Prs tippest & JustAFriend

"Bra", mumlade han till svar och nickade. Fast det var ju inte alls bra. Han behövde ju förbereda och planera mötet emellan sig själv, sin pojkvän *host* och sin egen mamma. Det var långt ifrån bra. Det borde inte behöva vara så.
Han gick ut ur rummen och nerför den knarrande trappan. Kunde inte hindra tankarna från att sväva iväg till trappan hemma hos Sebastian. Den knarrade inte. Den var i marmor. Fan. Han ångrade genast att den yngre fått följa med. Vad snurrade egentligen runt i Sebastians huvud? Tyckte han illa om Elliot nu? Blev han äcklad? Ledsen? Arg? Förvirrad?

Nej, det var inte bra. Inte egentligen. Men Seb kunde ju inte protestera. Han skulle göra som Elliot sa. (Eller i alla fall försöka. Det kanske skulle bli svårt att behärska sig.)
Trappan knarrade. Seb var inte vad vid att en trappa knarrade. För trapporna han brukade gå i var hemma och i skolan, och båda var gjorda i sten så det var liksom inte möjligt för dem att knarra. Men inte för att det spelade någon roll. Det var bara lite ovant. Men det var normalt att trappor knarrade.

Okej, då var det dags för Sebastian att uppleva en av de värsta delarna av misären Elliot levde i. Fan.
I det lilla köket/matrummet/hallen låg det saker utspridda överallt. Inte fina, vackra saker utan mestadels skräp. Det var mammans revir, hon blev bara arg om Elliot började städa och byta plats på saker och ting. Och att göra modern arg var något han försökte undvika så gott det gick.
Eric, som stod i mitten av rummet mötte de båda pojkarna med en något förvånad blick. Den äldre hade aldrig träffat några utav Elliots vänner och trodde inte han var bekväm med att ta hem dem. Men han hade väl haft fel. Nåväl, mamman var skapligt lugn för tillfället så det var ju inte direkt farligt, bara ett känsligt läge typ.
"Hej", han hälsade lätt på Sebastian. Eric var inte särskilt blyg av sig även om han var lika lugn som sina yngre syskon.
Eftersom det bara fanns två rum på det nedre planet och mamman inte sågs till, så var det ganska uppenbart var hon höll hus. Elliot gick raskt förbi Eric, utan att möta den äldres blick, och in till rummet bredvid. Allt det här var vardagliga saker för dem. Det hände ofta. Inget konstigt. Det här verkade bli en ovanligt lugn dag dessutom med tanke på tystnaden.

Mycket riktigt var hon i rummet intill. Hon låg i soffan med den halvsunkiga röda filten svept om sig. Hon gungade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med huvudet begravt i filten. Okej, Elliot nickade för sig själv. Ångest. Något av det mer lätthanterliga när det gällde henne. Om han hade tur skulle hon snart glömma bort och låta alkoholen ta över tankebanorna igen. Eller somna. Det var ju uppenbarligen det bästa alternativet. Elliot smög fram och satte sig på huk bredvid henne. Tog tag i händerna och strök lätt längs med handryggen. "Såja, ta det lugnt", mumlade han, som så många gånger förr.

Stökigt. För mycket grejer överallt. Seb klarade nästan inte av det. En hemlig, pedantisk sida av honom ville inget hellre än att i alla fall lägga ihop sakerna i små, nätta högar. Men det kunde han ju inte göra. Han tvingade sig själv att titta bort från allt som stack i ögonen. Han tittade upp på Elliot, och sedan på vad som verkade vara Elliots storebror. Då han blev osäker på om hans röst verkligen skulle hålla för ett hej så nöjde han sig med en lätt nickning som svar till brodern. Brodern som förövrigt inte verkade vara lika blyg som resten av Elliots syskon. I och för sig så var de även yngre, så det låg väl lite i den frågan också.

Skulle han följa efter Elliot eller stå kvar som en stel pinne? Det kändes lite inkräktande att följa efter. Men varför hade han ens följt med ner i första hand om han inte ens skulle vara med Elliot? Osäkert tassade han vidare bakom Elliot.
Men han gick inte nära kvinnan. Kvinnan som låg i soffan. Med en halvt sunkig filt runt sig. Han bara stod i dörröppningen, armarna i kors, och granskade folket framför sig. Mor och son.
Och fan vad skevt det såg ut.

Eric höll sig på lite avstånd, då mamman för det mesta bara blev uppjagad med honom i närheten. Han var ju betydligt stabilare än de andra men trots det var det något med Elliot som gjorde att hon nästan bara litade på honom. Även om det nu lät skevt med tanke på att hon även misshandlade honom då och då.

Hon såg så ynklig ut där hon låg. Det betydde troligtvis inte att Sebastian accepterade henne mer osv, men ändå. Hon försvann liksom in i tyget. Smälte bort. Hon var smal även om hon inte var i närheten av Elliot. Såg inte ut som någon som någonsin haft kraft nog att ge sig på någon annan. Kraft nog att typ ställa sig upp. Det glanslösa, vågiga håret var rufsigt. När hon lugnat sig en aning greppade hon tag om Elliots händer. De något frånvarande, grågröna ögonen fick ögonkontakt med Sebastians mörka. Hon stelnade till.
Elliot la märke till hur stämningen blev betydlig mer spänd. Han kramade om hennes händer. Hon vände snabbt blicken från inkräktaren till sonen framför sig. Han försökte få någon form av kontakt.
"Det är okej, han vill dig inget illa. Ingen vill dig något illa. Allt är okej", sa han lugnt och försäkrande. Gick in i ännu en av hans många roller. Nu var han den Elliot som höll sig lugn i närheten av personen som han blivit misshandlat av men som han fortfarande på något sätt älskade.
Hon verkade höra vad han sa. Hon slappnade av. Om Elliot godkänt inkräktaren så var det nog okej. Ingen fara. Hon kurade ihop sig ännu mer.

Seb fattade verkligen inte. Var det där verkligen en mamma? Elliots mamma? Mini-Elliots mamma? Alla syskons mamma? Det såg inte ut som en mamma. Det var ingen person man kunde stödja sig på. Fan vad han saknade sin egen mamma.
Och så kände han sig lite utstirrad för någon sekund. När Elliots mamma fick syn på honom och tittade på honom som om han vore en inkräktare. Som att han inte hade något att göra där i dörröppningen. Vilket han egentligen inte hade, heller.
Men Elliot lugnade ner det hela. Såklart. Klart som fan att Elliot skulle lyckas med det så snabbt. Elliot kunde fanimej allting.

Phew. Det verkade som han trott och hoppats vara en av de "enkla" dagarna. Då hon höll sig lugn, var någorlunda kontaktbar och lyssnade på Elliot. Slog inte. Skrek inte. Bara låg där. Utmattad. Vilket ju egentligen bara var sorgligt. Och absurt att han tyckte det var bra. Men vad spelade det för roll, hela Elliots liv var sorgligt och absurt. Förutom Sebastian då. Typ den enda delen av Elliots liv som han inte ville gråta när han tänkte på. Typ den enda delen som inte var sorglig. Även om han just nu mest kände sig förvirrad när han tänkte på den yngre och deras relation. De hade inte hunnit prata klart. Även om han knappt visste vad som fanns att säga. De var väl inte ens arga på varandra, eller?

Efter att ha suttit där, tyst i en stund och iakttagit mamman, som slutligen verkade börja slappna av och försvinna iväg igen så reste sig Elliot upp. Såg ner på sin mamma. Vad tyckte Sebastian? Elliot visste ju knappt vad han själv tyckte om det hela.

Han bet sig osäkert i kinden. Rummet föll åter i tystnad och Elliot bara satt där och tittade på sin mamma som bara låg där.
Som. Bara. Låg. Där. Och var så omammig man kunde vara. I och för sig hade hon ju ganska tydliga problem, men Seb gillade fortfarande inte henne. Inte när han visste vad hon hade gjort mot Elliot. Förstört hans jävla liv.
Han började undra om hon bara var så lugn och miserabel bara för att Seb var där. Hur skulle det vara om han inte stod där? Skulle hon försöka slå ihjäl Elliot då eller vadå? Eller spelade Seb ingen roll där? Kanske inte. Hon kanske bara hade sådana här stunder. Obviously.

Elliot reste sig upp. Seb ville genast att han skulle lämna rummet så att han själv skulle kunna göra detsamma. Helst av allt ville han lämna huset. Atmosfären var så jävla kvav och fick honom att vilja dö. Fy, fy, fyfan.

Han vände blicken mot Sebastian, som stod där i dörröppningen och såg sådär lagom obekväm ut med hela situationen. Elliot vände snabbt blicken till mamman som fortfarande inte gjorde någon vidare ansats till handling. Han tassade ut ur rummet och uppför trapporna igen, med Sebastian förmodligen bakom sig. Nej, nu var mamman lugn igen. Han hade ingen vidare lust att spendera mer tid än nödvändigt där nere.
Han tog en sväng in i badrummet för att tvätta händerna innan han gick in till sitt rum igen. Syskonen befann sig fortfarande i rummet intill, så de två var nu ensamma igen. Han stängde försiktigt igen dörren och vände sedan blicken mot Sebastian.

Seb ville hem. Och han kände en så otrolig skuld över att han inte gillade Elliots hem. Fan. Ångest. Hade Elliot känt likadant hemma hos Seb? Förmodligen inte, för Elliot var inte ett jävla rövhål.
Den yngre följde tätt efter den äldre. Tittade på honom då han tvättade händerna. Gick sedan in i sovrummet igen. Tittade osäkert in i de gröna ögonen då dörren stängdes bakom dem och hjärnan började omedelbart försöka komma på något att säga.