Familjen splittras, familjen förenas

Alltså, tack så sjukt mycket för era kommentarer!! Ni äger! Blir så himla glad över att komma hem efter jobbet och läsa det ni skriver till mig Som tack får ni ett nytt kapitel!

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tining/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne


Kapitel 22 ett till år till enda 

Amelias pov 

"Harry.." Amelia sjönk ner framför sin bror där han satt med den ner bläckade/blodig dagboken. 
"Jag mår bra." Severus satt på huk bredvid pojken. 
"Fenix tårar är verkligen kraftfulla, inte ens ett ärr." mumlade han och betraktade hålet i Harrys klädnad där tanden från basilisken hade suttit. Ginny grät tyst i Örtlärarens famn. Hon hade vaknat upp samtidigt som Harry hade förstört Dolder genom att hugga med gifttanden i dagboken. 
"Är du säker på att du mår bra?" frågade Emmy som satt bredvid Severus. Harry nickade. 
"Vi borde ta oss härifrån. Unga fröken Weasley behöver läkarvård och vi har förstenade elever som behöver dig Severus och dig Pomona." McGonagall stod bredvid liket efter ormen. Amelia såg sorgset på ormen.
"Han hade inte behövt dö.." mumlade hon. 
"Han försökte döda mig!" fräste Lockman. Amelia ryckte på axlarna. 
"Ingen större förlust." svarade hon. Emmy skrattade. Harry stämde in. Minnie tvingade tillbaka ett leende. 

-- again I am a line.. Nothing to see here.. Get away.. You are mean to me.. Listen to me!! Get away!! Have I been rude to you?! No, now get out of here!--

"Ännu ett år till ända! Vilket år vi har haft!" sade Dumbledore då han hade ställt sig upp för att hålla årets avsked tal. Stora salen var klädd i Gryffindore färger. Dem hade vunnit i år! Amelia, Emmy och Harry hade fått sextio poäng var för deras insats i kammaren. Något som Dumbledore blev arg över. Lockman hade fått sparken av styrelsen då dem fick reda på att han var inkompetent. Alla förstenade hade blivit botade. Alla prov inställda. Lucius Malfoy gjord till åtlöje av sin husalf Dobby (något Amelia hade stor glädje av när Harry hade berättat det. Speciellt det faktum att han hade ramlat ner för trapporna). Imorgon så skulle alla åka hem igen. Harry såg inte fram emot morgondagen, det visste Amelia. Men hon kunde inte göra något, hennes händer var så att säga bundna. 
"Jag hoppas att ni alla, nu under sommaren renas ers huvudet så att när ni kommer tillbaka i september är redo att fylla era huvud på nya lärokunskaper." Dumbledore satte sig ner till rungande applåder. Amelia himlade med ögonen. 
'Förstår inte varför han är rektor.' Amelia skrattade. 
'Du och jag båda Emmy kan nog kanske, eventuellt lista ut detta mysterium.' Amelia fångade upp Emmys blick och log emot henne. 
"Vad är de med dig?" Harry såg på sin syster. 
"Emmy och jag har ett nytt mysterium att lösa." svarade hon. 
"Vadå?" frågade Hermione. Ronald blängde på Amelia. 
"Varför Dumbledore är rektor."
"Det får vi nog aldrig veta." skrattade Harry. 

-- linje -- 

"Valpen!" 
"Remus!"  Amelia slängde sig i varulvens armar. Han svängde runt med henne.
"Jag tänker inte ens skälla på dig för kammar incidenten." skrattade han. 
"Severus?" 
"Vem annars?" Amelia skrattade. Remus satte ner henne på sina egna ben och vände sig mot Harry. 
"Tack, för att du såg efter henne. Hon är en smart flicka men för impulsiv." 
"Det är en glädje, mr Lupin." 
"Remus." Harry log emot honom. 
"Pojk." En stor man, mr Valross, hade kommit fram till dem. 
"Vi har inte hela dagen." Amelia såg sin moster stå en bot bort. 
"Kommer." sade Harry lågt. 
"Hej, mitt namn är Amelia och Harry är min vän. Och om du skadar Harry kommer jag få reda på det. Och jag behöver inte då ett brev med ugglor för att få reda på hur ni behandlar min vän." Amelia blängde på mugglaren. 
"Hotar du mig?!"
"Ooo, nej min käre valross, förlåt menade herre. Jag skulle aldrig göra."
"Bra för i så fall skulle jag krossat dig."
"Dumt ordval." hånlog Amelia. 
"Varför då?" svarade mannen dumt. 
"Du borde veta att varulvar är väldigt beskyddande av sina valpar. Och Amelia råkar vara min. Om du rör henne dör du, och det finns ingenting du kan göra för att stoppa mig. Förutom att dö. Kom Amelia." Amelia log mot valrossens skrämda uttryck. Harry kvävde ett skratt. 
"Harry, håll kontakten med oss." tillade Remus över axeln till Harry som log till svar. Sommar blev just lite bättre. 

-- Har ni aldrig sett en linje sova? Stör inte -- 

"Så vad ska vi göra i sommar?" Amelia satt utanför deras vanliga glasskiosk dem brukade gå till när de var i London. 
"Jag vet inte, vad sägs om att åka till Italien och hälsa på mina kusiner." Amelia log. 

Love it

Otroligt vad bra du skriver!!

God Jul på er!!
Vet inte om ni läste det andra inlägget om att några av kapitlerna hade försvunnit. Men nu har jag löst problemet!! Yay!!! Så därför har jag beslutat att lägga upp två kapitel i dag Som vanlig lämna gärna en kommentar

("." Tal
('.') Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 23 Han har rymt!
Amelia pov
"Nej."
"Men tänk om.."
"Nej, Amelia!"
"Men snälla."
"Nej, jag har redan svarat. Och svaret är och förblir nej, Amelia."
Amelia såg in i de bruna ögonen och kände hur hennes beslutsamhet lämnade henne. Remus log emot henne.
"Det är inte så att jag inte är hans vän, men jag kan inte hjälpa honom."
"Men om.." Remus gav henne en sträng blick och hon tystnade.
"Om någon skulle få veta att jag, ja jag menar jag inte vi, så skulle du tas ifrån mig och jag tänker inte förlora den sista flock valpen jag har kvar." Amelia satte sig bredvid varulven i soffan. Han la sin arm om hennes axlar och hon kröp ihop vid hans sida. Remus tryckte en kyss mot flickan huvud.
"Men om han söker upp oss då?" frågade Amelia och vred på sitt huvud så hon kunde se sin förmyndare i ansiktet.
"Då får vi se till att ingen hittar honom." svarade han och log emot henne. Han ville inte att hans gamla barndomsvän skulle tillbaka till Azkaban men så länge de inte hade råttan så kunde de inte bevisa att Sirius Black är oskyldig. Han visste att Sirius var oskyldig, Amelia hade ju själv berättat där på sjukhuset efter explosionen vad som hade hänt den där dagen. Remus hade svårt att förstå att det hade gått nio år nästa vecka.
"Amelia, tycker du att vi ska åka till Diagongränden snart?"
Amelia log.
"Nästa vecka?" frågade hon. Han nickade.
- linje -
Amelia pov
En vecka senare stod Amelia inne i bokhandeln i Diagongränden. Remus stod länge in i butiken.
'Han vågar aldrig lämna mig ensam här inne.' tänkte hon och log för sig själv. En anställd kom fram till henne.
"Hogwarts? Akta på dig är du snäll." sade hon och gick fram till en stor bur.
"Jag ska inte läsa det ämnet. Jag är bara en andra års elev." svarade Amelia och log emot kvinnan.
"Tack Merlin för det. Jag ville inte gå in och hämta en bok till dig. Man blir biten så fort man öppnar dörren."
"Vad är det för något?"
"Monsterboken om monster. Tydligen den nya boken för 'skötsel och vård av magiska djur' kursen på Hogwarts." blev svaret.
"Han ni försökt klappa dem?"
"Klappa.. Man klappar inte böcker flicka lilla. Hur skulle du föresten veta det?" Kvinnan såg förvånad ut.
"När jag var i Italien i sommars så gick jag in i en gamla bokhandel där det fanns några av de böckerna och han som ägde butiken sade att man skulle klappa dem om man ville öppna. Om jag ska citera honom så: 'tricket med alla monster är att lugna dem. Och alla, monster liksom människor, vill bara ha lite vänlighet och kärlek.' Så sade han." Amelia log emot kvinnan som såg dumt på buren.
Amelia lämnade henne där hon stod och gick bort till böckerna om varulvar. Hon ville se om de hade fått in något nytt. Det hade de inte.
- Heej, jag är fortfarande här -
"Är du färdig?" Remus hade kommit fram till henne där hon stod och letade efter sin bok i förvandlingskonst.
"En bok kvar bara." svarade hon.
"Vilken?"
"Den där." Hon pekade upp på boken stod stod precis utanför henne räckvidd. Remus log och tog ner boken åt henne.
"Tack!" De gick bort till kassan.
- linje break -
"Stannar du här medan jag går på ett ärende?" Remus såg på flickan där de stod utanför glassbutiken.
"Jag lovar att jag inte ska gå på några upptäcktsfärder i Svartvändargränden eller någon annanstans i Diagongränden. Den enda upptäcksfärd jag ska göra är välja vilken glass jag vill ha." svarade Amelia. Remus rufsade om hennes hår och log varmt emot henne innan han försvann in bland folkmassan som var Diagongränden. Amelia satte sig vid ett bord och beställde in en glass. Hon tog upp en bok som hon hade köpt inne på bokhandel och njöt av sommar solen.
Efter en halvtimme hörde hon en välbekant röst.
"Amelia! Vad gör du här?" Hon såg upp och till sin förvåning fick hon se Harry Potter stå framför henne.
"Äter glass, ser du väl?" svarade hon.
"Vad gör du själv här? Jag trodde du var hos moster Petunia." Hennes bror slog sig ner framför henne och log fåraktigt.
"Lång historia."
"Jag har tid." svarade hon och la ner sin bok.
"Jo, det började på min födelsedag.."
Efter att Harry hade avslutat historien om hur han hade fått valrossens syster att svälla upp till en ballong så kunde Amelia inte sluta skratta.
"Om det hade varit jag som gjort det så skulle jag fått utegångsförbud i ett halvår!" skrattade den rödhåriga flickan. Harry log emot henne.
"Harry?" Syskonen Potter såg på Remus som hade kommit tillbaka.
"Hej Remus!" svarade Harry och log. Amelia fortsatte att skratta.
"Vad gör du här?" Harry berättade igen om ballong incidenten. Remus log, Amelia skrattade.
"Huvudsaken är att ingenting hände dig i alla fall." sade varulven och log.
"Jag bor just nu på den läckande kitteln." sade Harry.
"Så bra att vi tänkte göra samma sak då, eller hur Amelia?"
"Ja, det tänkte vi."
Harry log brett.
- hej igen -
Harrys pov
"Så vet du någonting om Black?" Harry såg på sin syster. De satt i hans säng inne i hans hyrda rum på den läckande kitteln. Remus hade försvunnit ut i mugglar London. Varför visste inte Harry.
"Jag vet gamla mycket om honom. Han fostrade mig fram tills jag var tre. Sen hamnade han i Azkaban."
"Kan du berätta något?"
"Jag kan berätta min version om vad som hände den där dagen då han, som alla säger, sprängde upp en gata och mördade massa människor." svarade Amelia efter hon hade tänkt efter. Harry nickade.
"Dagen började med.."
"Så du menar att han är oskyldig? Och att han som egentligen är skyldig finns därute någonstans?" frågade Harry. Amelia nickade.
"Vart?"
"Ingen vet. Han kan vara precis vart som helst."
"Jag är ledsen Amelia."
"För vadå?" Hon såg förvånad ut. Harry var tvungen att le. Hans syster hade en förmåga att se förvånad och förvirrad ut samtidigt som hon var glad.
"För att din födelsedag blev förstörd." Amelia log svagt.
"Min födelsedag har blivit bättre."
"Hur då?"
"För jag träffade dig."
"Vad menar du?"
"Det är den 12 augusti idag. Jag är 12 år idag."
Just som hon sade det kom Remus in genom dörren.
"Här är ni. Grattis på födelsedagen, Amelia!" Han satte sig bakom flickan och räckte över en paket inslaget i papper. Amelia log. Harry såg henne öppna på Amelia när hon försiktigt öppnade pappret och tog upp en bok.
"Wow! Du hittade den!" Amelia log brett.
"Vad är det?" frågade Harry. Hon vände på boken så att Harry kunde läsa. 'Bröderna Grimma sagor.' läste han.
"Tycker du om dem?"
"Ja, men inte de omgjorda, som man brukar läsa för barn. Detta.." Hon såg ner på boken i sitt knä "detta är originalen." Harry såg att Amelia drog ett kärleksfull svep med handen över bokens framsida.
"Det tog ett tag att hitta boken."
"Men du lyckades!"
"När ens valp vill ha något så löser man det." Remus hade snabbt en famn full av en rödhårig flicka. Harry log. Han skulle imorgon ge sig ut och leta efter en present till Amelia. Föga anade han att hans syster hade samma tankar i sitt eget huvud.


Kapitel 24 På tåget

Amelias pov
"Du skojar!"
"Nej."
"Men du måste skoja!"
"Nej, jag skojar inte."
"Men seriöst Amelia! Du måste skämta!"
"Emmy!"
Amelia såg på sin kusin som satt mitt emot henne på Hogwarts Expressen. Klockan var 10:30.
"Men hur visste han det? Du pratar ju inte om din födelsedag."
"Remus gav mig en present och dagen efter gav Harry mig henne." svarade Amelia glatt.
"Önskar ju nästan att man hade en bror nu alltså."
"Sorry, han är min." De båda kusinerna skrattade lågt för att inte väcka varulven som satt vid fönstret.
"Vad heter hon då?"
"Mia."
"Hon är vacker." Emmy klappade fjädrarna på den svarta ugglan med de bruna ögonen. Amelia hade fått ugglan av Harry dagen efter Remus hade gett henne sin nya bok.
"Eller hur är hon." sade en röst och de båda flickorna tittade emot dörren. Där stod Harry, Ronald och Hermione.
"Harry!" Amelia hoppade upp och omfamnade sin bror. Han skrattade och följde med sin syster in i kupén.
"Du såg ju mig för tre dagar sen." sade han när han hade satt sig ner bredvid henne.
"Ja, men det var tre långa dagar." svarade Amelia. Emmy kvävde ett skratt.
"Vad är det med dig?" frågade Ronald surt.
"Jag vill inte väcka professorn." svarade hon. Amelia, Remus, Emmy, Harry och Severus hade kommit överens om att inte berätta något om att de alla kände varandra. De ville inte att fel människor skulle få reda på deras hemligheter. De kände tåget som sattes i rörelse. Klockan var 11:00.
"Du Harry, du sade förut att du var tvungen att säga något till oss." sade Hermione. Harry nickade.
Harrys pov
När Harry hade berättar klart allt som mr Weasley hade sagt till honom innan han stigit på tåget så var Ron vitt i ansiktet, Hermione såg skräckslagen ut, Emmy milt förvånad och Amelia irriterad.
"Så du menar att Black rymde för att döda.." Hermione kunde inte avsluta meningen. Harry nickade.
"Snälla, han skulle inte aldrig döda Harry." Amelia blängde ut genom fönstret.
"Och det vet du? Han satt ju Azkaban innan du ens var född." fräste Ron.
"För din information, Weasley.. Så var jag tre år gammal när han oskyldigt.." Hon betonade ordet långsamt och tydligt som om hon talad till en tre åring. ".. hamnade i fängelset." Harrys såg på sin syster. Han kunde se tårarna i hennes ögon som hon tvingade tillbaka. Han hade fått höra hela historien av Remus om hur Amelia hade kommit in i hans vårdnad. Hur hon hade sett Peter dra staven och hur hon hade fått sin skada på benet som var en ständig påminnelse om den dagen.
"Oskyldigt? Du är lika galen som man säger om dig." sade Ronald.
"Låt henne vara." fräste Emmy.
"Jag måste gå på toa." viskade Amelia och reste sig upp från sin plats. Innan någon hann säga något annat hade hon lämnat kupén. Amelia kom inte tillbaka till kupén på resten av resan.

Bäst bäst ff ever. Du skriver som en gud

Bara för att du är så söt ska jag lägga upp ett nytt kapitel!!

("." Tal
('.') Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 25 En galning gör entré

Amelia pov

Amelia satt i soffan uppe i Gryffindor tornet. Hon stirrade in i elden som höll på att slockna.
"Ännu en natt utan sömn." mumlade hon för sig själv. Porträttet av den Tjocka Damen öppnades och in kom Percy Weasley, den nya förste prefekten.
"Vad gör du uppe?" frågade han då han fick syn på flickan.
"Kunde inte sova." svarade hon utan att ta blicken från elden.
"Varför inte då?" frågade han och satte sig bredvid henne på soffan.
"Mardröm." viskade hon. Hon vände blicken från elden till prefekten.
"Du ser trött ut." sade hon och log svagt.
"Jag klarar mig. Du ser ut att behöva prata."
"Percy, jag har haft mardrömmar sedan jag var liten. Du borde sova." Hon såg strängt på den äldre pojken.
"Du borde också sova."
"Jag klarar mig med lite sömn."
"Säker?"
"Gå. Sov."
"Okej, jag går. God natt." Percy reste sig från soffan och försvann upp till sin sovsal. Amelia log svagt och såg på nytt in i elden.
- linje break -
"Satt du uppe hela natten?" Amelia såg upp från sitt te då Ginny satte sig mittemot henne vid Gryffindor bordet nästa morgon.
"God morgon på dig med." svarade hon och log trött.
"Har inte Remus sagt åt dig att sova?"
"Bara tre gånger med vecka." Ginny skrattade.
"Det är för tidigt för att skratta." Emmy satte sig bredvid sin kusin och hällde upp en kopp te till sig själv.
"Hon menar inte att låta så bitter, det är narglarnas fel." Luna Lovegood satte sig bredvid Ginny.
"God morgon Luna." Amelia log emot den blonda flickan som besvarade drömmande leendet.
- flash back -
Emmy, Ginny och Amelia hade gått förbi ett gäng äldre Ravenclaw elever som hade bildat en ring runt något eller någon. Amelia och Emmy kände igen en av Ravenclaw eleverna som stod en bit ifrån gruppen. De gick fram till Oliva.
"Vad händer?" Emmy såg på flickan som de båda kusinerna kände ifrån mugglarskolan.
"De träffade lolliga Lovegood." svarade Oliva och såg osäker ut.
"Lovegood?" frågade Ginny.
"Känner du henne, Weasley?" frågade en av pojkarna som stod i närheten.
"Hon bor en bit ifrån mig." svarade Ginny pojken.
"Varför kallar ni henne lolliga Lovegood?" frågade Amelia och såg på Oliva. Oliva såg tillbaka på den rödhåriga flicka.
"För att hon är konstig. Ser konstiga fantasi djur och säger konstiga saker." svarade Oliva.
"Så de gör vadå?" frågade Emmy och såg tillbaka mot gruppen som de nu förstod stod runtomkring flickan Lovegood.
"De lär henne en läxa." sade pojken som hade pratat tidigare.
"Som är vadå?" Amelia spände blicken i pojken som ryggade skrämt tillbaka.
"Att man inte kan vara konstigt. Det är onormalt." mumlade han.
"Vi bor i en värld full med magi och om mugglare visste om oss så skulle de tro att vi var onormala. Vi har drakar, hippogrifter, troll, jättar, varulvar och ni tycker att en flicka är onormalt!" snäste Amelia. Hon vände på klacken och stormade tillbaka till den första gruppen av Ravenclaw elever. Hon trängde sig fram mellan dem och fick se flickan. Hon hade smutsblont hår, stora ögon och såg väldigt liten ut. Pojken som verkade leda gruppen, en femteårs elev började prata.
"Om du nu ser narglarna varför hjälper de dig inte? Va? Stolliga Lovegood!"
"Hej! Lägg av." Amelia gick fram till Lovegood och ställde dig bredvid henne.
"Vad har hon gjort er?"
"Hon existerar." sade pojken och såg på henne. Emmy som stod tre steg ifrån pojken tillsammans med Ginny och Olivia suckade.
"Fel svar." sade hon.
"Vad menar du?"
"HUR VÅGAR DU?! HON HAR LIKA STOR SÄTT ATT EXISTERA SOM DU OCH JAG?! ELLER?! ÄR DU HELT DUM I HUVUDET ELLER?!" skrek Amelia och såg hur hela gruppen ryggade tillbaka som en man.
"Det är okej, du behöver inte.." mumlade Lovegood bredvid henne.
"Ojo, jag behöver! Du är lika normal som jag är!"
"Amelia, du är galen. Trodde du visste det?" retades Emmy från sin plats. Amelia vände sig mot henne och log.
"Klart jag visste det. Helare Susan och Måntand skulle aldrig låta mig glömma det." svarade Amelia.
"Du är Black-Lupin." sade pojken som ledde gruppen lätt skrämt.
"Nähä, vilken överraskning. Visste inte att det var mitt namn." svarade Amelia sarkastiskt.
"Vad i Merlins namn pågår här?" frågade en röst. Eleverna delade på sig och släppte fram..
"Det kunde jag ha annat." suckade Remus och såg på Amelia.
"Hej Remus." log Amelia brett emot varulven.
"Hej Amelia. Kan du vara snäll och förklara vad som händer här?"
Amelia började berätta vad hon hade sett och hört. Hon såg på Remus att han inte tyckte om det.
"Straffkommendering, till er alla. Även ni som stod bredvid."
"Va?! Professorn så kan ni inte.."
"Ni stod bredvid när någon behövde hjälp. Ni hämtade inte ens någon lärare. Det gör er minst lika syndiga." svarade Remus lugnt innan han gjorde en gest till Amelia som betydde att hon skulle följa med.
Amelia tog Lovegoods hand och följde efter sin alfa tillsammans med Emmy och Ginny.
"Är du okej?" viskade Emmy till flickan. Hon nickade.
- linje break -
"Tack."
"För vadå?"
"För att du stod upp mot den där pojken." svarade Luna.
"Det är okej, vi behöver alla någon galning i sina liv och jag har ingen."
"Det är för att du är våran galning i familjen."
"Tack Emmy. Jag vet att du älskar mig."
- end of flash back -
"Amelia? Lever du?" frågade Luna drömmande.
"Ja, tänkte bara på dagen vi träffades." svarade Amelia och log.
"Aaa, jag tyckte om det. Älskar när Amelia inte är arg på mig." sade Emmy och drack en klunk av sitt te.
"Hur länge är det sen nu?"
"En månad, Ginny. Snart två."
"Just det. Det är allhelgona imorgon."
"Mm, det är det." viskade Amelia. Hon såg sorgset upp i taket. En hand lade sig på hennes axel.
"Hur är det?" frågade en röst. Emmy och Amelia såg på Hermione, Ronald. Harry satte sig bredvid sin syster.
"Ginny påminde mig om ett allhelgona är imorgon."
"Vadå då?" frågade Hermione vänligt.
"Hermione, kommer du inte ihåg förra året?" snäste Harry mot sin vän.
"Harry, det är lugnt." svarade Amelia och log vänligt emot honom.
"Säkert?" Hon nickade och vände sig emot Hermione.
"Det är tolv års sedan mina föräldrar dog imorgon." sade hon.
"Åh, förlåt."
"Vi borde gå. Annars blir professor Lupin arg." sade Luna.
"Vet du hur konstigt det är att säga professor till honom?" sade Amelia och ställde sig upp tillsammans med Ginny och Luna.
"Vi ses efter trollformeln." sade Emmy och ställde sig även hon upp. Amelia log bara till svar och lämnade salen tillsammans med sina vänner. Harry och hans vänner gick ner till trolldryckskonsten.

Supermegabra

Verkligen jättebra

Nytt kapitel !! Yay!

("." Tal
('.') Tankar
Hej Brev/Tidning/Likande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti minnen

Kapitel 26 Måntand kommer tillbaka

Harry pov
"Straffkomenderig, Potter." fräste Snape.
"Varför då, professorn?" frågade Harry förvånat. Så vitt han visste hade han inte gjort något fel under hela lektionen.
"För att jag säger så." blev svaret innan trolldryckläraren gick bort till Malfoy som hånlog emot Harry och Ron.
- linje break -
"Alltså, den mannen borde inte få vara lärare." muttrade Ron.
"Varför är han ens lärare? Ingen tycker ju ens om honom och om man inte är i Slytherin så är man ingenting annat än korkad enligt honom. Sliskiga gamla gubbe." fortsatte Ron. Hermione såg arg ut.
"Ronald, han är faktiskt lärare, du borde respektera honom." förmanade hon.
"Än sen?" Harry himlade med ögonen innan han kände någon som gick in i honom.
"Förlåt." mumlade flickan.
"Emmy?" Harry såg på sin kusin som gjorde allt för att hindra tårarna att rinna.
"Vad har hänt?" Hermione tog ett steg mot den svarthåriga flickan.
"Emmy, vi har letar efter dig." sade en drömmande röst och en blond flicka kom fram till flickan och la en tunn arm runt Emmys axlar.
"Jag skulle gå på toaletten och hörde några tala illa om pappa." viskade flickan till den blonda. Harry kunde nästan inte höra orden som hans kusin uttalade men han såg att Ron och Hermione inte hade uppfattat att Emmy hade svarat flickan.
"Harry, vi har lektion. Kom nu." Ron försökte ta med sig Harry därifrån.
"Gå i förväg. Jag kommer." svarade Harry och gav Hermione en menande blick som hon snabbt förstod. Hon drog med sig Ron genom korridoren.
"Emmy, snälla titta på mig." Emmy såg upp på sin kusin.
"Jag gillar inte när någon säger sånt om pappa." viskade hon.
"Jag vet. Men du vet varför han måste vara sån emot eleverna."
"Klart jag vet. Men jag vet också att han inte vill vara lärare. Han skulle mycket hellre ha en liten apoteksbod där han sålde trolldryck. Det är han passion. Att brygga trolldryck och experimentera." Emmy lämnade den blonda flickan omslutning och la armarna runt omkring sin kusins midja. Harry kramade om flickan.
"Vet du om att Severus gav mig straffkomendering idag?" frågade Harry.
"Det var egentligen Amelia." svarade den blonda flickan och log.
"Okej, vem är du?"
"Harry, var snäll." Emmy såg upp i sin kusins ansikte.
"Jag är Luna Lovegood." Luna log.
"Amelia berättar ikväll." viskade Emmy innan hon tog Luna i handen och skyndade iväg. Harry skyndade iväg till försvar mot svartkonster.
Amelia pov
"Jag vill verkligen inte vänta längre." mumlade Amelia och strök den svarta pälsen. Hunden la sitt huvud i hennes knä.
"Men vi måste väl.." Hon var tyst en stund. "Måntand är inte alls glad på dig, vet du det?" Hon såg ner i hundens ögon. De var fyllda av sorg.
"Men han är glad över att du skyddar oss. Remus däremot är inte lika lätt att övertala. Speciellt inte efter ditt lilla raseri anfall över den tjocka damen." Hunden gnydde till svar och Amelia skrattade.
"Jag måste gå tillbaka. Remus, Harry, Emmy och Severus väntar på mig. Men jag kommer tillbaka snart med lite mat." Hunden reste sig upp på benen och slickade hennes kind.
"Tramptass, du vet att du inte får göra så. Walburga sade ju det." skrattade Amelia. Hon slängde upp den gamla ryggsäcken på ryggen och lämnade den förbjudna skogen.
- linje break -
"Vart är hon?"
"Hon kommer väl."
"Inte fort nog."
"Okej, jag är här. Ni behöver inte sända ut skallgångskedjan." Amelia gick in genom dörren in till Severus kontor.
"Amelia!" Emmy slängde sig om halsen på sin kusin som skrattande höll om henne.
"I alla fall någon som är glad att se mig."
"Varför luktar det hund på dig?" Emmy släppte sin kusin. Amelia vek undan med blicken.
"Amelia?" Remus såg på henne. Harry såg oförstående ut och Severus fortsatte att rätta uppsatserna han hade på sitt skrivbord.
"Jag träffade Tramptass."
"Du vad?!" Remus såg sträng på flickan. Amelia mötte hans blick och hur hur nära varulven var.
"Hej Måntand." sade hon mjukt.

Du äger på att skriva