Prs tippest & JustAFriend

Varför skrev de såhär? Kallt. Utan känslor. Det var Elliots fel, eller hur? Ja, bara Elliots. Som vanligt alltså. Ughhhh.
"Mm, på höger sida, andra våningen”, så Sebastian åtminstone hade någon form av beskrivning att gå efter. Men det var nog inte så svårt att missa. De hade inte så många fönster och på övervåningen var hans det enda det gick att klättra upp till utan alltför stor ansträngning.
Han tog en bild på det smutsvita taket med alla dess sprickor och skickade.

Höger sida, andra våningen. Okej. Seb kände inte sig välkommen. Men varför skulle Elliot vara varm och Elliot-ig när Seb var kall och jävligt Seb-ig? Ugh. Han gick tillbaka till det lilla kalenderståndet. Idrottskillarna hade näsan begravd i mobilen och verkade inte alls fokuserad på att sälja något.
”Du, jag måste dra”, sa Seb och ställde sig framför honom. ”Sorry.”
”Ah vafan, okej då”, suckade idrottskillarna och la ner mobilen. Seb gjorde en ’sorry-för-att-jag-är-så-obror’ min innan han vände på klacken och gick till skåpet. Drog på sig den allt för kyliga jeansjackan och körde ner något onödigt i ryggsäcken innan han lämnade skolbyggnaden. Satte sig på cykeln och begav sig mot Elliots hus.
I det dåliga området.
Ånej. Lite ångestkänslor dök upp i kroppen. Men det var ju ingen fara, Seb. Lugn.
Snart kom det vagt bekanta huset närmre honom. Det som var typ täckt av buskar. Han hade inte sätt själva huset innan. Men nu gjorde han det.
Höger sida. Andra våningen. Okej. Han klättrade upp. Det kändes inte lika stabilt som när han klättrade upp till sitt eget rum.
Han knackade på fönstret.

Elliot satte sig på madrassen. Fan, nu var det ju inte bara Sebastian som betedde sig kyligt. Nu gjorde ju Elliot det samma. För att han typ tänkte att det var bättre att inte vara för på om Sebastian nu hatade honom. Vilket han ju kanske inte ens gjorde så allt var ju bara jävligt dumt.
Det knackade på rutan. Elliot tittade upp. Sebastian.
Okej, ingen återvändo. Alltså, han ville ju träffa den yngre. Prata med den yngre. Men han var rädd för vad som kunde tänkas komma ur deras samtal. Om han skulle bli ”dumpad” (trots att de aldrig var tillsammans).
Han reste på sig och gick fram till fönstret. Den tidigare vita färgen var på god väg att lossna helt. Gångjärnen var rostiga och isoleringen var nästintill obefintlig. Det gnisslade till en aning när han öppnade.
”Hej”, han backade undan en aning så Sebastian kunde klättra in från det lätt svajande plåttaket. In i rummet. Som inte längre var en hemlighet reserverad för Elliot och hans familj. Han såg sig snabbt omkring i rummet. De tre grå väggarna och den tidigare grå, nu halvt sönderskurna. På det stora skåpen med den blå skrivboken under. På den prydligt staplade högen med blandade saker i ett hörn. Och självklart på den slitna skumgummimadrassen på golvet. Det var allt som fanns i det lilla rummet. Vad tyckte Sebastian? Skulle han dra direkt, utan att ens prata? Elliot försökte tyda hans ansiktsuttryck.

Elliot gick fram mot fönstret och öppnade. Seb klättrade in och tittade sig därefter storögt runt om i rummet. Fan, vad indiskret. Men han kunde inte hjälpa det. En madrass. En m a d r a s s. Ingen säng. Och väggarna kändes sjabbiga. Särskilt den som var halvt sönderskuren. Helvete. Hur hade Elliot känt när han varit hemma hos Seb? Ångest.
Den yngre vände blicken mot den äldre. Tog in lockarna, de gröna ögonen, fräknarna. Svalde hårt och kände sig plötsligt illamående på grund utav hjärtat som bankade allt för hårt. Kunde Elliot se hur det nästan bankade ut ur bröstkorgen? Förhoppningsvis inte.
”Hej”, mumlade han och tvingade sig själv att bilds en ögonkontakt.

Fan, Sebastian såg typ chockad ut. Eller illamående. Inte särskilt glad i alla fall, varför han nu skulle vara det med tanke på omständigheterna. Det hade ju bara vart skumt om han var sådär sprudlande när han sett hur Elliot bodde.
"Så ja, det här är mitt och Emmetts rum", mumlade han och såg sig om med ett litet, bittert leende. Han vände tillbaka blicken mot Sebastian. Fan. Han hatade stämningen. Hatade hatade hatade. Vad var det som var fel? Skulle Sebastian bli obekväm om Elliot gick närmre? Förhoppningsvis inte. Han ställde sig närmre den yngre.
"Vad är det?", frågade han försiktigt och började förstrött pilla med Sebastians hår. Var det för mycket? Tänk så hatade Sebastian honom. Och typ blev äcklad av av att vara där. Fan.

Elliot kom närmre. Och började pilla med Sebs ostylade, fluffiga hår. Nervositeten steg och hjärtat bankade ännu hårdare. Nästan desperat, som att det, likt hela Seb, ville lämna hela situationen så fort som möjligt.
Han fattade verkligen ingenting. Var Elliot arg? Men varför pillade han då med håret? Kanske ville han inte krossa Sebs känslor helt och hållet bara. Ville vara lite snäll innan han dumpade honom.
De mörka ögonen lämnade de gröna och blickade istället ner i golvet.
”Du verkade så jävla off i förrgår”, började han tyst. Ville nästan spy. Fan. ”På snapchat. Och det är kanske dumt men jag vet inte, jag vet fan ingenting, men du kanske har hittat någon annan och vill inte ha mig längre.” Han sköt undan den äldres händer från sitt hår och bet sig i läppen.
”Men det är okej. För du är ju liksom ute nu och jag är inte det, och jag vet inte ens om jag är g- om jag är gay...” han avbröt sig själv och skakade frustrerat på huvudet innan han satte sig på huk. Begravde ansiktet i sina händer. Allt var så jävla dumt och det var bara hans fel. Varför kom han ens dit?

Elliot bara stod där och gapade. Blickade ner på den yngre, hukandes på golvet. Behövde ett par sekunder att ta in det den yngre nyss sagt.
"Vänta va? Det var ju du som inte svarade?! Sebastian, det ju för fan du som ignorerat mig i två dygn! Jag trodde du hatade mig!", Elliot hade höjt rösten en aning för ovanlighetens skull. Han drog sig frustrerat i håret.
"Och träffa någon annan...", Elliot försökte samla sig.
"Jag vill inte ha någon annan. Jag trodde det typ skulle bli lättare efteråt men det enda jag fått ut av den där jävla redovisningen är vänner som lämnat, en jävla massa blickar och så du nu som tydligen bara lekt runt med mina känslor. Så inget av det här var på riktigt?! Det var bara nån rolig grej, eller?!", Elliot avbröt sig själv och sjönk ner intill väggen. Begravde ansiktet i händerna. Allt bara rasade, när skulle han nå punkten när allt bara kunde bli bättre? Förhoppningsvis snart, den kändes nära.

Allt var Sebs fel. Fan, varför hade han ens kommit dit? Så jäkla dumt. Elliots kompis sög ju. Allihopa sög. Kände någon av dem ens Elliot på riktigt? Alla verkade vara sådär ytliga och äckliga. Fan, Seb. Fan dig för att du gick på det.
”Jag hade inte min mobil”, mumlade han till svar. Innan han ens tagit in allting som den äldre sagt. Vad fan skulle han säga? Han hade ju definitivt fuckat med den äldres huvud. Faaaaan. ”Mamma tog den. Jag hade inte den. Jag hade inte den.” Han tittade upp från handflatorna och såg den äldre lutad mot väggen, ansiktet begravt i händerna. Fan.
”Och jag sa ju att jag inte vet någonting”, fortsatte han. Osäkert. ”Men det enda jag typ vet är att jag gillar dig. Sen vet jag inte om det är något jävla undantag för jag har gillat tjejer innan och sånt men...” Han slutade prata. Fanns egentligen inget att säga.

Så han hade inte mobilen? Då var det väl inte Sebastians fel? Eller? Fast den yngre hade ju öppnat godnatt- snapen dagen därpå och inte svarat. Fast nu sa han ju att han gillade Elliot. Att han 'gillar' Elliot. Inte i då-form. Fast han kanske bara sa fel. Ughhh.
"Det är ju inte så det funkar...", mumlade han och blickade upp på Sebastian.
"Jag menar, jag är inte gay men jag tycker ju om dig", han blundade och försökte samla tankarna.
"Så du hatar mig inte?", frågade han osäkert. Vilken jävla röra.

Det är inte så det funkar. Och genast kände sig Seb dum. Även fast han erkänt att han inte fattade någonting. Det var ändå jobbigt att gå det bekräftat sådär. Särskilt av Elliot, av någon anledning.
”Gud nej”, svarade han den äldre. Rösten var nästan som vanlig igen när han mötte de gröna ögonen. ”Hur skulle jag kunna hata dig?” Han rynkade oförstående pannan och tittade ner på sina ben en kort sekund innan han vågade på sig att möta de gröna ögonen igen. Länge. Nästan lite intensivt.