Flowers in the dark [PRS]

Kanske det inte är rättvist av Hayley att säga det där, att allting är Chengs fel. Hon själv är fast besluten i att det är hennes fel, av många anledningar. Egentligen behöver hon intala sig själv det där också, att allt är den jävelns fel. Tyvärr går det inte riktigt, i hennes huvud finns det många meningar som börjar på Tänk om. Tänk om hon varit snabbare med att transferera dem, tänk om hon varit starkare och fått bort de där obehagliga männen. Tänk om hon inte låtit pojkvännen vara ensam i skogen medan onda människor säkerligen var efter dem. Så fortsätter det. Djupt där inne vet hon däremot att det inte är hennes fel, inte egentligen. Det var inte hon som kidnappade dem, inte hon som torterade dem både psykiskt och fysiskt, och det var inte hon som bitit Yaosus ben. Det är bara tre personer som är skyldiga egentligen. Hon måste bara få sig själv att förstå det. Zihao måste också förstå det, de kommer inte kunna leva med sig själva annars. Den nittonåriga flickan begraver ansiktet i den äldres axel ett slag. Konstigt nog är det rätt lugnande där, hon brukar alltid påpeka hur Zihao går henne på nerverna, trots att hon verkligen tycker om honom. Det är väl den sortens relation de har, går skämtsamt varandra på nerverna samtidigt som de respekterar varandra. Ett blekt leende dyker upp på de bleka läpparna.. jo, hon minns hur de hatat varandra för något år sedan. Enda anledningen till att Hayley tagit avstånd från honom är just pågrund av hans historia som mobbare.. Men även då tyckte hon betydligt mer om honom än hon gjort under deras skolgång.
”Vad menar du? Jag hatar dig fortfarande,” skämtar hon. Det känns konstigt att skämta i en situation som denna, de bägge två är helt nerbrutna och kan knappast skratta åt det, men kanske det kan få det att kännas lite lättare. Bara en smutta.

De slutna ögonlocken skjuts inte upp förrän hon hör Ms Yus röst bakifrån. Hon höjer kvickt på huvudet och vänder blicken mot den äldsta Huaze brodern. Läpparna spricker upp i ett leende medan ögonen börjar vattnas något förskräckligt åter igen. Hur lång tid det har gått vet hon inte, hon har inte haft någon koll på klockan alls. Men det kvittar. Hayley släpper taget om Zihao och sjunker långsamt ner bredvid pojkvännen i sängen. Även Yaosu slänger upp all näring i magsäcken på golvet innan han sjunker ner mot kuddarna igen. Det. Där leendet försvinner så fort hon ser att han behöver knippa efter andan och all den smärta han måste genomgå. Om hon kunnat ta hans plats hade hon definitivt gjort det. En av de små händerna finner sin väg upp mot hans kind, osäker på om han vill ha närhet överhuvudtaget. Han är så förskräckligt varm, det skulle inte förvåna henne om han hellre slipper all hudkontakt.
”Här, drick upp det här.”Joshua håller fram ett glas vatten mot läpparna på den äldsta ungdomen, samtidigt som Hayley hjälper Yaosu att hålla huvudet uppe. Att han dränks av vatten är inte direkt optimalt. Under tiden de har väntat på att han ska vakna har Joshua redan börjat bygga en maskin för att sätta vid knät, som ska göra det möjligt för honom att stå upp, och kunna gå. Betydligt sämre än en professionell, men det är bättre än ingenting iallafall.

Så snart det kalla vattnet kom i kontakt med de blåaktiga läpparna, hade tjugotvååringen lust att spy igen. Tungan kändes sträv i munnen och strupen var torr som ett sandpapper, vilket gjorde det extremt svårt att svälja. Detta betydde inte att han inte gjorde det, för han hade snart hällt i sig varje liten droppe av den svala vätskan, utan det var mer ett stående faktum. Att det gjorde ont alltså - att allting gjorde ont. Dock inte bara på grund av benet, snarare för att kroppen verkade ha gått in i någon form av chock. Okej, ganska uppenbart, men han hade inte förväntat sig att det skulle komma som en smäll rakt i ansiktet.
”Gå”, flämtade Yaosu lätt panikartat efter att stämbanden fått en chans att återhämta sig och fattade hastigt tag om Hayleys hand, bara för att föra bort den. ”J-jag kan inte..jag kommer i-inte kunna hålla det”, fortsatte han stammandes och for plötsligt upp spikrakt i sängen, med ryggen mer som en styv bräda. Händerna greppade krampaktigt tag om täcket och inte långt därefter började varenda liten muskel få ordentliga spasmer.
För bara några sekunder sedan hade Zihao känt sig absolut värdelös när det kom till hela situationen, utan någon som helst kunskap inom läkekonst eller liknande - men nu dröjde det inte mer än några sekunder förrän han insåg precis vad det var som kommit över den äldre brodern. Trevligt, för en gångs skull kunde han ”connect the dots”. Kanske för att han genomgått precis samma process efter att Samantha förgiftat honom med stormhatt. Symptomen var i vilket fall extremt lika.
”Ta halsbandet innan han har sönder fanskapet”, sade Zihao och flög upp på benen, innan han själv skyndade fram för att knäppa loss kedjan. Hade de sönder den igen skulle det säkert bara bli en massa onödigt elände. ”När Samantha förgiftade mig med stormhatt gick min kropp in i chock på samma sätt och tja, då försökte jag döda allting som rörde sig”, fortsatte han med en darrning på rösten och började schasa ut alla i rummet. En av händerna drog i Hayley, den andra i Joshua medan han skyndsamt föste Ms Yu framför sig. Det skulle liksom inte spela någon roll vad de försökte sig på om allt Yaosu hade i siktet var att döda dem alla.
”Men på den positiva sidan tror jag att det påskyndar läkningen..så det kanske är lika bra?” Mumlade tjugoåringen och gjorde en grimas medan han fortsatte schasa hela bunten ut genom dörren. ”Fast bara tanken av hur förbaskat ont det gjorde får mig att vilja kräkas”, fortsatte han ännu tystare, mest för sig själv. Fint, som om de andra behövde höra det där. Alltid lika taktisk, någonting som tydligen aldrig skulle ändra sig.

Fan vad patetisk Hayley känner sig. Hon kan absolut inte göra någonting för att hjälpa till, fullkomligt värdelös. Allt hon kunnat var att hjälpa honom hålla huvudet uppe när han drack, inte mer än så. Efter all den tid de spenderat med varandra hade hon hoppats på att hon kunnat lära sig hur hon ska agera. Nu har hon inte varit med så många gånger då pojkvännen tvingats skifta, aldrig har hans fyrbenta form varit aggressiv. Kanske det är förståeligt att hon inte vet vad hon bör göra. Men tänk att hon inte kunnat hjälpa sin bästa vän och Ms Yu med läkekonsten. Hon inser att hon bara skulle ha varit i vägen om hon förvirrat virat omkring. Men ändå. Allting hade känts betydligt bättre om hon kunnat hjälpa till på något sätt. Ena sekunden ligger hon där i sängen bredvid den person hon älskar mest, och andra sekunden blir hon bortdragen ur rummet. Turligt nog för henne hade hon hunnit gripa tag om Chuchu innan de skyndat sig ut. Det är väl det enda hon kan bidra med.
”Så han är typ i samma skick som du var då?” Undrar hon trevandes. Hayley minns hur läskigt det varit när Zihao förlorat all kontroll över sin kropp och praktiskt taget ville döda alla runt omkring honom. Och nu är den äldre brodern i samma skick? Hon hade inte riktigt förstått varför de blivit utdragna förrän då. Tänk om hon lämnat lilla Chuchu där inne.. Yaosu skulle inte må bra om vovven kom till skada. Eller någon av dem andra såklart. Under tystnad ställer hon sig framför ett av fönsterna, bara för att hålla lite koll på honom. Det är nog ingen bra idé egentligen, hon kommer bara få se honom genomgå hemsk smärta.. men hon vill liksom inte lämna hans sida, alls. Zihaos ord angående smärtan gör det inte direkt bättre. Herregud nej. Joshua dyker upp vid hennes sida och slingrar försiktigt en arm om hennes axlar. Hon är trots allt fortfarande bara i handduken, och det är rätt svalt ute. Sen så kanske det finns någon tröst i det. Man vet aldrig. Hur som helst känner hon sig väldigt kall, något som inte slagit henne förrän nu.
”Kom, vi går in. Vi kan ändå inte hjälpa till just nu,” Han säger det i en liten viskning innan han börjar föra sin vän till det stora huset. Hayley har ingen riktig ork att strida emot. Allt hon vill är att vara där för Yaosu, men hur ska hon kunna det?

”Jag vet inte men..jag antar att det är ungefär samma”, svarade Zihao efter en stunds tystnad och stängde dörren efter dem, bara för att sedan låsa den utifrån. Det kanske verkade hemskt att lämna den äldsta Huaze brodern alldeles ensam efter allt som hänt, men samtidigt ville nog ingen av dem bli sliten i stycken. Personligen ville han inkalla fall inte det och inte heller ville han att någon annan skulle fara illa. Och därmed lämnades de med ett ynka alternativ - att låta Yaosu rida ut förlusten av sinnet i ensamhet. Fick han göra det kanske det skulle gå snabbare för honom att återvända till verkligheten, att finna sig själv.
”Det ska nog ordna sig”, konstaterade Ms Yu och rörde sig långsamt bort mot den större byggnaden. Hon var som sagt gammal, så snabbt gick det verkligen inte. Ett försprång var alltid uppskattat, och hemskt gärna en käpp med det. Då gick färden från A till B en smula snabbare än den gjort annars. Nu hade hon fick varken eller, kanske ett litet, litet försprång men de andra hann ikapp henne på ett kick.
”Om ni går och slår er ner i vardagsrummet kommer jag med lite te och kakor”, sade hon och log tacksamt upp mot Zihao, när han gav henne sin arm att stödja sig på. Inte lika bra som en käpp, men helt klart ett hjälpmedel.
”Jag hjälper dig”, svarade tjugoåringen kvickt och pressade också fram ett svagt leende. ”Eller inte. Kan inte koncentrera mig när Hayley står och hackar tänder inombords, och om jag känner Joshua rätt är han säkert också frusen in till benen”, fortsatte han och gjorde en grimas.
Med rynkade ögonbryn och ett ansikte vitare än ett lakan, höll han upp dörren tills alla stigit in i..värmen kunde man inte kalla det för, men det var lite bättre än utomhus åtminstone. Alla byggnader på området var gamla och ute särskilt bra isolerade. Om vintrarna hade de brukat få sova med dubbla täcken och sockor, tillsammans med en massa värmefläktar.
När Ms Yu fortsatte bort mot köket, stannade Zihao kvar i hallen och masserade sina stackars tinningar. För mycket hade hänt på en alldeles för kort tid och atmosfären runtomkring gav honom bokstavligen huvudvärk. På riktigt, den var så laddad att det kändes som om de befann sig i ett åskmoln.
”Sätt på dig lite kläder och gå in i vardagsrummet så kan jag värma upp er båda två..tror inte att det finns någon ved till en brasa och helt ärligt har jag ingen lust att gå ut och leta efter pinnar..fan”. Den äldsta ungdomen tystnade och suckade irriterat för att därefter vända sig mot dörren. ”Räven är fortfarande ute och vi vill inte ha en provocerad, skräckslagen Yaosu efter honom.” Med de orden klampade han tillbaka ut i kylan, barfota i shorts och T-shirt. En synnerligen vacker syn, följd av dörren som smällde igen bakom honom.

Det bådar inte gott. Hayley hade hoppats på att den äldsta av de fyra skulle slippa den smärta, slippa att förlora kontrollen sådär och bli alldeles blodtörstig. Men det finns inte riktigt något de kan göra åt det, om det gått hade hon gjort det flera hundra gånger vid det här laget. Det enda de kan göra är att hålla sig borta från pojkvännen. Han skulle inte klara av att fortsätta vardagligt om han råkar göra illa någon av dem. Hon vill gärna stanna där och kika in genom fönsterna, se till så att det går okej. Men även det kommer inte att leda någon vart, så hon följer lydigt efter sin bästa vän. När de kommer in till huset slår värmen. Det brukar inte vara så varmt där, men det är betydligt mer behagligt än det varit ute. Det kan ha att göra med att det enda hon har runt kroppen är en handduk. Burr.
”Det ska nog ordna sig,” upprepar nittonåringen, ja, Ms Yu har rätt, det kommer att ordna sig. Allt kommer att bli okej. De måste bara ha tålamod och hopp. Vilket är väldigt svårt att ha just nu. Hon gräver ner ansiktet i axeln på vännen. Bägge två fryser, men flickan är nog svalast.
”Tack,” hon riktar det mot både Zihao och Ms Yu, som antingen vill fixa te och kakor eller värma upp dem. Blicken glider dock upp från golvet när Loki kommer på tals. Juste. Den lilla räven är alldeles ensam i skogen, han kan vara ett lätt byte om Yaosu kommer ut och fångar upp hans doft. Hon själv har inte kraften till att hjälpa med att leta. Att ta ett steg är krävande för henne. Än en gång, patetisk.
”Du kan börja leta, jag kommer ut och hjälper till efter jag hjälpt Hayley.” Förklarar Joshua till sin pojkvän och börjar leda Hayley till hennes sovrum. Det tar en tid för dem att komma fram, Hayleys ben skakar av flera olika anledningar. Rädsla, kyla, utmattning. Men de kommer fram tillslut. Därefter lägger han ut några kläder. Ett par stickade tajts och en lång, varm och tjock tröja som når ner till mitten av låren på henne. Hon vet inte riktigt hur hon ska få på sig det där. ”Ska jag hjälpa dig? Du kan ju sätta på dig underkläderna innan,” hon nickar. Hon är inte riktigt blyg när det kommer till det där, särskilt inte med Joshua. Så hon nickar och drar fötterna längs golvet fram till byrån med underkläder. Ett matchande par tvingar hon på sig. Rätt jobbigt när man svajar så mycket som hon gör. Men hon lyckas, vilket leder till att vännen kan hjälpa henne med tröjan och tajtsen.

Klamp, klamp, klamp. Zihao virade armarna runt sig själv medan stegen förde honom längre och längre ut bland de glest stående träden. Olyckligt nog hade det börjat blåsa något alldeles förskräckligt, så det var nästintill omöjligt att snappa upp några andra ljud än den ylande vinden. Än mindre lukter. Loki brukade nämligen vara ganska lätt att få tag på, men till och med tjugoåringen insåg att det aldrig skulle gå om han fortsatte irra omkring i mörkret. Att han rörde sig strax bakom byggnaden där ben knakade och tjut av smärta vibrerade genom luften, gjorde ingenting bättre. Det enda han visste var att det var hög tid att hitta den lilla räven innan Yaosu fick för sig något dumt. Ingen visste om han ens skulle tappa sig själv på det viset, men med tanke på hur han själv blivit efter att kroppen gått in i chock, var det ingen större idé att rulla de tärningarna. Inte då han inte skulle gjort det om det var han själv som befann sig bakom väggarna.
”Loki”, väste den mellersta Huaze brodern prövande och kisade genom mörkret. ”Kom hit din lilla skit”, fortsatte han och började kliva över rötterna som sträckte sig kors och tvärs över marken. Det här skulle aldrig gå, det visste han redan.
Efter att ha stått och glott på ingenting i någon minut eller så, muttrade han buttert för sig själv och drog av T-shirten. Inte långt därefter följde resten av kläderna, som fick ligga i en trasslig hög på marken. Prio ett var liksom inte att vara organiserad och ordentlig, nej, han skulle hitta sin dumma brors dumma räv. Vem fan adopterar ens en räv? Vilken räv är så korkad att den vill bli adopterad av en Yaosu? Det gick verkligen inte ihop för tjugoåringen, vars egna ben skuttade hejvilt innanför huden. Återigen, dumma räv. Han skulle definitivt bli buren i nackskinnet hela vägen tillbaka till huset.
Att det gick betydligt snabbare att leta rätt på Loki när han befann sig på fyra ben, var inget konstigt. Lukterna var mycket tydligare och han kunde även urskilja ljuden bättre, trots blåsten som hela tiden skulle vara där och störa. När han slutligen fick tag på Loki var han totalt utmattad och inte vidare glad. Räven tyckte förmodligen inte om resan hem, tänderna som fattat tag om nackskinnet var vassa och inte heller var den stora, svarta djävulen försiktig. Djävul? Ja, det var så lilla Loki såg Zihao, utan tvekan. Och inte heller släppte den stora klumpedunsen den mindre varelsen när han började dunka huvudet i dörren i väntan på att någon skulle komma och öppna. Väldigt elak.

Det tar en stund att få på sig de stickade tightsen, Hayley kan knappt stå på två ben, vilket gör ett ben nästintill omöjligt. Men det går tillslut, med vännens hjälp. Hon skulle klara väldigt lite själv, åtminstone i skicket hon är i nu. Det där med att vara oberoende av folk har varit svårt, enda sedan hon träffade pojkvännen kunde hon knappt gå en dag utan att sakna honom. Om man låter sig vara beroende av folk är det så mycket lättare att bli sårad. Men hon har varit okej med det ett tag nu, det kan vara värt den risken. Gnagandes i den bleka underläppen tvingar hon på sig den varma tröjan. Huden gör ont, hon har inte helt hållet tagit igen sig efter allt blod hon förlorat. Tyget av kläderna gör det jobbigare. Men det går.
”Här, sätt på dig tofflorna så att du blir varm om fötterna,” uppmanar Joshua och tar fram ett par tofflor som ligger gömda i garderoben. De är varma och välkomnande, något hon verkligen behöver nu. Kroppen skakar liksom av kylan och de traumatiska händelserna. Efter hon fått på sig dem sjunker hon ner i sängen och sluter ögonlocken.
”Jag var patetisk där inne, fullkomligt värdelös.” Muttrar nittonåringen och slår sig själv löst om kinderna. Att hon har ont och fryser kvittar. Allt hon kan tänka på är hur hon inte kunnat göra någonting alls när Yaosu behövde henne som mest. Bara vida tanken på att inte kunna hjälpa till får ögonen att vattnas. ”Tänk om något liknande händer igen och jag är ensam med honom? Han skulle inte ha överlevt om det inte varit för dig och Ms Yu.” Joshua slår sig ner bredvid henne i sängen och flätar ihop deras händer med varandra. Det ska väl vara en liten tröst, men det stoppar inte tankarna från att vandra iväg, överhuvudtaget inte.
”Du var inte värdelös Hayley, du var i chock. Varken du eller Zihao har studerat läkekonst, reaktionerna var helt förståeliga.” Han stryker försiktigt tummen över handen på henne innan han återigen ställer sig upp från sängen och griper tag om bägge händerna. På så sätt kan han dra upp henne och hjälpa henne ut ur rummet. ”Om det är något du är orolig över kan jag försöka lära dig lite. Så att du vet vad du kan göra om något liknande någonsin händer igen. Men det är högst osannolikt.” Det låter som en bra idé. Hayley kan bara lära sig från sina misstag och försöka göra bättre. Med hennes bästa väns hjälp kommer det nog gå betydligt bättre. Stegen är långsamma, men tillslut kommer de fram till vardagsrummet. ”Jag går bara och hjälper Ms Yu med teet, vila lite.” Joshua lämnar henne i soffan och återigen sluter hon ögonlocken. Ingen bra idé. Det får bilderna att komma tillbaka, bilderna av Yaosus sår, av hans skrik, av hans generella mående. Därför tvingar hon upp ögonlocken, lägligt nog till att några dunkanden hörs vid dörren. Seg som hon är kommer Hayley upp på fötter, och tassar fram till dörren. Hon kikar först vem det är, bara för att vara säker, och öppnar sedan dörren för Zihao.
”Du hittade honom!” Med ett litet leende böjer hon sig ner och tar emot Loki i famnen. Det är han mer bekväm med än att bli buren i nackskinnet. Förståeligt ändå.

Åh jo, klart som fan att han hade hittat rävskrället. Om det var något Zihao faktiskt var hyfsad på, så var det att leta rätt på små, dumma rävar. Varför satte han ens plural på det hela? Han var bra på att leta rätt på en räv, och det var Loki. Ända sedan dagen de tre ungdomarna anlänt till Kina, hade han både hört och sett när Yaosu ropade på sin lilla kompanjon, följt av att denne dök upp inom någon halv minut eller så. Den äldre brodern hade bara behövt ropa en gång, varken mer eller mindre. Okej, uppenbarligen inte mindre..men hursomhelst - när Zihao själv ropade på den lilla varelsen verkade det som om räven stängde öronen och låtsades som ingenting. Inte ens när han stod någon meter bort lyssnade han. Så varje gång tjugoåringen fått i uppgift att leta rätt på Loki, hade han bokstavligen blivit tvungen att leta.
När Hayley tog den lilla räven i famnen, gav den äldre henne en lång, missnöjd blick innan han slank förbi henne och vidare mot vardagsrummet. Han stannade till på vägen och skakade muttrandes ut pälsen, som lagt sig lite kors och tvärs på grund av vinden. Loki förtjänade fan inte att bli gullad på det där viset, inte efter att han ignorerat den stora drummeln för den tusende gången. Och nej, krabaten kunde inte skylla på att han inte visste sitt eget namn, för det gjorde han minsann. Han kunde nästan slå vad om att det inte tagit mer än några dagar innan han lärt sig det. Dum var han faktiskt inte, snarare tvärtom. Slug som en räv, eller vad brukade man säga? Orättvist att vargarna fick vara matvrak när de dumma små rödtottarna framstod som riktiga genier. Hungrig som en varg, slug som en räv. Ytterst orättvist.
Ungefär samtidigt som han skuttade upp i soffan och lade sig tvärs över de mjuka kuddarna, vickade öronen instinktivt till. Egentligen hade han inte längre någon lust att höra varken det ena eller andra, men till skillnad från Loki kunde han inte stänga öronen på det viset. Det lät som om Yaosu vinglade omkring inne i den andra byggnaden, som om han jämt och ständigt ramlade mot olika möbler. Stackarn, det kunde inte vara roligt att befinna sig i hans situation. Men han var inte ensam om det, för Zihai hade inte velat befinna sig i Hayleys situation heller. Hon hade sett så svag ut när de rörde sig mot den större byggnaden, genomfrusen och skärrad. Tjugoåringen hade nog känt på precis samma sätt om det varit Joshua som allt elände gällt. Plus att den yngre flickan förlorat en massa blod innan, för att sedan inte fått någon som helst chans att återhämta sig. Usch, varför var livet så hemskt elakt ibland?
”Sådär, ska bara gå och hämta kakorna, annars är det bara att ta för sig.” Ms Yu ställde ner en bricka med lite olika sorters mackor och annat smått och gott. Därefter rätade hon på sig och log svagt mot den mellersta Huaze brodern. ”Du borde se till att få i dig någonting..det borde ni alla”, konstaterade hon och nickade lätt för sig själv innan hon började röra sig tillbaka mot köket.

De två lurvbollarna verkar vara på helt olika humör. Den stora, mörka vargen ser lagom trumpen och irriterad ut, medan den röda mindre bollen med fluff verkar vara betydligt mer exalterad. Det är nästan svårt för Hayley att kunna hålla i honom. Loki har nästan blivit som en hund, hemvan och absolut inte lika skygg som för några veckor sedan. Han hade sett lite väl ledsen ut när han hängt mot marken medan en viss Huaze burit honom i nackskinnet. Tyvärr verkar faktumet att hon tagit räven ifrån honom göra Zihao än mer missnöjd med det hela. Kanske det var något som roade honom, att kånka på en räv fram och tillbaka. Hon vet inte säkert, men det är väl en möjlighet. Med ett blekt leende på läpparna stryker hon försiktigt fingrarna genom den röda pälsen medan hon tassar efter den ett år äldre. Det går segt, hon kan fortfarande inte hålla sig uppe helt fläckfritt. Men hon kommer fram till soffan sjunker hon ner. Tankarna glider till Yaosu konstant, hur han har det, vad han gör. Om han fortfarande har sådär förskräckligt ont. Hayley lutar huvudet mot ryggstödet i soffan och sluter ögonlocken. Tyvärr verkar hon inte ge tillräckligt för mycket uppmärksamhet till Loki, då han hoppar bort från henne och strosar iväg. Det är nog lika bra det, hennes tankar ligger inte på att mysa just nu, hon är alldeles för upptagen med att tänka på pojkvännen. Om hon kunnat göra något annorlunda. Eller ja, vadå om? Klart som fan att hon kunnat göra saker annorlunda. Bättre för dem allihop. Hon stryker händerna frustrerat över ansiktet innan Ms Yu kommer instigandes i vardagsrummet. Blicken glider mot brickan med mackor. Hayley vill kräkas bara av tanken av att stoppa något i munnen. Samtidigt har hon inte ätit något sen kvällen de blivit kidnappade, då hon helt skippat frukosten under morgonen. Hon måste nog få i sig någonting. Det är ju lite av ett underverk att hon fortfarande är medvetande.
”Tack så mycket,” säger hon till den gamla damen med ett litet leende, innan hon sträcker sig efter en av mackorna, med lite ost och gurka. Det är hennes favorit. Därefter griper hon tag i en annan och håller den framför Zihaos tryne. De bägge två behöver ny energi, precis som Ms Yu sagt. Hon rör lite på mackan framför munnen på Zihao, som ett flygplan. Lite som när man ska mata ett barn. ”Öppna munnen..”

Även om Zihao verkligen inte var hungrig, kändes det som om han hade ett stort hål i magen. Den gav också ifrån sig en hel del underliga ljud vilket tydde på att han egentligen var hungrig, ett faktum han tydligen inte kunde rymma från. Trots detta rymde han, till en början, från Hayleys försök att stoppa i honom den där mackan. Det var inte logiskt på någon nivå, utan handlade mer om att det kändes lätt förnedrande att bli matad på det där sättet. Så därför lutade han huvudet bakåt och undvek mackan som om den vore pesten själv. Ögonen var stora och det hela såg förmodligen extremt dumt ut, men vad skulle han göra? Ett vettigt svar hade varit att ta emot maten, dock visste väl alla vid det laget att tjugoåringens hjärna fungerade på ett ganska udda vis.
Att Hayley ens vågade sig på att försöka stoppa in mackan i käften på honom, var beundransvärt. För något år sedan tvivlade han på att hon ens skulle ha vågat sätta handen framför nosen på honom, än mindre med mat greppet. Deras vänskap var verkligen konstig, men han skulle aldrig få för sig att släppa greppet om den. För såhär på senare dar hade Zihao kunnat öppna ögonen inför den yngre flickan och se vad det var som pojkvännen hela tiden sett i henne. Hon var modig, envis och kanske en gnutta dumdristig då och då - men framförallt var hon lojal och godhjärtad. Inte undra på att hon och Yaosu hade fallit för varandra, de var väl som stora magneter, med norr riktat mot syd. Lite som han själv och Joshua, men ändå helt annorlunda.
Efter att ha suttit där och blängt på mackan en stund, gav den äldre av dem upp och tog försiktigt emot den mellan de vassa tänderna. Sedan var den rätt som det var borta, i en enda tugga. Zihao gäspade belåtet och kom upp på benen, bara för att därefter lägga sig tillrätta tvärs över Hayleys ben. Loki hade vandrat iväg på egna äventyr och tja, han hade ju faktiskt lovat att värma upp både henne och pojkvännen, så varför inte? Och det var såklart också viktigt för räven att veta sin plats - tjugoåringen var bäst, herre på täppan, så det så! Dumma räv.