Prs tippest & JustAFriend

Emmett rusade in i rummet och kastade sig i Elliots famn.
"Hej på dig busunge!", han började kittla den lille. Emmett kiknade av skratt och kravlade halvt runt där på golvet ett tag. Tills han såg Sebastian. Han studerade storögt den nya personen. Vem var det? Elliot hade ju aldrig tagit hem någon. De hade aldrig haft någon annan person än familjemedlemmar hemma. Därför blev det något nytt för den lille, som nu kröp upp i Elliots famn istället.
"Äh, skärp dig. Det här är Sebastian, han är jättesnäll", Elliot pillade runt lite med Emmetts, ljusa lockar och efter en liten stund vågade den lille, med de blågröna ögonen, blygt se upp på den främmande personen med det fluffiga håret.

Hjärtattack, typ. En liten mini-Elliot rusade plötsligt in i rummet och den riktiga Elliot kittlade den mindre. Jävlar vad typiskt Elliot det var att ha en sådan fin relation till sin bror. Inte för att Seb blev avundsjuk eller så. (Jo.)
Och sedan fick mini-Elliot syn på Seb och då förstördes allt. Fan. Klart som fan att Seb skulle lyckas förstöra ytterligare någonting.
Hade Elliot sagt vad den yngre hette? Det hade han nog gjort. Men Sebs huvud stod still. Han var riktigt jävla dålig på namn.
Stelt. Så stelt stelt stelt. Seb visste inte hur man skulle agera kring barn. Han hade ju själv aldrig haft några småsyskon och hans yngre kusiner träffade han knappt så han hade ju inte så mycket erfarenhet överhuvudtaget.
”Hej”, hälsade han med mjuk röst när den yngre tittade upp på honom. Osäkert som fan.

Emmet svarade inte, men han tycktes snart godkänna Elliots "vän" och när Elliot satt sig till rätta på golvet satte sig den lille nöjt i knät. Okej, då var första mötet och presenterandet för dagen avklarat. Tyvärr verkade det inte bli det sista då Elliot hörde raska steg i trappen. Han kunde inte annat än tycka synd om Sebastian. Inte för att syskonen var farliga eller otrevliga eller liknande, utan för att de var just hans syskon och det hela blev jävligt intensivt. Skulle den yngre tvingas möta alla? Det fanns en risk för det. Inom några sekunder stod även Esther och Emma i dörröppningen. Jäklar.
"Öh, hej", de båda hälsade artigt på den okända pojken.

Okej. Inget svar. Seb kände sig ovälkommen. Och plötsligt kom det in fler i dörröppningen. Herregud, hur många syskon hade Elliot egentligen? (Inte sådär överdrivet många egentligen, vad Seb visste. Men ändå.) Dehär hälsade i alla fall. I och för sig var de ju äldre än mini-Elliot, så det var ju förmodligen av ren artighet. För det var ju klart att Elliots syskon skulle vara minst lika artiga som sin storebror.
”Hej”, hälsade han och tvingade fram ett (otroligt stelt) leende. Vad försiggick egentligen? Fine att Seb var introvert, men han brukade ändå kunna hälsa på människor utan några problem. Kunde vara sig själv. Fast nu handlade det om Elliots familj och då blev det en jävla press för Seb var ju tvungen att få dem att gilla honom.

Elliot hade nog aldrig sett Sebastian så stel och obekväm tidigare. Alltså, det hade ju varit stel stämning emellan dem tidigare men den var väldigt påtaglig nu. De hade ju inte hunnit prata klart och nu tvingades den yngre möta alla Elliots syskon. Klart som fan det var obekvämt. Elliot hade ju inte varit speciellt avslappnad när han mött Brandon direkt. Nej herregud, det mötet hade han verkligen försökt förtränga. Det var typ definitionen av stelhet.
Efter att systrarna hälsat vände de blickarna mot Elliot.
"Eric ville att du skulle komma ner", sa Emma medans Esther gick vidare in till det andra rummet.
"Jag kommer ner sen, vi pluggar", svarade Elliot samtidigt som han gungade runt Emmet i famnen. Emma skakade lätt på huvudet. "Det är mamma, du måste ner nu", fortsatte hon tyst och gav Elliot en menande blick innan hon gav Sebastian ett ursäktande leende och följde efter systern in på deras rum och stängde igen dörren.

Eric? Seb antog att det var Elliots bror. Hade Elliot nämnt Eric tidigare? Fan, Seb. Du måste börja lyssna mer. Lägga saker på minnet. Det där var fanimej inte hållbart överhuvudtaget.
Seb vände blicken från tjejen och tittade på Elliot. Elliot, som gungade sin lillebror i famnen. Sockersött egentligen. Om Seb inte hade varit avundsjuk.
Men han vände tillbaks blicken mot systern igen när hon fortsatte. Tystare. Lite stelare, typ. Det är mamma? Herregud. Seb kom ihåg sitt hat mot den äldres mamma. Han ber sig i kinden för att inte säga något otrevligt. Han vände tillbaka blicken till Elliot och höjde frågande på ögonbrynet.

Blicken förklarade mycket. Han behövde gå ner. En kort stund skulle nog räcka, men han behövde prata med henne. Hon var i en dipp.
"Jag behöver gå ner till mamma en stund", sa Elliot tyst till Emmet och reste försiktigt på sig när den lille ställt sig upp. Han mötte Sebastians frågande blick.
"Jag måste prata lite med mamma. Du kan stanna här uppe om du vill, jag kommer snart", sa han försiktigt.
"Alltså du får ju självklart följa med ner om du vill men..." rösten dog ut. Nej, Sebastian skulle inte tycka om Elliots boende, Eller Elliots mamma. Det visste han ju redan, att Sebastian inte tyckte om henne. Han kom mycket väl ihåg vad den andre sagt den där kvällen för någon vecka sedan. Han ville nog inte möta den kvinnan.

Helvete heller. Så hon kunde skada honom? Nej, Seb ville inte låta det hända. I och för sig visste han inte vad han skulle göra. Men att följa med ner kunde han göra. Även fast det var nervöst och att han inte ville träffa Elliots mamma. Men ändå. Svälj dina känslor Seb. Stå upp för Elliot. Stå upp för Elliot så som han förmodligen skulle stå upp för dig.
”Nä, jag kan följa med”, sa han och blickade ner på mini-Elliot. Hade han också blivit påverkad av mamman? Hade hon gett sig på honom också? Eller var det bara Elliot.

"Okej", svarade han tveksamt och svalde hårt med blicken fäst i golvet. Fan, då skulle Sebastian se allt. Fast det kanske var lika bra. Den yngre visste ju redan mycket och det var jävligt utmattande att ständigt gå runt och dölja stora delar av livet.
"Ja gåj till esthej o emma", sa Emmet tyst efter att ha dragit ett par gånger i Elliots tröja. Nej, egentligen var inte den lille speciellt blyg men han var inte van vid nya människor och det var nog därför Sebastian framstått som lite skrämmande. Fast nu var han accepterad. Elliot nickade och Emmet sprang in till systrarna. Jösses vad mycket energi. Elliot önskade att han åtminstone haft en bråkdel av den energi den lille studsbollen hade.
Han vände sig om mot Sebastian igen. "Jag vet inte hur hon är just nu. Troligtvis deprimerad och definitivt inte nykter. Hon litar på mig mer än någon annan så jag måste prata med henne. Bara var lugn, okej?", sa han mjukt och blickade något osäkert in i de mörka ögonen. Jisses, nu lät det ju som att de skulle gå in i en krigszon. Så var ju självklart inte fallet även många paralleller absolut kunde dras.

Seb följde den lille med blicken när han lämnade rummet. Sedan tittade han upp på Elliot igen. Bet sig i läppen. Deprimerad och onykter? Det kändes bisarrt hur någon kunde prata så om sin mamma. Seb skulle aldrig kunna göra det. För det skulle aldrig vara sant. Och om det någon gång var sant så skulle han inte veta om det. För det var ju egentligen inte rimligt att en förälder skulle vara som Elliots mamma.
”Okej”, mumlade han till svar. Lugn. Blossa inte upp.