Flowers in the dark [PRS]

Har Hayley gjort något knasigt igen? Känns som det. Den ett år äldre verkar inte särskilt förtjust i tanken att förtära mackan framför nosen på honom. Nu hade han inte verkat särskilt förtjust i något alls, han verkar bara allmänt butter. Men ändå. Kanske det hade varit förnedrande med tanke på att hon använt taktiken att prata med honom som att han är ett småbarn. Hon hade verkligen inte tänkt vidare på det, det hade inte varit meningen att förnedra honom. Inte alls. Hon tänkte att det kanske skulle förbättra stämningen lite grann. Men ja, som vi alla vet är inte Hayley den bästa på någonting relaterat till sociala interaktioner. Hon kan slänga ur sig allt mellan himmel och jord, och ändå inte vara medveten om att det kanske upprör någon. Zihao verkar inte vilja ge henne något svar, utan simpelt ignorerar hennes fråga. Samma stund som den nittonåriga flickan börjar dra tillbaka handen griper han försiktigt tag i den och den slinker direkt ner i magen på honom. De bägge två är nog mer hungriga än de medger, hon själv känner hur magen skriker av lycka när en bit smörgås glider ner i magen, den vill bara ha mer och mer. Förståeligt, hon har inte ätit någonting på ett bra tag. Hon blir positivt överraskad när lurvbollen bestämmer sig för att lägga sig tvärs över benen på henne. Måste betyda att hon inte gjort allting fel trots allt. Skönt. Plus är det väldigt behagligt med en stor, fluffig varg liggandes över henne, det får värmen att sakta men säkert komma tillbaka. Hayley sträcker sig efter en filt och börjar vira in både sig själv och Zihao. De behöver nog annat att tänka på, hon måste försöka sluta grubbla över vad det är hennes pojkvän går igenom. Det är riktigt läskigt. Något annat som är läskigt är hur hennes inställning är gentemot den ett år äldre, för några eller något år sedan hade hon varit fast besluten i att ogilla honom. Bara för att vara säker på att Joshua inte ska bli sårad. Men så är de i en situation som denna, när de kan mysa med varandra. Underligt hur det fungerar. Det känns aningen lättare att krama honom när han är i sin fyrbenta form, precis som det varit när hon först träffade Yaosu.
”Vad gulliga ni är,” påpekar Joshua som kommer gåendes med en bricka bärandes på några koppar varmt te. Han räcker fram en tekopp till sin vän, försiktigt så att de inte ska spilla på Zihao. Därefter lämnar han en liten puss på Hayleys panna, bara för att böja sig ner och lämna en på Zihaos hjässa också. Gud, Hayley har alltid tyckt att de två är förskräckligt gulliga. Förutom när de inte kan hålla händerna ifrån varandra, nej det skippar hon helst.
”Äschdå, det är rätt lätt att vara gullig när man är så lurvig som den här är,” förklarar Hayley medan hennes lediga hand stryker sig över den mörka pälsen.

Äh, du är gullig, knorrade Zihao och sneglade upp mot nittonåringen när den lilla kyssen placerades över pannan på honom. Därefter landade blicken på Hayley igen och han slog löst till henne över huvudet, efter att ha hasat sig upp i sittande ställning. Vadå lätt? Det var aldrig lätt för tjugoåringen att vara gullig, inte ens när han försökte! Lögn eller inte, så lätt vad det minsann inte. Öronen gled bakåt och han gav den yngre flickan en lång, missnöjd blick innan han återigen la sig tillrätta, den här gången tvärs över båda Joshuas och Hayleys ben. De fick väl knuffa bort honom om det blev för tungt, men själv hade han inte planer på att flytta sig. Tro det eller ej, men det var förfärligt skönt att ligga och gosa i knät på folk. Nu hade det varit lite lättare om han varit ungefär lika stor som Loki, dock kunde man ju inte få allt här i livet.
Och vadå den här? Jag har faktiskt ett namn. Zihao suckade buttert och strök öronen bakåt ytterligare. Kanske hon inte hörde honom? Äh, då fick Joshua lov att översätta de knorrande lätena, trots att det var ganska uppenbart vad de betydde. Knorr, knorr, knorr kunde ungefärligt översättas till du är dum eller Passa dig så att jag inte slår till dig. Lustigt nog utgjorde dessa meningar ungefär åttio procent av tjugoåringens vokabulär. Slå var ett ord han använde nästan dagligen och samma sak gällde ordet dum.
Jag tror att Yaosu är okej, förresten, fortsatte han trevandes efter att humöret lagt sig lite tillrätta. Är inte helt hundra på om han vet vad han håller på med eller inte, men han verkar i alla fall inte särskilt aggressiv. Har liksom inte hört att han försökt slita sönder möbler eller så, mest att han verkar ramla in i saker när han försöker röra sig. Zihao gäspade stort och placerade huvudet mellan tassarna. Det var så bekvämt att ligga där tillsammans med två av de människor han älskade mest av allt på hela jordklotet. Däremot var det allt annat än trevligt att tänka på hur Yaosu inte vara där med fem och också ha det bra. Speciellt inte om han faktiskt var vid sina rätta sinnen. Rädd, uppenbarligen, men fortfarande sig själv. Nej, inte en chans att han skulle kunna ligga där och ha det bra medan storebrodern led i sin ensamhet.
Dum fråga..vill någon följa med och se om Yaosu är okej? Det känns liksom inte som om han är i samma tillstånd som jag var i. Ännu en gång suckade han högljutt och rynkade på vad som skulle ha varit ögonbrynen. Inte kul, inte kul alls.

Vad har Hayley gjort för att få ett litet slag i huvudet? I hennes ögon gör en massa lurv en bara gulligare, egentligen hade det väl ändå varit en komplimang att påpeka hur gullig Zihao är.. men nehej då, det ignorerar drummeln totalt. Dumbom. Hon blänger tillbaka mot den andre och knäpper fingret mot pannan på honom. Inte särskilt hårt. Rätt åt idioten faktiskt.
”Äsch, om du får kalla mig Blondie får jag ta mig fan kalla dig den här.” Muttrar nittonåringen, utan att notera att hon faktiskt kan konversera med idioten. När det tillslut slår henne rynkas ögonbrynen ihop sig av förvåning. Så först hade hon inte ens kunnat konversera med sin pojkvän när han befann sig i sin fyrbenta form, men nu kan hon även tala med den yngre Huaze brodern? Man lär sig något nytt varje dag. Vad som har förändrats är däremot fortfarande ett frågetecken. Hur som helst står hon fast i det hon säger, om han får kalla henne för blondie får hon kalla honom för den där. Det är inte mer än rätt, så det så. Joshua verkar lite mer exalterad i nyheterna att de nu kan konversera helt med varandra än vad Hayley själv blev. Hon skulle nog överleva helt och hållet utan att förstå vad det är Zihao får ut sig. Inte för att hon inte bryr sig om honom, det gör hon definitivt, utan mest för att mycket som han säger kan vara lätt irriterande. Irriterande på det där kärleksfulla sättet, det sättet som deras vänskap praktiskt taget är fylld med. Hon kommer däremot på andra tankar när Yaosus namn nämns. Bara att höra hans namn gör henne glad, men även förfärligt orolig. Det är en väldans tröst att den andre förklarar att det verkar som att han är okej. Hon klagar då inte på Zihaos hörsel, han kan lyssna in på vad det är som händer i det andra rummet. När frågan kommer om någon av dem vill följa med slingrar Hayley snabbt sig filten. Hon hade gärna suttit där vid husets fönster och hållit koll på Yaosu även om han inte hade kontroll på sig själv, men det skulle innebära väldigt mycket fara, något hennes vän aldrig skulle acceptera för närvarande. Men nu, när det verkar som att det står okej till vill hon definitivt röra sig till pojkvännens hus. Ta hand om honom, om det är något han vill.
”Du har rätt, det var en dum fråga,” med ett litet leende puttar hon försiktigt bort den andre från knät och försöker ställa sig upp från sin plats i soffan. Hon är definitivt ostabil, hon kan nog ramla vilken sekund som helst. Men Joshua är kvickt vid hennes sida och tar tag i hennes arm.

Fast att kalla någon för blondie i jämförelse med att kalla någon för den där, var väl ändå inte på riktigt samma nivå? Blondie indikerade ju ändå att det var en person han talade om, en människa som hade någon form av identitet..den där kunde å andra sidan lika gärna vara ett objekt, någonting som varken hade egna tankar eller känslor. Inte för att han tänkte börja argumentera om det där nu när de skulle ut i kylan för att kolla till drummel nummer två, men ändå. Hayley skulle definitivt få igen för det där senare, när allting lagt sig och återgått till det normala. Nåväl, så normalt det nu kunde bli. Magiker, förbannelser och blodsugande galningar - tydligen kunde inte ens världen på det stora hela ens beskrivas som normal.
Ja ja, det var en dum fråga..men det är ju trevligt att du förstår vad det är jag försöker få fram, så det är i alla fall någonting positivt, påpekade Zihao, som tog ett skutt ner på golvet när den yngre flickan sköt bort honom. Nu när han tänkte på det lite närmare verkade det som om han och den äldre brodern verkligen var totalt olika. För vad som än hände verkade det som om Yaosu nästan aldrig förlorade kontrollen, inte ens när han själv egentligen skulle föredra det. Zihao däremot, han förlorade ju sig själv lite hipp som happ utan att riktigt förstå varför. Det räckte med att han blev måttligt irriterad för att han skulle råka göra någonting riktigt dumt. Samma sak gällde om han blev exalterad. Gud, hur kunde de vara så jävla olika när de haft ungefär samma uppväxt? Sju år av olika liv gjorde tydligen en rejäl skillnad, även om de förmodligen ändå skulle ha varit precis lika olika i slutändan.

Aj. I samma sekund som Yaosu hade återfått medvetandet hade han genast föredragit om det försvunnit igen. Allting gjorde ont, hela världen snurrade framför ögonen på honom och han kunde inte röra sig utan att falla pladask på golvet. Det första han hade försökt göra var ju att ställa sig upp, men eftersom ett av bakbenen var väck hade detta inte gått särskilt bra. Först när den där paniken lagt sig, insåg han att det inte var någon idé att försöka komma upp på benen. Rummet var trashed, blod stänk sträckte sig över både golv, väggar och tak och sängen såg ut som..tja, inte en säng. Usch, röran fick honom att må illa, lukten likaså.
Ögonen strök sig över rummet gång på gång, noterade varje litet stänk med blod och annat stök han ställt till med. Gud vad värdelös han kände sig - han kunde inte röra sig ordentligt, skulle aldrig mer kunna skutta omkring och känna sig bekymmerfri. Det hade inte varit en stor del av lyckan, men ändå en liten, liten del han värderade ganska högt. Och nu var den borta för alltid. Tjugotvååringen sneglade bak mot benet som såg förvånansvärt läkt ut, förutom ärret längst ner där benet slutade. Den där synen skulle han nog aldrig vänja sig vid, varesig han ville eller ej.

Det är uppenbart att Hayleys ord inte uppskattas så väl av den andre. Förståeligt, hon skulle inte heller vilja bli kallad för den där. Det hade inte varit ett bra ordval, och att jämföra det med blondie hade inte gjort saker och ting bättre.
”Du vet att jag inte menade något illa med det.. tyckte bara det lät gulligt,” förklarar hon för den andre. Bättre att lösa det nu så att Zihao inte bygger på alla dåliga saker hon gör och att det leder till ett stort bråk. Det vill de verkligen inte. Förhoppningsvis har den ett år äldre lärt sig att man inte kan ta henne på större allvar. Alla som känner henne vet att hon kan göra bort sig flera gånger om dagen.. underligt hur de här tre ungdomarna ens väljer att stanna hos henne. Att lämna henne hade varit betydligt lättare för alla förutom henne. Någonting positivt med det hela är just att hon förstår honom, precis som han sa, det hade hon verkligen inte förväntat sig. Hur det fungerar har hon noll koll på. Med det är något att fundera över någon annan gång. Nu finns det mycket värre saker att tänka på. Till exempel sätta en fot framför den andre och hålla balansen, för att kunna komma fram till personen hon älskar mest i hela världen. Det tar ett tag och hon hade definitivt inte kommit fram utan Joshuas hjälp, men det går. Tillslut kommer de fram till dörren och Hayley skyndar sig med att öppna dörren till huset. Lukten och synen är hemsk. Blod och lite kräks här och var gör rummet alldeles vidrigt. Inte något som Yaosu skulle uppskatta. Joshua. Höjer trollstaven han har med sig, mumlar en trevande formel som påbörjar städningen. De behöver inte nudda blodet själva, så det är rätt skönt. Ännu ett bekymmer däremot som Hayley inte bryr sig om, utan hon skyndar sig fram till pojkvännen på darrande ben. Sen sätter hon sig ner bredvid honom, kupar det lurviga ansiktet med händerna och börjar lämna en strös med kyssar över ansiktet på honom.
”Förlåt, förlåt.. förlåt,” viskar nittonåringen medan tårarna glider ner över kinderna. Tänk att tårkanalerna inte har torkat ut sig med tanke på alla tårar som trillat ner. Hon sluter ögonlocken en stund och lutar sin panna mot Yaosus under tystnad. Fan vad förskräcklig hon känner sig.
”Yaosu.. jag vill bara berätta för dig att jag jobbar på en maskin som kommer kunna hjälpa dig att gå. Det kommer förstås inte ersätta ditt ben, men är något iallafall.” Joshua vill inte riktigt avbryta dem, men han vill att Yaosu ska få reda på det så snart som möjligt, så att han kommer få gå på två ben i människoform, och kanske fyra ben i vargform.

Det enda ordet som kunde beskriva hur Yaosu kände sig i den stunden var uppgivenhet. Musklerna vägrade tvärt att arbeta och viljan att fortsätta andas var allt annat än stor. Han vad trött, hade ont och var till råga på allt helt ensam. Jo, han visste mer än väl varför de andra lämnat honom för stunden, men det fick ändå saker och ting att kännas extra hopplöst. Ögonlocken gled snart ihop och han påminde sig själv om att inte öppna dem igen. Rummet var så stökigt att han mådde dåligt av att betrakta omgivningen, som han redan konstaterat tidigare. Inte ens när han hörde hur dörren öppnades följt av steg, orkade han lägga någon energi på att bry sig. Allting kändes bara allmänt hopplöst och även om han mycket riktigt kände sig ensam, ville han inte att någon skulle se honom i det skicket han nu befann sig i - svag, äcklig och värdelös. Tjugotvååringen visste att han var alldeles för hård mot sig själv, men demonerna hade nästan fritt fram när han inte hade sällskap av någon.
Några sekunder passerade innan han slutligen vågade sig på att snegla mot Hayley. Varför bad hon om förlåtelse? Om något borde hon be om att bli tackad mer ordentligt, inte be om ursäkt. Vad hade flugit i henne? Frågorna lyckades mota undan de dumma tankarna ett slag och Yaosu skakade bestämt på huvudet, så bestämt han nu kunde. Kroppen ville verkligen inte sammarbeta så kraften han lyckades uppbåda var inte särskilt stor.
Dumma flicka..du har absolut ingenting att be om förlåtelse för. Tjugotvååringen blinkade upp mot henne och såg lätt missnöjd ut. Om något borde du vara arg på mig för att jag inte tackat dig ordentligt för att du räddade livet på oss båda, fortsatte han därefter och lät blicken glida vidare mot Joshua och sedan Zihao. Den yngre broderns pojkvän var alldeles för snäll, han borde inte lägga ner så mycket tid på sådant utan fokusera mer på sig själv.
Och du, varför får du och svansar omkring? Borde inte du göra något mer vettigt?. Orden fick den mellersta Huaze brodern att stelna till kort, innan han slängde en butter blick mot Yaosu.
Jag var tvungen att leta rätt på Loki, vi ville ju inte direkt att du skulle äta upp honom in a fit of rage, knorrade tjugoåringen och följde mysigt efter Joshua. Det såg så löjligt ut, men vad skulle han väntat sig? Zihao såg alltid mer eller mindre fjantig ut när han svansade efter nittonåringen på det där sättet.
Hayley, snälla gråt inte. Yaosu vände kvickt uppmärksamheten till den yngre flickan igen. Förr eller senare kommer dina ögon bli snustorra och det vill vi inte, eller hur?

Absolut ingenting att be om förlåtelse för? Hayley har nästan lust att skratta åt det, för jösses, hon har så mycket att be om förlåtelse för. Faktumet att hon inte transfererat dem innan de attackerat dem, faktumet att det varit hennes jävla blod som Cheng varit ute efter, faktumet att hon på något sätt låtit de där männen bita tag i pojkvännens ben och göra sådan stor skada. Att hon bara låtit honom vara alldeles själv i skogen under natten, och sedan inte kunnat rädda honom när hjärtslagen slutade dunka, och sedan lämnat honom än en gång när det verkade som att han skulle skifta och förlora kontrollen. Fan, när hon listar upp allting inne i huvudet på sig själv har hon nästan lust att slå sig hårt i ansiktet. Det förtjänar hon faktiskt. Hon. Hade inte en endaste gång reagerat som hon borde ha gjort, förlitat sig på andra hela tiden.
”Det har jag visst, väldigt mycket faktiskt,” viskar hon medan andetagen sakta men säkert börjar lugna ner sig igen. Fingrarna stryker sig över den mjuka pälsen, samtidigt som hon lutar pannan mot hans, innan hon drar in honom i en kram och gömmer ansiktet i nacken på honom. Borde hon vara arg på honom för att han inte tackat henne ordentligt? Herregud nej, det var liksom det minsta hon kunnat göra. Tyvärr hade hon tagit för lång tid på sig, men det är liksom ännu en sak som är hennes fel, någonting som Yaosu inte ska behöva tacka för alls. Brödernas gnällande får däremot ett leende att bubbla upp över läpparna, det är alltid lite kul när de tjafsar på det sättet. Inte när de bråkar såklart, men så där gulligt tjafs. Plus är de bägge lurvbollarna förskräckligt gulliga, det gör det hela bättre på något sätt. De knorrande lätena är mysiga. Det hindrar däremot inte tårarna från att falla ner. Nittonåringen slår upp ögonen en kort stund, bara för att slänga en blick mot turturduvornas håll. Zihao följer efter sin pojkväns varje steg, medan Joshua själv håller på att fixa med städningen. Det är väldans tur att de har magi, för ingen av dem skulle nog vilja städa rummet med egna händer. Plus så går det betydligt snabbare också. Bara under den här korta tiden har det blivit renare, men renare ska det bli. Uppmärksamheten glider tillbaka till Yaosu och. Hon lutar sig tillbaka så att hon kan se på honom.
”Jag bryr mig faktiskt inte om mina ögon blir snustorra,” Hayley ger honom ett litet leende innan hon lämnar en kyss på Yaosus lilla nos.

Yaosu fick uppbringa ganska rejält med kraft för att inte börja protestera och göra konversationen vidare. Att hon ens kände att hon behövde be om förlåtelse var ju bara sjukt, absolut sjukt. Han hade nästan lust att slå till henne löst bara för att få fram sin frustration, för att på sätt och vis sätta ner foten. För enligt honom var det ju inte okej att hon satt där och bad om ursäkt, verkligen inte. Det skulle ha varit det om hon gjort någonting fel, men det var ju bokstavligen motsatsen av sanningen.
Säg förlåt igen och jag kommer bli galen på dig, konstaterade tjugotvååringen slutligen och slöt ögonlocken med en liten suck. Nu när allting var rent och fint igen kände han sig en smula bättre, speciellt eftersom Hayley satt vid hans sida och grävde i nacken på honom. Visserligen hade det varit ännu mer optimalt om hon inte varit dum och bett om ursäkt, men man kunde ju inte få allt i livet. Eller tja, allting kunde inte vara perfekt. För helt ärligt hade den äldsta Huaze brodern precis allt han ville ha i livet - den yngre flickan. Han sket totalt i allt annat. Det spelade liksom ingen roll om de befann sig i ett palats med extravaganta kläder eller i ett litet skjul mitt ute i ingenstans, allt som betydde någonting var att de var med varandra. Förhoppningsvis kände hon likadant, och gjorde hon det inte så var det inte hans ensak.
Men om dina ögon blir snustorra kommer du få ont och då kommer jag bli olycklig, envisades Yaosu, vilket följdes av en högljudd fnysning från Zihao. Urk, det var jobbigt att han kunde sitta och tjuvlyssna sådär. Joshua kunde troligen också göra det, men till skillnad från tjugoåringen ojade han sig inte över det hela.
Vadå? Du om någon ska inte döma, skyndade den äldre att påpeka. Och vart är halsbandet? Ögonen skannade ännu en gång av det nu hyfsat rena rummet. Det verkade inte befinna sig inom synhåll, så mycket kunde han konstatera rätt snabbt.
Uh.. Zihao stannade mitt i ett steg och fick plötsligt väldigt stora ögon. Jag tror jag lämnade det utomhus när jag försökte leta rätt på Loki..vänta så ska jag hämta det. Och med de orden skyndade han genast iväg, med öronen platta på huvudet och svansen hängandes efter.
Om han har lyckats tappa bort det får du nog lov att klå upp honom åt mig, muttrade tjugotvååringen och vände blicken mot Hayley. Får jag sova i ditt rum inatt? Har ingen lust att stanna härinne..

Hayley har nästan lust att säga förlåt igen, bara för att irritera honom lite och kanske, kanske lätta upp stämningen lite. Men hon bestämmer sig för att inte göra det, hon vill inte göra pojkvännen upprörd när han gått igenom något så hemskt. Scratch that, snarare förskräckligt.. eller är det värre än hemskt? Hon har ingen aning, både hennes vän och lurvbollen framför henne skulle nog kunna berätta skillnaden utan problem, vilket som är värst, men det är liksom inte tid för att fråga runt om det.
”Jag gillar när du är galen på mig,” viskar nittonåringen med ansiktet nergrävt i den tjocka pälsen. Fingrarna börjar försiktigt massera ryggknutarna på honom, eftersom att han behövt gå igenom en rätt brutal skiftning så är hon orolig över att massagen kanske skulle göra ont. Förhoppningsvis säger han till om det gör ont. Hon slår upp ögonlocken en sekund och vänder blicken mot sin bästa vän, som nu börjar ta bort de äckliga lakanen, lyckligtvis med hjälp av trollstaven. Han skulle nog aldrig klara av att städa bort det där utan magi, det är en massa blod och skrot som man inte riktigt vill röra vid. När hon blivit säker på att Joshua är okej sluter hon ögonlocken igen. Kramen hårdnar lite. Hon tänker nog aldrig släppa Yaosu någonsin igen. Allting känns så mycket bättre med honom, hon skulle definitivt inte kunna fortsätta leva som vanligt om hon inte haft honom. Dock är det också jobbigt att se hur ont han har, allting han behövt gå igenom. Fan, det skulle inte förvåna Hayley om hon under kvällens gång och morgondagen börjar planera ett sätt att hämnas på Cheng.
”Aw.. okejdå, jag vill inte att du ska vara olycklig.” De låter nog rätt löjliga, vilket Zihao uppenbarligen tycker också. Men herregud, han kan verkligen inte döma dem. Hur många gånger har Hayley inte hört honom och Joshua prata på liknande sätt? De gömmer det inte direkt heller. ”Du är faktiskt mycket värre.” Väser hon till den ett år äldre, skämtsamt såklart. Ögonen slås upp igen när halsbandet kommer på tal. Åh nej… med tanke på den mellersta Huaze broderns ögon verkar han lite nervös över det där. Den får inte tappas bort.. gud nej.
”Har velat ha en anledning till att klå upp honom ett tag nu,” Hon lutar sig tillbaka och kupar kinderna om de fluffiga kinderna. Sanningen är att hon nog lätt skulle kunna hitta anledning till att klå upp Zihao, men hon gillar ju idioten nu. Men äsch, hon skulle inte ha några problem med att klå upp honom. ”Jag hade tvingat dig till mitt rum trots om du inte ville. Självklart får du sova i mitt rum.”

Du är en väldigt underlig fillur, Hayley, men jag antar att du redan visste det? Yaosu frustade till, följt av ett litet kvidande läte och hasade sig uppåt en gnutta. Ingenting skulle bli bättre av att han låg utsträckt på golvet och ryckte synd om sig själv. Visserligen ändrade det inte faktumet att han kände sig som en dead weight, men om man låtsas att allting är bra börjar man kanske själv tro på det? Inte alla gånger, däremot kunde han i alla fall hoppas på att det skulle leda till någonting positivt nu. För han hade både vänner och familj omkring sig, plus Hayley som körsbäret på toppen. Utan henne hade ingenting någonsin kunnat kännas bra igen, varesig han hade två ben eller ett. Så med andra ord borde det inte spela någon roll i slutändan, eftersom hans lycka berodde på hennes - tjugotvååringen var den beroende variabeln och hon hans funktion. Gud, matematik hade aldrig varit hans starka sida men den kunde verkligen appliceras på precis allting.
Precis, du vill inte att jag ska vara olycklig så därför måste du sluta gråta, konstaterade Yaosu och nickade bestämt. Snarare så bestämt han för stunden förmådde. Med andra ord inte jätte bestämt, mer lamt som om han vore halvt drogad. Därefter frustade han återigen till, till sitt eget stora förtret. Det gjorde ju fan ont att fnysa och skratta och frusta, så varför envisades han med att fortsätta göra det? Kanske för att den yngre flickan slängde ur sig saker som han tyckte var roande, typ som att hon länge haft lust att klå upp Zihao..men vem hade inte det? Och sedan det där med att hon ändå hade tvingat honom till rummet. Hjärtevärmande, det var vad det var. Han kände sig sådär härligt älskad, något som enkelt jagade bort alla inre demoner som spökade.
Bra, för jag hade nog kravlat mig dit i vilket fall, sköt den äldre av dem slutligen tillbaka och försökte puffa upp kinderna när hon kupade händerna runt dem. Sånt där var krångligt, särskilt när man inte hade någon bra kontroll över sin egen kropp. Nuförtiden var han ganska van med fyra ben istället för två, men det var ändå ovant varje gång. Ovant och typ baklänges, eller felvänt? Det var svårt att beskriva det.
Men..du kommer nog bli tvungen att hjälpa mig dit. Mina ben är som gelé..eh, mitt ben är som gelé och tja..du vet.. En liten suck rymde Yaosu vars öron börjat sloka. Ben, inte i plural utan singular..det lät så fel att säga det högt - att tänka det högt. Äh, allting var så jävla invecklat att han inte ens orkade filosofera om det. Det fick lydigt vänta tills morgondagen, då han troligen ändå skulle glömt bort det.