Prs tippest & JustAFriend

Det fanns så otroligt mycket att säga. Ändå fann han inga ord.
Han gick och satte sig på madrassen och drog fingrarna genom håret. Vilken röra. Alla tankar blandades ihop till en gröt. En sörja.
Vart var de innan syskonen avbröt? Jo just det, om Elliot älskade Sebastian eller ej. Herregud. Och sedan hade den yngre fått se resten av huset och Elliots mamma. Att Sebastian fortfarande var kvar i hemmet var ju för fan ett mirakel.

Ingenting. Den äldre var tyst. Satte sig ner på "sängen" och drog fingrarna genom fågelboet.
Hade Seb gjort något fel? Tittat för dömande på hans mamma? Eller vad fan var det frågan om? Kanske fanns det bara ingenting att säga. Kanske var luften redan så full att den skulle explodera om man tillförde en gnutta mer. Kanske kanske kanske.

Okej, nu var det sådär stelt igen. Fan. Något behövde ju faktiskt göras åt saken. Han ville ju bara vara sams och glad och allt däremellan. Elliot förstod inte varför de höll på som de gjorde.
"Du, kan vi inte försöka typ reda ut...det här?", han viftade lite emellan dem och blickade upp mot den yngre.
”Du skrev inte till mig för att du inte hade din telefon och jag skrev inte till dig för att jag trodde att du hatade mig. Vilket du sa att du inte gjorde”, Elliot försökte typ reda ut allt de sagt, kanske mest för sig själv egentligen. Så att gröten i hjärnan gick att förstå.
”Jag är inte arg på dig, är du arg på mig?”, frågade han med lätt höjda ögonbryn. Jäklar vad de trasslade ihop saker och till.

Den äldre bröt tystnaden, men den stela känslan lättade inte. Seb tittade ner på Elliot där han satt nere på madrassen. Han stod själv fortfarande kvar vid den stängda dörren. Gjorde ingen som helst ansats att komma närmare.
"Nej", svarade han tyst och blickade ner i golvet lite innan han letade sig upp mot de gröna ögonen igen. Nej, han var inte arg. Inte på Elliot i alla fall. Kanske lite på hans mamma just då. Inte för att det hade något med saken att göra.

Varför stod Sebastian där borta vid dörren och tryckte? Fan, vad dåligt allt gick.
Nehe, så den yngre var inte arg på honom. Det var väl bra. Fast det kändes inte alls bra för det var fortfarande stelt emellan dem.
"Vad är fel då? Har jag gjort något fel? Snälla säg det då", sa han tyst och såg vädjande på den yngre.

Var något fel? Ja. Seb kunde inte släppa Elliots mamma ur minnet. Men ville han verkligen ta upp det? Och var det egentligen det som ens var problemet? Alltså på riktigt Seb, make up your fucking mind. Du är en jävla röra. Det kan omöjligen finnas någon rörigare.
"Nej, du har inte gjort något", svarade han och mötte den äldres vädjande blick. Blicken som nästan högg till i hjärtat. "Jag vet inte bara. Det..." Han avbröt sig själv och tittade upp i taket. Hade inget mer att säga. Fan.

Det var en väldig massa saker den yngre tydligen inte visste. Det var ju okej och allt sånt men fy vad förvirrande och jobbigt det var. Hela Elliots liv var liksom ovisst, och nu även på den här fronten. Det hjälpte inte direkt hjärnan på traven.
Han blickade ner i madrassen. Skulle de liksom stå still här? Skulle allting liksom stanna av för att de typ inte visste. Skulle de gå miste om allting bara för att de inte kunde prata som vanliga människor? Nej, det fick bara inte hända. Ughhh.

Okej. Elliot svarade inte. Inte för att Seb hade lämnat något som den äldre kunde svara på, men ändå. Det hade varit en lättnad om den äldre bara fortsatte föra samtalet framåt. För just då klarade Seb verkligen inte av det.
Men han blev tvungen. Gled ner längs väggen och knäppte ihop händerna i knät. Fäste blicken på de tunna, beniga fingrarna som låg huller om buller med varandra.
Djupt andetag. Tänk på vad Elliots vän snackade om. Tänk.
"Vad jag vet är att jag älskar dig och det finns ingen jag hellre-", hans röst sprack och han tystnade. Begravde ansiktet i händerna för att dölja de tårar som började lämna ögonen. Vad fan? "Det finns ingen jag hellre vill kalla min."

Elliot stannade upp. Tog in det Sebastian nyss sagt. Älskar? Sebastian älskade honom tillbaka. Trots att Elliot varit för feg för att säga något så älskade Sebastian honom. Det tog några sekunder att ta in men han kunde inte hjälpa leendet som trängt sig fram på läpparna. Jösses.
Han satte sig närmre den yngre, det kändes bara fånigt om de skulle sitta på olika sidor av rummet. Elliot iakttog hur den yngre begravde ansiktet i händerna. Säg vad du känner Elliot. Var ingen jävla mes. Han placerade försiktigt en hand på ett av Sebastians knän.
"Jag älskar dig med", sa han försiktigt. "Jag älskar dig Sebastian", upprepade han. Och han menade det verkligen.

Gråt inte. Vafan gråter du för ens? Så pinsam. Så otroligt jävla pinsam. Skärp dig.
Seb hörde hur den äldre kom närmre. Kände värmen från handflatan som landade på hans knä. En pirrig känsla strömmade genom benet.
Herregud. Herre Gud. Han tryckte handflatorna mot ögonen, som för att torka upp de tårar som han låtit slippa ur, innan han försiktigt drog undan dem och tittade upp på den äldre. Så de kände likadant för varandra? 100%? De mörka, nygråtna ögonen sökte långsamt och osäkert upp de vackra, gröna. Varför var den yngre fortfarande osäker? Litade han inte på Elliot nog för att tro på hans ord?
”Är du säker?” frågade han osäkert. Blickade ner på den äldres hand som låg placerad på knät.