Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)

Hej mitt i höstfesten! De flesta här har antagligen höstlov just nu, något skolorna i Finland tycker att inte ska gälla här, så jag sitter och varvar plugg med att banka ner troll. Nu är jag i alla fall kvar med dagens läxor, och kan posta kapitlet. Idag ska ni få en lite inblick i vad som hänt under Sandras tid i den magiska världen. Ni ska också snabbt få möta min absoluta favoritkaraktär i denna fanfic, nämligen Freyas bror Felix! Jag kan lova att ni kommer få se mycket av honom en bit fram i berättelsen

---

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!"Du skriver så otroligt bra. Allt är så välarbetat, vartenda ord, varje beskrivning och detalj."
Alltså! ♥♥ Du förstår verkligen inte hur glad den kommentaren gör mig, speciellt när den kommer från en sån skrivtalang som du. Jättekul att du gillade kapitelt.

Angående den lilla detaljen: Jag kan självklart inte avslöja den nu (då skulle det ju inte bli spännande när den dyker upp i berättelsen ) men det var en bra gissning. Vi får väl bara vänta och se om du har rätt...

---

Kapitel 10 - Sandra

1 september 1991

Jag drar upp mina knän mot bröstet med en suck där jag sitter intill kupéns fönster. Innan, då jag fortfarande stod på Kings Cross med min mamma, var det lätt att hålla lugnet. Men nu befinner jag mig på ett magiskt tåg, parkerat vid en magisk plattform, och är på väg till en magisk skola. Det är inte så konstigt att jag känner mig rädd.

Ända sedan jag var i femårsåldern har mitt liv präglats av diverse märkliga händelser. Saker som flyttat på sig trots att jag inte rört dem, blommor som slagit ut mitt under vintern, känslan av att jag inte är som alla andra, och nu är det bekräftat. Jag är en häxa. Tanken känns främmande, och jag har inte ens övervägt att säga det rakt ut. Men det är sanningen. Jag är en häxa, och jag är på väg till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, där jag ska studera de kommande sju åren.

Utanför kupén passerar en till synes evig ström av elever i alla åldrar. Det märks tydligt vilka som kommer från magiska familjer, och vilka som kommer från vanliga. Mugglarfödda, det är vad sådana som jag kallas. Vi sticker ut, jeans och kepsar i mängden av mantlar och spetsiga hattar. Mina jeans har handbroderad fjärilar längst ner. Jag fick dem av Brooke på min elvaårsdag.

Tanken på Brooke gör mig ledsen. Vi har varit bästa vänner hela våra liv. Hon föddes två dagar före mig, och när våra mammor samtalade på sjukhuset visade det mirakulöst sig att vi bodde alldeles intill varandra. När vi var åtta flyttade hon ett kvarter bort, men vår vänskap led ingen nöd av det. Vi sitter alltid tillsammans, leker lekar som vi lekt så länge att ingen annan fattar dem, och ingen av oss har någonsin tagit av de tunna, flätade vänskapsarmbanden vi gjorde åt varandra när vi var fem. Vi är oskiljaktiga. Eller var, snarare.

Jag önskar att hon skulle kunna följa med till Hogwarts, trots att jag vet att det är omöjligt. Hon får inte ens veta sanningen om vart jag ska, utan hon tror att jag blivit antagen till något elitinternat som pappa hjälpt mig ansöka till. Och jag kommer inte ens kunna ringa henne, för telefoner existerar inte i den magiska världen. Istället skickar man meddelanden med ugglor, och det kan jag ju knappast göra utan att avslöja något. Dessutom är Brooke livrädd för fåglar, så den stackars ugglan skulle nog få men för livet av hennes reaktion.

Jag suckar igen. Det kommer inte bli lätt utan Brooke, men det måste gå. Nu när jag vet varför jag är annorlunda kan jag knappt bärga mig över att få lära mig kontrollera mina krafter. Självfallet kommer jag hitta en ny god vän, inte en bästabästavän som Brooke, men någon annan. Jag sträcker på mig, försöker se om någon av de som passerar kupén är i min ålder. Folkströmmen har avtagit, klockan är tre minuter i elva så tåget kommer lämna perrongen strax. Förmodligen innebär det att de flesta kommit ombord och funnit en plats.

Mina tankar avbryts av gnisslandet då dörren skjuts upp, och en grupp elever kommer in i kupén. Det är två killar och tre tjejer, och de ser ut att vara ett par år äldre än vad jag är.

“Är det någon annan som sitter här eller?” frågar en av dem. Jag skakar på huvudet.

“Najs”, säger en annan, och de sätter sig. Genast försvinner de in i sin egen värld, ivrigt samtalande om saker som jag inte har en aning om vad är. De verkar helt strunta i att jag ens existerar, de bryr sig inte över huvud taget.

Ännu en suck slipper ur mig. Jag får helt enkelt ägna resan åt något produktivt, som att läsa någon av skolböckerna.


“Hufflepuffs förstaårselever kan följa med mig!”

Tillsammans med resten av nykomlingarna i mitt elevhem reser jag mig och följer efter våra prefekter. Vi är en skara på totalt sju tjejer och fyra killar, och hur jag än försöker kan jag inte minnas namnet på någon av dem.

Båtresan vi gjorde till slottet var fantastiskt spännande, och festmåltiden likaså. Alla böcker i världen skulle inte kunna förklara hur det är att faktiskt vara här, på riktigt. Brooke skulle ha älskat det.

Jag ger mig själv en mental uppläxning över att ha tänkt på Brooke igen. Visst kan hon och jag fortfarande vara vänner, men jag måste klara mig utan henne nu. För att komma på andra tankar sneglar jag på mina elevhemskamrater medan vi promenerar efter prefekterna. Längst fram går en söt blond flicka, som utan problem håller en konversation med den manliga prefekten. Hon bokstavligen lyser med glädje och självförtroende. Närmast mig är en smal och ljushårig tjej. Hennes ögon flackar nervöst fram och tillbaka, men när hon möter min blick ger hon mig ett blygt leende.

“Hej”, hälsar hon. Hennes röst är ljus och mjuk, och det hörs tydligt att hon är från Irland. “Du är Sandra, eller hur?”

“Ja, det är jag. Hej.” Jag ler tillbaka. “Och du hette…”

“Tilda”, fyller hon i.

“Tilda”, upprepar jag. “Ledsen att jag inte kom ihåg ditt namn, allt det här är bara… wow.”

“Det är lugnt. Jag kom bara ihåg ditt för att min lillasyster också heter Sandra.” Hon skrattar till. “Jag önskar att hon kunde få se det här, hon skulle ha älskat det.”

“Det skulle Brooke också gjort”, svarar jag innan jag hinner stoppa mig själv. “Hon är min bästa vän, men det har alltid känts som vi är systrar. Jag skulle göra allt för att hon skulle få se det här.” Jag pillar på mitt vänskapsarmband, och Tilda nickar förstående.

“Jag skulle också vilja ha någon av mina vänner här”, säger hon. “Men de är ju mugglare, så det går inte.”

“Så du är också mugglarfödd?” frågar jag och hon nickar. “Vad skönt, då vet jag att jag inte är den end…”

“Nu är vi här!” avbryter den manliga prefekten mig med. Jag och Tilda tystnar och lyssnar noggrant på instruktionerna om hur man tar sig in i elevhemmet.

Uppehållsrummet känns som en mysig, honungsdrypande kokong. Nästan allt går i olika nyanser av gult, och en massa krukväxter finns utplacerade i hela rummet. De manliga eleverna går in genom en dörr, och vi får följa den kvinnliga prefekten genom en annan.

“Varje sovsal är tänkt för max fem personer, så ni har blivit indelade i en grupp på fyra och en på tre”, förklarar hon. “Ni fyra…” Hon gestikulerar mot de fyra tjejer som jag inte kollat så noga på. “...ni ska sova till höger.” De nickar och försvinner in genom dörren. Det lämnar mig, Tilda, och den söta blonda tjejen kvar.

“Då är ni alltså till vänster.” Prefekten ler mot oss. “Jag är i min sovsal om ni undrar något, god natt.”

“God natt”, ekar vi och hon ger oss ett sista leende innan hon går iväg. Den söta tjejen vänder sig mot oss.

“Hej!” Hon sträcker muntert fram handen. “Freya Lewis.”

Jag och Tilda hälsar turvis på henne.

“Var kommer ni ifrån?” undrar hon vänligt.

“Strax utanför Galway”, berättar Tilda blygt.

“London”, svarar jag.

“Jag är från Bristol, men jag föddes i London. Vi flyttade när jag var sju, det var rätt hemskt eftersom jag bokstavligen bodde på det Magiska Menageriet, jag älskar djur.” Hon avbryter sig själv för att dra efter andan. “Vi har en katt, men hon har precis fått ungar så hon kunde inte följa med hit. Nästa år kanske jag tar med en av dem, det skulle vara underbart. Ni har inget emot katter, eller hur?”

“Nej”, svarar jag, nästan matt av hennes energi. Tilda nickar medhållande.

“Ni är båda mugglarfödda, visst?” frågar hon medan vi kliver in i sovsalen. Till min förvåning ser jag att min koffert har transporterats dit, komplett med ett par uppsättningar kläder i elevhemsfärger prydligt uppradade ovanpå. Tilda verkar minst lika förbryllad.

“Man vänjer sig.” Jag kollar på Freya där hon står och betraktar oss med en busig min. “Magi är helt otroligt, och speciellt djuren! Vill ni se min kopia av ‘Fantastiska vidunder och var man hittar dem’? Den är signerad av författaren, Newt Scamander, han är den mest framstående magizoologen någonsin!”


5 oktober 1991

Jag och Freya passar ihop som hand i handske. Vi har alla våra lektioner tillsammans, och när vi inte kämpar med läxorna lär hon mig allt möjligt om den magiska världen. Tilda hänger med på ett hörn ibland, men hon har också funnit andra vänner som delar hennes intressen. Jag har inte glömt Brooke, och det går inte en dag utan att jag kommer på mig själv med att pilla på armbandet och tänka på henne. Men saknaden är inte så farlig som jag trodde den skulle vara.

Freyas storebror, Felix, går femte året. Det var därför hon pratade så ledigt med Dean, den manliga prefekten från första kvällen. Han och Felix är vänner sedan långt tillbaka, och Freya känner dem väl. Felix är Hufflepuffs quidditchstjärna, och tack vare det och sitt utseende har nästan alltid en skara fnittrande tjejer efter sig. Ändå är han världens snällaste, och han hjälper mer än gärna Freya att förklara saker jag inte förstår.

Det enda jag inte gillar med Hogwarts är gruppen av snobbiga renblodiga elever. De tillhör Renblodssamfundet, en grupp för de som anser att mugglarfödda inte har rätt till magi. Varje gång jag möter någon av dem i en korridor, trappa, eller var som helst egentligen, möts jag av hatiska blickar och ett eller flera mumlande ‘smutsskalle’.

“Det är ett skällsord de använder mot mugglarfödda”, svarar Freya när jag frågar henne om det vid middagen. “Det är självklart förbjudet enligt skolans regler, men det finns ju folk som är för tröga för att fatta det.”

“De kommer nog lugna ner sig snart”, flikar Felix hastigt in med, kanske för att Tilda ser vettskrämd ut. “Dumbledore är ju bestämd över att de inte ska ha någon makt här, och tro mig, ingen vettig människa sätter sig upp mot Dumbledore.”

“Ingen vettig människa tycker väl någon annan är sämre på grund av sitt blod…” muttrar jag.


19 juli 1994

Med en tom känsla i magen slänger jag saxen på sängen. Min handled känns naken, när jag nu håller armbandet i min hand. Vårt armband, mitt och Brookes. BrookeochSandra. Som om det skulle ha räckt med allt runt det där jäkla samfundet, nej såklart något som det här skulle hända.

Mitt tredje år på Hogwarts ackompanjerades av en allt större skara medlemmar i Renblodssamfundet, och i slutet av året var jag nästan lättad över att få lämna dem bakom mig, om än bara för ett par månader. När jag kom hem åkte vi direkt till Florida för att besöka pappas vänner där, och kom inte tillbaka förrän sent igår kväll. I morse steg jag upp tidigt, redo att ha en härlig dag med Brooke.

“Sandy?”

För en sekund tror jag att jag inbillat mig hennes röst, men sedan ser jag henne där hon står lutad mot dörrkarmen. Kläderna, sminket, och sättet hon satt upp håret på ser så främmande ut.

“Vad vill du?” undrar jag.

“Snacka.” Brooke drar en mörk hårslinga bakom örat. “Du flippade lite där ute, och det var väl typ mitt fel.”

“Det är väl inte så konstigt att jag ‘flippade lite’, det är väl vad man gör på ‘freakskolan för totala losers”, biter jag tillbaka med.

“Det var ett skämt, Sandy. Ett skämt.” Hon himlar med ögonen och pratar överdrivet långsamt.

“Armbanden då?” frågar jag argt. “Var det också ett skämt? Vänner för alltid, eller vad sa du?”

“Vi är ju liksom inte tio år längre”, ursäktar hon sig med. “Bara för att jag skämtar och inte vill ha på mig en skum flätad grej som vi kom på att vi skulle ha när vi var fem.”

Hon kommer fram till mig och lägger huvudet på sned, så som hon brukar. För en sekund ser den helt förändrade Brooke ut som min Brooke igen, sedan försvinner hon igen.

“Kom igen, dra ut med oss! Det blir coolt.” Hon drar på en nästan desperat hundvalpslook. “Please Sandy?”

“Tror du på allvar att jag vill hänga med Brielle? Bitchiga, elaka, ‘du-ser-ut-som-en-råtta-Sandra’ Brielle? Och vad är grejen med ‘Sandy’?” frågar jag. En del av mig vill att hon ska skratta, byta om och förklara att allt var ett skämt, men någonstans innerst inne fattar jag att det inte kommer hända.

“Brie är cool. Hon är häftig när man lärt känna henne, och det är resten av gänget också. Kom med nu, Sandra!”

Jag svarar inte. Hon väntar i ett tiotal sekunder innan hon tappar tålamodet.

“Slipp då!” fräser hon, vänder på klacken och lämnar rummet. Dörren smäller igen efter henne, och jag tittar inte upp.


1 september 1994

“Hon förtjänar inte dig”, säger Freya för åtminstone tionde gången. “Hon är bara avundsjuk, och människor som blir sådär av avundsjuka är inte värda något.”

“Jag hörde dig de första femtioelva gångerna”, informerar jag henne.

Vi sitter intill fönstret i en kupé på Hogwartsexpressen. Ute dånar ett åskväder, och jag känner medlidande för förstaårseleverna som ska ta sig till slottet med båt senare.

“Men ändå! Dumpa sin bästa vän för tjejen som mobbade henne hela barndomen, vem gör nåt sånt!” Jag grimaserar och hon ser skyldig ut. “Förlåt.”

“Det är lugnt”, svarar jag. “Du är inte den som borde be om förlåtelse.”

En obekväm tystnad faller över oss i några sekunder.

“Hur går det för Felix?” frågar jag, mest för att ha något att säga. “Spelar han fortfarande för Puddlemere?” Freya lyser upp, tydligt glad över att ha bytt samtalsämne.

“Det går jättebra! Han ska kanske till och med provspela för Englands lag i november!” berättar hon exalterat.

“Så han spelar kanske i nästa världsmästerskap?” undrar jag, glatt överraskad.

“Japp.” Freya suckar lite. “Gissa om han skryter om det på söndagsluncherna? De han kan komma på när han inte är upptagen med att träna alltså.”

“Lika mycket som någon annan skryter om att ha jobbat med magiska vidunder på lovet?” retas jag och Freya sparkar lekfullt efter mig.

“Lägg ner! Jag kan inte hjälpa det, fast det bara var tre veckor av lovet känns det som en evighet.” Hon ler fånigt.

“Okej, jag fattar. Du är Newt Scamander 2.0”, flinar jag och duckar när hon slänger ett tomt chokladgrodepaket mot mig. “Du måste hälsa Felix lycka till från mig.”

“Såklart”, svarar hon med en seriös nick.

Kupédörren skjuts plötsligt upp, och Tilda kommer inskyndande. Hennes ögon har en nervös glans, likt den man ser hos ett skrämt rådjur. Hon smäller igen dörren och ser för en stund ut att överväga att dra ner gardinen. Till slut bestämmer hon sig för att inte göra det, och sätter sig istället bredvid Freya.

“Samfundet?” frågar jag och hon nickar.

“Det var en grupp sjundeårselever, mest Ravenclaware tror jag. De stod och delade ut blanketter.” Hon suckar, men Freya ser arg ut.

“Ska jag gå och sparka dem i knäskålarna?” föreslår hon. Tilda frustar till av skratt.

“Snälla låt bli”, ber hon.

“Nej, vi går det”, protesterar jag ivrigt. “De behöver inte sina knäskålar ändå, vi tar dem med oss som straff.”

“Dålig idé”, skrattar Tilda, och till min lättnad verkar hennes rädsla vara glömd för tillfället.

“Vi gör det!” Freya ställer sig upp, trots att hon skrattar mer än Tilda. “Till attack!”

“Dålig idé!” tjuter Tilda, som sitter nästan dubbelvikt av skratt.

Jag ser på dem, och inser något jag borde insett för länge sedan. Brooke borde nog egentligen inte kallats min bästa vän på ett tag, även innan jag fick reda på vad hon gjort medan jag var på Hogwarts. Mina bästa vänner är här med mig nu.


26 september 1996

Freya verkar trött efter sin dejt med Henry igår. De skulle ‘ta en romantisk månskenspromenad’ och ‘dricka något nere vid sjön’, men något säger mig att det de gjorde nog skedde till större delen i en städskrubb eller ett kvastförråd, där de kunde få lite mer avskildhet. Tilda har redan gått till frukosten, hon har en tidig lektion i trollkonsthistoria.

“Hade du kul igår?” frågar jag Freya medan jag drar på mig tröjan.

“Mmm.” Hon rycker likgiltigt på axlarna. “Det var väl trevligt, antar jag.”

“Woah.” Jag granskar henne. “Är allt okej? Bråkade ni?”

Med ens förvandlas Freyas likgiltighet och hon är sitt vanliga, bubbliga jag igen.

“Nej, jag fick knappt nån sömn bara.” Hon kollar på mig och plutar med läpparna. “Tror du Henry kommer tycka jag ser risig ut?”

“Ingen tycker någonsin du ser risig ut”, svarar jag ärligt och ler mot henne. Hon ler tillbaka, och för en sekund tycker jag mig se något bakom hennes leende. En känsla jag inte riktigt kan identifiera, någonstans djupt inuti henne Men sedan är det borta, och jag tänker inte mer på det.

---

Kommentarer uppskattas ♥

Ja, det är ju så bra så det är svårt att beskriva Bra att få ännu mer bakgrundsinformation om Sandra. Fäste mig särskilt vid hur relationen till Brooke förändrades. Det måste vara nästan oförklarligt svårt att bära på häxors och trollkarlars hemlighet, och detta beskriver du så levande. Vänskapsband kan onekligen brytas. Sandy. Just att hon kallade henne det var så talande.

Felix verkar renodlat sympatisk och det blir trevligt att se mer av honom.

Hon ler tillbaka, och för en sekund tycker jag mig se något bakom hennes leende. En känsla jag inte riktigt kan identifiera, någonstans djupt inuti henne Men sedan är det borta, och jag tänker inte mer på det.


De här raderna i slutet känns betydelsefulla. Nästan som en sådan där liten gömd detalj som kan få stor betydelse senare.

Så sjukt bra skrivet! Berättelsen är så välskriven och jag vill bara läsa mer. Det var kul med ett kapitel om Sandras bakgrund och det ska bli kul att få se mer av Felix Han verkar väldigt snäll och omtänksam.

Stycket i slutet verkar vara viktigt men det var också väldigt bra beskrivet och jag kan nästan se det framför mig.

Superbra!

God kväll! Dagens kapitel smyger sig in lite sent på dygnet, ni får ursäkta mig! Jag satt och spelade och pratade med några kompisar, och vips var klockan mycket. I dagens kapitel får ni i alla fall följa med Adrien hem på en kort visit. Det är ett lite kortare kapitel än de senaste två, men jag hoppas ni gillar det ändå

---

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Tack för kommentaren! Jag är glad att du förstod vad jag ville säga med Sandras och Brookes sönderfallande relation. Jag försökte få fram precis det du nämnde med hur det kan vara svårt att behålla en vänskap när man är separerade av barriären mellan den magiska och icke-magiska världen. Dina kommentarer är guld värda ♥

Idiz

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Vad glad jag blir över att du gillade kapitlet Tur att du gillade Felix, hade varit jobbigt om ni som läser hade ogillat honom efter att jag sagt att han är min favorit... Som sagt, så otroligt kul att du gillade det! Tack för att du läser ♥

---

Kapitel 11 - Adrien

28 september 1996

“Adrien!”

Far hälsar mig med öppna armar sekunden jag kliver ut ur eldstaden. Hans breda, rävaktiga leende fyller hela hans ansikte, och får det att se nästan förvridet ut. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att se det leendet riktat mot mig.

“Far”, svarar jag svalt, då han drar in mig i en omfamning som känns mer formell än något annat.

Gröna, meterhöga eldflammor lyser upp bakom mig, och Bianca kliver ut medan hon borstar bort aska från sin resmantel.

“God dag Mr Smythe”, säger hon. Det ljuva leendet som alltid pryder hennes läppar då hon talar med någon hon respekterar ger henne ett ännu vackrare utseende än vanligt. “Det är ett nöje att få träffa er igen.”

“Bianca!” Fars entusiasm är om möjligt ännu större nu. “Jag hade inte fått kännedom om att du skulle följa med. Vilken synnerligt behaglig överraskning!”

Medan även Bianca mottar en omfamning från min far lyser flammorna i eldstaden upp ännu en gång, och Alex kliver ut, tätt följd av Callum. Far är märkbart likgiltig åt deras ankomst, och försöker inte ens dölja det då han hälsar min bror med en kort nick. Callum får ett hastigt handslag och en komplimang för något hans syster föreslagit på ett möte. Alex ser sammanbiten ut, men säger inget. Jag kan inte låta bli att känna lite medlidande för honom, trots allt vet jag precis det känns att vara i skottlinjen för fars kyliga beteende.

Vi lämnar ankomsthallen, och till min stora glädje står mor och väntar på oss utanför. Till skillnad från far visar hon ingen särbehandling av mig och min bror. Tvärtom drar hon in oss båda i en omfamning samtidigt. Bianca släpper fnissande taget om min hand, och jag hör att också Callum släpper ur sig ett lågt skratt.

“Mina pojkar.” Mor ser ömt på oss då hon släppt taget. “Det var alltför länge sedan.”

“Det är trevligt att se dig”, svarar Alex, och jag nickar. Egentligen vill jag ta ett steg tillbaka in i hennes famn, och svara med ‘Jag saknar dig med’, men det kan jag inte göra. Inte inför far.

Mor vänder sig mot Bianca och Callum för att hälsa på dem, och far tar tillfället i akt för att lägga armen om mina axlar och styra mig ett par steg från de andra.

“Adrien”, säger han lågt. “Jag fick höra av en medlem med en dotter på Hogwarts att era små sammankomster har haft stor framgång denna termin. Bra gjort, min son.”

Far kallar aldrig våra möten på skolan för möten. Sammankomster, fester, träffar, allt annat än just ordet möte går bra. Det ordet är reserverat för de tillfällen där han själv närvarar. ‘Är det viktigt nog att kallas möte kan man inte exkludera de högsta ledarna”, så säger han alltid.

“Tack, far”, mumlar jag. “Vi har sextioåtta icke-medlemmar som garanterar att de vill närvara på julmötet, och utöver det finns det fjorton som ännu inte har beslutat sig.”

“Underbart.” Far ger mina axlar ett uppmuntrande tryck. “Jag förmodar att du har talat i stora drag om hur invigningen och allt dylikt går till?”

“Faktum är att jag gick in lite grundligare på det tidigare i veckan”, berättar jag. “Det kändes nödvändigt då många av de som känner tvekan är osäkra på vad som egentligen kommer att ske.”

“Analyserande och strukturerad, det är du sannerligen!” skrockar han belåtet. “Jag kunde antagligen inte gjort det bättre själv!”

“Tack så mycket”, svarar jag. Han öppnar munnen för att säga något, men mor avbryter honom.

“Vad sägs om att vi sparar utfrågningen till mötet? Jag vet att det finns många andra som är nyfikna på hur Hogwartsdelen av Samfundet går framåt”, påpekar hon milt. Far nickar.

“Du har helt rätt, kära du. Min son, varför tar inte du och dina vänner en stund för att byta om till korrekta klädnader, så kan ni ansluta er till lunchen då ni är klara? Både Howells och Duvals kommer över för att samtala lite innan mötet. Jag är övertygad om att de mycket gärna vill träffa dig.” Hans sätt att totalt ignorera Alex känns brutalt, speciellt då hans inbjudan tydligt gällde även Callum.

“Jag måste tyvärr tacka nej till erbjudandet om lunch”, säger Callum ursäktande. “Dessvärre har jag en hel del arbete för mina F.U.T.T-studier, och jag vill gärna ha allt klart innan mötet i kväll.”

“Självfallet, självfallet.” Far ger honom en gillande min. “Jag beundrar ditt arbete.”

Callum ger honom ett svar, men jag har tröttnat på att bevittna fars rent ut sagt slaktande av Alex. Med en lätt beröring av Biancas armbåge får jag henne att följa efter mig uppför en av de många mindre sidotrapporna. Vi rör oss snabbt genom slingrande korridorer, och efter några minuter är vi framme vid mitt rum.

“Varje gång jag kommer in hit blir jag påmind om hur städfixerad du är”, retas Bianca då vi klivit in i det symmetriska, rena rummet. “Hur står du ens ut med att dela rum med Victor?”

“Man vänjer sig”, skrattar jag och hänger prydligt av mig manteln i den stora garderoben. Vårt bagage har placerats i fotändan av sängen, och Bianca rotar redan i sin väska i jakt på formella kläder. Hennes mantel ligger slängd på en fåtölj.

“Hallå?” Jag gör en ful gest mot den och hon skrattar högt.

“Snälla, jag hänger upp den strax.” Hon ställer sig på tårna och ger mig en snabb puss när jag ställer mig bredvid henne för att packa upp mina egna kläder.

“Jag kan inte begripa att han fortfarande behandlar Alex sådär”, suckar jag efter några minuters tystnad.

“Han gör bara det för att försvara sin heder”, svarar Bianca medan hon drar på sig klädnaden. “Och inte bara sin egen, utan hela familjens.”

“Det är ändå inte rätt”, påpekar jag irriterat. “Ända sedan allt hände har Alex jobbat hårdare än någonsin för Samfundet, och…”

“Vissa saker går inte att tjäna in hur mycket man än jobbar för det”, avbryter hon mig. “Han hade ihop det med en smutsskalle, Adrien. Han umgicks med henne, hånglade med henne, han låg ju med henne för Merlins namn! Vad hade hänt om hon blivit på smällen? Har du någonsin tänkt på det?”

“Vad som kunde ha hänt spelar ingen roll”, protesterar jag. “Han är min bror, och han begick ett misstag.”

“Vad tror du Alex hade gjort om du begått samma ‘misstag’?” frågar hon och gör yviga citattecken i luften. “Skulle han ha låtsats som inget hade hänt?”

Jag vill svara ja, men vet djupt inom mig att det inte stämmer. Hade det varit jag skulle Alex fortfarande varit fars favorit, och det hade han nog inte bytt ut för allt i världen, speciellt inte genom att försvara mig. Ett par brungröna ögon passerar hastigt i min hjärna.

“Exakt”, säger Bianca belåtet då jag inte protesterar. “Han skulle inte behandlat dig som en bror, så vad är poängen med att du gör det för honom?”

“Kanske att jag vill göra det?” påpekar jag hetsigt.

“Du är inte korkad, Adrien. Byt om nu, så kan vi gå ner.”

“Jag har ingen lust att sitta och lyssna på när far utnyttjar min framgång på Hogwarts för att skryta”, säger jag buttert. I ett försök till försoning lägger jag armarna kring hennes midja och kysser henne bakom örat. “Kan vi inte bara stanna här istället?”

I vanliga fall skulle jag aldrig låta någon av mina negativa tankar om min far komma fram som annat än tankar, men något med Biancas likgiltighet gör mig upprörd.

“Lägg av.” Hon knuffar mig ifrån sig. “Byt om nu, de väntar på oss.”


29 september 1996

Klockan är närmare fem på morgonen då vi är tillbaka i mitt rum. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har behövt förklara vårt arbete på Hogwarts för alla. Först vid middagen, till Howells, Thereses föräldrar, och Duvals. Sedan till alla som frågade innan mötet, utförligt under mötet, med extra detaljer efteråt…

Jag kan inte minnas att jag någonsin innan reagerat på Biancas söta beteende mot alla Samfundets ledare, men nu är det hon sade om Alex det enda jag hör då hon överöser min far med komplimanger. Trots att hon vet att jag varit i min brors skor verkar hon inte bry sig. Det här är första gången jag känner mig uppriktigt arg på henne.

“Det ser ut att bli en intensiv jul”, skojar min flickvän. Hon har slagit sig ner på sängen, och slarvigt sparkat av sig skorna på golvet. Jag svarar inte, utan plockar istället upp hennes skor och placerar dem intill dörren. Hon himlar med ögonen.

“Är du fortfarande sur över det jag sa om Alex? För det var inte elakt, det var sant.”

“Jag förstår bara inte!” Jag kollar upprört på henne. “Tycker du inte att far går lite för långt när han i princip låtsas som att Alex inte existerar?”

“Hur många gånger ska jag behöva säga det?” Hon låter inte ens arg, bara uppgiven. “Han hade ihop det med en smutsskalle, och något sådant går inte att glömma.”

Jag känner hur luften går ur mig.

“Det är väl förståeligt, men kan du försöka se min sida av saken? Han är min storebror, han var min idol när vi var små. Trots att far alltid valde honom framför mig, trots att…” Utan att veta hur jag ska fortsätta drar jag handen genom håret.

“Trots vad han gjorde ser du dig själv i honom?” Sättet hon ställer frågan på får det att rycka lite i mina mungipor.

“Jag låter helt galen, eller hur?” undrar jag.

“Bara en aning”, svarar hon. Luften i rummet känns lite lättare. “Såvida du inte har ihop det med en egen smutsskalle?” Hon skrattar högt åt sina egna ord.

“Självfallet inte”, säger jag, en aning förnärmad. “Vad tror du om mig egentligen?”

Vi byter om och går till sängs under ett ledigare och vänligare småprat än innan, men jag kan ändå inte helt skaka av mig irritationen över att Bianca inte ens ville försöka se min sida av allt.


När vi stigit upp och klätt oss för resan tillbaka är klockan strax efter tre på eftermiddagen, och en storslagen brunch är uppdukad åt oss i salongen. Bianca verkar inte lagt någon tanke på mina känslor från igår, för hon talar ivrigt med min far och följer hans exempel med att rynka ogillande på näsan då Alex kommer in i rummet. En del av mig förstår henne, far är trots allt en av de främsta inom Samfundet, och att hålla sig på hans goda sida är inget som skadar. Samtidigt önskar jag att hon inte skulle göra det.

Vi äter och konverserar i ett par timmar, och när klockan slår halv sju är det dags för oss att återvända till Hogwarts. Vi står i ankomsthallen, redo att ge oss av, när mor kommer fram till mig. Far och Callum debatterar ivrigt om något som sades på gårdagens möte, under Alex’ och Biancas nyfikna blickar.

“Du gjorde ett bra jobb igår”, säger mor mjukt till mig, och jag ler mot henne. Hade jag fått som jag önskat hade jag spenderat mer tid med henne under helgen. Vi är lika, mycket mer lika än jag och far.

“Tack”, svarar jag henne. “Jag är ledsen att jag inte haft tid att tillbringa med dig.”

“Du är en upptagen ung man”, är det enda hon svarar mig.

Jag vill säga något mer, att jag vill spela piano för henne, att det faktum att hon är stolt över mig är viktigare än något annat, men jag skjuter undan de tankarna. Att Bianca fått reda på delar av det jag tänker om far och Alex räcker mer än väl. Självkontroll, var är min självkontroll?

“Jag skriver och rapporterar om kommande framsteg.” Självsäkert avbryter jag far och Callum. Jag är Adrien Smythe. Jag är kall, jag är beräknande. Jag är Renblodssamfundets framtida ledare. Jag har inget att vinna på att låta mina känslor flamma upp som de gjort under den senaste veckan.

Far ser på mig, och nickar gillande. Jag möter hans blick och ger honom ett leende inte helt olikt hans eget.

“Förvänta er inget annat än goda nyheter.”

---

Lämna gärna en kommentar eller en tumme om du gillade kapitlet ♥

Så! Nu har jag läst om allt!
Jag tycker att det var väldigt intressant att läsa om Sandras bakgrund. Sad att Brooke och hennes vänskap bröts ihop för att de inte sett varandra lika ofta.

Tycker lite synd om Alex som hela tiden blir ignorerad av sin far och bra gjort av Adrien att iallafall se att det är fel det deras pappa gör. Han bryrs sig trots allt om sin familj.

Jag har nog sagt det här förut men jag älskar verkligen hur du beskriver varendaste detalj som att man faktiskt kan se allt som händer i huvudet!

Jag är jätteglad över att du har nu skrivit klart alla kapitlen! Så jag längtar verkligen till nästa uppdatering!

Verkar super! Ska ta mig tiden att läsa imorgon om jag inte har något att göra på lektonerna

Lika bra som alltid, med det välarbetade språket. Vilken hemsk familjesituation för Adrien med ignorerandet av brodern, och nu märker man tydligt att det inte är riktigt hundra mellan Adrien och Bianca. Borde vara mysigt att hälsa på familjen, men av någon anledning lyser myset med sin frånvaro i Renblodssamfundet ... ser fram emot kapitlet imorgon

Nu har jag läst ikapp och jag gillar alla kapitel!

Adrien verkar ha trassliga förhållanden hemma. Får se hur detta ska gå.

kapitlet kommer upp när jag har tid att svara på kommentarer, sorry för att jag varit borta så länge aaahh

Ser fram emot uppdatering!
Den som väntar på något gott ...