Prs tippest & JustAFriend

"Vännerna" hade redan gått till lektionen. De var bra sällskap och något som ibland skingrade tankarna men de var inte vänner på det sättet. Ingen som var riktigt nära. De pratade aldrig om något på ett djupare plan och de hängde mest i skolan, inte på fritiden. I alla fall inte med Elliot. Det var läskigt att släppa in någon i sitt liv, speciellt om det rörde livet utanför skolan. Därför höll han sig mest för sig själv på fritiden, eller med syskonen. På senare tid hade bildsalen blivit som en frizon. Där var det alltid lugnt och framåt kvällen var han oftast ensam. Där kunde han sitta och rita i timmar. Han var inte så bra på att rita motiv. Människor och platser var så svåra att få levande. Nej, Elliot brukade rita känslor. I sitt anteckningsblock med blanka sidor. Att kalla honom bra på det var väl en överdrift men ibland kunde det hjälpa med ångesten. Ibland var ett tomt papper det som representerade insidan bäst. Ibland var det fjärilar. Sällan fjärilar. Den första gången fjärilarna faktiskt skulle platsat där var igår. Men han låg efter med ritandet. Ganska många dagar efter faktiskt. Många blanka sidor. Hur som helst. Vänner. Han misstänkte att minst hälften av dem endast hängde med honom för statusens skull. För fler följare på Instagram. Han brydde sig inte riktigt. Det var i alla fall ingen som var elak mot honom. Och det där med statusen. Han var inte cool på något sätt. Hans så kallade status var något annat. De som festade, tjuvrökte och hade de största följarskarorna, de hängde inte med honom. Verkligen inte. De höll sig borta så gått det gick. Elliot var en mes i jämförelse med dem. På gott och ont. Det bidrog i alla fall till att "vännerna" var någorlunda likasinnade. Med elevrådsordföranden Elliot. Inte den trasige.

På tal om följarskaror på Instagram. Elliot hade ansvar för skolans konto. Det var nog dags att uppdatera. Annars riskerade han kritik på mötet om mindre än en kvart. Han drog försiktigt upp skjortärmen och tog kort på sin arm med korridoren i bakgrunden. Han hade fått i uppgift av kuratorn att sätta psykisk ohälsa i fokus då och då. Han skrev någonting om att det var okej att må dåligt, viktigt att prata med någon, kuratorn finns här mellan 8-11 på tisdagar typ. Ja, självklart inte exakt så. Men typ. Skulle han dela? Han stirrade på ärren. Nej, han kunde inte. Han tog en ny bild på korridoren. Utan arm. Bytte ut den mot den andra. Dela. Bra. Toppen. Möte om två minuter på andra sidan skolan. Fan. Elliot drog snabbt ned skjortärmen igen och sprang mot skåpet för att hämta datorn. Fort fort. Allt med. Spring spring. Där är dörren. Där är rektorn. Bara en minut sen.

Seb räckte tillbaka mobilen till muskeln framför honom. Förlåt, Fred. Fan, Fred såg ut som en jävla muskel bara. Det var bara ansiktet som skiljde de två tingen åt.
”Fan vad nice du är!” utbrast Fred (inte allt för högt), och klappade honom (lite för hårt) på axeln innan han gick iväg. Seb höjde genast musiken i öronen och drog upp mobilen. Ja, han visste att det var minst sagt korkat att gå och titta på mobilen i korridoren när det nyss ringt ut från lektionen. Men han var ganska korkad ändå, så varför skulle han låta bli?
Han öppnade upp Instagram. Ärligt talat så gillade han Instagram; det var ett snabbt och smidigt sätt att dela bilder. Inte för att han gjorde det så ofta själv, men ändå. Han gillade när folk tog fina bilder, höll sig till ett feed... Det var satisfying. Det skulle han dock inte erkänna för någon.
Hur som helst så följde Seb skolans konto. Han visste inte riktigt varför egentligen. Han hatade skolan av hela sitt hjärta (överdrift) och ville inte ha någonting med den att göra. Men kontot var ett helt okej sätt att hålla sig uppdaterad. Åh, bal om en månad. Wow Seb, för du bryr ju dig så otroligt mycket. Men skolans nyaste bild, rättare sagt texten till skolans nyaste bild, fångade honom. Det var Elliot som hade ansvaret över kontot, eller hur? Fan. Hur kunde han hålla masken så? Seb gillade bilden. Förmodligen var det första gången som han någonsin gillat en bild på skolkontot.
Han slutade inte där. Han gick in på Elliots instagram också. Kontot han hade hittat kvällen innan, tittat igenom länge och noga, men inte vågat följa. Han tryckte på följ-knappen och la sedan ner mobilen i fickan igen.

Han började gå mot bildsalen. Det skulle inte vara någon lektion där förrän efter lunch, så det var lugnt. Han öppnade upp dörren och kikade in. Allt såg som vanligt ut, men ingenting kändes som det brukade. Han kunde bara se Elliot framför sig, skrikandes på golvet, ärren på armarna... Fan. Seb stängde igen dörren igen och vandrade vidare i korridoren. Hade ingenstans att ta vägen.

Blickarna som mötte honom. Ughhh. Men ingen frågade. Alla tittade ner i sina papper och Elliot satte sig på stolen längst fram.
"Ehmm, välkomna till dagens elevrådsmöte". Rösten lät inte som den brukade. Den var osäker och något sluddrig. Han var så jäkla yr. Ta dig samman Elliot.
"Mötet öppnat. Vi börjar med rektors punkt". Rektorn var en ganska kort kvinna i 60-årsåldern. Rak på sak men hyfsat vänlig. Mötet flöt på som i en dimma. Frågor från klasserna. Det gamla vanliga. Varför får vi inte tugga tuggummi på lektionerna? Duscharna är äckliga! Längre raster och kortare skoldagar! Ja, de hann inte ens komma upp till seniorerna. Det spelade ingen roll. Elliot hade i alla fall inget att säga. Eller jo förresten. Han bad sekreteraren att lägga till förslag om mer pengar till bildsalen. De där skåpen han lutade sig emot igår kväll var allt annat än stabila. Salen var verkligen i behov av en uppfräschning. Protokollet skrevs ut. Nytt inlägg på Instagram. 'Dagens protokoll'. Vem bryr sig? Aja, det ingick i jobbet som skolans sociala medie ansvarig. Eller egentligen var det ju inte han som skulle ansvara för det men han hade ändå fått det i uppgift efter för många klagomål om tråkiga bilder från lärarna. Inte för att Elliot var mycket roligare. Men ändå. Mest som princip.

Han gick in på sitt eget konto. 3 nya följare. Han brukade sällan kolla igenom. Inte för att verka dryg men han hade ganska många följare och en hel del var typ matkonton eller liknande som han inte brydde sig om. Idag tryckte han dock på följarikonen. Och såg genast någon han verkligen tyckte om. Sebastian. Åh Sebastian. Vart var han nu? Troligtvis på en ny lektion. Elliot ville så gärna leta upp honom. Inte för att han visste vad han skulle säga. Nej, mer för att Sebastian var Sebastian och Sebastian var mannen i hans liv. Eller? Kunde man ens säga så? Kanske inte. Troligtvis inte. Men det var så han kände.

Håltimme. Vart skulle han ta vägen? Han orkade inte umgås med sina "vänner" och lyssna på mer ointressant strunt. I korridorerna skulle han bara behöva utstå blickar. Nej tack. Vart kunde han få vara ifred? Förrutom toaletterna då. Han var trött på att sitta instängd där. Han ville ut. Hans fötter styrde honom till bänken utanför bildsalen. Han satte sig ner och tog upp mobilen. Just det. Sebastians konto. Följ.

Han gick ut på skolgården. Tittade på mobilen och såg minuterna ticka vidare. Idrotten började. Han låg kvar där ute på gräset. Han hade redan F i idrott och det var förmodligen för sent att ändra på det. I alla fall om man var lika ointresserad av ämnet som Seb var.
Ny följare. Det hände nästan aldrig, förutom när han diskuterat med läraren inför hela klassen som insåg att Seb var jävligt cool ändå. Till och med ett par sportfånar i skolans basketlag följde honom. Inte för att han gillade dem, men det kändes coolt. Men den nya följaren var ännu coolare. Bättre. Finare. Mer perfekt. Elliot. Sebs hjärta fladdrade till lite när han såg notisen. Elliot följer dig.

Skolgården var tom och ensam. Det var inte så konstigt egentligen, då det var ganska kyligt. Det störde dock inte Seb även fast han bara hade en t-shirt på sig. Han hade vant sig vid gåshuden vid det här laget.
Han hade lagt ner mobilen för ett par minuter och tittat upp på den molniga himlen samtidigt som han lyssnade på musiken. Lyssnade ordentligt på orden. Tog in dem, blev inspirerad till en målning. En målning på Elliot. Elliot, förresten. Seb fick nästan lite abstinens från honom. Det var jävligt skumt, det visste han; de var inte ens vänner. Men ändå. Seb drog upp sin mobil igen och gick in på Instagram. Gick in på privata meddelanden och skrev in Elliots namn.
”Hej”, skrev han och la ner mobilen igen. Hoppades att han skulle få ett svar.

Nytt meddelande. Sebastian. Det pirrade till i magen när han läste namnet. Allt var så konstigt. De kände ju inte ens varandra även om han önskade de hade gjort det. De pratade ju egentligen för första gången igår om man bortser från gången med affischen, men den räknades inte riktigt. Och igår, alltså det var ju inte många meningar som utbyttes. Och det var i samband med den där jäkla saxen. Idag var det i samband med spyan. Elliot suckade. Alltså vad var det för fel på honom? Kunde han inte bete sig normalt en endast gång? Inte i Sebastians sällskap verkade det som. Suck. På samma sätt som han inte alltid var som den ordningssamma, glada och sociala elevrådsordförande så var han inte heller alltid krossad. Lite kanske. Men absolut inte så som Sebastian sett honom. Det hände bara ibland. Elliot kunde både vara glad och rolig även om hände mer och mer sällan.

Han öppnade meddelandet från Sebastian.'Hej', stod det. Vad skulle han svara? Var 'hej' ett tråkigt svar? Var 'hallå' bättre? Nej, knappast. Eller var det bättre med ett långt svar? Nej, då skulle han kanske verka desperat eller något. Det var han ju också i oförsig. I alla fall lite. Nej, vem försökte han lura? Han var desperat som fan. Sebastian. Mmmm. Det kanske var bättre att fråga vart han var. Han ville ju träffa Sebastian mer än något annat. Vågade han skicka det? Svar: Nej. Gud vilken fegis han var. Elliot mesen. Nähä, ett "Hej" fick det bli. Skickat.

Kort efter han skickat så plingade mobilen till igen. ”Hej”, stod det. Från Elliot. Svaret var väl en liten besvikelse egentligen; Seb hade förväntat sig något mer. Kanske, vad gör du? Hur är läget? Men han kände inte Elliot. De var inte vänner. Hans svar var nog inte så konstigt egentligen.
Seb hade fått ett snabbt svar i alla fall. Elliot verkade inte vara killen som vare sig skolkade eller använde mobilen under lektion, så han kanske hade håltimme. Seb hoppades på det. I så fall kanske han kunde komma på någon dum anledning till att de skulle träffas. Ugh, desperat.
”Håltimme?”, skickade han iväg.

Ännu en gång la han ner mobilen. Skärmen neråt så att det klarröda skalet påminde sig i ögonvrån när han tittade upp i himlen. Han gillade när det var molnigt. Mestadels för att alla andra brukade föredra när det inte var molnigt, ärligt talat. Han tyckte om att vara annorlunda, att stå ut. Att inte ha samma åsikt som alla andra. Lite för att leka rebell också. Ganska fånigt, att gilla moln för att man vill vara en rebell. Men det var sådan han var.

Snabbt svar. Sebastian hade kanske också håltimme. Elliot hoppades det. Då kanske de skulle kunna ses. Inte för att han visste vad han skulle säga men då kanske de hade kunnat prata. Lärt känna varandra. I alla fall lite. De var ju tekniskt sett fortfarande främlingar. Typ. De hade bara råkat ha läpparna tryckta mot varandra. Och fick som stötar varje gång de hade kroppskontakt. Hur som helst räckte det att bara prata så länge det var Sebastian. Elliot behövde honom. Nu.
”Jupp, du med?”, han vågade fortfarande inte ta initiativet till att mötas men kan kanske skulle Sebastian fråga. Han hoppades. Om Sebastian ens ville. Elliot hade väldiga problem med att läsa av just det. Vad Sebastian ville. Först ingenting. Sedan kyssen. Därefter kyla. Värme. Leende. Förrvirring. Elliot var förrvirrad. Han visste i alla fall vad han ville ha. Sebastian.

Mobilen plingade till igen. Snabbt svar. Lite långsammare än Sebs svar dock, kändes det som. Hade han svarat för snabbt? Han hade nog gjort det. Verkade desperat. Fan. Han stod emot frestelsen att ta upp mobilen från gräset. Han kunde vänta i.. två minuter. Två minuter för att inte verka desperat. För att inte verka helt besatt. (Fast det var han ju.)

De två minuterna var svåra. Seb tvingade sig själv att stirra upp mot himlen, föreställa sig vad molnen såg ut som, men hans tankar flöt bara vidare till Elliot. Till de gröna ögonen. Vilda håret. Fräknarna. Det svaga leendet.
Äntligen hade två minuter passerat. Minst. Snabbt tog Seb mobilen och läste. Yes! Håltimme.
”Inte riktigt, men det är skitsamma. Visste du att skolgården alltid är tom vid denhär årstiden? Shame.”
Subtil inbjudan, tänkte han. Eller? Var den alldeles för tydlig? Besatt? Eller märktes den knappt?

Elliot väntade på svar. Det kändes som en evighet. Sju år. Minst. Pling. Äntligen. Han läste meddelandet direkt. Hur desperat kunde man vara? Väldigt.
’Inte riktigt’.. skolkade han? Det kunde mycket väl vara så men just nu orkade Elliot inte bry sig. Det var ju Sebastians ensak. Hmm, det var inte ett tydligt ’vill du ses?’ Men visst var det en vink? Elliot var ganska säker på det.
”Vart är du?=)”, Elliot var ju redan på skolgården. I alla fall nästan. Var det desperat? Troligtvis. Var det fånigt med en smiley? Möjligtvis. Kunde han sluta övertänka och ifrågasätta allting hela tiden? Det verkade inte så.

Seb kunde inte hålla sig i två minuter denna gången också. Direkt tog han upp mobilen och läste. En smiley. En smiley kändes bra, även fast han inte brukade använda dem själv. När han väl använde dem så var det oftast ironiskt. Nåväl, en smiley var fin. Särskilt när den kom från Elliot. Elliot var fin.
”Skolgården, duh.”, skrev han och la ner mobilen på magen. Med skärmen uppåt.
Snabbt började han oroa sig. Var svaret för kaxigt? Herregud, han såg säkert jättekaxig ut när han skrev så. Särskilt med tanke på att han var ett år yngre än Elliot. Och Elliot var elevrådsordförande, han var förmodligen van vid mer hyfs. Fan.
”Förlåt. Det var kanske inte så uppenbart ändå.” Skickat. Han bet sig osäkert i läppen. Lät det där dumt? Förmodligen. Dessutom var det inte alls som han själv - han brukade inte bry sig om hyfs eller folks känslor överhuvudtaget. Vad fan hände med honom?