Septimus Heap (Privat roll)

Menja satt lutad mot stenbänken Elenya låg på. Hon slöt ögonen och fockuserade all sin kraft på att inte låta det mörka överta henne.
När Alter och de andra mässat klart sin ramsa och en efter en lade handen på hjärtat gick det som en ljusband mellan dem alla som samanlänkade dem. Cirkeln blev allt klarare och började röra sig in mot dem, mot cirlkens mitt, där Elenya och hon befann sig.
Hon kände som en stöt gick genom hela kroppen och såg två mörka moln stiga ur hennes och Elenyas kropp.
"Mörker försvinn, bort till det mörka landet in." mässade de och mörkret upplöstes och försvann.
Tungt föll Menja ner på golvet, ty hennes krafter var nu helt uttömda.

Elenya som hade fattat att något var i görningen hade försökt sätta sig upp men sedan var det som om någon hade sugit upp alla hennes krafter och hennes huvud dunsade tungt i stenbänken under henne.
Magikerna var klara och såg hur båda flickorna tappade medvetandet och hur deras familjer gick fram till dem, sedan blev magikerna sagda till att dem skulle sätta igång med vad dem nu gjorde innan detta så alla lämnade entréhallen med undantag för Alther Mella lärlingen.
"Dem behöver bara vila så jag föreslår att ni som är oskadda går och tar 2 av våra gästrum på vår 32:andra våning, jag tar med mig den där unga damen till vår sjuksyster.
Han gick fram och lyfte upp Elenya och började gå därifrån innan han hejdade sig och ropade "Hon är på 2 våningen om ni vill nå henne"

Menja vaknade snart till sans mycket för att Siri frammanade en hink iskallt vatten över henne och hällde den över henne. "Mamma, jag klarade det, se så duktig jag var." kvittrade Siris röst glatt. Dock var Menja inte alls lika glad för detta uppvaknande. "Så duktigt." sa hon trött och ställde sig upp på darrande ben. Alla var försvunna utom hennes egen familj. "Vi ska till 32:a våningen." upplyste hennes far och Dennis tog tag i henne för att stödja henne då de alla ställde sig på trappan som med en faslig fart satte igång. Snart var de framme och de kom in i ett enormt rum som var minst som tre av deras eget rum och hon sjönk trött ner i soffan framför brasan.

Lizza och Kamir ville inte gå in i sitt rum men accepterade snart att dem inte kunde vänta utanför sjuksalen hur länge som helst och precis när de skulle gå kom Alther ut, han hade varit och försökt att hela Elenyas arm men som han hade misstänkt så gick det inte att hela pga att det hade vidrörts av mörker.
"Ni kan om ni vill sova i sjuksalen" sade han trött, eftersom att han uttömt sina krafter på att på alla sätt försökt hela Elenya.
"Nej det är okej, vi går till vårt rum nu" Lizza och Kamir reste sig och gick till trappan som i natt takt förde dem till deras rum.

Menja satt trött i soffan medans hennes mor nattade småsyskonen. Hon var helt återställd bara trött, allt hade tagit på hennes krafter och hon var mer eller mindre slut. Hon oroade sig för hur det var med Elenya, och ställde sig hastigt upp för att besöka henne. "Å nej du." sa Dennis och knuffade henne varsamt ner i soffan igen. "Det är sent och min lillasyster ska sova nu, okej Menja?" och utan att fråga mer la han handen mot hennes panna och mumlade fram något. Långsamt kände hon sömnen komma och tillsist sov hon, Dennis bar henne till hennes säng och bäddade om innan resten av familjen gick till söms.

Lizza gick in genom den enda dörren på 32:a våningen och fick se ett tomt vardagsrum, men på krokarna hängde det redan kläder.
"Kamir, någon bor redan här ju" Kamir kikade in över Lizzas axel och nickade instämmande.
"Ja, men du vet hur dörrarna är här, dem finns i ena stunden och i andra inte så vi får helt enkelt leta här ute." Lizza gick ut och stängde tyst dörren efter sig och började sedan ganska uppgivet att dra med handen på de kalla släta väggarna.
De letade i ca 3 minuter tills Kamir utropade "här är det!" och de skyndade sig att ta ett steg åtsidan då dörren öppnades ty dörrarna i magiker tornet och även slottet hade en tendens att öppnas på mången olika sätt, fast deras svängde bara upp och dem gick in. Lizza gick direkt in i sovrummet och kollapsade på sängen efter den ytterst påfrestande och krävande dagen (eller snarare natten).
Kamir strök henne kärleks fullt över håret och bäddade ner henne varefter han fullt påklädd lade sig ner bredvid henne, drog täcket över sig och somnade i samma stund hans huvud vidrörde kudden.

Sent på dagen vaknade Menja och sträckte på sig. Hon kände sig fullt återstäld, och även kraften var tillbaka. Hon reser sig upp ochspisen kommer genast med en bricka med frukost åt henne. "Din familj hälsar att de var tvugna att gå till jobbet. Men Alter sa attt du skulle bara behöva sova." medelade spisen och hon tog emot birckan. Magikertornet var verkligen häftigt, en talande och serverande spis, så praktiskt.
"Jobba?" sa hon sen oförstående det var väll lördag? "Det är måndag, lilla vän du har sovit i två dagar." säger klockan roat och visar henne tiden. "Jasså?" det var dock ganska irreterande med pratande möbler.

Lizza vankade oroligt av och an, varken Menja eller Elenya hade öppnat ögonen på 2 dagar och dem hade ingen anledning att tro något annat denna dag heller.
Hon var utanför sjukhus flygeln medan Kamir hade gått för att se till Menja.

Kamir öppnade försiktigt dörren på 32:a våningen och såg till sin förvåning och glädje att Menja satt upp i soffan med en frukostbricka i knät.
"Du har vaknat!" Kamir log och lite av den orolighet han hade känt sedan i lördags lättade.

Menja såg upp och log. "Mmm, hur är det med Elenya?" sa hon sedan oroligt, hade hon vart väck i två dagar vad hade då inte Elenya varit. Det enda Menja minndes var något sår, men hennes minnen från kvällen var inte klara. Ty allt hennes medvetande och kraft hade gått åt till att hålla sig på fötter.

Kamirs leende slocknade"jag vet faktiskt inte, hon har inte vaknat än, hon hade förlorat väldigt mycket blod"
han suckade och såg sedan upp på Menja "men du då hur mår du, jag lovade dina föräldrar att hålla koll på dig"