Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 7 8 9 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Hennes ord gjorde honom en aning osäker. Vad skulle han få se som ingen annan någonsin sett- hur såg deras hem ut? Han svalde igen och försökte lugna sig en aning då han kände hjärtat börja rusa. Han gjorde sig beredd igen att dra sitt svärd men hejdade sig då hon talade om vägen de vandrade på. Hennes beskrivning om omgivningen, de mötande, de som en gång funnits där.. hennes vänner, det var sorgligt att höra. Astral ville se det hon såg. Han ville också förstå skogens rop på hjälp, men när han såg sig om igen så verkade skogen ändå ledsen. De döda träd som hängde sig över de, de kala kvistar som på något sätt kändes som att de sträckte sig efter de.
Han kunde känna Melanies grepp om hans hand bli att starkare och han blickade åt hennes håll. Han kunde inte se att han grät, men han förstod allvaret när hon uppmanade honom till att springa för att sedan se henne ta täten. Astral upptäckte öppningen framför de och satte fart efter henne. Han hade det lite mer kämpigt att ta sig fram eftersom marken verkade vilja stoppa hans steg. De resande rötterna ur marken, stenarna som han inte upptäckt liksom rullande runt hans fötter. Han skyndade på och snavade efter henne.

14 mar, 2020 18:18

Lupple
Elev

Avatar


Melanie sprang med lätta fötter, nog var skogen, vägen motvillig att låta henne vandra här men det var inget emot vad den kände om Astral. Hon förstod motviljan- han hade ingen rätt att vandra här- såpass mycket var klart och hon förstod att han skulle ha en svår väg.
"Snart framme!" Ropade hon högre och såg hur ett par rötter liksom flög upp i luften och hon hann inte stoppa utan sprang rakt in i dem.
Hon stirrade ilsket ned på rötterna och försökte ta sig över men det växte bara högre och irritationen växte. Öppningen var bara några meter framför henne. Hon kände sedan hur en gren liksom ramlade ned på henne och det gjorde ont- detta fick henne att tappa tålamodet helt.
"Sluta!" Skrek hon ilsket och drämde näven i rötterna framför sig. Hon kunde känna kraften- ilskan pulsera ut från henne som en bubbla. Det tog sekunder, kanske minuter men träden blev stilla.
Rötterna som var framför henne sjönk tillbaka ned och hon höll hårt om Astrals hand och marscherade ilsket den sista biten. "Tack." Sa hon med ett leende och nådde sedan öppningen och steg in. Det var som ett valv av sten, med färgglada stenar, rubiner, smaragder och liknade som klädde den vid toppen, medan nedtill kläddes den av buskar. De var vissna nu men om man försökte tillräckligt noga och hade fantasi kunde man se det vackra som en gång varit.
Hon drog in Astral så han inte befann sig på vägen och samma stund som de båda var innanför valvet var stigen de följt helt borta och det enda man kunde se var oändlig skog.
Melanie släppte taget om honom och fortsatte framåt, det var tyst- dödstyst här. Som om precis allt var dött och det var det också. Träden, blommorna, även gräset. Inte ens en skalbagge rörde sig häromkring och hon såg sig omkring. Det skulle vara en vacker äng här, en sån där äng man knappt kan föreställa sig med alla sorters färger blandade i ett. Liv. Det skulle vara liv.
Hon fortsatte gå och närmade sig de första bebyggelserna, de av sten hade nästan fallit ihop och de av träd kunde man bara se konturer av. Det var ruiner. Precis överallt.
Men trots att det endast var ruiner kunde man ana storheten som funnits här. Hon kunde se det helt klart. Hon svalde och vände sig mot Astral. " Det är bortglömt, precis som vi. "Viskade hon och satte sig ned i det döda gräset och såg sig omkring.


i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 18:34

Vidomina
Elev

Avatar


Astral drog efter andan när han kämpade framåt efter Melanies steg. Han upptäckte rötterna som verkade blockera vägen för de och han såg på hur Melanie använde magi för att tämja de. Trots all ansträngning, drog Astral lite på läpparna. Han var imponerad över hennes sätt att bemästra magi. Han skyndade efter och började sedan gå med henne när hon marscherade in i öppningen. Han beundrade valvet och tyckte det var vackert med dess utsmyckning, men han blev snart överraskad att se öppningen stängas bakom de. Vägen de sprungit efter syntes inte längre. Bara skog, träd så långt ögat såg.
Astral vände på huvudet för att se framför sig var de kommit till. Han upptäckte först den döda ängen, gräset som verkade livlöst. Sedan ruinerna. De trasiga byggnader som en gång varit någons..hem? Han blev ledsen av tanken att någon av dessa ruiner kanske en gång varit Melanies hem. "Var är vi, Melanie? Jag menar.. vad har det för namn?" Han tog ett steg närmare henne och sjönk ner bakom henne när upptäckte att hon satt sig ner på ängen. Han rörde vid marken och dorg med fingrarna. Jorden var torr, gräset var strävt. Som om det var misskött, eller bortglömt. Han såg upp mot Melanie igen, betraktade henne. "Är..", han tvekade, ville inte verka okänslig. "..Är vi trygga här?", sa han tvekande och svalde igen. Han ville inte uppröra henne, men det var viktigt att de fortsatte att röra på sig kände Astral.

14 mar, 2020 19:07

Lupple
Elev

Avatar


Hon kände hans närvaro bakom henne och hon försökte samla sig, försökte torka tårarna- försökte finna modet, styrkan att resa sig upp. Astral var alltid stressad och hon ville inte göra honom upprörd men vid hans fråga så log hon svagt och såg på honom. "På ditt språk, den närmaste översättningen så heter det färgernas dal. Men på mitt språk är namnet större, vackrare mer övertygande." Viskade hon och sa sedan namnet på sitt språk med ett svagt leende. Melanie lät sin blick färdas över omgivningen och rörde vid gräset. " Kan du tänka dig Astral, tänk dig ängen här. Med blommor i alla världens färger från alla hörn. De mest ovanliga och de mest vanliga. Gräset så grönt att det nästan ser oäkta ut. Hör barnens skratt Astral, hör dem springa här och leka. " Viskade hon och gestikulerade med armen runt om i ängen. " Där borta, hör du den mest vackra sången du kan föreställa dig. Soldater, som marscherade upp och ned för alla vägar. Som den vi gick på. Och vaktade våra gränser. Du skulle sett deras rustningar Astral, de var starkare och mer glänsande än du kan föreställa dig. " Viskade hon och pekade åt det hållet vägen varit. Hon skrattade lågt. " Och om man tittar noga så kan man se någon röra sig bland träden. Men nästa sekund är de borta. " Fortsatte hon. "Tänk dig staden, i rörelse. De mest fantastiska dofterna och affärerna, det var liv här Astral. Byggnaderna, de var storslagna. Kan du tänka dig?" Viskade hon med tårar fallande från kinderna. Hon lyfte blicken och pekade, långt bort- man kunde där skymta ett torn. " Där borta, där är mitt hem. Prinsessan Melanie, men jag var sällan där. Redan som liten tog mig ut till er värld för att se- för att förstå. " Viskade hon och la inte märke på att de tårarna som träffade gräset lämnade plats för ett grönt grässtrå.
Vid hans sista fråga så såg hon sorgset på honom och nickade. " Det är ingen här Astral, det finns inget här. Vi är säkrare än du kan ana." Viskade hon och reste sig sedan upp och började gå med små steg.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 19:26

Vidomina
Elev

Avatar


Astral lyssnade på hennes svar. Namnet hon talade verkade obekant i hans öron. Men färgernas dal, det var fint. Han nickade långsamt och iakttog henne. När han upptäckte tårarna som rann nerför hennes kind rörde han sig långsamt fram, sträckte ena armen och förde ett grovt finger över hennes kind för att torka bort hennes tårar. "Såja. Det här kanske inte behöver betyda slutet för din stad. Föremålet, som vi ska hämta, det kanske.. det kanske kan hjälpa att återställa staden?", sa han med en fundersam ton. Han andades djupt och såg efter dit hon pekade. När hon talade om omgivningen och dess tidigare rörelser och liv nickade han igen. "Ja, jag kan se det, jag kan tänka mig det.", sa han och menade hennes beskrivningar kring området.
När hon sedan riktade uppmärksamheten mot tornet kom han på sig att Melanie var prinsessa. Han hade inte sett henne som sådan, men lät tanken sjunka in. Han hade svårt att tänka sig ändra sig för att hon var prinsessa. Med tanke på miljön i hennes stad var det kanske längesedan hon var en. Iallfall i andras ögon. Astral reste på sig. "Visa mig tornet. Jag vill se närmare på det.". Någonting om hennes beskrivning av staden gjorde honom nyfiken. Eftersom allt var nytt. Han hade inte upptäckt hennes tårar som förvandlat gräset till grönt igen. "Låt oss ta en närmare titt.", tillade han sedan.

14 mar, 2020 19:48

Lupple
Elev

Avatar


Hon såg på honom med ett svagt leende, hans förslag var fint- det var oerhört fint men han förstod inte föremålet.
"Astral, det finns alltid ett pris för att använda föremålet. Det kommer återställa staden, men den kommer kanske vända sig mot sig själv i slutet, kanske betalas priset med blod- massor av blod. Kanske blir det inte samma stad." Viskade hon, att han kunde tänka sig det värmde hennes hjärta. Det kändes viktigt att han skulle förstå. "Bra." Log hon men sedan när han ville se mer- se tornet sken hon upp på riktigt. "Menar du det?" Frågade hon men hon greppade tag om hans hand och började gå med honom åt det rätta hållet. Hon fällde ned sin luva och knäppte av sig sin kappa, det kändes nästan varmt här. Hon rullade ihop den till en boll och bar den under armen och såg sig omkring för varje steg hon tog. Hon kände igen allt, hon mindes precis allting. Det var en slags blandad glädje och sorg. Och hon visste inte vilken som vägde mest.
Vägen var sprucken, nästan övervuxen och krokig men den gick uppåt och uppåt.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 19:56

Vidomina
Elev

Avatar


"Vi kommer inte att veta först vi är där. Föremålet kan göra nytta. Jag är säker på att Ingham kommer göra ordning när föremålet är hans igen." Astral trodde på Ingham, sin kung. Han litade på honom att göra det rätta. Han hade ingen anledning att misstro honom. Inte än iallafall. Hennes ord om blod och sorg kändes i honom, han ville försöka säga det rätta, men han fann inga ord. Han nickade istället bara och betraktade henne då hon verkade övergå från ledsamhet till en glädje över att visa honom staden och speciellt tornet. Astral gladdes åt detta och log tillbaka.
Han följde hennes steg och lade märke till att hon tagit av sig kappan. Han kände själv värmen i ansiktet och drog av sig huvan, men behöll manteln på. Det var inte praktiskt att bära den, tyckte han. Men alla backar som ledde de uppåt fick honom att känna av svetten som snart rann nerför hans panna i ansiktet. Han flåsade efter hennes steg. Men ansträngningen kändes liten då han såg tornet som verkade större ju närmade de kom. "Säg mig, Melanie.. Bodde du själv där?". En nyfikenhet om hennes förflutna började gro i honom.

14 mar, 2020 20:37

Lupple
Elev

Avatar


Melanie valde att inte svara på hans ord, hans hopp. Han visste inte det hon visste. Föremålet användes i gott syfte men blev ett ont syfte. Att använda det i ett ont syfte kommer göra ondskan ännu större.
Hon fortsatte att gå, berätta vissa saker om det de passerade men det var inga stora grejer utan mer som där bodde min vän, där bodde min bästa vän- sådana saker.
Hans fråga fick henne att fnissa till och skakade lite på huvudet. "Nej såklart inte." Sa hon och sträckte lite på sig.
"Vakterna, tjänstefolket och min familj. Jag hade en mamma och en pappa. Några syskon, både äldre och yngre. De äldsta var mina bröder, två stycken. De yngre var systrar. Två. Jag var det äldsta flickan så tronen skulle bli min en dag. "Sa hon och svalde hårt. Vände bak blicken mot honom. "Jag hatade det, jag har alltid tyckt att det är bättre att sitta i ett träd en på en tron. Mamma var så besviken för jag var.. "Viskade hon men tystnade sedan. Insåg att hon berätta så mycket saker, visade så mycket saker och fann sig sådär osäker på honom igen. Var detta oklokt? Antagligen. Hon slöt sina ögon en stund innan hon öppnade dem. Vände blicken mot honom men tittade sedan rakt fram och fortsatte att gå.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 20:47

Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade ingen anledning att tro något annat än att föremålet skulle göra gott för folket i landet, i Inghams rike. Han verkade inte reagera då Melanie visste annat om föremålet. Istället fokuserade han på de magnifika byggnaderna de passerade och lyssnade intresserat på hennes ord om omgivningen. Att han var en av de som upplevde miljön gav honom ett rus av iver och nyfikenhet. Men i försök att dölja det svalde han och harklade sig. Han ville inte att Melanie skulle se rakt igenom honom. Ju mer Melanie skulle lära känna Astral skulle hon också veta hemligheter, och mörka sådana. Astral hade ett mörkt förflutet där han handlat i onda gärningar, där den enda motivationen var överlevnad och lockbetet var förmögenheter.
Han lyssnade noga på hennes beskrivning av hennes familj. Han nickade. Hon kom från en stor familj, till skillnad från hans egen. Trodde han. Astral hade länge klarat sig på egen hand, men han mindes sin mor. En varmhjärtad kvinna, men sedan var hans minnen vaga av sin far eller eventuella syskon. Kanske var de en fantasi. Astral skulle iallafall aldrig få veta det.
Melanies ord om att bo i skogen istället för ett slott fick honom att skratta. Han kände igen sig i att göra annorlunda än vad andra förväntade sig av en. Men när hon avbröt sig själv övergick hans uttryck till nyfikenhet igen. "Vad.. Vad var det du var?", frågade han och torkade bort svett som rann i hans ansikte.

14 mar, 2020 21:11

Lupple
Elev

Avatar


Melanie stannade upp, vände om och verkligen studerade honom. Försökte läsa av- det enda hon såg var nyfikenhet. Hon tog upp ett, mörkt och torrt blad från marken, blåste på det och såg det förvandlas till ett grönt frisk blad.
Hon gav över det till honom med ett leende på läpparna. "Håll i det. "Bad hon och väntade. Om naturen accepterade honom, om naturen såg honom som någon att lita på så kunde även hon göra det.
" Det är inget farligt. " Sa hon sedan med ett sött leende på läpparna.
" Jag ska bara se ifall det återgår eller består." Sa hon och bet sig lite i läppen. Hon ville så gärna lita på honom, skogen- magin hade ju lett henne till honom. Sett till så att de skulle mötas, det måste betyda att han var den som väckt henne med sin närvaro- vad det nu betydde.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

14 mar, 2020 21:18

1 2 3 ... 7 8 9 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.