosu, fan vad jag har saknat dig," hon vet inte vad hon ska säga, han har behövt genomgå hemska saker, allt hon kan göra är att ställa sig upp, tassa fram till honom, och dra in honom i en kram.

Stämningen i rummet sjönk sakta men säkert, dalade ner mot botten av avgrunden de befann sig ovanför. Det var nog ingen av dem som förväntat sig ett svar som ens liknade det han nyss gett dem, och det klandrade han dem verkligen inte för. Vem hade kunnat veta att något sådant skulle hända? Att människor kunde vara så grymma och hemska? Nej, det var helt oförståeligt enligt tjugotreåringen och han visste mer än väl att det var det för de andra tre runt bordet också.
”Det är inte ditt fel, Hayley..jag tror inte att det skulle ha lett till någonting heller, om jag ska vara helt ärlig. Visste inte ens att avdelningen de höll mig i existerade”, protesterade Yaosu och skakade på huvudet. ”Pappa och mamma kom till och med förbi en dag bara för att se till att ingenting av det de höll på med skulle bli offentligt. De tittade inte ens på mig”, fortsatte han och började med gnagandet i underläppen ännu en gång. Läpparna var så torra att tänderna enkelt skar igenom den sköra huden. De hade blivit vassare, gula och frånstötande. Kanske inte för en annan, men personligen kände han sig verkligen äcklig, och tydligen delade båda hans föräldrar den meningen.
Det var inte förrän Hayley drog in honom i en kram som tårarna verkligen bröt sig loss. Nu kunde man verkligen inte tala om att de slingrade sig nerför de bleka kinderna, nej, de forsade nerför den släta huden. Som små forsar nästan.
”Inte lika mycket som jag har saknat dig..för även om du inte var där rent fysiskt så var du ändå det enda som höll mig kvar på jorden. Jag ville dö så många gånger men tvingade mig själv att fortsätta så att jag kanske, kanske kunde få se dig igen”, snyftade Yaosu och snörvlade därefter till. Det var sant, allt det han sagt var sant. Hayley var den enda anledningen till att han orkar med det hela.
I och med snörvlandet kom tjugotreåringen dock på andra tankar, då han fann sig själv kunna placera vad det var som var annorlunda med hennes doft. Alkohol, hon nästan stank av alkohol. Förmodligen var det inte ens noterbart av en annan, men Yaosus stackars luktsinne var helt förstört - alltså förstört på så sätt att det alltid var förhöjt, lite som om hans inre anatomi och så vidare permanent ändrats.
”Men jag är inte den enda som haft det tufft”, mumlade han lågmält in i ett av tjugoåringens öron. ”Tog spriten bort en del av smärtan som du tvingats genomgå? Tar den bort smärtan?”

När tjugotreåringen talar om att hans föräldrar kommit och hälsat på, bara för att försäkra sig om att det inte skulle bli officiellt, blir Hayley faktiskt förbannad på dem. Vilka föräldrar gör något sådant? Hayley stryker handen över de mörka lockarna och sluter ögonlocken ett slag.
"Dina föräldrar suger.. förlåt, jag önskar att jag kunnat vara där med dig, du förtjänar så mycket bättre," viskar hon och sväljer hårt. Att krama om Yaosu känns så bra, hon har saknat hans famn.. hon har saknat allt med honom. Han förtjänar inget av det som hänt honom, han är helt ärligt den snällaste och mest godhjärtade personen hon känner, och att han behövt genomgå så mycket smärta är sjukt. Hon snyftar till när Yaosu säger att hon varit den som hållit honom kvar, det får tårarna att dubblas.
"Det glädjer mig att du orkade vara kvar, vet inte vad jag skulle göra utan dig längre än de här tre åren," Det som kommer därnäst får däremot det lilla leendet som vuxit fram att försvinna. Hayley borde ha stoppat i sig massvis med tuggummin, slängt en del lager över sig för att få bort lukten. Men hon visste inte att Yaodu skulle känna av det.. De andra två har liksom aldrig tagit upp det med henne. Hon stryker händerna över kinderna i ett försök att sluta gråta, tyvärr funkar det inte direkt. De kristallblå ögonen glider mellan Joshua och Zihao, de hade väl inte hört det där? Förhoppningsvis inte.
"Det hjälper ja.. men jag har det under kontroll." Jodå, ljug för dig själv om det.