~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Freja & Wilheim - Läger i regnskogen i Söder:
Freja nickade och Wilheim gjorde det samma. De besteg sina hataris och med en sista blick mot garudiskan satte de av i en tyst skritt för att inte väcka de två andra generalerna från söder.
"Vi tar oss en bit och rider sedan fullt ut." sade Freja med låg röst några hundra meter från lägerplatsen, Wilheim nickade. Han tycktes vara ockuperad på annat håll med sina tankar. Freja ignorerade det, hon hade själ saker hon behövde tänka på och fundera kring. Som hur hon ska kunna få Wilheim att förstå att hon inte genomföra uppdraget helt. Hon kommer finna Erik, men hon kommer absolut inte släpa med honom hem, oavsett... Hur hon skulle lösa det med Wilheim, det visste hon inte.
"Vi är tillräckligt långt borta nu." sade Wilheim styvt plötsligt och satte av i galopp, Freja hajade till och satte av i full ritt hon med.

Leela - Läger i regnskogen i Söder:
Leela stod kvar en liten stund och efter att Letoyanerna gett sig iväg. I huvudet bad hon tysta böner för att hennes syster eller svåger inte skulle vaknat av ljudet från hästarnas hovar eller konversationen de tidigare haft. Lättat andades hon ut då hon kom tillbaka till lägret och fann att ingen av de sovande tycktes ha märkt något av vad som hänt. Hon damp ner på sin plats bredvid den nu mycket svaga elden och suckade tungt.
"Måtte gudarna vara nådiga mot mig efter allt jag gjort." Tänkte hon, "Vare sig jag bestraffas av min syster eller Söders regenter."

Morgonen därpå...

Freja & Wilheim - Ritt mot Öst:
De hade ridit i ett par timmar, gryningen tog fasta på de tidiga morgontimmarna och gav ett sprakande spektakel i röda skiftningar då den klättrade upp längs himlen för att kika fram ovanför horisonten. Freja red starkt framåt, Wilheim red bakom henne, det var tight mellan de stora trädens stammar och dess rötter gjorde det svårt att rida nära dem. Skogen hade börjat skifta i sin form, väldigt subtilt, till mer långgrenade träd med slingrande lianer och långa rankor med löv hängandes från trädkronorna som var täckta av löv i en djup grön färg.
"Vi måste börja närma oss." sade Freja och såg sig omkring.
"När vi kommit över Yllwer är det ingenmansland fyra trädrader, sedan är vi i Öst." sade Wilheim och studerade den närliggande miljön de red förbi.
"Det känns annorlunda i luften här."
"Mhm," nickade Wilheim, "luften är inte så fuktig och vinden är starkare mot Öst."

Freja tittade på Wilheim och hajade till lite över att hon själv inte hade uppfattat de tydliga tecknen fören han poängterade dem. Skärpning Freja, för duvelens skull... Du kan minst lika mycket...
"Vi kanske borde stanna till vid flodkanten, ge djuren en stunds vila." Freja nickade åt förslaget och de saktade av farten då flodljudet började leta sig fram till dem genom träden.


Erik - Läger nära Yllwer:
Han hade legat och grubblat över Aryas notis om Öst och dess befolkning. Funderade kring hur hon beteende sig och verkade må. Erik suckade och vände sig om för att se Arya ligga med håret alldeles utspritt och en mjukhet vilade över hennes vackra ansiktsdrag.
"Myn moaie stoarm."
( "min vackra storm" ) mumlade han och drog med sina stora fingrar bort en slinga hår som låg rakt över hennes ansikte. Han ville pussa den lilla nästippen men var rädd för att väcka henne. De hade haft en fantastisk kväll under gårdagen och han längtade efter att få lägga sina armar om henne igen. Men samtidigt ville han ge hennes chansen att få vila, speciellt då hon såg så stillsam ut där hon låg. Undrar hur det är där hemma... Tanken kom lika snabbt som den var oinbjuden, men han hann helt enkelt inte stoppa sig själv från att tänka på det han kallat sitt hem och sin familj i 57 år. Specifikt Briañna och Freja kom upp i hans tankar. Hur hans syster mådde och hanterade att han bara gett sig av utan ett ord. Han kände skam över det, över sitt handlande när det kom till sin syster och sin närmsta vän. Att han bara försvunnit utan ett ordentligt adjö. Erik suckade djupt och rullade över så han låg på rygg med höger arm under sitt huvud och vänster arm över sin bröstkorg. Han stirrade på den röda himlen som alldeles snart skulle bli blå så fort solen stigit någon meter till över horisonten.

Leela - Läger i Regnskogen mot Öst
"Leela! LEELA!"
"Hmm?"
Smack, smack, smack.
"Aj!" Leela gned sig med handflatan mot kinden, "Jag är vaken! Ta det lugnt!"
"Lugnt!?" Ropade Priyanka, "Leela, var är vithuvudena!? Och vet du vad klockan är!? Du borde varit vaken för länge sedan! DU skulle väcka oss i GRYNINGEN!"
Leela suckade och reste på sig.
"Priyanka, jag var helt slut igår kväll, jag kan inte hjälpa att jag somnade! Om vi hade byts av hade vi kunnat gå upp tidigare! Och nej, jag vet inte vart Letoyanerna är någonstans, om de inte är här så har de väl rymt sin väg när jag sov?"
Priyanka var ursinnig. Hon grälade en lång stund på Leela under tiden Ranveer var vid bäcken för att fylla på deras vatten. Leela brydde sig inte så mycket om sin systers ilskna ord. Hon visste mycket väl vad som hänt under natten och var Letoyanerna tagit vägen någonstans, hon hade inte ens försökt att hålla sig vaken efter att de lämnat lägret. Men det var inget hon talade om för Priyanka.

"Vi måste skynda oss att komma iväg innan de där vithuvudena når fram till deras prins och Ashiwarya före oss. De får inte finna dem före oss!" Sade Priyanka då Ranveer kom tillbaka från bäcken, "Ashiwarya får inte veta att vi är påväg."
Leela suckade.
"Priyanka, ta det lugnt, även om de hinner före oss så har vi inte så bråttom, vad gör det om prinsessan vet om att vi kommer? Vi hittar henne ändå."
Priyanka fnös.
"Ju mer oförberedd hon är destå bättre, det blir lättare att överfalla henne om hon inte vet något alls." Priyanka svängde sitt ben över sin svarta hästs rygg och satte sig tillrätta i sadeln. Ranveer hade redan gjort likadant.
"Sitt upp syster, idag blir det ingen lugn skritt!"

Arya - Läger nära floden Radha Aansoo
Tronsalen låg återigen öde då Arya tyst vandrade över det blanka golvet.
"Åh nej, inte igen." Sade hon då hon närmade sig tronerna på andra sidan.
"Jag saknar dig också." Sade drottningen av Söders stränga röst bakom Aryas rygg.
Arya snodde runt och såg sin moster i ögonen.
"Varför gör du såhär?" Frågade Arya, "Varför besöker du mina drömmar när jag lämnat dig och Söder bakom mig?"
"För att jag saknar dig." Sade drottningen men Arya skakade på huvudet.
"Nej. Ljug inte för mig, jag vet att det är något annat."
Drottningen stod tyst och stilla ett litet tag innan hon svarade.
"Varför gjorde du det?" Frågade hon och tog ett steg fram, "Varför lämnade du allt och alla under en natt?"
Arya stod stilla.
"Jag har redan sagt det, jag älskar honom. Mer än någon annan. Det finns inget kvar för mig i Söder, inte utan honom."
Kehlani skakade på huvudet och tog ett till steg fram. Nu stod hon och Arya mycket nära varandra.
"Ashiwarya, det är något du måste förstå. Det här är mycket större än du tror, du utsätter inte bara dig själv för stor fara, hela Söder kan komma att fara illa om något skulle hända."
Arya rynkade pannan.
"Om något skulle hända...vad menar du?" Frågade hon, "Moster vad är det som skulle kunna hända?"
Kehlani svalde.
"Ashiwarya, säg mig varför du gav dig av? Var han verkligen den ända anledningen?"
Aryas panna rynkades ytteligare och ögonen såg misstänksamt på mostern.
"Du borde inte försöka besöka mina drömmar något mera. Jag tillåter det inte mer." Sade hon med mörk röst.
"Ashiwarya..." Kehlani sträckte ut en hand emot Arya men den gled rakt genom hennes kropp.
"Jag stänger här med mina drömmar för dig att besöka."
"Ashiwarya nej!" Kehlanis röst lät stressad, "Nej, Ashiwarya gör det inte!"
Men det var försent. Arya hade redan börjat mumla orden Kashibai lärt henne för att slänga ut oinbjudna besökare i hennes drömmar.
"Aap yaatra karane ke lie ke lie main isake dvaara mere man aur mere sapanon band."

Trots att Arya sov sade hon orden högt där hon låg bredvid Erik. Hennes kropp lös svagt i ett grönt sken under tiden, fram tills hon slog upp ögonen i vaket tillstånd.

Freja & Wilheim - Ingenmansland vid floden Yllwer:
De hade korsat gränsen från Söder in i Ingenmansland som låg på båda sidor om floden Yllwer. De var båda på sin vakt, Ingenmansland var ett farligt ställe. Banditer, skurkar och bannlysta människor flockades dit där inga lagar rådde. Men området verkade lugnt vid den bredaste delen utav floden. De väjde neråt, följde flodens ström tills den drog ihop sig och smalnade av lite.
"Här verkar bra." sade Wilheim och satte av med en duns.
"Mhm." muttrade Freja och såg sig omkring, "men inte länge." sade hon och satte av.
"Spåren är färska men de färdas i riktning mot sydöst. Jag tvivlar på att de återvänder inom snar framtid." konstaterade Wilheim medan han lossade sadelgjorden två snäpp för att sänka lite lättnad åt sin hatari. Freja studerade spåren kort och kom till samma slutsats. Även hon lossade sadelgjorden och ledde ner sin hatari till flodkanten för att den skulle kunna dricka lite.

De hade fått i sig lite fisk som Wilheim fångat och även lite vätska.
"Vi borde bege oss." sade Wilheim och tittade sig omkring, "vi har varit stilla för länge här." Freja nickade och de samlade ihop sina grejer innan de hämtade sina hataris, drog åt remmarna och satte upp. En kvist gick av bakom dem.
"BAKHÅLL!" vrålade Wilheim ut och i samma sekund kom fyra män och tre kvinnor fram från skogskanten med höjda vapen. Freja och Wilheim satte av i full galopp rakt ner i vattnet, djuren tappade fotfästet då floden var djupare än man kunde se och de blev tvingade att simma över vilket sinkade dem något. Men när de kom upp på andra sidan stod de lömska människorna kvar på andra sidan. Som om de inte kunde korsa floden.
"Sätt fart." sade Wilheim och smackade på sin hatari, Freja gjorde det samma men frågan kring om de där människorna inte kunde korsa floden och i så fall varför etsade sig fast i hennes hjärna.


Erik - läger nära Yllwer/Radha Aansoo:
Erik tittade fundersamt på Arya där hon låg. Hon hade gått från alldeles stillsam med kroppen lysande av grön magi till att yttra några konstiga ord för att sedan klarvaket titta uppåt och hennes kropp hade slutat lysa.
"Arya?" frågade Erik men han flög upp så illa kvickt att hon inte hade en chans att ens besvara honom. Han har hört en bekant röst. Någon hade vrålat ordet bakhåll och sedan hade det plaskat och ljudet från hovar, hatari hovar, hörde tydligt då de galopperade över grus och småsten.
"Arya, upp, nu, jag känner igen den rösten." väste Erik och hans kropp var redan i stridsstans med yxan i högsta hugg. Han visste vem rösten tillhörde, Wilheim Nordman - general över Fjärde Divisionen i Norr. Kårar kröp sig över hans rygg, han hade missbedömt hur långt ifrån Norr och Söder de var - hur nära efterföljare kunde vara.

Arya - Läger nära floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya blinkade sömnigt upp mot Erik.
"Va?" Gäspade hon trött.
Men han behövde inte förklara sig, även hon kunde höra ljudet av galopperade hovar inte långt borta. Hon satte sig upp tvärt, så att det långa håret föll över hennes barm och ryggen blev bar. Det var en kylig morgon och avsaknaden av kläder gjorde sig påmind då kalla kårar drog sig fram över Aryas rygg. Snabbt ryckte hon åt sig sina kläder och klädde sig på mindre än tio sekunder. Därefter reste hon sig från marken och ställde sig bredbent bredvid Erik. Men hon hade inga vapen, inget att försvara sig med, vilket oroligt inom henne.

Erik - Nära Yllwer/Radha Aansoo:
Erik greppade Frigga och och slängde sig upp efter att han hängt på henne packningen.
"Skynda Arya." sade han medan Frigga lade sig ner, "vi måste fly, inte slåss." fortsatte han stressat och satte sig upp på Frigga. Han håll hela tiden omgivningen i uppsikt och nu hördes mänskliga steg i gruset, som om de vandrade fram och tillbaka vid flodkanten. Det gjorde honom nervös.


Freja & Wilheim - Ingenmansland vid floden Yllwer:
De hade kommit en bra bit ner längs floden i full galopp då de gjorde halt för att bedöma situationen.
"Det - där - var för - nära." flåsade Freja som stått upp genom ritten för att kunna hoppa av fortare om det behövdes.
"Jag håller med - dig." flåsade Wilheim tillbaka.
"Fast, de tyckts inte följa efter oss... Det verkar lite för bra..." muttrade Freja och såg sig fundersamt omkring. Det var då hon gjorde upptäckten. Hon frös. med blicken fäst framåt.
"Wilheim." sade hon stelt. Han tittade på henne och följde sedan hennes blick.
"De, kan korsa floden. men, de vill inte." sade han lika stelt tillbaka då deras blickar båda hade följt de svarta stenarna hela vägen fram till en gigantisk varelse, den var på land, men hade gälar och simhud. Den såg ut som en vattenlevande drake.
"Razoo." sade Freja andlöst. Wilheim svalde tungt.

De var som frusna i tiden, alldeles stilla. Monstret rörde sig inte, det tycktes sova med sin stjärt lindad runt om sig.
"Vi måste ta oss bort från honom..." sade Wilheim lågmält. Freja skakade på huvudet.
"Inte honom..." Hon höjde et stelt finger och pekade mot bestens mage, "henne..." sade hon sedan och de tre gigantiska äggen var i deras synfält. Två klarblå ägg med vackra virvlande mönster av svarta linjer.
"Razoo är en hon... och hon har-" Marken skakade under deras fötter. En varm vind frustade på ddem från sidan. Freja och Wilheim vände långsamt sina huvud mot skogens träd. Två gröna ögon stirrade på dem och det frustande ljudet kom från den anra besten.
"Det där är RAZOO!" vrålade Freja och besten gav ett ilande vrål av ren ilska.
"Det är deras bo!" vrålade Wilheim och de var inboxade på båda sidorna.
"Över floden! Över floden!" vrålade Wilheinm och i samma sekund som de satte av i galopp ner längs med stranden för att komma en liten bit närmre den smalare floddelen hade Razoo satt av efter dem.
"ÖVER! NU!" vrålade Freja. Hon visste att deras vapen och krigsvana var som en lätt sommarbris i kamp mot en ilande vinterstorm. De skulle vara chanslösa om bestarna fick fatt på dem.

De galopperade ner i vattnet och började ta sig över, en vanlig häst hade aldrig haft en chans mot bestarnas fart, men Razoo var den enda som jagade dem, honan beskyddade aggressivt boet. Razoo hoppade i floden efter dem och när Freja och Wilheim tagit sig över till andra sidan hördes ett vrålande, Freja såg sig bakåt. Razoo var stilla vid flodkanten där ett vitt sken glimrade som en vägg.
"De är bundna till andra sidan..." frustade Freja lättat fram och släppte ut ett djupt andetag.


Erik - Nära Yllwer/Radha Aansoo:
"...RAZOO!" hördes vrålas och Erik hade känt igen den rösten vart som helst.
"Freja?" men snabbt förstod han vad som hade skrikits ut av hans närmsta vän, "Razoo... Razoo?!" Erik tittade på Arya med stora ögon. Skräck pulserade inom honom och alla sagorna om den gigantiska besten som levde i vatten och på land kom flödande till honom. Skräcken över den stora besten som levt i över 3000 år men inte skådats på århundraden av någon Letoyan fick blodet att rusa inom honom. Få hade överlevt ett möte med besten och nu var Frejas liv i fara...

Arya - Nära Yllwer/Radha Aansoo
Arya hade vänt sig om för att hämta Daya en bit bort då vrålet nådde hennes öron. Kalla kårar vandrade åter över hennes rygg då hon förstod vad som fått röstens ägare att vråla på det sättet. Arya visste vad en Razoo var, hon hade aldrig sett någon själv men kände mycket väl till historien om hur Odra, kaosets gudinna, släppt löst ett fruktansvärt monster bland människorna. Från början hade det varit ostoppbart, dödat, förstört och spridit skräck och kaos på hela Bayrios. Men efter en lång tid fylld av vädjande böner och skräck hade fredens gudinna, Padma, välsignat en av rikets främsta krigare och givit honom styrka nog att driva bort monstret. Men eftersom Padma inte var någon krigar gud räckte inte hennes krafter till att döda besten. Istället hade den motats bort till en plats dit den aldrig skulle kunna hitta tillbaka till bebyggelsen igen.

"Freja?"
Arya mötte Eriks blick och skräcken i de bådas ögon fick tiden att frysa för en sekund. Även om Arya inte kände Freja särskilt bra hade hon förstått att hon stod Erik nära och var en god människa. Vetskapen om att den vithåriga kvinnan nu stött på Razoo fick Aryas hjärta att banka mycket hårt.

Freja & Erik - Möte i Ingenmansland vid floden Yllwer:
"Arya... Jag, jag måste!" sade han rådvillt och såg på kvinnan i sitt liv med en viss sorg i blicken. Han visste att det kunde betyda att han förlorar sitt liv om han går för att möta besten. Razoo var ingen varelse man bara stötte på vid vägkanten.

Han drog sina yxor och började springa för allt vad hans lungor och ben klarade av. Det var bara några hundra meter. men det kändes som mil.
"Jag kommer Freja, jag kommer, jag kommer." frustade han medan han löp för allt i världen mot riktningen av Frejas utrop. Han hoppade över rötter, sicksackade mellan träd och snubblade över grenar. Hans hjärta slog så hårt att det kändes som om det skulle sprängas inom honom. Han kom genom träden och stannade tvärt på stranden av stenar. Där satt Freja, upp på en hatari och de frustade båda två. Erik kunde knappt andas, inte för att han sprungit utan för att det först nu hade slagit honom att han kanske aldrig skulle fått se Freja igen. Kanske aldrig träna med henne igen. Aldrig skratta och kivas med henne igen. Aldrig få se henne gifta sig, se hennes familj och framtida barn. Att han aldrig någonsin igen skulle få vara med sin absolut bästa och närmsta vän, hans enda riktiga - ärliga - vän.

"Freja." Hon hade tittat upp vid ljudet av hans fötter i stenarna. Hon såg på honom och för första gången i hela Eriks liv såg han tårar rinna ner för de bleka kinderna. Tårar från ögonen som annars var gjorda utav sten. Han började andas, flåsade, hon satt av och de möttes i språng halvvägs. Freja landade i hans armar och han kramade henne med sådan styrka att han förmodligen hade kunnat krossa hennes revben om han tagit i bara lite till.
"Erik, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen..." Frejas ord mumlades in i hans bröstkorg och han lade sin stora näve på hennes huvud.
"Inte jag heller Freja... Inte, jag heller..." andades han ut och en tår rann nerför hans kind och flätade sig in i det tjocka skägget.

De stod så ett par sekunder innan verkligheten tycktes komma ikapp. Freja slog till Erik så hårt att det ekade,
"Jävla DUNCE!" sade hon vresigt och argt medan hon ill-stirrade honom i ögonen. Erik kunde inte annat än småle. Freja hade flera roliga sätt att visa sin kärlek, slå till och kalla någon för dumskalle var ett utav sätten som väldigt, väldigt få någonsin fick uppleva.
"Förlåt mig Freja." Freja huffade och puffade argt medan hon lade armarna i kors över bröstet.
"Idiot. Trodde jag aldrig skulle få se dig igen." sade hon och stirrade argt på honom medan hon strök bort de få tårar som hade runnit.
"Jag vet, förlåt." sade Erik och log mot henne medan han lade sin hand på hennes axel. hon suckade och stirrade på marken.

"Freja." En brysk mansröst skorrade genom luften och Erik kände genast igen den. General Nordman stod bredvid dem. Freja och Erik särade på sig och såg på mannen. Erik var varken lättad eller glad över att se honom. Han visste att Nordman var en strikt, laglydig och överallt annat trogen tjänare till den Letoyanska tronen. Framför allt annat till hans far, kungen.
"General Nordman." nickade Erik samtidigt som han och Freja tappade sin fysiska kontakt.
"Prins Erik." svarade Wilheim och bugade för honom med stel kropp.
"Wilheim," Freja försökte närma sig generalen men han bara rätade på sig. När Wilheim Nordman fick se Frejas tårfläckade ansikte kunde Erik se en förändring i generalens uttryck. Han kände igen det sekunden det uppenbarade sig. Generalen var förälskad i Freja, han tittade på Freja, och hon var förälskad i honom. Om någon skulle kunna se det så var det Erik.

Han öppnade sin mun för att säga något men vrålet av Razoo hördes klart och tydligt. Erik tittade bort med yxorna redo, besten verkade försöka ta sig genom en osynlig mur som fanns i mitten utav floden.
"Han är fast på andra sidan." sade Freja med blicken på varelsen och Erik slappnade av i sin stans.
"Är du säker?"
"Ja." Freja nickade och såg på Erik, "men de laglösa är inte begränsade. De är på denna sida av floden, längre bort."
"Vi kan inte stanna här." sade Erik och Freja nickade.
"Verkligen inte. Vi ska tillbaka." sade Wilheim med rak och stark röst medan han justerade sin kappa. Freja stirrade på honom, hon hade inte hunnit prata med Wilheim ännu och nu stod de där alla tre. Alla tre..? tänkte hon för sig själv och såg på Erik,
"Vart är hon?"
"Där borta." sade Erik och pekade mot skogen i riktningen han kommit från. Freja nickade.
"Oavsett, Wilheim, så måste vi bort härifrån." sade Freja och Erik kunde höra hur bestämd hon var. Det vore en dålig idé av den andra generalen att bråka med henne när hon var sådan. Han visste i första hand hur Freja kunde vara.

"Freja, får jag, prata med dig?"
"Wilheim, vi har inte tid!"
"Det går fort."
"Nej, vi har inte tid, vi kan prata sen." Med de bestämda orden gick Freja bort till sin hatari, tog tag i tyglarna och ledde djuret mot Erik.
"Nu går vi." sade hon bestämt och tog Eriks hand. Wilheims ansikte blev stelt och hans ögon mörka vid synen av Freja som tar Eriks hand, Erik såg det klart som stjärnorna en molnfri natt i Vita Berget. Hon drog med honom och han följde villigt med. Han ville bort därifrån lika mycket som hon. In i skyddet utav skogen. Bort från Razoo. Men framförallt ville han gå dit Freja var på väg för där fanns kvinnan han älskade och nu skulle även hans närmsta vän finnas där. De lämnade stranden och klev in bland träden.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer
"Erikk..." Sade Arya då Erik drog sina yxor och sprang mot ljudet av vrålet, "Erikk! Vänta!"
Aryas små ben började snabbt röra sig efter Letoyanen. Hon förstod varför han sprang mot faran, hon hade gjort precis samma sak om det varit Parvatis vrål hon hört. Men Arya önskade ändå att Erik inte hade gjort det. Hon ville inte att han skulle hamna i fara och riskera sig sitt liv, hon tillät det inte. Hon vägrade gå med på att förlora sin älskade på det sättet. Men nu hade han sprungit för att rädda Freja från Razoo och det ända Arya kunde göra var att springa efter, hjälpa honom och hoppas på det bästa.

Men på grund av att Arya var så liten och Erik mycket större hade hon svårt att hålla samma tempo. Det tog inte lång tid innan hon tappade honom ur sikte och sprang vilse bland snåren. Flera gånger snubblade Arya för att hennes klänningskjol fastnat någonstans eller över en rot i marken hon inte sätt. Snart var hon helt säker på att hon kommit på villovägar, då hon inte längre kunde se varken Erik eller floden eller höra minsta ljud från varken dem eller Freja. Arya saktade in tempot något och ropade högt efter Erik, men fick inget svar.
"Erikk!"
Ljudet av en gren som bröts fick henne att snurra runt. Arya hade hoppats på att det kanske var Erik som hört henne ropa och vänt om för att finna henne, men till sin stora skräck var det någon helt annan. Ett stort, rufsigt svart hår och ett par mörka, ögon mötte Aryas. Hon kände igen kvinnan mitt emot, mycket väl dessutom, åldern hade varit nådig mot henne.
"Ser man på." väste kvinnan mitt emot med en raspig röst, "Demonbarnet har vuxit upp till en demonkvinna!"
Arya svalde. En fruktansvärd skräck förlamade hennes kropp och hindrade henne från att röra på sig. Det ända hon fick ur sig till svar var;
"Channa."
Channa log ett hånleende och visade två rader mycket gulnade tänder. Hon tog ett steg fram mot Arya, vilket fick Arya att andas allt häftigare.
"När jag blev förvisad var mitt värsta straff inte att tvingas lämna Söder." Sade Channa, "Det var att inte kunna slutföra mitt mål att döda dig."
Kvinnan tog ett till steg fram mot den förstelnade Arya.
"Men Gudarna är kloka och vet vad som måste göras, vet att jag hade rätt."
Channa tog ytterligare ett steg fram mot Arya, nu stod hon bara några centimeter bort. Hon lyfte sin hade till Aryas öra och lyfte bort håret så att ett, inte så långt, men djupt och tydligt, vitt ärr uppenbarade sig strax ovanför örontoppen. Arya stod helt stilla under tiden Channa drog med ett av sina fingrar över märket.
"Jag lyckades åt minstånde göra lite nytta förra gången." Under tiden Channa talade kunde Arya höra flera steg bakom sin rygg. Hon räknade det till upp till sju personer som omringat henne, inklusive Channa. Channa drog bort sin hand från Aryas öra och tog ett steg bakåt. Efter några sekunder av att enbart iaktta sitt offer gav hon plötsligt ifrån sig ett blodisande gapskratt som gjorde Arya ännu mer rädd än tidigare. Förlamningen släppte och Arya gav upp ett gallskrik som ekade genom hela ingemansland. Hon vände sig om och gjorde en ansats att fly, men sprang istället rakt in i en av dem som omringat henne. När hon landat på marken gick allt mycket fort. Någon grep tag om hennes ena arm och drog upp henne från marken, någon tog tag i den andra, en drog i hennes hår bakifrån. Då Arya försökte skrika tilldelades hon ett knytnävslag i ansiktet och en hand trycktes mot hennes mun. Hon kämpade för att komma loss men det var omöjligt. Fler slag utdelades över hela hennes kropp och tills hon inte kunde andas. Arya skrek i förtvivlan, men det fanns ingen där som lyssnade.