Prs tippest & JustAFriend

Okej, Sebastian hatade honom inte. Tack och lov.
Han reste sig upp på något ostadiga ben.
"På riktigt?", frågade han storögt. Ja, det var ju ändå typ för bra för att vara sant. Att personen han älskade inte hatade honom.
"Det är inte så svårt", mumlade han sedan. Nej, han hade haft full förståelse om den yngre hatade honom. Elliot hatade ju sig själv så att rabbla upp anledningar för den yngre hade inte varit något problem. Men Elliot ville ju inte att Sebastian skulle hata honom så det kändes ju som en ganska usel idé.

Seb reste på sig strax efter Elliot. Behöll avståndet mellan dem. Tittade på den äldre, försökte tolka. Hade ingenting varit fel egentligen? Hade de bara... tänkt för mycket? Herregud. Det var bara hans eget fel, eller hur?
”Sluta”, mumlade han till svar. Det var omöjligt att hata killen som stod framför honom. Visst hade Seb haft blandade, förvirrade jävla känslor men hat skulle han aldrig någonsin våga kalla det.
”Så du vill fortfarande ha mig?” frågade han några sekunder sedan, osäkert. Insåg att han pratade om sig själv som ett objekt och hatade på sig själv men tog inte tillbaka orden.

Så de var inte arga på varandra längre? Eller de kanske aldrig hade varit arga på varandra. De kanske bara var två oerhört förvirrade själar med alldeles för många hjärnspöken. Elliot gick närmre. Försökte hålla ögonkontakt med Sebastian.
"Jag vet inte vad du har intalat dig själv men jag trodde du typ hatade mig, så jag har hållt mig borta de senaste dygnen för att inte störa dig. För att inte vara en börda. Bara bara därför. Och även om du inte känner samma sak så tycker jag om dig så obeskrivligt mycket Sebastian, okej?".

Avståndet mellan dem minskade. Vilket fick luften i rummet att kännas så mycket lättare, så mycket bättre. Samtidigt började hjärtat pumpa lite fortare och lite hårdare.
Elliot pratade inte om Seb som ett objekt. Elliot pratade om honom som en människa, inget objekt som han ville ’ha’. Lättnad, typ. Men konstigt att Seb tänkte så mycket mindre om sig själv än vad Elliot verkade göra.
”Älskar du mig?” frågade han den äldre. Gjorde ingen ansats till att minska avståndet ytterligare. Tittade bara in i de gröna ögonen. ’Gilla obeskrivligt mycket’, var det samma som älska? Och spelade det egentligen någon roll?

Älskade Elliot Sebastian? Ja, det gjorde han. Ändå kändes det så jävla jobbigt att säga det rakt ut. Det var som att i samma sekund som orden skulle lämna hans mun och komma ut i de fria så skulle de bli verkliga. Ännu mer verkliga. Och verkligheten var läskig. Han visste inte om han skulle klara av att hantera om den yngre skulle lämna honom efter ett sånt "erkännande". Då skulle allt rasa igen.
"Vill du att jag ska det?", frågade han försiktigt som svar. Sebastian kanske bara skulle bli obekväm om Elliot sa som det var?

Ingen aning. Eller jo, det ville han väl. Men Seb förstod inte ens sina egna känslor - älskade han Elliot? Eller var han bara kär? Eller var det samma sak bara och Seb bara gjorde det till en större deal än vad det faktiskt var? Fan.
”Men gör du det?” frågade han igen. Elliots enkla ja eller nej fråga var fanimej inte enkel. Han ville inte tvinga Elliot att älska honom. För tänk så sa han bara så för att han inte kände så alls? Ångest.

Sebastian ville ha ett svar. Han typ krävde ett svar. Fan.
Varför var det så jäkla svårt att bara säga sanningen? Ughhh. Nu blev det ju inte direkt något stämningsfullt heller. Mer halvt påtvingat. Men ändå, spelade det någon roll?
"Du vet, för typ tre minuter sedan var jag övertygad om att du hatade mig" mumlade han och blickade ner i golvet.
"Sen är vissa saker så jävla läskiga att säga. Om jag säger det och du typ lämnar mig sen...alltså jag vet inte vad jag skulle göra", han skakade lätt på huvudet och mötte de mörka ögonen igen.
"Men å andra sidan vet vi ju båda hur kass jag är på att ljuga...", plötsligt hördes röster en trappa ner och smällen från ytterdörren som slog igen. Fan.

Framstod Seb så? Som att han bara skulle lämna den äldre sådär? Fast varför trodde han egentligen att han inte skulle göra det? Han sög ju. Han var ett rövhål.
Elliot avbröts av flera röster på den nedre våningen och av en dörr som smälldes igen. Sebs blick vandrade ner till golvet, som om han skulle få röntgensyn och se igenom, men han vände snabbt upp den igen. Mötte den äldre. Var det hans familj? Förmodligen. Duh.
Och han blev nervös. För tänk så skulle de komma in i rummet och Seb var inte redo att träffa dem än och-
Lugn. Lugna dig.

Hjärtat bultade halvt panikartat. Lugn nu Elliot, det här känns troligtvis betydligt värre för Sebastian. Du känner de andra. Han känner bara dig. Var en trygghet.
Han mötte den andres blick. Sebastian var definitivt inte bekväm med situationen, vilket Elliot helt klart förstod.
"Det kommer gå bra", sa han med ett litet försäkrande leende. Han lämnade en liten puss på Sebastians kind innan han tog tag i den yngres hand och drog iväg honom till ett hörn av rummet där han började plocka upp skolböcker som han sedan spridde ut på golvet. Om någon skulle fråga så kunde de ju ha ett "skolprojekt" eller liknande. Det skulle säkert fungera utmärkt. Egentligen behövdes det väl inte ens någon ursäkt eller så, Elliots familj var ju till största del väldigt snälla. Men han kunde inte ignorera faktumet att det eventuella mötet med mamman oroade honom en hel del.

Vad skulle gå bra? Skulle Elliots familj rusa in rummet vilken sekund som helst? Seb svalde. Var de kärleksfulla och sånt? Sebs familj var inte sån. Oftast. De kunde ju vara det, men generellt sett var de inte så. De sa inte puss hejdå i telefonen innan de la på. De sa hejdå. Eller så svarade de inte ens varandra (fast det var i och för sig mest Seb som höll på så).
”Öh”, fick han fram och tittade in i de gröna ögonen framför sig. Läpparna som nyss placerats på hans panna lämnade en stickande känsla efter sig. Som att det inte hörde hemma där. Vilket det kanske inte gjorde. Skulle de inte prata om det? Inte för att han visste vad det fanns att prata om, men ändå. Prata.