Prs tippest & JustAFriend

~Lucas perspektiv~

När Elliot och de andra i gänget gått så var det i stort sätt bara Lucas och några elever från klassen under som var kvar i korridorerna. I vanliga fall brukade han hänga med någon vän eller Sarah, hur som helst gå ifrån skolan ganska direkt. Men inte idag. Allt det där Elliot sagt dagen innan hade etsat sig fast i huvudet. En del bitar var ju svårare att ändra på men det där med Elliots...vän, det var ju bara oförklarligt. Nej, även om han egentligen inte hade något med saken att göra så tänkte han inte bara stå och se på. Det var i alla fall värt ett försök att hjälpa de två att reda ut vad det nu var som var fel.

Efter en stunds letande fann han tillslut Sebastian. Det var egentligen bara tur för Lucas hade verkligen ingen koll på andras scheman. Knappt sitt eget om han skulle vara helt ärlig.
Den yngre satt vid ett säljstånd och såg ut att sälja... Kalendrar? Nåväl, Lucas brydde sig inte. Han gick fram till bordet och hälsade artigt på pojkarna på andra sidan.
"Du Sebastian, kan jag prata med dig en stund?", han log ursäktande till den yngres kompanjon och vände sig sedan om och började gå bortåt en tom sidokorridor lite skymundan. Där ingen skulle höra. Han nickade åt Sebastian att följa med.

Någon enstaka elev nappade och köpte en kalender. Seb sköt fram en mot eleven och tog emot de skrynkliga sedlarna. La varsamt ner dem i kassaskrinet. Låste. Tittade upp på killen bredvid sig. Han var inte med i kalendern själv. Kanske förståeligt, då han såg ut att vara minst lika tunn ut som Seb själv. Inte kalendermaterial, alltså.

Och sen dök Elliots kompis upp. Seb försökte komma ihåg vad han hette men han kunde inte. Fan. Varför var han sämst?
Och var Elliot arg på honom? Så arg att han skickade sin vän för att snacka med Seb? Fuck. Han svalde hårt och tittade på den äldre killen framför sig. Hjärtat började slå lite snabbare, mycket hårdare. Det kändes som att han skulle spy upp hjärtat. Smärtan började sprida sig i handflatorna. Så som den brukade göra när han blev stressad eller plötsligt ångestfylld.
Han reste sig upp och följde efter. Osäkert. Skakigt. Vad hände?

Sebastian såg livrädd ut. Lucas förstod inte riktigt varför. Elliot hade förstått, men Lucas var inte Elliot, han tänkte inte alltid ett steg längre. Han tänkte att han faktiskt var helt ofarlig(vilket han ju var) och hade något viktigt att säga typ.
"Du, jag ska inte mörda dig", sa han skämtsamt, men självklart även sanningsenligt och log smått åt den yngre. Han gick in i den tomma och dunkla sidokorridoren. Det var inte en plats som riktigt prioriterades av någon. Lite klotter, nån trasig lampa här och var.

Okej, just det, han visste inte fullt ut vad han skulle säga. Bra planerat där.
"Jo jag...alltså vad fan håller ni på med? Du och Elliot? Ni typ iggar varandra. Du var inte här igår. Jag brukar inte hålla koll på sånt men Elliot bryr sig om dig så då gör jag också det, okej? Jag vet inte varför men alltså Elliot var inte heller i skolan igår. Eller bara en kort stund. För sen drog han och...", jösses. Det här med att prata strukturerat och så vidare var verkligen inte Lucas grej.
"Förlåt, jag är lite rörig men det jag typ vill säga är ju att ni älskar varandra. Elliot har inte sagt det, kanske till dig, vad vet jag men alltså jag är helt övertygad. Han kanske måste erkänna det för sig själv eller så är han rädd att göra dig obekväm på något sätt, du vet nog hur han är. Och ursäkta mig om jag har fel men det är ganska uppenbart att du känner något liknande för honom. Det är lite av ett mysterium vad som snurrar runt i Elliots huvud men jag tror han har hittat någon som försöker förstå, vad han nu vill berätta. Jag vet ju egentligen typ inget om er men alltså, sen du kommit in i bilden så har han förändrats, alltså den där redovisningen och dagdrömmandet på lektionerna, du gör något med honom som jag aldrig kommer förstå mig på. Men det är fint", han tog en liten andningspaus. Jäklar vad bra han var på att babbla.
"Och asså jag vet ju inte nåt som sagt så om Elliot vart ett rövhål eller vad vet jag så ber jag om ursäkt. Jag borde ju egentligen inte lägga mig i liksom. Men jag kunde inte bara stå och se på. För vad ni håller på med nu är ju bara dumt. Ni behöver ju varandra - fattar ni inte det?", nä nu hade han babblat på för länge.
"Umm så ja, förlåt, ni har säkert era anledningar men annars...slösa inte bort nåt fint. Okej?", han blickade in i Sebastians mörka ögon.
"Och Elliot vet inget av det här. Han skulle troligtvis typ mörda mig för att jag typ stör dig eller nåt men jag behövde liksom säga nåt", han gick ut i huvudkorridoren och vände sig halvt om i farten.
"Öh, lycka till med försäljningen. Hejdå!"

Seb log krampaktigt. Försökte panikartat tolka situationen. Vad fan var det som hände? Hade Elliot skickat sin kompis för att "dumpa" Seb? Fast de var ju inte ens tillsammans från första början så det skulle ju inte gå att dumpa honom. AAAAH!
Han fick inte en syl i vädret så fort som den äldre börjat tala. Det gick nästan för snabbt för hjärnan att ta in allt. Var inte Elliot i skolan igår? Var hade han varit? Seb önskade att han hade gått hem till honom. Men fan, såklart inte.
Älska? Hjärtat bultade ännu hårdare inne i bröstkorgen. Älskade Elliot honom? Älskade Seb Elliot? Herregud. Älskade de varandra? Varför hade inte tanken slagit honom förut? De älskade varandra. Och Elliots vän, som verkade vara en bra vän, hade lagt märke till det. Fan. Herregud. Ja. Ja. Ja!
"...Okej", sa han och svalde hårt. Följde den äldre med blicken där han gick ut i huvudkorridoren igen. "Tack. Hejdå."
Han tittade på när den äldre förmodligen lämnade honom ensam i sidokorridoren. Sedan tog han upp mobilen. Tog hastigt en bild på sina slitna skor och skrev.
"Älskar du mig?" skickat till Elliot.

Lucas log vänligt mot den yngre innan han drog iväg till sitt skåp. Plockade ihop alla grejer och drog hem. Troligtvis skulle han träffa Sarah lite senare.
Herrejösses, han behövde verkligen öva på att dra ner på tempot. Prata tydligt. Långsamt. Färre ord. Nåväl, förhoppningsvis hade det framgått vad han ville få sagt och förhoppningsvis hade även Sebastian tagit till sig av orden. Förstått att Elliot behövde honom. Och att han behövde Elliot. Att de behövde varandra.

~tillbaks till en förvirrad själ (aka Elliot)~

Det var ingen hemma, hur nu det hade gått till. Det hände ca aldrig. Elliots mamma lämnade ytterst sällan huset och de andra slutade oftast innan Elliot. Det gjorde ju dock inget att ingen var hemma. Det var faktiskt ganska skönt. Inte en massa ljud. Inga jobbiga blickar. Ingen som tvingade honom att äta...
Skärmen lös upp. Snap från Sebastian. Hjärtad tog liksom ett skutt. Han blev ju glad...typ. Fast mest nervös. Och rädd. Skulle han bli typ dumpad ish? Fast de inte ens var tillsammans? Eller skulle den yngre bara fastställa extra tydligt att han verkligen inte ville han Elliots i sitt liv.
Men nej. ’Älskar du mig?’. Förrvirringen i Elliots hjärna var total. Var det en rimlig fråga att ställa efter att ha typ ignorerat i ett dygn? Fast det var väl fint. Eller? För då hatade väl inte Sebastian honom? Eller så frågade han det bara för att typ använda det emot honom, ’så du älskar mig? Det gör inte jag'. Blä. Fast nej, Sebastian var inte sån. Sebastian var inte elak. Han var ju för fan underbar. Och förvirrad, precis som Elliot.
Men nej, de kunde inte ha den här konversationen via fotbilder på snapchat. Elliot tog en bild på sina rosaprickiga strumpor, han hade fått dem av Emma, som fått dem av en kompis, som köpt fel storlek. Nåväl, Elliot gillade färger.
"Kan vi ses?", skickat till Sebastian.

Hyfsat snabbt svar. Men inte ett svar på själva frågan. Fan. Seb ville ha det direkt. Svart på vitt. Kan vi ses? Kanske hade Elliots vän helt fel och Elliot ville bara bli av med honom. Fast klarade inte av att göra det via snapchat för att han var alldeles för godhjärtad för det.
”Antar det. Är du hemma?”, skickat i sällskap av en likadan bild som förut.
Seb hade ingen aning vad han skulle förvänta sig. Och nu gjorde han också det som hans mamma hade bett honom att inte göra. Övertänka. Bygga upp mardrömsscenarion. Panik. Ånej. Fan fan fan.

Var han hemma? Jo, uppenbarligen men alltså om det innebar att Sebastian skulle komma dit så kanske svaret borde vara något annat? Fast Elliot var till och med dålig på att ljuga via text så det var väl inte ens en idé att försöka sig på någon lögn. Eller så undrade bara den yngre så de kunde bestämma nån plats relativt nära. 'Antar det' var inte ett övertygande svar men det fick duga. De innebar ju att de kunde ses.
"Mm, är hemma", med ytterligare en bild på fötterna. Skickat.

Hemma. Hos Elliot. Seb, det är inte farligt där. Bara ett fattigare område... Med en alkoholiserad mamma... Herregud Seb, så jäkla överklassunge-tänk. Pinsamt. Elliot bodde ju där. Hur hemskt kunde det vara? Nej, det var bara Seb som var otroligt mesig och dömande.
”Okej. Kan jag komma inom?” skickat tillsammans med en bild på de slitna skorna igen.

Fan. Skulle Sebastian komma hem till honom? Elliot hade aldrig tagit hem någon. Det var ju inte farligt eller så, han skulle ju aldrig låta något hända den yngre men han skämdes. Fast Sebastian visste ju redan ungefär hur han hade det. Rättare sagt, han var den enda som visste ungefär hur Elliot hade det. Så det var ju ingen big deal, eller? Fast det var det ju. Fan.
"Sure men du får ta fönstervägen", ja dörren gick inte. Då fanns det ju en risk att Elliots mamma eller syskon kommit hem och han ville verkligen bespara den yngre det mötet. I alla fall för nu. Dessutom skulle dörren innebära att Sebastian skulle behöva se resten av misären och det ville inte Elliot. Nej, hans rum räckte. Minst misär. Minst möbler.
Sebastian var ju expert på fönsterklättring så det gjorde väl inget?

Fönstervägen? Fair enough, egentligen med tanke på att Seb sagt liknande till Elliot tidigare. Men tanken inom honom som sa att Elliot var arg gnagde. Tänk så hade vännen haft helt jävla skitfel? Risken för det var hög. Så hög. Alldeles för hög.
"Fine. Men du får stå och vinka eller nåt så jag fattar vilket fönster." Skickat.
Hård, kall ton? Ja, fan. Alldeles för kall och hård. Men det var för sent för han hade redan skickat iväg snapen när han insåg det.