Elbastian +10 [PRS]

Efter att Elliot slingrat sina armar kring hans midja slingrade Seb i sin tur sina armar kring Elliots. Förmodligen inte lika tätt, dock. Egenskapen att vara som en koala, klängig och dan, var mer Elliots grej än hans egen. Vilket inte innebar att han hade något emot egenskapen, nej verkligen inte. Det var fint att bli klängd på. I alla fall om det var av Elliot, förstås. Det var en viktig detalj att notera. För att undvika några som helst missförstånd.
"Antar att planen nu är att ligga kvar här fram tills jag måste springa för att hinna i tid?" sa han frågande, på skämt såklart. Inte för att han hade haft jättemycket emot det. Hellre Elliot än frisören, alla dagar i veckan.

Ja, det där klängiga kom inte fram i sällskap av andra. Bara Sebastian. Bara bara han. Det var också viktigt att påpeka. Det fanns ju ingen annan som Elliot ville vara såpass nära. Och förhoppningsvis skulle det aldrig ändras. Tiden isär, för flera år sedan, var mer än tillräckligt. Usch och fy. Nej, det där ville han aldrig återvända till. Aldrig.
”Precis”, svarade han med ett leende på läpparna. Bra plan. Samtidigt var det kanske bra att komma igång med dagen. Kliva upp, fylla på med energi och allt sådant. Slödagar kunde både vara nödvändiga och jobbiga.
”Fast det kanske är dags för frukost snart? Vi kan tina brödet jag bakade förra helgen”.

Egentligen var det väl Seb som kände ett större behov av slödagar, trots att Elliots arbete var mer aktivt och det mest logiska skulle vara att hans behov av slödagar var bra mycket större än Sebs. Men de var inte samma person. Väldigt olika på flera vis, faktiskt. Men det var inget negativt. Fan, om Seb hade bott tillsammans med någon som var lika slö som han själv hade han ju ruttnat bort i sängen. Eller soffan. Framför teven, typ. Ja, hälsan tackade den äldre tusen gånger om. På riktigt.
”Det låter jobbigare än min plan”, mumlade han och syftade på frukosten. För att resa sig ur sängen var han inte direkt sugen på. Dock insåg han att han så småningom skulle bli tvungen att göra det, för frukost var viktigt.
Men frukosten kunde skjutas upp en stund till, tänkte han, innan han började lämna små, mjuka kyssar över sambons hals.

Hungern hade verkligen börjat göra sig påmind. En del hade ingen aptit på morgonen och i tonåren hade Elliot varit just en sådan person. Delvis åtminstone. Bristen på frukostar hade ju berott på en mängd anledningar. Nuförtiden var den äldre hursomhelst en frukostmänniska. Nybakt bröd, gröt med bär och yoghurt med granola, fanns det något bättre? Nja, det var väl just det. Att Sebastian var oemotståndlig. Mer än frukosten. Speciellt när han var såhär...ömsint. Ja, det där nyvakna, trötta jaget var inte supercharmigt. Då kunde bröd och kokta ägg definitivt konkurrera. Men inte nu. Absolut inte. Och när de där tunna, i Elliots ögon helt perfekta, läpparna kom i kontakt med den äldres lätt solkyssta hud. Ja, då pirrade det i hela kroppen. Sådär klyschigt, nykärt nästan.
”Sant”, mumlade han och sträckte på halsen en aning. Förtydliga hur mycket han älskade det där, om den andre nu mot förmodan tvekade.

Nej, det var ingenting som Seb tvekade på. Han antog att om Elliot nu inte hade tyckt om kyssarna på halsen hade det kommit upp någon gång under de åren de varit tillsammans. Hallå, det var väl orimligt att någon skulle hålla tyst om något så vanligt förekommande så pass länge?
"Vi borde spendera varje morgon såhär", fick han fram, mellan kyssarna. Skämtsam förstås, men ändå hoppfull. Någon gång skulle alla deras morgnar se ut sådär. Trots att det nog skulle vara när de var gamla och grå, vilket var extremt osexigt att tänka på. Sluta. Nu. Seb!

Så. Himla. Underbart.
”Mm”, mumlade Elliot instämmande. Det hade sannerligen varit fantastiskt. Han fångade upp den yngres läppar med sina egna och slog om så att han hamnade ovanpå. Att vara underst var nog favoriten, men detta funkade med. Ja herregud, hur skulle det kunna kännas något annat än underbart.
”Fast då kanske det inte hade känts lika speciellt”, lade han till. För det var med sant. Tröttna gick det nog inte att göra. Det var omöjligt. Men om det blev till något vardagligt skulle det där bubblande inombords bli till något annat. Lite samma princip som det där med att säga ’jag älskar dig’. Mer sällsynt var fint. Sålänge det inte blev alltför sällsynt, såklart.

Att inleda varje dag på detta sättet var långt ifrån realistiskt. Ja, arbetena skulle komma i vägen men Sebs morgonhumör var också ett stort hinder. Det var ett lotteri, liksom. Ibland vaknade han med dåligt morgonhumör, ibland inte. Och visserligen berodde det mycket på hur många timmars sömn han fått, men han kunde vakna snett trots att han sovit tillräckligt. Stackars lilla Elliot som inte visste vilken Seb han skulle mötas av varje morgon.
”Hur skulle detta någonsin sluta vara speciellt?” ifrågasatte han och lät sina händer klänga sig fast vid sambons nacke och axlar.

Vad var ens klockan? Elliot hade ingen uppfattning. Typ ingen. Han var åtminstone hyfsad utvilad och det verkade sambon med vara, vilket sade mer. Den yngre hade ju inte varit uppe och diskat mitt i natten, även om han hade blivit väckt. Och så såg deras sömnbehov helt olika ut. Saken var iallafall att den att det nog var en bra bit in på förmiddagen.
”Du har en poäng där”, erkände Elliot. Ja, där och då kändes det faktiskt omöjligt. Detta var ju bland det underbaraste som fanns. Åh.

Det var klart att han hade en poäng. Elliot skulle alltid vara speciell för Seb. Elbastian tillsammans skulle alltid vara speciella. Det skulle aldrig gå att tröttna på. Och om han någon gång mot förmodan faktiskt gjorde det var det något allvarligt fel på honom och ingenting annat.
”Jag har väl alltid en poäng”, svarade han innan han drog ner Elliot närmre över sig för att enklare kunna nå hans läppar med sina egna. Nafsade försiktigt tag vid hans fylliga underläpp innan han slutade, lika snabbt och hastigt.
”Du. Jag. Duschen”, mumlade han sedan och blickade in i de gröna ögonen. ”Har jag en poäng med det också?”

Elliot himlade skämtsamt och övertydligt med ögonen. Ha. Ha. Ha. Nej, Sebastian hade verkligen inte alltid en poäng. Det var rätt ofta de två hade olika åsikter och även om de definitivt hade blivit bättre på att komma överens och faktiskt tänkte mer lika nuförtiden, så tyckte Elliot givetsvis ändå att det var han själv som hade rätt. Oftast iallafall.
Nafsandet i läppen, närheten...fy vad orättvist att allt underbart hade ett slut. Fast tur att det många gånger gick att dra ut på sluten. Duscha tillsammans var svårt på vardagarna och när Elliot jobbade helg, så det var definitivt en bra idé att passa på.
”Mhmm”. Den äldre lämnade ett par kyssar på de tunna läpparna innan han gled ned på sidan igen. Lika bra att dra sig upp med det samma, liksom.