Flowers in the dark [PRS]

Så sant som det är sagt. De brukar inte komma överens överhuvudtaget när det kommer till sådana grejer, men helt ärligt ser Hayley det inte som ett problem. Alls. Det är bra att de envisar med att de älskar varandra mer än vad den andre gör. De båda två hyser starka känslor för varandra, vilket inte kan vara negativt. Plus är det mindre risk att de skulle tröttna på varandra med åren, om de konstant tänkte likadant och hade samma åsikter om precis allting. Det vill hon inte ens tänka på egentligen, hon vill aldrig se ett slut på deras. förhållande. Aldrig. Hon hade inte tänkt sig att deras förhållande skulle ha ett slut för ett år sedan heller… men det hade blivit ett. Positiva är väl att de fann varandra igen, kunde förlåta. Förhoppningsvis kommer något sådant aldrig att hända igen. Hur som helst är de väldigt olika varandra, och tja.. hon gillar det. Det är nog en av väldigt många anledningar som hon föll för den äldre, att han är så annorlunda från henne själv. Grundpoängen är att de älskar varandra, och det är nog det enda de behöver.
”Du har rätt.. det skulle nog bli tråkigt tillslut.” Instämmer nittonåringen med ett litet hummande. Hon gläds av alla deras olikheter. Om de varit precis som varandra hade de nog inte fallit för varandra i den styrkan de nu gjort. Allt med dem var motsatser till varandra. Det är ju så mellan det andra kärleksparet i den andra byggnaden. Joshua och Zihao är lika olika varandra som de är. Med en liten suck lutar hon huvudet mot axeln på den andre medan massagen fortsätter nere i hårbotten på honom. Hon hade snappat upp att Yaosus blick glider tillbaka ut genom fönstret, vilket leder till att hennes gör detsamma, tillbaka mot den lurviga räven. Det verkar som att han samlat på sig tillräckligt med mod för att ge det ett försök. Fåglarna verkar vara uppmärksamma, men ändå inte tillräckligt rädda än för att flyga därifrån. Kanske de vill se hur han misslyckas, glädja sig åt det ett slag. Tanken får ett leende att växa sig på läpparna. Det blir bara bredare när han faller ner på baken. Skadeglädje? Hon ogillar inte Loki alls, men det ser lite kul ut, trots att det måste ha gjort ont. Det där frustandet som rymmer den andres läppar får uppmärksamheten att glida tillbaka till honom igen.
”Känner du igen dig?” Tänker hon retas? Absolut. Hon är väl medveten om att Yaosu gjort liknande försök, precis som hans lillebror. Fruktansvärt gulligt och roligt. När de märka ögonen sedan glider mot henne lyfter hon på huvudet, så att hon själv kan granska det vackra ansiktet framför henne. Den där kyssen på näsan får kinderna att bli aningen rosiga. Som de har en vana att bli när det kommer till närhet tillsammans med den tre år äldre.
”Jag hade helt glömt det… antar att jag inte vill komma ihåg någonting från de dygnen.” Viskar hon med lätt rynkade ögonbryn. Nej, att de druckit champagne på balen hade hon glömt bort helt och hållet. Skönt ändå, att få minnena från de dygnen att försvinna. Bara en kort stund dock. Hon kommer ihåg det mycket väl och vill aldrig, aldrig tänka på det igen. Hon lämnar en fjäderlätt kyss på hans läppar, innan han lutar huvudet mot kanten på badet.
”Är fruktansvärt sugen på champagne nu.. men samtidigt vill jag inte släppa dig.”

Jo, när allting malde på som på räls blev saker och ting snabbt tråkigt. När folk var väldigt lika varandra i sättet och höll med varandra om i princip allting, var det lätt att vardagen bara rullade fram. Dag ut och dag in, utan någon som helst avvikelse. Egentligen borde detta ha varit något som passar Yaosu mer än väl, men nu när han fått uppleva hur perfekt allting blev i och med hans och Hayleys olikheter, insåg han att det nog inte skulle gjort det. Passat honom alltså.
”Vi får vara glada över att vi är väldigt olika, även om det självfallet inte är allt som spelar roll”, svarade Yaosu till en början och drog lätt på mungiporna. ”Vår relation är betydligt djupare än våra olikheter”, fortsatte han efter en kort stunds betänketid och nickade för sig själv. Betydligt djupare, på ett sätt som inte riktigt gick att förklara med ord. Det gick inte att förklara överhuvudtaget, bara att fundera över det fick tjugotvååringen att bli alldeles trött i skallen. Därför bestämde han sig snart för att lämna de tankebanorna bakom sig. Kanske han kunde återvända till dem senare eller inte, det viktiga var som sagt att det älskade varandra. Att analysera allting till det extrema skulle bara vara onödigt. Plus att den yngre flickan nyss sagt någonting som genast fångade hela hans uppmärksamhet. Nu gjorde hon det ganska ofta i vanliga fall, men nu hade hon sagt något alldeles särskilt.
Yaosu putade med underläppen och sneglade mot Loki med hopdragna ögonbryn. Räven hade satt sig ner på marken efter sitt lilla fall och glodde stint upp mot fåglarna. De hade fortfarande inte flyttat sig från grenen och verkade inte heller ha några planer på att göra det. Svansen hade stannat upp och öronen var skarpt riktade mot de små liven. Gud, det gick nästan att känna i luften hur gärna räven ville roffa åt sig en av de små munsbitarna. Det skulle han aldrig lyckas med, men han suktade ändå efter det.
”Jag känner kanske igen mig”, mumlade den äldre och såg halvt butter ut. ”Okej, jag känner helt igen mig..men till mitt försvar går alla igenom skumma faser i livet! Kanske inte lika konstiga som de jag har krånglat mig igenom, men inte långt ifrån!” Konstaterade han därefter och sköt genast ut hakan. Skämmas tänkte han inte göra, nejdå. Han hade bevittnat Zihao göra liknande försök flertalet gånger, så ensam var han i alla fall inte. Det var någonting med att jaga saker som street sinnet på spänn och han kunde inte förneka hur lätt man kunde tappa bort sig i det tankesättet.
”Du, jag vill inte heller tänka på någonting av det som hänt”, började Yaosu efter den lilla kyssen, varpå han placerat händerna runt Hayleys släta kinder. De två dygnen de spenderat som kidnappningsoffer hade varit hemska, så det var väl inte så konstigt att ingen av dem ville minnas det hela. Däremot skulle minnena förmodligen aldrig finnas kvar, men så småningom skulle de blekna och inte föra med sig samma känsla.
”Hm, tror tyvärr inte att jag vill ropa in någon hit, men vi kan lämna badet precis närsomhelst.” Tjugotvååringen lät händerna glida ner längsmed hennes slanka kropp och armarna slingrade sig snart runt henne. Mysigt, allting var väldigt mysigt för stunden.

Om Hayley ska vara helt ärlig kan hon inte se sig själv i ett förhållande med någon som skulle vara precis som hon själv. Liknande personlighet, åsikter och sätt, hon skulle snabbt bli uttråkad. Skönt ett tag, men tillslut skulle hon som sagt tröttna. Plus skulle det inte våda något gott, herregud, världen lider tillräckligt av att ha en vad henne. Att ha två skulle inte ge någonting positivt. Alldeles för otrevlig, rak på sak och har en förmåga att inte tänka sig för innan hon handlar. Det finns förvisso betydligt värre personer än hon själv, men ändå. Mycket negativt med henne. Men hon har börjat inse att det inte bara är negativa saker, trots att det varit svårt att tänka så det senaste året. Nej gud, det senaste året har tankarna om henne själv sjunkit drastiskt.
”Betydligt djupare, ja” mumlar hon instämmande, hon kan inte göra mycket mer än att hålla med. Deras relation betyder betydligt djupare än deras olikheter, men det är ett plus i kanten. Gud, hon har aldrig haft en liknande relation, hon kan inte få nog av den. Om hon inte haft kontakt med Yaosu under de passerade, svåra månaderna hade hon nog försökt ta livet av sig igen. Ingen fråga om saken. Deras relation räddade verkligen livet på åtminstone henne. Hur som helst är det inget hon behöver fundera över just nu, hon har annat att tänka på.. till exempel att reta mannen bredvid henne, och sitta och glo ut mot Loki. Han är tapper som gör många försök. Stackarn. Hade varit bättre om han letar rätt på något annat att smaska på. Han kommer nog aldrig få tag på de där fåglarna. Om han väl kommer upp i trädet kommer de kunna flyga iväg utan några problem. Med huvudet lutandes mot en av de breda axlarna fortsätter fingrarna med sin massage i hårbotten på honom. Blicken är fortfarande fäst på Loki, men den glider strax tillbaka upp mot pojkvännen. Där den hör hemma. Hayley kan inte undgå att skratta till.
”Det är väldigt gulligt ändå, mysigt att kolla på.. och roligt.” Det är väldigt kul att kolla på faktiskt, både när det kommer till Loki, Yaosu och Zihao. Hon vet att det är ett problem, och att det är svårt för dem. Men man kan ändå finna det lite kul. De kristallblå ögonen är fastklistrade i den äldres, hon skulle kunna sitta och stirra in i de där ögonen i all evighet utan att bli uttråkad. När de större händerna sedan placeras runt kinderna på henne lutar hon försiktigt kinden mot en av dem, och sluter ögonlocken en kort stund. Nej, det är inte konstigt att de vill hålla det som hänt borta från tankarna. Men de har varandra, och de kommer att komma över det. Någon gång. De behöver inte diskutera det nu iallafall. Nej, hon kommer på andra tankar när händerna glider runt omkring henne, och hon lutar huvudet istället mot Yaosus bröstkorg.
”Klart vi inte ska ropa in någon hit.. men du får säga till när du vill gå upp.”

Det var bara bra att den gick så pass djupt som den gick - och att den fortfarande kunde göra det efter allting som hänt. Nu syftade han inte på tortyren de nyss blivit utsatta för, utan det som hänt nästan ett år innan. Helt ärligt var det lite av ett under att deras relation lyckats repa sig efter det, vilket bara var ett bevis på hur djup deras förhållande, som sagt, var eller snarare är. Och det som fascinerade honom ytterligare var hur snabbt de byggt upp det hela, hur snabbt de lärt känna varandra. För som han själv mindes det hade allting gått på ett kick och inte långt efter att Hayley kommit in i hans tidigare tråkiga liv, hade han inte kunnat föreställa sig livet utan henne. Tjugotvååringen mindes fortfarande den där första panikattacken han haft i den yngre flickans sällskap, och denna hade han haft innan han ens insett hur starka känslor han hade för henne. I hans ögon var detta, tillsammans med mycket annat, ett tecken på att de var menade för varandra, att de helt enkelt skulle vara tillsammans för att kunna förbli hela. Kanske det lät dumt och klyschigt, men han var ju trots allt bådadera.
”Mysigt att kolla på..” upprepade Yaosu frånvarande innan han ruskade lite på sig. Den där hårmassagen fick verkligen hela kroppen att slappna av och detta tillät naturligtvis tankarna att vandra iväg som de själva ville. Det var just i sådana stunder som han kunde sitta och tänka på precis allt och ingenting i flera timmar. Bara befinna sig i världen utan att riktigt existera kroppsligt, ungefär som när man drömmer men ändå inte. Ännu en såndär grej som var otroligt svår att förklara, men där känslan inte gick att ta miste på.
”Jag gick igenom vad jag kallar för Zihao-fas ganska kort efter att han bet mig”, fortsatte den äldre slutligen, när han äntligen började återgå till verkligheten. ”Så under tiden jag befann mig i Alaska brukade jag kunna ägna mig åt sådant Loki i vanliga fall ägnar sig åt. Det var inte ens tradigt eller ett tvång på något sätt, utan någonting som bara klickade och höll i sig ett tag..gud, kommer knappt ihåg vad jag ens gjorde i början av perioden jag spenderade där”, förklarade han tyst och suckade till. ”Människor är ganska komplicerade, förstår varför Zihao gillar att släppa allt sådant ibland.” Yaosu log blekt och vilade därefter pannan mot hennes respektive. Fint, nu hade han rabblat på om någonting helt annat igen. Kanske inte helt osammanhängande med det andra, men inte långt därifrån. Jösses, så snart han slappnade av klingade förmågan att koncentrera sig verkligen av.
”Men jag vill gå upp när du vill gå upp, så det är alltså du som får säga till när du vill gå upp för då vill jag också gå upp.” Tjugotvååringen slog upp ögonlocken och betraktade Hayley med ett aningen mer retsamt leende på läpparna. Jodå, han kunde minsann också, så det så! Den där meningen hade varit väldigt förvirrande och definitivt ämnad att reta henne en smula. Sedan om det fungerade eller ej, det var en helt annan sak.

Det tar inte lång tid för Hayley att inse hur den andre hamnat i en liten dvala, frånvarande med blicken fäst ut genom fönstret. Hon känner igen sig i det där, att vara helt borta vara både frånvarande men ändå närvarande. Hur man nu ska förklara det. I hennes fall är det däremot vanligare att bara det fysiska som är närvarande. Att alla tankar glider undan ett tag och lämnar henne alldeles hjärndöd i en kort stund. Det är skönt. Att inte behöva tänka på någonting alls. Hur många gånger har hon inte suttit och kollat ut genom fönstret under lektionerna och huvudet står alldeles stilla? Så många gånger. Efter ett tag in på hennes första år började det bli ett problem, då hon inte fick in ett dugg under lektionerna, helt borta när de har genomgångar eller planering. Hände liksom så ofta att hon inte kunde hålla koll på vad för uppgifter hon hade kvar att göra, eller när datumet på proven blev bestämda. Under den tiden hade hon inte heller några vänner, så det var svårt att fråga någon om hjälp. Trots att hon är rätt social och orädd i de fallen just nu, så var hon riktigt rädd de första åren av skolan. Det var inte förrän hon började ta sig själv på mindre allvar och inte orkade bry sig om något som hon faktiskt vågade fråga klasskompisarna om anteckningar. Tillslut hittade hon Joshua, och ja.. en av många positiva egenskaper hos honom är just att hans anteckningar alltid är utförliga och förståeliga.
Hur som helst, Hayley blir inte förvånad av frånvaron, hon vet att det måste kännas rofyllt för den äldre och hon vill inte säga något för att förstöra det. Däremot verkar det som att han blir lite mer pratglad, och sakta men säkert börjar återgå till verkligheten.
”Ordet Zihao-fas förklarar det rätt väl..” Påpekar hon trevandes medan hon sluter ögonlocken en kort stund. Hon verkar inte kunna stirra på Loki alldeles för länge. Ögonen har blivit lite trötta. ”Det kan nog vara väldigt skönt att släppa allting ibland, kanske du kan göra göra sånt som du gjorde där i Alaska här.. Det kanske gör det lite lättare för dig?” Hon har absolut ingen aning om vad hon snackar om, eller hur det är man bör hantera det där. Men om de två bröderna hittat ett sätt där de kan lämna allt bakom sig ett tag är det värt att ta vara på det. Yaosu är ändå en rätt uppspänd person och kan säkert behöva det. Därnäst himlar hon med ögonen och knuffar lätt till den tre år äldre mannen med putande underläpp.
”Gud, min hjärna kunde inte snappa upp någonting av det du just sa,” väldigt förvirrande faktiskt. Med lite tanketid däremot snappar hjärnan upp det, och tja hon är alltid riktigt dålig på att göra beslut. Men hon tänker inte tjata, de kommer inte komma någon vart i såna fall. ”Men då kan vi gå upp nu, du gjorde mig väldigt sugen på jordgubbar.” Hayley griper tag i Yaosus händer och drar försiktigt med honom till kanten där de tidigare gått i.

”Visst gör det? Tror att nästan alla människor här på jorden genomgår en sådan fas, utan att de riktigt vet vad de ska kalla den för..nu kanske det inte involverar exakt samma steg, men något i den stilen”, sade Yaosu och skrattade till. Jo, alla människor gick ju igenom olika faser vid olika tider i livet. Han själv hade gjort det, Hayley hade gjort det, till och med Ms Yu hade gjort det! Zihao å andra sidan verkade mest vara en enda stor rörig fas hela han, däremot var det en helt annan sak. Det gick liksom inte att jämföra honom med någon annan, inte ens på det stora hela. Nu gick det inte att dra alla andra över en kam heller, men det var i alla fall lite mer på samma räls.
”Jag har inga planer på att skrota omkring flera dygn i sträck utan att uppnå någonting. I Alaska var det någonting helt annat, där var jag helt ensam”, förklarade den äldre och drog ögonbrynen samman. ”Och ska jag vara helt ärlig hade jag ingen kontroll över vad jag sysslade med, åtminstone inte de första månaderna”, fortsatte han skamset och gjorde en liten grimas. Visst var det en känsla han inte direkt avskytt för specifikt den stunden, dock betydde det inte att han inte skämdes över det hela. Någon gång i framtiden kanske han skulle våga sig på att ge den ett återbesök, men det skulle nog dröja. Kanske.
Ett leende strök sig över läpparna på Yaosu när han fick sig en liten knuff. Han hade inte förstått särskilt mycket själv av det han sagt, så det var inte konstigt att Hayley inte heller gjort det.
”Då säger vi så”, konstaterade tjugotvååringen, fortfarande med ett lätt förnöjt leende över läpparna, och ställde sig upp. Vattnet nådde honom ungefär upp till midjan och allting doftade svagt av lavendel. Varenda muskel hade blivit som gelé vid det laget, så det var lite av en utmaning att komma upp på de stackars benen. Aj. Ännu en grimas dök upp över ansiktet på honom, även om den rann av hyfsat snabbt.
Efter ganska många om och men, tog han sig uppför den flacka trappan som sakta men säkert tog honom upp mot golvet. Innan detta hade han ställt in luckan så att den föll tillbaka över fönstret. Det var inte värt att ha den öppen, då skulle kanske någon fågel bli förvirrad av sin egen spegelbild och flyga rakt in i glaset. Nej tack.
”Det är bara att ta någon av handdukarna, tror att alla är rena”, sade Yaosu och fiskade ner en av de vita, varma handdukarna från torkstället. Han virade den snabbt runt höfterna och drog flyktigt händerna genom håret innan han började gnaga sig själv i underläppen. ”Behöver du hjälp upp?” Den äldre av dem vände sig långsamt om, efter att ha plockat ner ytterligare en handduk från väggen.

En Zihao-fas. Jo, majoriteten av människorna vandrandes på jorden har nog haft en Zihao-fas någon gång under livets gång. Nu ser nog faserna extremt olika ut från person till person, i brödernas fall lutar det mer åt att de under en tid levt likt andra vargar eller rävar. Men det är nog måendet som är kopplingen, att de känt sig tvungna till att gå till den platsen för att kunna släppa på allt som hänt. I Hayleys fall hade fasen sett annorlunda ut, och om hon ska vara helt ärlig är hon nog fortfarande där. Inte lika mycket som hon varit för några månader sedan när hon var inlagd, men måendet är ändå helt annorlunda i jämförelse med hur hon mått innan attacken. Hon har dock ingen aning om hur det känts för de två andra, alls. Att förlora sig själv och inte ha någon kontroll över vad man sysslar med är rätt skrämmande. Hon har ingen aning om den äldre skulle vilja gå igenom det igen. I hennes öron låter det väldigt tilltalande att förlora sig själv och slippa alla tankar, men samtidigt vill hon inte förlora all kontroll. Nej, uppenbarligen hade förslaget inte varit något bra. Yaosu verkar inte så förtjust av tanken, vilket är hundra procent förståeligt.
”Nej, det var kanske en dum idé.. men jag blir glad över att du inte vill strosa iväg och vara ensam när du har oss,” det är faktiskt lite betryggande. Att han inte vill gå och förlora sin kontroll ensam när han har ungdomarna på besök. Hur som helst kommer hon på andra tankar när ögonen faller på det där förnöjda leendet. Hayley har stor lust att putta till honom, men då han knappt stå på benen känns det inte som en vidare bra idé. Tyvärr. Stackarn skulle falla ner mot golvet och göra sig illa ännu mer.
”Åh torka bort det där förnöjda leendet så att jag inte tacklar ner dig.” Hotar hon med en blängande blick, självklart sarkastiskt. Förhoppningsvis känner han henne tillräckligt för att veta att hon inte menar allvar. Vem vet. Grimasen som stryker sig över ansiktet på Yaosu får henne kvickt att ta tag i hans hand, så att han kan stödja sig lite grann mot henne. ”Om du har så ont Yaosu kanske vi borde stanna i vattnet.. så att du inte anstränger det så mycket.” Det verkar däremot som att han tillslut kommer upp av sig själv, dock rätt svajigt. Detta leder till att det är hennes tur, och trevandes rör hon sig ut från badet, hela kroppen darrar, men det går. Då hon inte vill tynga den andre ännu mer tackar hon nej till erbjudandet av hjälp, men tar gladeligen tag i handduken för att vira den runt bröstkorgen på henne. ”Vi kan verkligen vara kvar i vattnet, kanske är bättre för ditt ben.”

Helt ärligt hade Yaosu förmodligen kunnat få för sig att försvinna i några dygn om det bara varit Zihao och Joshua som hälsat på. Nu var det däremot inte bara de fåntrattarna, utan lyckligtvis hade även Hayley följt med. Hon var den enda anledningen till att han lyckades bete sig så rakt, den enda anledningen till varför han rätt som det var inte längre kom till middagarna. Usch, han ville inte ens tänka på hur det skulle kunna varit om hon valt att stanna hemma i staterna. Inte för att han skulle ha kritiserat henne för det beslutet eller så, utan snarare för att han skulle ha beskyllt sig själv ytterligare för allt som hänt. Med andra ord hade hon på sätt och vis räddat honom från sig själv genom att bara finnas där. För det var egentligen allt som behövdes - att hon fanns där i närheten, så att han kunde känna av hennes närvaro. Visst lät det extremt underligt och han föredrog, utan tvekan, att få ha den yngre flickan nära intill sig, men bara hennes aura gjorde honom tillfreds. Det var verkligen svårt att förklara, precis som så mycket annat.
”Jag skulle aldrig drömma om att strosa omkring alldeles ensam när du finns här”, svarade den äldre och putade därefter med underläppen. Tjugotvååringen tvivlade ganska starkt på att hon någonsin skulle lyckas tackla ner honom. Kanske nu när benet var så pass skadat som det var, men det var ändå någonting han tvivlade på. Nu tänkte han inte påpeka detta för Hayley, lyckligtvis kunde hon inte höra hans tankar. Hade hon haft den förmågan hade hon nog redan försökt sig på en tackling, och kanske till och med lyckats.
”Äsch, det är ingen fara”, försäkrade Yaosu och skakade på huvudet, för att sedan leta rätt på mobilen. Efter några klick på den stora, blanka skärmen, lade han den ännu en gång åt sidan. Totalt fyra klick, så lätt var det att beställa en flaska kyld champagne och färska, mogna jordgubbar. Hur hade livet sett ut utan all denna teknologi, utan all automatik? Det var någonting han levt med den större delen av livet, så därmed var det ganska svårt att föreställa sig..dock hade han inte tvekat inför att testa, alltså att leva utan teknik och sådant i en vecka eller två.
”Vi kommer ändå inte kunna bosätta oss i badet”, fortsatte han efter en stunds tystnad och greppade tag om en av de mindre händerna. ”Och jag har redan beställt både jordgubbar och champagne.” Den äldre drog på munnen och lutade sig närmare henne, böjde på ryggen så att deras ögon befann sig på ungefär samma höjd. ”Men du kanske inte vill ha det längre?” Desto mer vikt han placerade på det skadade benet, desto ondare gjorde det. Han försökte naturligtvis ignorera detta så gott det gick, men grimaserna blev snart fler och snart började han en smula om nosen. Det kändes som om någon helt plötsligt gått och hällt frätande syra i eländet.

Det gläder Hayley, att den andre inte har några planer på att lämna henne för att få strosa runt ensam och luktar på löv.. eller vad de nu vanligtvis har för sig, hon har absolut noll koll. Däremot skulle hon inte döma honom, absolut inte. Kan nog vara skönt att försvinna ett tag och bli lämnad för sig själv. Hon vet att hon gärna velat det innan. Varje sekund av varje dag önskade hon att få komma bort till något helt annat, bort från sjukhuset, terapin och bort från den familj som hjälpt henne så mycket. Bara för att få en annan miljö, och för att inte kvävas av alla personer som trängde sig på. Men det är samma sak för henne, de där känslorna av att vilja fly försvann när hon fick komma till Kina, och bo hos Yaosu. Som sagt, han har räddat henne på väldigt många sätt. Han har nog ingen aning om det själv.. men jösses vad han hjälpt henne och måendet. Hon verkar inte vara ensam om att vilja stanna hos den andre, han verkar inte vilja bege sig ut i skogen utan henne. En kväll utan honom får hela hennes mående att sjunka igen. Uppenbarligen är det inte så värst bra att vara så beroende av någon, men ja, hon kan inte göra något av det.. Om hon själv för två år sedan skulle se henne hade hon blivit otroligt besviken på sig själv. Men då hade hon inte känt någon av känslorna som den tre år äldre ger henne.
”Det är samma här, skulle mycket hellre stanna hos dig.” Instämmer hon med en lätt rodnad över kinderna och ett glatt litet leende över läpparna. Som sagt, en del av henne är fortfarande inte så förtjust i att hon har så starka känslor för någon, det kan leda att hon får hjärtat krossat. Men det är inga tankar hon orkar med, nej hon ser gärna till att tänka på hur positivt det är med de starka känslorna. Bevis på att hon åtminstone inte är känslolös. Hayley är dock fast besluten i att hon kan tackla ner honom. Hon tänker inte riktigt medge för sig själv att det kanske inte är sant. Hon är rätt svag samtidigt som Yaosu har en hel del muskler. Men hon är rätt kvick och smidig, så kanske det skulle fungera.. De behöver inte ha den diskussionen nu iallafall, den kommer nog dyka upp någon gång i deras framtid igen.
Handduken hon virat runt bröstkorgen knyter hon till en aning, så att den inte ska glida ner. Det skulle göra henne generad. Yaosu gör henne betydligt mer generad än någon annan, så det är inte särskilt konstigt att kinderna skulle hettas till om handduken föll till golvet. Gnagandes i underläppen kramar hon om den större handen. Nej, de skulle inte kunna bosätta sig i badet, trots att det skulle vara skönt. Men de skulle kunna stanna där ett tag till, för att ta hand om benet.
”Klart jag vill ha det.. men vill ha dig också,” det sista kommer ut i ett mumlande, medan de kristallblå ögonen glider över ansiktet på honom. De där grimaserna får henne dock att komma på helt andra tankar, och hon tar genast ett stadigare grepp om honom. ”Jag hjälper dig till sängen, du och ditt ben behöver nog vila.”

Det fanns inte något scenario där Yaosu skulle välja ensamhet över Hayley. Hon var liksom som luft för honom, någonting han inte kunde leva utan. Ja, det lät förmodligen otroligt klyschigt, men han kunde inte beskriva det på något annat sätt. Och helt ärligt hade han inte någonting emot att vara klyschig för stunden, det kändes faktiskt ganska bra.
”Däremot skulle jag mer än gärna campa med dig någon gång”, sade den äldre med stora ögon. ”Alltså du vet..typ vandra i någon dag tills man hittar ett perfekt ställe att sätta upp ett tält på..sedan kan man sitta runt en lägereld och grilla marshmallows”, fortsatte han drömmandes och såg plötsligt en smula borta ut. ”Jag har aldrig campat, i alla fall inte på riktigt”, förklarade tjugotvååringen med en liten axelryckning. ”Däremot har man ju sett ett ganska stort antal filmer där folk campar, även om det brukar kunna sluta ganska illa för dem. Men det har väl mer med skräck genren att göra?” Han skrockade lätt för sig själv och skakade på huvudet. I filmerna brukade alla resor börja väldigt bra och allting framställdes som absolut perfekt, bara för att sedan falla ihop totalt när en halsen yxmördare dök upp. Dåliga skräckfilmer var verkligen guld ibland. Sedan var det även extremt underhållande att kolla på filmer om magi och övernaturliga saker, för då kunde man sitta och göra narr av allting de framställde inkorrekt. Som sagt, väldigt underhållande.
Yaosu kom däremot på andra tankar när Hayley inte började argumentera emot angående det där med tacklingen. Kanske hon tyckte synd om honom eller berodde det på att hon inte ville röra upp någonting nu när benet var som det var? Det var inte ett tankesätt han direkt uppskattade, om det nu var så hennes tankar gick, dock tänkte han inte påpeka detta. I hans egna ögon klarade han ju precis allting lika bra som han i vanliga fall brukade göra. Nu var detta långt ifrån sant, men han vägrade även att erkänna det faktum att han inte var i samma form längre. Kroppen gjorde ont, varje ben knastrade så snart han rörde sig och såret stramade och sved bara när han andades. Men detta var naturligtvis inte någonting allvarligt, nejdå, han mådde prima.
”Varför skulle du inte kunna få allt? Jag mår helt okej, Hayley, du behöver verkligen inte oroa dig”, envisades den äldre av de två och gnagde sig själv febrilt i kinden när hon fattade ett stadigare grepp om honom. Det borde vara tvärtom, hon hade fått genomgå så mycket mer smärta och hemskheter än vad han själv gjort - det borde varit han som stödde henne. För de hade inte stulit ens en droppe av Yaosus blod, inte misshandlat honom på samma sätt varken fysiskt eller psykiskt.
”Du”, började tjugotvååringen försiktigt och lyckades på något sätt ta ett kliv in framför henne, så att de återigen stod öga mot öga. Den här gången orkade han förvisso inte börja sig ner, men principen var densamma. Huden var blek, ungefär samma färg som ett lakan, och kroppen hade blivit kallsvettig i samma sakens som han lämnat det varma vattnet. Det syntes inte efter som han fortfarande var blöt efter badet, däremot kände ha det klart och tydligt, plus att det förmodligen syntes ganska väl i ansiktet på honom.
”Jag klarar mig Hayley, ingenting av det jag genomgick var lika hemskt som det du tvingades genomgå..det känns liksom som om jag stjäl den uppmärksamhet som du egentligen borde få”, mumlade han och blickade dimmigt in i de kristallblå ögonen, samtidigt som tankarna ännu en gång vandrade mot drömmen av att campa på det perfekta stället. Japp, att han förlorade koncentrationen tydde ganska starkt på att ha snart även skulle förlora medvetandet.