Flowers in the dark [PRS]

Kampa… det här är ett helt nytt förslag för lilla Hayley. Det är inte så att hon inte tänkt tanken själv, för det har hon allt gjort. Vandra lite över dagen, grilla lite på kvällen under månens ljus och gosa ihop sig i sovsäckarna under natten. Hon själv har faktiskt förslagit detta till sin bästa vän och Aeron, men Joshua skulle bara bli stressad över det hela om han inte får ha koll på allting, och Aeron ryggar tillbaka så fort något kommer på tals som inte är komfortabelt i hans ögon. Bortsett från de två har hon inte riktigt haft någon att kampa med. Att sova i mörkret själv låter inte så tilltalande nämligen, mycket trevligare med sällskap. Ett leende slingrar sig över läpparna på henne, än en gång slår det henne att hon inte är ensam längre. Nu har hon varit medveten om det under den tid hon känt den tre år äldre, men det är i dessa situationer som hon påminner sig själv om det. Det låter trevligt. Sitta vid en lägereld och gnaga på smältande marshmallows. Det som låter bäst är att få spendera tid med Yaosu. Nu har hon gjort det i princip varje dag sen hon kom till Kina, men att hitta på något bara de två känns bra. Främmande och nytt, men bra.
”Det låter jättefint, tror ditt ben behöver läka först.” Tror och tror, det är rätt uppenbart vid det här laget. De kan inte gå på en liten vandring om han har sådär ont i benet, han kan ju knappt ta sig från badet till sängen. Inte hon heller för den delen, de bägge två behöver läka helt enkelt. ”Äsch, vi är inte lika korkade som de i skräckfilmer!” Påpekar hon med ett skrockande, skräckgenren innehåller nog de mest korkade karaktärerna. Oftast iallafall. Nej, hon vill då säga att hon inte skulle göra samma misstag som de gjorde om hon hamnade i den situationen. Men kanske det bara är önsketänkande, vem vet. Funderingarna angående skräckfilmer försvinner snabbt däremot, då det andra är ett betydligt viktigare samtalsämne. Mår helt okej? Hayley har nästan lust att skratta åt det påståendet, men riktigt så oförskämd är hon inte. Det är dock uppenbart att han är långt ifrån okej.
”Sluta, du mår uppenbarligen inte helt okej. Om du var okej skulle du inte se så blek och kallsvettig ut,”det kommer ut som mumlanden, det är klart att hon oroar sig. Precis som han oroa sig över henne när hon blev utpumpad på blod. När de väl står öga mot öga slingrar hon armarna lite stadigare omkring honom. Om han ramlar kommer det inte göra något som helst gott. Nittonåringen gnager sig i underläppen. Jo, det är inte direkt som att hon mår bra direkt, kroppen vill inte fungera och det skulle inte förvåna henne om hon snart faller ner på marken. Med tanke på hur benen darrar skulle det inte direkt överaska henne. Yaosu behövde inte genomgå den typen av tortyr hon fick gå igenom pågrund av den jäveln.. men att jämföra sånt där gör ingenting gott, absolut ingenting.
”Du, jag får tillräckligt med uppmärksamhet. Låt mig ta hand om dig,” Leendet är svagt, hon är inte riktigt sanningsenlig angående det där, men hon har fått den uppmärksamhet och vård hon behöver. Hon är bara glad över att hon fått det, annars skulle hon nog inte leva där och då. Hon börjar försiktigt att röra på benen för att leda dem till sängen. Det går segt, men bättre än ingenting.

Det var ingen idé att protestera om någonting av det som sagts, särskilt då det ändå inte skulle leda till någonting. I slutändan var det bättre att fokusera på att hålla sig på benen tills de nådde fram till sängen - vilket de också gjorde, ett resultat som Hayley bidragit stort till. Yaosu gled ner på sängen med ett utdraget stön, tillsammans med en grimas som strök sig över de annars fina dragen. Han kunde inte hålla minen längre, smärtan i benet var alldeles för påfrestande. Så pass att den verkade ha spritt sig från såret och vidare upp genom hela sidan av kroppen. Innan hade han påstått att han varit med om betydligt värre skador, men det hade varit en lögn. Om sanningen skulle fram hade han aldrig varit med om något sånt här innan, inte att smärtan varit så påfrestande på resten av kroppen. Kanske det hade något att göra med det de genomgått under de där hemska dygnen de spenderat i skräck, dock tvivlade han på det av någon anledning. Det här kändes som om det gick ännu djupare än så, ända ner i benet och in i märgen.
”Tack”, viskade den äldre efter en lång stunds tystnad och lät ryggen falla ner mot den mjuka madrassen. Benen hängde fortfarande över kanten på sängen och handduken verkade inte riktigt vilja stanna kvar runt höfterna. För stunden gjorde den det, men förr eller senare skulle den glida av och försätta tjugotvååringen i grav genans.
”Du kan verkligen se rakt igenom mig”, fortsatte han och putade med underläppen. ”Missta mig inte, jag är verkligen tacksam över att du vill ta hand om mig..men jag vill verkligen ta hand om dig. Känner mig så värdelös när jag inte ens kan göra det..” förklarade han fortsättningsvis och slöt ögonlocken. Först hade han känt sig en smula frusen när de lämnat badet, men nu kände han sig istället kokande het - till den punkten att det började bli okomfortabelt.
Yaosu slängde en hand över pannan och öppnade ögonlocken med en ansträngning. Gud, han hade inte känt sig på topp innan direkt, däremot kände han sig helt plötsligt betydligt värre nu. Som om kroppen skulle ha gått in i någon slags chock. Några sekunder passerade innan handen föll åt sidan, röd som en tomat på grund av hettan. Nåväl, vattnet avdunstade åtminstone snabbt.
”Du har rätt, jag är inte okej”, viskade tjugotvååringen och skakade slött på huvudet. ”Men du är inte heller okej..fast vi skulle ju äta jordgubbar..” Talet började sakta men säkert bli mer slappt och ögonlocken gled snart ner igen. Någonting stod utan tvekan inte rätt till.

Det samtalet rinner snabbt ner i sanden. Inte för att det gör Hayley någonting, inte alls. Men tystnaden gör henne liksom mer orolig. Nu vet hon att den andre skippar att protestera då det inte leder någon vart, precis som hon gör då och då, men ändå. Hon har alltid varit lite obekväm i tystnaden, det känns alltid som att hon sagt något fel. Med tiden har hon lärt sig att rycka på axlarna åt det hela, och sluta bry sig om det. Under hennes tidigare år har det varit ett stort dilemma, då hon pratar för mycket och sällan tänker sig extra för så händer det att ett och annat olämpliga saker kommer ut. Inte konstigt att det blir tyst. Tyvärr har dessa erfarenheter lätt till att hon grumlar över vad hon sagt för fel, trots att hon sagt fullkomligt normala saker. De flesta ser henne väl som rätt oberörd i sådana situationer, trots att det är så långt ifrån man kan komma. Hon har som sagt lärt sig att hantera det bättre än innan, men hon mår ändå lite sisådär när det blir alldeles tyst i rummet. Det här är däremot inte ett dilemma hon brukar stöta på när hon är i sällskap med den tre år äldre, men just nu känner hon sig illa till mods. Kanske för att den där ångesten blandas med oro, oro för såret som verkar tära mer och mer på honom för varje sekund. Om de inte gått upp ur badet hade de kanske inte förstått att det håller på att förvärras. Samtidigt hade det inte gjort lika ont i badet.. De här funderingarna har hon inte tid för, så snabbt de når sovrummet faller Yaosu ner i sängen. Han ser praktiskt taget likblek ut, svetten över pannan oroar henne ännu mer. Hayley hjälper honom att. Få benen upp i sängen, så att de inte ligger och dinglar ner över sängkanten. Leendet på läpparna har smalnat, pågrund av oron är det liksom svårt att försöka hålla skenet uppe. Spelar ingen roll om pojkvännen nämner att hon kan se rakt igenom honom, något som vanligtvis skulle få henne att le.
”Du..” Börjar hon och sätter sig ner bredvid honom vid sängkanten, medan några fingrar stryker sig över pannan på honom. Hayley önskar att hon kunnat vara bättre hjälp, hon kan absolut ingenting om sjukvård, och att lugna ner folk är hon inget vidare bra på. Helt hopplös i fall som denna helt enkelt. ”Du kommer få gått om tillfällen att ta hand om mig. Just nu är det du som behöver det mest.” Det verkar som att han förlorar medvetandet mer för varje sekund som går, vilket definitivt inte lättar på trycket. Tårarna verkligen bränner mot kanten, men där och då tänker hon inte sjunka ner och bara tycka synd om sig själv. Finns ingen tid för det.
”Ska jag hämta Joshua?”

Med benen placerade i sängen och ögonlocken hängandes, pressade tjugotvååringen fram ett tappert leende. Han fick ta hjälp av varje liten gnutta kraft han kunde uppbåda, men det var bättre än ingenting. Hayley hade kanske rätt trots allt, för stunden var han mer illa däran än hon själv, åtminstone fysiskt. Däremot var det inte bara det fysiska som spelade in, utan även det psykologiska. Nu hade de fått genomgå ungefär samma slags mentala tortyr, men på två helt olika sätt. Yaosu hade i alla fall inte behövt ha en främlings fingrar glidandes genom håret, eller under hakan för att bli tvingad ögonkontakt. Hade han tvingats genom något sådant under flertalet dygn hade han nog spruckit inom mindre än några timmar.
”Kanske, men jag tror nog ändå att vi båda två behöver bli lite omhändertagna tiden framöver”, mumlade den äldre och fattade tag om en av de mindre händerna, bara för att sedan dra den till sig och sluta ögonlocken ännu en gång. Förmodligen hade det varit bäst att hämta Joshua, dock tvivlade Yaosu på att han skulle kunna göra någonting utöver det han redan gjort. Det var helt enkelt upp till hans egen kropp att försöka kämpa sig igenom infektionen, eller vad det nu var, och ta sig upp igen. För stunden såg det in särskilt ljust ut, men det kanske bara behövdes lite tid? Fanns det inte något talesätt om det? Typ att tiden läker alla sår? Nu var det kanske inte sant, däremot hoppades han på att den åtminstone skulle kunna läka hans fysiska sår förr eller senare, alltså det på benet.
”Kom.” Han började försiktigt dra i den yngre flickans hand i ett försök att få henne närmare intill sig. Bara hennes blotta närhet fick honom att känna sig bättre. Det var naturligtvis en placeboeffekt, men det spelade ingen roll på det stora hela. Förhoppningsvis kände även Hayley sig en gnutta bättre i hans närhet, han kunde i alla fall hoppas på att det var så hon kände. Fast kanske hon inte ens ville vara nära honom nu när kroppen var alldeles kletig av kallsvett? Yaosu ville ju knappt befinna sig i sitt eget skinn för stunden, och då var det ändå hans skinn, om det nu gjorde någonting tydligare.

Det är helt rätt, de bägge två behöver bli omhändertagna de kommande dagarna, veckorna eller månaderna. Kanske åren. Att försöka komma över det här kommer ta lång tid, onekligen. Traumatiserande händelser är svåra att skaka av sig, och helt ärligt tror Hayley inte att hon någonsin kommer bli som innan. Men hon är erfaren. Det värsta med det hela hade självklart varit att se den andre i sådan smärta, men bortsett från det var det värsta med hela händelsen att det väckte alla minnen och bilder tillbaka från alla de år hon blev utnyttjad under barndomen. Fan, så fort de grep tag om henne den kvällen och slängde dem i bilen slog allting rött och varningssignalerna skrek. Självfallet hade de gjort det för alla, men det hade fått henne att förvänta sig det värsta. Varje gång Cheng eller någon av de andra kidnapparna var hon redo på att ge upp. Hon hade klarat alla gånger kyrkomännen begripit sig på, förskräckligt svårt och snäppet till omöjligt, men det hade gått. Hon fortsatte leva. Om det någonsin skulle hända igen är hon långt ifrån säker på om hon skulle klara det. Nej, Hayley skulle uppriktigt sagt hellre försvinna från jordens yta än att någonsin gå igenom något liknande. Bara att ha den här monologen får huden att knottra sig och en grimas att stryka sig över ansiktet på henne.
”Definitivt.. men nu behöver du det mest,” viskar hon medan fingrarna glider över de den överhettade pannan och de mörka lockarna. Förhoppningsvis kan rörelserna vara aningen lugnande för Yaosu, så att han får annat att tänka på än den smärtan som kryper i benet på honom. När han sedan griper tag i en av händerna börjar hon stryka tummen över handflatan på honom, och kramar om den betydligt större. Inte för hårt, nej nej nej. Hon vill inte göra honom mer illa än vad han redan är. Hon själv är däremot inte särskilt lugn, nej Hayley är förskräckligt orolig. Att stanna där känns inte rätt, hon borde gå och be Joshua om hjälp, så att det inte blir ännu värre. Tänk om såret skulle bli värre… tänk om Joshua inte skulle kunna göra något åt det. Mycket press på honom, men i nuläget kan de inte riktigt lita på någon annan i deras närhet. Gnagandes i underläppen ger hon in i hans dragande och glider ner i sängen bredvid den tre år äldre. Där börjar hon röra fingrarna mot den varma pannan igen.
”Men Yaosu, du mår så mycket sämre nu.. vi borde kolla på det.”

Gud, den här konversationen skulle förmodligen aldrig komma till ett slut. För naturligtvis ville Yaosu verkligen protestera, alltså så pass att det riktigt kröp i fingrarna på honom. Men för en gångs skull gjorde han det inte, utan kom slutligen att acceptera faktumet att hon trots allt hade rätt. Dock betydde det inte att Hayley inte behövde vårdas för det som hänt också, bara att hennes fysiska skador kanske inte var hotande på samma nivå. På tal om fysiska skador, det var ingenting annat än tragiskt att det var han själv som ådragit sig såret på benet. Han hade förvisso gjort liknande saker mot sig själv innan, men då hade det berott på att han satt fastkedjad vid ett träd eller liknande. Nu hade hans undermedvetna haft all den frihet det någonsin kunnat önska sig, och trots detta hade det ändå slutat med att han gjort sig själv illa. Det måste ju ha varit frustrationen och ilskan som hängt kvar i luften, även om allting annat lagts på is för de där ynka timmarna. Kanske det började bli dags att tänka på munkorg eller liknande? För tjugotvååringen tvivlade på att det där var den sista gången han skulle känna sig totalt förbannad strax innan fullmånen.
Fingrarna strök försiktigt över den yngre flickans respektive, innan de istället började dras fram och tillbaka över ärren. Okej, ett av ärren med tummen, för att förtydliga saker och ting. Yaosu skulle aldrig tillåta henne att göra någonting likande igen, aldrig. Att han hjälp bidragit till alla hemska känslor hon känt under den tiden gjorde inte någonting bättre. Däremot kunde han åtminstone lova sig själv att aldrig få henne att känna på liknande sätt igen, aldrig medvetet. Visst hade han inte gjort det medvetet då heller, men det hade ändå varit en form av aktivt ljugande och fan, han var färdig med alla äckliga lögner. Aldrig mer. Så kanske det var dags att sluta ljuga om hur ont det var han egentligen hade? För även små, vita lögner var ju faktiskt ändå lögner.
”Okej, okej”, mumlade den äldre slutligen och gjorde en grimas. Hayleys stackars fingrar skulle väl brännas vid om hon fortsatte stryka dem över den heta huden, som på något sätt ändå var extremt våt trots hettan. Man kunde ju tycka att alla små droppar av svett borde ha avdunstat vid det laget.
Med en liten kraftansträngning satte han sig upp i sängen och lutade sig framåt, så att fingrarna långsamt kunde börja vira upp bandaget. Kroppen darrade ännu en gång som ett asplöv och han var tvungen att koncentrera sig ganska rejält för att komma någon vart. Efter ett slag lyckades han få upp tyget och efter ytterligare lite pillande var såret på smalbenet blottat. Det var djupt och stort, med benet blottat i mitten. Fast det var inte det tjugotvååringen fann sig fokusera på i den stunden, nej, han var mest koncentrerad på alla små områden där vävnaden börjat svartna, som om den höll på att dö. Sedan kunde han inte undgå att notera hur det inte såg ut som något vanligt bett, eller hur man nu skulle förklara det. Det var mindre, mer koncentrerat och djupt. Hade det varit han själv som gnagt i benet hade man kunnat se tydligt vart tänderna skurit igenom både huden och muskeln, vilket man inte kunde göra i det här fallet.
”Kalla mig galen, men jag tror inte att det var jag själv som gjorde det här..” viskade Yaosu efter en lång stunds tystnad, blekare om nosen än han varit innan.

Bra. Det är verkligen lika bra att han inte svarar på det samtalsämnet.. som sagt, Hayley har uppenbarligen svårt att lämna ett samtalsämne bara sådär, så det är oerhört passande att hennes pojkvän kan göra det. Det är trots allt så att hon själv inser att det ämnet inte kommer komma någon vart. I hennes ögon behöver han bli omhändertagen betydligt mer än vad hon behöver för närvarande. Herregud, det kanske är svårt för henne att stå på benen, men det är lång ifrån så här illa. Yaosu är likblek och svettas något förskräckligt, huden är knottrig trots att han är överhettad. Efter de stigit ut ur badet hade allting bara gått ner för, något ingen av dem förväntat sig. Det var liksom alldeles för läskigt för att ens tänka på det. De behöver inte fundera på det här dock, de bägge två behöver helt enkelt bli omhändertagna, däremot är den äldres situation betydligt mer akut. Lyckligtvis verkar han själv inse att det troligtvis är bäst att be den andra nittonåringen om hjälp. Han är oerhört duktig på allt det där, men helt ärligt vet Hayley inte om det kommer gå. Joshua har aldrig varit med om något liknande, antagligen inte sett ett sådant sår innan. Allting blir dock ännu värre när Yoosu börjar vira upp bandaget. Ögonen blir dubbelt så stora medan fingrarna nervöst börjar leta sig fram till hans större. Hon har aldrig lagt ögonen på något sådant. Såret ser så mycket värre än innan, vilket är konstigt då hennes vän behandlat det mer än väl. Ingen av dem hade sett det komma. Hur egentligen hade det blivit sådär? En del av benet är blottat i mitten och det är ännu djupare än innan. På något sätt har huden svartnat vid sidorna. Som att det håller på att ruttna, på något underligt sätt.
”Herregud, hur fan har det blivit sådär?” Utbrister Hayley och sätter sig på knä bredvid honom för att få en bättre titt på det. Hon hade varit orolig innan, men nu.. oron går liksom inte att beskriva. Nästan lika hög som två kvällar innan under kidnappningen. Tänk om de behöver amputera hans ben.. tänk om den tar över mer än bara benet, tänk om det inte går att fixa.
”Nej, det är det nog inte.. vad tror du att det kan vara?” Frågan ställer hon medan hon darrandes försöker ställa sig upp från sängen. Det är bråttom, om det gått så snabbt för benet att bli större kan det bli ännu värre inom bara några minuter. Rösten faller isär några gånger, vilket är förståeligt med tanke på omständigheterna. ”Jag går och hämtar Joshua, okej?” Med ett blekt leende lämnar hon en kyss på Yaosus kind.

Det var en otroligt bra fråga - hur fan hade det kunna bli sådär illa? Och på så pass kort tid också, någonting som bara gjorde allting ännu svårare att begripa sig på. För bara några ynka timmar sedan hade det inte alls varit så illa. Visst hade det varit djupt och ganska köttigt då också, men det hade inte funnits några tecken på att vävnaden höll på att dö. Däremot hade det gjort otroligt ont, ont på att sätt som han inte kunde jämföra med något annat. Ungefär som om någonting bränt i huden på ett gnolande vis, utan att upphöra. Den enda gången det faktiskt hade gjort det var i badet, när såret varit omgivet av ljummet, rent vatten blandat med lavendelolja.
”Jag vet inte”, svarade Yaosu, som blivit ganska så grön om nosen. Åh, han ville verkligen vika sig dubbel och kräkas, då skulle han kanske känna sig åtminstone lite bättre. Eller inte, men det började nästan bli så pass att det var värt ett ärligt försök. Med tänderna gnagandes i underläppen strök han en hand över den lätt våra pannan och grimaserade. Herregud, det var verkligen som att dra handen över gräs på morgonen, när det fortfarande fanns tusentals droppar med vatten i gräset och luften var fuktig som bara den.
”Kanske..kanske det är bäst trots allt”, fortsatte tjugotvååringen efter några sekunders tystnad och lutade sig tillbaka, så att han slapp sitta och glo på eländet. Yaosu lutade de sig mot de mjuka kuddarna och suckade tungt, någonting han inte skulle ha gjort annars. Hans suckar var vanligtvis tysta och omärkbara, men inte nu. För nu orkade han inte hålla någonting inne, orkade inte låtsas som om allting var okej. Det gick inte, smärtan hade helt enkelt fått fatt om honom. Svetten letade sig nerför pannan och vidare över ansiktet, droppade av vid hakan som om någon stod och hällde vatten över huvudet på honom.
”Jag bara..det känns så dumt”, mumlade den äldre och grimaserade ytterligare en gång. ”Samma sekund som vi lämnade det där helveteshålet trodde jag att allting skulle vara lugnt, att vi skulle få tid att läka i lugn och ro”, viskade han fortsättningsvis och hostade lätt till. ”Men jag antar att jag hade fel, precis som vanligt.” Han drog händerna genom håret och andades ut, inte som en suck utan som en riktig utandning.

Kroppen är lite seg sådär efter badet, darrandet gör det inte direkt lättare att komma upp på fötter. Men ja, Hayley klagar inte. Jämförelse med såret som vid det här laget ser dött ut är hon verkligen lyckligt lottad. Det kan ingen motsäga. Inte ens pojkvännen som så ofta brukar ha annan syn på saker och ting när det kommer till kritan. Blicken är som fastfrusen på såret, som nästan bländar henne. Trots att har svårt att ställa sig upp på det svala golvet så viker blicken inte undan. Det tar inte lång tid för ögonen att fyllas till bredden med tårar som vill tränga sig igenom. Egentligen har hon ingen tid för att stå och glo, men det är liksom svårt att dra sig därifrån. Särskilt när Yaosu fortsätter att prata med henne. Hon vill inte lämna hans sida, inte en endaste sekund. Nej, hon vill mycket hellre lägga sig ner i sängen och viska lugnande ord till honom, som att det skulle läka det hela. Orden som kommer från hans mun får henne inte att må bättre till mods. Det är klart att hon hoppats på det också, att allt var okej så fort de såg varandra den här morgonen, slingrade armarna om varandra. Men så fel de haft.
”Du.. vi kommer få läka, det kanske bara tar lite längre tid. Men det klarar vi eller hur? Du har klarat så mycket innan,” Så slingrar sig första tåren ner över kinden, och det tar inte lång tid tills dess syskon kommer ner. Alldeles för många, tillräckligt tjocka för att göra det svårt att se. ”Kommer tillbaka strax, okej? Vi måste få tag på honom snabbt.” Viskar Hayley och lämnar försiktigt små kyssar över det vackra ansiktet hon så många gånger fallit för. De har inte tid för det där.. inte egentligen. Såret hade bara blivit värre och värre medan de befunnit sig under vattnet, så snabbt hade det tagit för att få huden att se rutten ut. Kanske ytterligare fem minuter skulle göra det ännu värre.. ja, hon har ingen som helst aning. Det är bråttom iallafall. Så bråttom att Hayley inte bryr sig det minsta om att hon bara har en handduk virad omkring sig. Kylan där ute slår henne som en tjock vägg, men stegen fortsätter stabilt. Konstigt hur det fungerar, att hon knappt kunnat gå, men nu när det är så viktigt går det nästan hur bra som helst. Bara lite snubblande, hon kommer åtminstone in till huset där hon senast sett Joshua och hans pojkvän. Lyckligtvis för henne finner hon den jämnårige i soffan med en kopp te. Det tar inte särskilt lång tid för Joshua att inse att någonting står förskräckligt fel till och kommer kvickt upp på fötter.
”Vad har hänt nu?” Han greppar tag om sin väska, den där med utvidgningsbesvärjelsen, där han har allt han tror kommer behöva, innan han rusar ut ur huset, förbi sin bästa vän som lydigt följer efter.

I samma sekund som Hayley lämnade rummet bakom sig, kunde Yaosu riktigt känna hur modet sjönk. Det var som om någon gått och tryckt på en knapp, en knapp vars tryckning gjorde allting hundra gånger värre. Tjugotvååringen drog händerna över ansiktet och försökte att hålla medvetandet i behåll, någonting som blev svårare för varje andetag han tog. Det var nästan en smula läskigt hur pass beroende han var av den yngre flickan, hur otroligt viktig hon var för hans välmående. Även om han hade legat på sin dödsbädd och varit nära slutet hade hon förmodligen lockar fram hans sista krafter, på ett sånt där vis som inte gick att förklara på något logiskt vis. Lite som magi, fast inte på det sättet som hon som häxa kände till det, utan en mer naturlig form av det. Eller kanske snarare mystisk? Äsch, nu började till och med tankarna rabbla på om totalt oviktiga saker, faktum som han desperat ville förklara utan att det ens var möjligt - en av Yaosus stora specialiteter.
Huvudet vilade mot kuddarna och ögonlocken blev tyngre och tyngre. Skulle han faktiskt förlora medvetandet nu? Innan den yngre flickan ens hunnit komma tillbaka? Nej, det skulle inte vara vidare trevligt att utsätta henne för något sådant, särskilt inte eftersom han fortfarande hade en gnutta glöd kvar inom sig. Nu var det däremot inte smärtan eller de hemska synerna som fick honom att svaja sådär ruskigt på kanten, utan istället det faktum att han helt enkelt kände sig totalt utmattad. Ungefär som om någon öppnat upp korken och all kolsyra lämnat systemet.
De mörka ögonen var fästa uppe i taket och fingrarna pillade frånvarande med det lätt våra lakanet. Skulle han dö nu? Hayley hade ju sagt att de skulle få tid att läka, att de båda två hade klarat av så mycket värre innan, men tänk om det inte var sant? Tänk om det här faktiskt var början av slutet? För det kändes verkligen som om kroppen försökte stänga ner, eller i alla fall stänga ner någonting. Hade bettet varit från honom själv, hade det inte betett sig så extremt underligt. Det hade åtminstone aldrig gjort det innan, så varför nu?
Yaosu gnagde sig själv löst i underläppen och skakade på huvudet för sig själv. Nej, nu var han bara dramatisk igen. Han skulle knappast dö av såret på benet, inte efter allting som hänt. Det hade bara varit extremt ironiskt, eller hur? Jo, så därmed var det inte ens en tanke han borde ha, ännu mindre någonting han borde oroa sig över. Positiva tankar. Typ som vad de skulle äta till middag, eller hur de skulle känna sig en smula bättre när de vaknade upp morgonen därpå. Inte bra, men i alla fall lite, lite bättre. Det ville säga om det nu var så att tiden kunde läka deras sår någorlunda bra. Kort och gott sagt var det väl helt enkelt bara att väntandet se, om det nu var så att den äldre av dem hade den sortens tid. Nu trodde han verkligen till nittionio procent att han var dramatisk genom att ha den sortens tankar, men det var inte direkt som att han kunde sluta tänka i de banorna bara sådär.