Flowers in the dark [PRS]

Det var synd, att Yaosu inte fått några kramar på länge. Uppenbarligen trivs han med kontakten, och behöver närhet mer än någon annan just nu. Det får det faktiskt att svida till i bröstkorgen på henne. Nu är inte hon själv så värst förtjust i kroppskontakt när hon är nykter, men en kram då och då av folk hon litar på.. ja, det kan vara livsavgörande. Bara för att känna sig okej.
”Du är visst en naturbegåvning.” Envisar hon med putande underläpp, och lutar hakan försiktigt mot bröstkorgen på den äldre. Nu har hennes små tårar smutsat till hans tröja, men förhoppningsvis är det något som han inte märker. Hon skulle ställa upp på att vara en personlig kramare. Bara hon känner sig säker, och det gör hon just nu.. obehaget har lagt sig en aning, men kommer komma tillbaka om han stirrar på henne för mycket. Helt klart. Däremot faller munnen på vid gavel när en stor hand finner sin väg mot den fräkniga kinden. Först känns det som ett varningstecken, osäkerhet. Men sen får hon syn på den lilla ögonfransen, och godkänner det. Så småningom.
”Tack..” I en liten viskning släpper hon fram ett leende, med blicken fäst på Yaosu. Trots att hans egna blick viks undan. Hon kan nog stå och glo på honom i evigheter, åtminstone flera timmar. Granska varje liten ögonfrans, varje liten del av hans ansikte. Nu kanske det inte är socialt acceptabelt att göra så på en så kallad arbetsintervju, men men.

”Säg bara till om du vill ha en till kram,” det skulle hon verkligen inte ha någonting emot, bara de båda två känner sig bekväma med det. Och han har alldeles rätt, en kram har Hayley nog behövt ett bra tag. Inte någon hastig kram som hej, utan en riktig, fin kram. Armarna faller ner till hennes sida, och genast känner hon sig rätt tomhänt. Hon skulle nog kunna stå där mycket längre, och inte klaga överhuvudtaget. Men någon måtta får det allt ha. När det kommer till frågan om middag, så är hennes mages lilla knorrande tillräckligt för att visa hennes hunger. Hon hade trots allt inte hunnit äta någon frukost.. vilket inte är särskilt bra när man tänker på vad det är hon går och kånkar på. Detta tänker hon däremot inte berätta för Yaosu.. hon skulle nog få en välförtjänt utskällning då. Sömnen.. kluvet gnager hon sig i underläppen. Det är lite försent för att ta tunnelbanan hem till Mr Huaze.
”Är inte det lite väl påträngande? Vill inte göra det jobbigt för dig.”

Tjugoettåringen snurrade runt på stället i trappan och sneglade upp mot Hayley. Mungiporna ryckte lite och huvudet föll lätt på sned. Påträngande? Nej, det fanns tre sovrum i lägenheten, ett på nedervåningen och två mittemot kontoret på övervåningen. Yaosu skulle personligen inte ha något emot att bli kramad resten av natten, men det var den yngres val. Han tänkte inte ens nämna det, utan ville hon spendera natten med en stor klumpeduns bredvid sig, var det absolut någonting han kunde tillhandahålla med.
”Det finns tre rum, så om du vill vara för dig själv är det helt okej. Alla sovrum har tillhörande badrum också, vilket betyder att du rent tekniskt sett kan undvika mig utan problem”, sade han och lutade sig mot trappräcket. ”Och du gör ingenting jobbigt för mig, Hayley, tvärtom faktiskt..” fortsatte han och fortsatte nerför stegen. De sista hoppade han över och fötterna slog lätt ner i golvet. Fallet dämpades ganska mycket i och med att han försökte lägga all vikt vid tårna istället för hälarna. Under uppväxten hade han intresserat sig ganska mycket för sporter så som gymnastik och kampsport. Nu hade han aldrig fått chansen att delta i tävlingar eller liknande, men under årens gång hade han hunnit bli hyfsad. Nu hade han slutat för några år sedan, men det mesta satt kvar i muskelminnet.
”Hursomhelst, din mage skriker typ, så maten är oavsett prioriteten för tillfället. Sedan kan du ju glömma att jag kommer låta dig ta tunnelbanan såhär sent”, konstaterade Yaosu och slank fram till kylskåpet.

Chuchu hade lydigt tassat efter du två unga människorna nerför trappan och nu satt hon självfallet framför kylskåpet och såg ynklig ut. De gnällande lätena var öronbedövande, så pass högljudda var de.
”Du kommer att kräkas om du äter för mycket”, muttrade den äldre ungdomen och gav den lilla vovven en lång blick. ”Tro mig, jag har sett det förr och mina lackade golv tycker inte om din magsyra”, fortsatte han och plockade fram resterna från gårdagen. Två hummerrätter och en portion pasta med snäckor. Med tanke på att han personligen åt ganska mycket var det lika bra att ta fram tre portioner istället för två.
”Jag hoppas du gillar skaldjur, det finns inte så mycket annat”, erkände tjugoettåringen och gjorde ett litet tecken mot vattenkokaren och några burkar. ”Det finns några olika sorter te i burkarna när och det borde finnas tillräckligt med vatten i kokaren”, mumlade han därefter och stoppade in den första portionen med hummer i mikron. Han var trots allt en ung man, så mikrad mat var ingenting som förekom sällan. ”Åh, och lägg gärna ut underlägg på bordet innan du ställer ner något.”

Så om du vill vara för dig själv är det helt okej. Betyder det att den andre inte skulle ha någonting emot att dela sovrum? Jösses, Hayley är verkligen inte duktig på att analysera alltihop. Men det verkar åtminstone inte som att han skulle ha någonting emot det. Sen är det inte direkt så att hon vill undvika honom, verkligen inte, hon vill bara ta hänsyn till vad det är han vill. Det är trots allt hans hem, och hon vill inte klampa in och ta för sig av allting. Vilket hon nu uppenbarligen har gjort.
”Jag vill inte undvika dig, vill bara se till så att jag inte tar för mycket plats,” förklarar hon medan fötterna glider ner för varje trappsteg. Med strumpbyxorna på så verkligen glider hon ner, steg behövs inte. Varför röra på sig mer än man behöver? Nej, sån gillar hon inte. Plus blir det lite som en rutschkana där hon glider. Mycket roligt faktiskt. Blicken vilar på den lilla magen, som håller på att växa där under magen. Jo, mat skulle nog vara bra egentligen. Nu för tiden är det praktiskt taget för två. Eller ja, en fullvuxen människa och ett foster som inte format sig helt och hållet än. Men ändå. Att köra med den ursäkten tänker hon fortfarande göra. Om hon inte får ta tunnelbanan hem, ja då gör det ju valet mycket lättare. Att ringa Joshua och be honom komma dit, för att sedan skjutsa hem henne kan hon inte direkt göra. Eller jo, det kan hon göra och skulle kanske ha gjort det annars. Men hon behöver en ursäkt till att stanna. Men det tänker hon inte medge för sig själv.

”Jag kanske borde veta hur mycket mat jag får ge henne, om jag ska ta hand om henne ibland det vill säga,” Det ör nog bra att veta. Så att hon inte proppar den stackars vovven med en massa mat så att hon börjar må illa. Det skulle inte göra någon något gott. Hayley sjunker ner på huk framför Chuchu, och stryker försiktigt fingrarna genom pälsen på henne. Så len, fläckfri. En väldigt mysig hund.
”Skaldjur blir toppen,” Hon tvingar sig upp igen, och rör sig mot mot vattenkokaren. Jo, det finns tillräckligt med vatten i kokaren, så hon sätter bara på den innan hon börjar leda sig fram i köket. Hon hade tagit med brickan från uppe i arbetsrummet, och börjar lite med disken innan hon gör någonting annat. Därefter följer hon lydigt instruktionerna, och börjar lägga fram underlägg på bordet.

”Titta, du är ju visst ordningssam och vadå ta plats?”, utbrast Yaosu när underläggen var utplacerade över bordet. Försiktigt placerade han en tallrik på ett av dem och den andra på motsatt sida. Därefter bestämde han sig för att ställa skålen med pasta och snäckor mittemellan de två tallrikarna med hummer, så att man kunde plocka lite på måfå - ungefär som det varit hemma i Kina. Där hade bordet däremot varit runt och man snurrade på den stora skivan i mitten för att nå till den maträtt man ville ha. Det var någonting han saknade väldigt mycket, maten och sättet att äta i hemlandet. Han kom mer än väl ihåg hur han och Zihao bråkat som små, hur båda jämt och ständigt jagade efter samma maträtt och vägrade låta den andra få som denne ville. Vem hade vunnit? Uppenbarligen Yaosu, då han faktiskt var äldre och därmed hade övertaget. Väldigt praktiskt i sådana sammanhang, även inser alltid slutade med att han delade med sig.
”Hur mycket mat du kan ge henne?” Undrade tjugoettåringen och ställde fram den lilla behållaren med ätpinnar. ”Hon kan förvisso äta ganska mycket, men max två stora portioner och kanske några småsaker däremellan”, fortsatte han och lade även ut bestick vid en av tallrikarna, den som hade ryggen mot fönstret. Han visste inte hur bekväm Hayley var när det kom till att äta med pinnar, så det var bäst att ge henne ett val.

Efter att ha ställt fram all mat och tvättat händerna noga, slog Yaosu sig ner på en av stolarna. De var i trä, precis som mycket annat i lägenheten. Han tyckte väldigt mycket om alla färger olika träslag kunde ha, de naturliga mönstren och olika texturerna, plus att det doftade gott.
Medan han väntade på att den artonåriga flickan skulle slå sig ner mittemot honom, började tankarna driva iväg. Om hon valde att bo kvar hemma hos fadern och Ms Lewis, skulle han köpa en bil åt henne då? Tunnelbanan i New York var ju inte direkt det varken trevligaste eller säkraste stället på jorden, speciellt inte när det blev sent på kvällen. Eller skulle han låta sin egen privata chaufför köra henne varje dag, fram och tillbaka? Kostnaden spelade ingen roll, utan det var mest chauffören han var orolig för. Det kunde inte vara roligt att köra samma sträcka dag ut och dag in. Därmed lät det första alternativet bäst. En elbil skulle nog bli bra, enkel att köra och snäll mot miljön. Han nickade lite för sig själv, jo.
”Jag måste upp ganska tidigt imorgon..kommer nog att gå och lägga mig efter att vi är klara och har plockat undan”, sade Yaosu med en stor gäspning. Dagen hade minst sagt varit utmattande.

Nu verkar det lite som att Hayley gjort någonting fel. Jo, något måste vara fel om någon kallar henne ordningssam. För det är hon verkligen inte. Som den korkade person hon är står hon under tystnad och kollar på den andre, medan hon envist blinkar ett flertal gånger. Ordningssam är då hon verkligen inte, och om det är något Yaosu förväntar sig, ja då ligger de allt illa till. Hon kommer göra allt för att få saker och ting gjort på precis det sätt han vill, men det betyder inte att hon är det själv.
”Jag tror jag gett dig helt fel intryck, jag är då inte ordningssam.” Vad håller hon ens på med? Om han tror att hon är det är det väl bara bra? Ja, det är en vinst för henne. Men, hon kan uppenbarligen inte hålla sin käft för sig själv. Hon är bara lydig när det kommer till jobbet, och vill ge ett gott intryck. Åh, varför hade hon inte låtit det vara? Dumma, dumma Hayley. Men ärlighet varar längst, eller hur? Om hon nu stannar i den äldres lägenhet, och bosätter sig i ett av gästrummen, och nu Yaosu skulle komma in från ingenstans, då kommer han definitivt att ha stökat ner rejält och vissa sitt rätta jag.
”Max två stora portioner och kanske några småsaker ibland..” Upprepar hon med en nick, innan hon tar några klunkar av sitt vatten. Hon har tagit hand om Ms Lewis katter och Haru ett flertal gånger innan, ensam. Hon brukar komma bort dem med en massa gott, smugit saker under bordet till dem. Men nu tänker hon då ta det lite mer seriöst, det är tröts allt Yaosus lilla vovve, och hon bör nog inte äta för mycket om hon inte vill få filuren att kräkas.

Efter att tjugoettåringen tvättat sig om händerna, blir det Hayleys tur. Hon trär av sig silverringarna, och tvättar sig noggrant. Nu tål ringarna vatten, men hon vill ändå inte slita på dem alldeles för mycket. De är så fina. Efter det torkar hon av händerna och sätter på dem igen. Hon har alltid gillat att ha dem på sig. Tillslut, när hon fått på sig dem, slår hon sig ner mittemot. Den hennes lilla fot petar försiktigt på Chuchu, för att retas. Lurvbollen gnager försiktigt i hennes tår, medan hon försöker dra tillbaka sin fot. Ett hål i sina strumpbyxor vill hon då inte ha.
”När vill du att jag ska börja jobba imorgon?”

Okej, det var ju inte helt omöjligt att Yaosu kanske gjort det där konstaterandet lite för tidigt, men när han var i närheten verkade hon faktiskt ganska så ordningsam. Kanske detta var något som ändrades när hon var för sig själv, däremot spelade detta knappast någon större roll för tjugoettåringen. Vad Hayley sysslade med och hur ordningssam hon var bakom stängda dörrar kvittade helt enkelt.
”Just nu är du ordningssam, men det beror väl förmodligen på mig”, påpekade den äldre och sneglade mot Chuchu som verkade ägna sig åt att bita hål på artonåringens strumpbyxor. Den där lilla hunden var minsann inte uppfostrad för fem öre, protegén någonting han personligen tyckte kvittade. Alla fick göra precis som de själva ville, så länge tjugoettåringen slapp se röran. Om han nu råkade göra just detta skulle det inte bli roligt - han var ju trots allt lite halvt manisk när det kom till renlighet. Efter en titt på lägenheten märktes det förmodligen ganska väl.
”Imorgon? Kanske vid nio? Kommer nog vakna mycket tidigare än dig, men har inga officiella affärer att ta hand om förrän elva..däremot skulle jag ju uppskatta om du gjorde frukost innan tio”, svarade Yaosu fundersamt och började lossa på hummerstjärten. Den satt fortfarande fast i skalet, så han behövde peta loss den med ätpinnarna. När den sedan väl lossnade stoppade han in hela biten i munnen och tuggade. Åh, han hade typ glömt bort att äta under dagen, förutom de där små äggen då. Kroppen var inte särskilt glad efter allt tumult, plus att den tvingats fungera på en ganska så tom mage.
”Du kan få stjäla Chuchu inatt om du vill”, började den äldre av de två och sneglade ner mot den lilla vovven under bordet. Hon var ju helt förälskad i flickan som satt på stolen över henne. Inte lite heller. ”Vilket sovrum vill du ha förresten? Skulle egentligen behöva dammsuga i ett av dem, men du bestämmer själv”, fortsatte han trevande och började äta av pastan och snäckorna istället. Jo, vid den tidpunkten hade han ätit upp i princip hela hummern. Köttet alltså, inte skalen. ”Och du kan få låna en tröja eller något av mig..för du planerar väl inte att sova i kläderna du haft på dig hela dagen?” Undrade Yaosu, som plötsligt blivit en gnutta misstänksam. Där gick gränsen, annars fick hon lägga en handduk mellan sig själv och lakanen. Alla kläder blev smutsiga under dagens gång, till och med hans egna, och den smutsen ville han inte ha i någon av de himmelskt mjuka sängarna. Nej, nej, nej. Helst skulle man egentligen ta en dusch innan också, men det var inte riktigt lika viktigt.

Jo, det beror definitivt på Yaosu. Nu är det inte så att Hayley är en riktig röra, verkligen inte. Hon gillar att hålla det rent, disken klar när hon går och lägger sig, precis som allt annat. Men ibland händer det att hon lämnar några tröjor hängandes på skrivbordsstolen, eller glömmer att bädda någon gång ibland. Dammsuga varje dag gör hon verkligen inte. Hon är helt enkelt inte någon stökig person, men inte världens ordningssamma heller.
”Jag kommer se till att vara mer ordningssam än jag inte alltid är,” lovar hon med samma lilla leende. Det är trots allt den äldres lägenhet, och det är han som erbjudit henne ett jobb som verkligen passar henne i det tillstånd hon är. För att ge igen, tacka mer än att bara säga det, kommer hon se till att göra allting rätt, och inte glömma att lägga fram underläggen innan hon börjar duka. Kanske det är lite dumt att lova något sådant när hennes minne inte är det bästa, men där och då lägger hon det som ett mål för sig själv. Frukost innan tio, det ska hon absolut klara av. Efter att ha växt upp i en sådan traditionell familj som hon gjort har modern lärt henne mycket om matlagning, och frukost borde inte vara något större bekymmer.
”Absolut.. vad gillar du för frukost?” Det är lite många frågor sådär i början, men snart kommer hon komma igång. Det kommer bli naturligt för henne tillslut, trots att det är många saker hon behöver lära sig för att göra allting perfekt. Höga mål? Kanske lite, men det är bäst att göra allt man kan när man har en sådan perfektionist till chef. Tillslut låter hon sig själv att börja äta. Magen låter trots allt som ett åskmoln, och både hon och filuren som växer inne i magen på henne behöver välförtjänt näring. Blicken glider ner mot Chuchu när hennes namn kommer på tal, och får tillslut loss hennes tänder från de stackars strumpbyxorna. De vill hon inte ha hål i inte. ”Jag kan dammsuga rummet, vilket är det?” Ja, det är verkligen ingenting Yaosu behöver bekymra sig över. Nu vet hon inte vilket rum hon borde ta, men dammsuga gör hon gärna i vilket fall som helst. Eller inte gärna, det är sjukt tråkigt, men för att ligga gott hos den andre gör hon det säkerligen. Kluvet gnager hon sig i underläppen, kanske hon borde besluta vilket rum.. ”Fanns det ett till rum på den här våningen?” För helt ärligt, hon skulle gärna bo på samma våning om tjugoettåringen. Kanske lite underligt, men det vill hon. Av någon konstig anledning.
Med en liten frustning kan Hayley inte undgå att fnissa lite. Nej, sova i de kläderna hon haft under dagen tänkte hon inte direkt göra. Eller jo, det skulle hon ha gjort om Yaosu inte erbjudit en tröja. För att bara sova i underkläder när hon sover hos sin chef.. nej, inte så charmigt direkt. Men nu när han erbjuder sig blir hon aningen lättad, kjolen är inte riktigt bekväm att sova med, och den tjocka stickade tröjan kan bli lite väl varm ibland.
”Jag lånar gärna en tröja om jag får,”

Det var ju i alla fall någonting positivt - att Hayley skulle försöka bli lite mer ordningsam pågrund av sin maniska chef. Hon verkade lyssna ganska uppmärksamt på tjugoettåringen trots allt och förhoppningsvis glömde hon inte de viktigaste sakerna i första taget. Sedan visste han naturligtvis inte om hon lyssnade för att hon respekterade honom eller för att hon inte ville få sparken. Fast det skulle ju ändå aldrig hända, inte nu när hon väl börjat. För Yaosu gillade den artonåriga flickan på alla möjliga sätt och vis, men mest för att hon var ett mycket trevligt sällskap.
”Oroa dig inte över det där”, envisades den äldre och skakade på huvudet. ”Var bara dig själv och jag kan fixa dammsugningen..det var ju faktiskt jag som stökade till det”, fortsatte han och stoppade ytterligare en munfull pasta i munnen. Det kanske inte var hemlagad mat, men gott var det i vilket fall. Uppmärksamheten på mat drogs däremot snart mot nästa fråga. Hm, vilken sorts frukost gillade han egentligen? Ägg var ju gott ibland men inte för ofta. På samma sätt gillade han även bacon ibland, fast inte i veckodagarna. Ris var nog det han åt oftast, tillsammans med lite fermenterad tofu eller liknande. Ja, det lät äckligt som bara den, men det var den sortens frukost han växt upp med. Huset i Kina hade legat ute på landet, en ganska bra bit borta från staden. Han kunde tydligt komma ihåg hur den frodiga trädgården ramats in av risfält och hur luften var ren, till skillnad från hur det var i många delar av det stora landet. Ibland saknade han det, även om det mest var maten han saknade. Kanske han borde ge Hayley en kurs i kinesisk matlagning?
”Jag vet att du kommer tycka att jag är superkonstig, men jag skulle vilja ha ris”, svarade han tillslut och nickade för sig själv. ”Det finns en riskokare i ett av skåpen, så egentligen måste du bara skölja av korna, slänga ner dem i botten och fylla på med vatten”, fortsatte tjugoettåringen och drog på munnen. Vem visste, kanske det var bra att den lilla manicken var lätt att använda? Hon verkade inte vara den mest tekniska människan någonsin, plus att det skulle vara ganska tidigt på morgonen, som körsbäret på moset. Sedan skulle han utan tvekan komma till undsättning om hon verkligen inre lyckades få till det, men det var ett problem för morgondagen.
Yaosu spetsade öronen och höjde nästan omärkbart på ett av ögonbrynen. Jaså, kunde det möjligen vara så att Hayley inte vågade sova alldeles själv på övervåningen? Varför skulle hon annars ha frågat. Färgen steg i vilket fall på de annars porslinsfärgade kinderna och de svarta ögonen fäste sig på den stora fönsterrutan bakom flickan. Märket hade lagt sig, så allt han kunde urskilja var ljus och en och en annan snöflinga.
“Du vågar inte sova ensam, eller hur?” Frågade han och kunde inte trycka bort det gulliga leendet från läpparna. Om en annan sagt det hon nyss gjort, hade han utan tvekan ignorerat det. Nu var det dock omöjligt och därmed inte ens värt att försöka.
”Såhär, om du lånar en tröja och ett par byxor av mig så kan jag sova hos dig. Fast börjar du dra mig i pälsen eller svansen kommer jag kanske att lägga mig på golvet istället.” Var det ett konstigt förslag? Dåligt? Bådadera? Yikes.

Vara sig själv? Hayley har många gånger hört att hon inte ska vara det. Hos hennes föräldrar såg de alltid henne som lite väl utgående och nonchalant, och i skolan fann de flesta henne dryg och idiotisk. Det är alltså inte många so uppskattar hennes personlighet, så det är hon faktiskt lite osäker över. I början hade hon nog varit sitt naturliga jag lite mer, men när hon själv insåg att ett jobb hänger på spel så började hon nog bli lite mer.. ja, traditionell. Inte riktigt, men snäppet till det.
”Är du säker på att du vill det?” Frågar hon och höjer på lätt på de välformade ögonbrynen, medan hon lutar den fräkniga kinden mot ena handflatan. Maten har hon inte ätit upp, men hon hamnar alltid på andra tankar verkar det som. Som nu, med deras konversation, och faktumet att Yaosu är otrolig tillfredsställande att vila sina ögon på. Det är inte något bra, det vet hon själv. Särskilt inte nu när hon borde äta för två. Det enda som går ner med ett nafs är chokladen, främst chokladpudding. När det kommer till det behöver hon inte anstränga sig överhuvudtaget. Efter att ha kollat på den äldre ett bra tag harklar hon till, främst pågrund av Chuchus lilla gnagande i stortån. Uppmärksamheten glider tillbaka till maten, och tar några fler bitar efter det blir dags för några klunkar vatten. Ris? Ögonbrynen höjs ytterligare lite grann medan den överfyllda hjärnan skriver upp det. Mycket att komma ihåg för hennes dumma minne, men det ska nog gå. Ris är inte svårt att göra.
”Okej,” svarar hon med en lydig nick, innan hon återgår till maten. Att fokusera på två saker samtidigt brukar inte vara något bekymmer, förutom när det gäller maten. Hon har inget problem med mat sådär, ingen ätstörning eller något, hon är bara väldigt långsam när det kommer till kritan när hon äter. Vilket Yaosu kommer vänja sig vid så småningom. Ett flertal gånger har hon, Joshua och Aeron stannat i matsalen efter i princip alla stuckit bara för att hon inte kunnat bli klar. Lite konstigt kanske. Eller mycket konstigt. Hur som helst är det ännu värre när hon går och kånkar på den lilla krabaten.
Kinderna blir alldeles rosiga av frågan, och hon lägger ifrån sig besticken. Det var väl lite så, att hon inte riktigt vågade det. Tänker hon svara på den där frågan? Nej, för svaret är redan uppenbart. Det är väl därför hon tänkt sova hos Joshua de första dagarna som hon stannade hos Mr Huaze. Det har kommit med barndomen, saker som hon inte direkt vill gå in på.
”Det är väldigt löjligt, men vad kan man göra åt det?” Med en axelryckning tar hon några klunkar vatten. Som att det skulle skölja bort de där rädslorna. Sova hos henne? Hayley höjer blicken än en gång, låter den vila på tjugoettåringen. ”Förvarnar dig bara, jag gillar att gosa när jag sover.”

Var Yaosu verkligen säker på det där? Kunde han med hundra procents ärlighet svara ja på frågan? Svaret var kort och en såndär typisk no-brainer - för ja, han var helt säker. Hellre att hon var sig själv än någon annan, sådant slutade nämligen aldrig bra. Han hade ju erfarenhet av det där, och inte så lite av den heller. Varken kroppen eller själen mådde bra om man låtsades alldeles för länge och han ville helt enkelt att den tre år yngre flickan skulle känna sig så bekväm som möjligt.
”Jag är helt säker”, svarade tjugoettåringen med ett gulligt litet leende strykande över de röda läpparna. Ögonen studerade Hayley ingående, nyfikna på samma sätt som de varit hela dagen. Den där fascinationen verkade inte ge med sig trots att klockan tickade på. Det var ett tecken på att han verkligen tyckte om den yngre kvinnan, det var han nästan helt säker på. Men på vilket sätt? Som om hon vore ett syskon? Nej. Som en vän? Delvis. För att han redan lyckats bilda känslor för henne? Mycket troligt.

Kinderna fick mer och mer färg för varje sekund som passerade och hjärtat skuttade hejvilt inne i bröstkorgen. Nu när hon sagt sådär skulle väl Yaosu inte få sig en blund, men äsch då. Han skulle nog överleva.
”Jag gillar också att gosa”, sköt tjugoettåringen tillbaka och putade med underläppen. ”Men det är aldrig någon som vill gosa med mig..inte för att jag gått runt och frågar direkt, men du vet..” fortsatte han tyst och började pilla på kedjan. Han hade ätit upp hummern och grönsakerna på tallriken framför sig, plus mer än hälften av pastan. Nu fick det allt räcka, Hayley åt faktiskt för två och ändå satt han där och glufsade i sig.
”Du borde äta mer..här, resten av det här är ditt”, sade han och sköt fram tallriken mot den yngre. Därefter vilade han ansiktet mellan handflatorna, med armbågarna på bordsskivan. Det var inte något bra bordsskick direkt och man skulle ju aldrig ha armbågarna på bordet, men men. Yaosu kunde som sagt inte låta bli att titta på Hayley och hennes kristallblå ögon. Hon var till och med vacker när hon åt, perfekt på alla sätt och vis, för att inte tala om söt. Jösses, han skulle nog kunna äta upp henne. Han lovade åtminstone sig själv att rulla in sig i de där blonda lockarna under natten. De såg ju så mjuka ut. Mjuka och glansiga..shit, han var ju för fan besatt! Det började nästan bli på gränsen till läskigt.
”Är det okej om jag går och gör mig iordning? Måste tvätta av mig och plocka fram kläder åt dig..kanske bädda om också.”