I dina armar

Okidoki, då ska vi se.

Den främsta anledningen till att jag inte publicerat något kapitel på länge är för att jag har mycket i skolan och mycket som ny styrelsemedlem i min studentkår.

En annan anledning är för att jag inte känt mig färdig med kapitlet och tyckt att det varit för långt osv och inte vetat hur jag ska skära ned på innehållet. Så jag gjorde inte det och så får den här julmiddagen bli uppdelad i åtminstone två delar.

Anyway, lite tack innan jag släpper iväg er;

Avis Fortunae - TACK för din kommentar och ditt plus och ständiga stöd och pepp och att du är så intresserad av denna storyn! ♥ Det betyder jättemycket för mig!

Synd att de inte längre är synkat med julen xD Min tanke var så god, men det sket sig Vi får väl se om Ida och Theo kanske hittar tillbaka till varandra, han är ett så oskrivet blad så han är perfekt att skriva om egentligen (han är också ofta en av mina favoriter i olika fanfic-sammanhang, likaså Blaise). Och ja man kan ju tycka att de har tjurat färdigt nu, men vi vet hur envis Ron är också. Men Molly kommer nog banka vett i honom (annars verkar ju John vara frivillig).

Trezzan - Tack för plus och kommentar och jag tror inte du glömt mig ♥ Livet kommer, som det nästan alltid gör, emellan. Eller en annan fanfic (I know the feeling), men du kommer säkert lämna ett monster till kommentar när du är ikapp ♥


Så ja, utan vidare dröjsmål, här kommer det ett låångt kapitel (dubbelt så långt som det förra) och mer jul!

Enjoy ♥


Kapitel 28

Nervöst snurrade Ida runt och granskade sin egna spegelbild. Klädnaden hon och hennes mamma inhandlat dagen innan satt bra och gav en illusion om att hon hade kurvor därunder. De glittrande gulddetaljerna på det annars gräddvita sammetstyget fick de gyllene slingorna i hennes graciöst uppsatta hår att framträda ännu tydligare.
”Åh älskling”, suckade Lucy mjukt och strök över ett osynligt veck på hennes klädnad. Hon hade inte hört att hennes mor kommit in i hennes sovrum. Ida kikade genom spegeln på sin mor, som fullkomligt strålade i sin violetta klädnad.
”Du är så vacker mamma.” Hon kunde inte ha menat det mer. När Ida var liten var hon övertygad om att hennes mamma var den vackraste kvinnan på jorden. Den övertygelsen hade inte övergett henne än, trots att hon numera var bekant med Fleur Delacour.
”Inte i jämförelse med dig”, sade Lucy och kysste sin dotters tinning. ”Är du nervös för ikväll?”
”Du anar inte”, mumlade Ida och hade plötsligt svårt att möta sin mors blick.
”Det kommer gå bra.” Lucy började försiktigt pyssla och rätta till sin dotters hår. ”Både jag och pappa tyckte om Draco. Men du vet hur pappa är, han skulle aldrig erkänna att han faktiskt tycker om den pojken som konkurrerar om hans enda dotters kärlek.”
Ida kände hur hennes leende blev bredare. ”Vet du vad pappa pratade med Ma… Draco om? När de talade man till man menar jag?”
”Ingen aning”, sade Lucy med en suck. ”Har du inte pratat med Draco sen dess?”
Hon hade faktiskt sovit med Malfoy varje natt sen den kvällen. Hon hade alternerat det magiska inkräktaralarm så det inte längre reagerade när Malfoy transfererade sig inom familjen Crawetts egendom. Eftersom han under sitt första besök hos familjen aldrig satte sin fot i Idas sovrum, kunde han inte transferera in dit direkt. Så strax innan midnatt samma dag de hade druckit te med hennes föräldrar, hade han återigen transfererat sig till exakt samma plats där hon väntat på honom för att sedan direkt samtransfererat dem båda in i hennes sovrum. Hennes transferens hade låtit mer än vad den brukade, mest tack vare att Malfoy fortfarande hade armarna om hennes midja och stört hennes koncentration. Han hade hånflinat och retat henne för Gryffindor-färgerna som prydde hennes rum. Hon hade snäst tillbaka att han säkert inte alls hade en Slytherin-prägel över sitt.
Ingen av hennes föräldrar verkade ha uppfattat deras dotters förändrade sömnvanor och den extra själen som slumrade under deras tak. Det räckte att de trodde att de bara kommunicerade via flampulver-nätverket.
”Jo, men han vägrar berätta för mig. Påstår att det är något mellan män”, muttrade Ida till sin mamma och började plocka undan sitt smink.
”Då är det väl det”, sade Lucy lätt. ”Hade det varit något allvarligt hade han säkert sagt det till dig.” Hon höll inte med sin mammas ord, men sade ingenting. Istället följde hennes ögon sitt sovrums bekanta utformning. Sängen med det röda överkastet. Bokhyllan som var översållad med både äldre och nyare böcker. Det slitna skrivbordet av ek som täcktes av en ståtlig röra av pergament, gamla tekoppar och böcker om ämnet vett och etikett.
Johns plötsliga ingång i rummet fick Ida att titta upp och istället möta hans varma blick. ”Är ni redo?”
Ida andades ut ett darrigt andetag. ”Så redo jag kan bli.”

I samma ögonblick de klev ut ur familjen Malfoys marmorbeklädda öppna spis mötte Ida ett par grå ögon som var bekanta, men inte de hon så många gånger under den gångna hösten blickat in i. Lucius Malfoy var verkligen vid första anblick slående lik sin son. När hon istället lät sin blick glida över på Narcissa som stod placerad bredvid sin make fick hon en märklig förnimmelse att vilja niga. Hon såg så majestätisk ut i sin midnattsblå klädnad som var draperad med små diamantstjärnor att det gjorde Ida närmast knäsvag. Men för första gången upplevde hon inte Narcissa som en isdrottning, utan hon fullkomligt strålade av en välkomnande värme som Ida inte hade förväntat sig. Till sist såg hon på Malfoy och en helt annan känsla infann sig hos henne, en känsla som var lokaliserad någonstans i hennes mellangärde. Han log mot henne och hennes kropp svarade med en varm rysning.
Lucius var först med att bryta tystnaden som Ida upplevde drog ut i ungefär en evighet. ”John, det är trevligt att se dig igen.” Han stegade fram och skakade hennes pappas hand. ”Jag tror inte jag haft nöjet att få träffa varken din fru eller dotter?”
Lucy sträckte fram handen som Lucius graciöst förde mot sina läppar där de lätt rörde vid hennes knogar. ”Angenämt”, sade han och bytte några små artighetsfraser innan hans isgrå ögon slutligen gled över på Ida. Med så mycket gryffindormod hon kunde uppbåda mötte hon hans blick innan hon slutligen lät honom föra hennes hand mot hans läppar som han gjort med hennes mors.
”Er har jag fått höra mycket om, miss Crawett”, sade han och log ett litet leende.
”Inte allt för hemska saker hoppas jag”, undslapp sig Ida innan hon hann hindra sig själv och Lucius gav ifrån sig ett skratt. Hon såg i ögonvrån att Malfoy var i full gång att hälsa på hennes föräldrar, men att han ändå verkade följa varenda ord som växlades mellan henne och hans far.
”Jag är rädd för att min son är väldigt subjektiv gällande er och har ännu inte hört något hemskt ord om er.”
Narcissa uppenbarade sig plötsligt och intog hela Idas synfält. ”Det är väldigt roligt att äntligen få träffa er miss Crawett.” Hon kysste Idas båda hettande kinder och tittade återigen nyfiket på henne. ”Efter det Draco berättat om dig har jag fullkomligt längtat efter att få möta er.”
”Snälla Mrs Malfoy, ni kan kalla mig Ida.” Hon visste inte vart hennes otvungna ord kom ifrån, då hon kände att hon närsomhelst skulle implodera.
”Jag hoppas att vi får språkas mer på tu man hand senare Ida”, sade Narcissa med en blinkning och släppte istället fram sin son. Helt oblygt kysste han henne och hennes kinder blev än mer röda. Johns harkling fick henne att nästan omärkligt hoppa till och avbryta deras kyss.
”Draco, är du snäll och eskorterar in Ida och hennes föräldrar till matsalen?” frågade Narcissa kärvänligt.
”Givetvis”, svarade Malfoy och innan hon visste ordet av hade han varsamt tagit hennes arm för att föra henne och hennes föräldrar mot ett par enorma dubbeldörrar. ”Du ser otrolig ut.”
Ida lät sina ögon svepa över hans välklädda kropp som var omsvept i en klädnad av exklusiv grön sammet och hon kunde inte låta bli att känna vördnad över hela hans uppenbarelse. ”Jag skulle ljuga om jag inte sade detsamma.”
”Du smickrar mig, Crawett.”
Ida hann bara dra efter andan för att ge det klipska svaret som vilade på hennes tungspets, men orden stockade sig i halsen när de klev in genom dubbeldörrarna till matsalen. Hon hade alltid upplevt att Hogwarts juldekorationer var ståtliga och att de hade varit de vackraste hon sett. Tills nu. Hon kunde inte påstå att det var överdådigt pyntat, utan mycket mer praktfullt. Runt om i det välvda taket svävade mjukt upplysta silverkulor i olika storlekar. I mitten av det magnifika burspråket som vette mot den vinterslumrande trädgården stod en minst lika magnifik kungsgran. Granen var egentligen ganska diskret pyntad, med endast glitterdetaljer och skimrande ljus, men det var en av de vackraste granarna hon någonsin sett. Över det elegant dekorerade middagsbordet som stod mitt i rummet hängde en enorm kristallkrona som var omhuldad av glittrande snöflingor.
”Jag tar din tystnad som att du godkänner min mors juldekorationer?” Ida vände sig mot Malfoy med hänfört leende på läpparna, medan hon hörde hur hennes egen mor började ge ifrån sig uppspelta komplimanger över arrangemanget i rummet.
Familjen Crawett var inte först på plats, för i rummet såg hon redan Zabinis familj och familjen Nott. Till Idas stora förtret så närmast sprang Lucy bort till Theo och tvekade inte ens en sekund innan hon lade armarna om den gängliga pojken som var åtminstone ett halvt huvud längre än henne själv. John började genast att prata med Theos föräldrar medan han plockade åt sig två champagneglas till sig själv och sin fru från en förbipasserande husalf.
Malfoy tittade roat på Lucy som vägrade släppa Theo med sin blick. ”Jag förstår varför han alltid påstått att han aldrig mött en bättre lärare än din mamma.”
Ida suckade. ”Hon är hopplös. Mamma säger att hon inte har favoritelever. Men om hon hade haft det, hade det utan tvekan varit Theo och då är jag själv inräknad bland dem.” Samma husalf som varit framme hos hennes föräldrar var nu framme hos dem och Ida tog tacksamt emot kristallglaset med den sprudlande drycken.
”God jul Crawett”, mumlade Malfoy och höjde sitt glas mot henne i en skål.
”God jul”, viskade hon till svars och förde glaset mot sina läppar. Hon var ingen van champagnedrickare, hon hade bara smakat det ett par gånger, men att döma av det gastronomiska fyrverkeriet hon upplevde när hon drack det, förstod hon att detta var en väl vald champagne.
Blaise Zabini släntrade fram till dem, klädd i en guldskimrande klädnad som fick Ida att börja dra på munnen.
”Crawett”, hälsade Zabini och nickade mot henne.
”Zabini”, härmade hon tillbaka. ”Spännande färgval på din klädnad, nästan lite Gryffindorstuk va?”
”Jag minns inte att guld har reserverats åt endast Gryffindor-elever”, gav han igen med vad som skulle föreställa en uttråkad min, men hans ögon glittrade av något annat.
”Touché”, flinade hon och hans uttråkade mask sprack ännu mer.
Medan de avverkade vardagliga samtalsämnen fylldes rummet ständigt på med fler människor, samtliga från Slytherin-bakgrund. Familjerna Greengrass, Flint och Bulstrode kom fram för att hälsa på dem under tiden. Familjen Parkinson verkade, till Idas lättnad, utebli. Hon klängde sig mer eller mindre fast vid Malfoys arm under hela tiden fram tills det slutligen blev dags att sätta sig till bords. Då skiljdes deras vägar åt eftersom Malfoy hamnade nere vid bordets ena ände bredvid sin mor och mittemot John. Ida hamnade vid Lucius Malfoys bordsände där hon satt till vänster om honom med sin mor mittemot sig. Hon såg att hennes pappa hjälpte Narcissa att sätta sig ned och därefter följde resten sällskapet deras exempel. Med lätt olustig känsla lät hon Zabini hjälpa henne med stolen medan hon i smyg betraktade hur Lucius gjorde detsamma för hennes mor.
”Slappna av Crawett”, mumlade Zabini i hennes öra. ”De är inte så farliga som du byggt upp dem till att vara. Speciellt inte efter att du fått i dig lite vin.”
Hon gav ifrån sig ett hackande skratt helt olikt sitt eget, men hann inte ge något svar då Lucius tog till orda.
”Ännu ett år har passerat utan några större svårigheter sen vi senast satt samlade vid detta enkla bord.” Spridda, artiga skratt hördes över bordet. ”För de flesta av oss är detta numera en kär tradition, så välkomna tillbaka till er. Men jag vill rikta ett särskilt välkomnande åt nytillskotten i vårt sällskap, familjen Crawett. Jag och Narcissa hoppas att detta är den första av många julaftnar vi firar tillsammans, då Draco och den här förtjusande fröken till vänster om mig har funnit varandra.” Ida ville dö när samtliga blickar riktades mot henne, men hon satt så värdigt hon kunde och mötte ståndaktigt Lucius blick när han höjde sitt vinglas. ”Så låt oss höja våra glas i en skål och så hälsar jag er alla välkomna.”
Lätta klirrande ljud hördes runtom vid bordet när alla höjde sina glas i en skål åt både Mr och Mrs Malfoy, samt de man hade närmast sig vid bordet. Små samtal började höras runt om samtidigt som den första rätten magiskt dök upp på tallrikarna framför dem.
”Nå Crawett, du får välja”, började Zabini. ”Vad vill du helst samtala om? Vädret? Narcissas juldekorationer? Förrättens aptitlighet?”
Ida imiterade Zabinis rörelser och lade omsorgsfullt den mjuka servetten över sitt knä. ”Jag har aldrig varit mycket för att diskutera vädret om jag ska vara ärlig.” Hon kikade försiktigt på sin bordsherre ännu en gång för att försäkra sig om att hon greppat rätt bestick. Han märkte det.
”Man skulle ju aldrig kunna tro att detta din första gång på en sådan här tillställning.”
”Jag antar att jag är full av överraskningar”, sade hon med ett flin.

-

Author's note: Jag ska försöka att inte dröja lika mycket igen, men jag kommer tyvärr inte lova det ♥

Ta hand om er ♥

YES, där kom det efterlängtade kapitlet, har njutit otroligt mycket av det och dess ljuvliga beskrivningar. Middagen gick ju riktigt bra, och elevhemmen förenas i grönt, rött och guld.

Som mamma blir jag extra rörd av inledningsscenen mellan Ida och hennes mor. Så fint! ♥

TIPS:

Ida kikade på sin mor genom spegeln, som fullkomligt strålade i sin violetta klädnad.

Tror syftningen behöver ändras här.

Ida kikade genom spegeln på sin mor, som fullkomligt strålade i sin violetta klädnad.

Och ååååh alla dessa charmiga små sötheter som finns instuckna överallt! *smälter*

Vet du vad pappa pratade med Ma… Draco om?
***
Hennes transferens hade låtit mer än vad den brukade, mest tack vare att Malfoy fortfarande hade armarna om hennes midja och stört hennes koncentration. Han hade hånflinat och retat henne för Gryffindor-färgerna som prydde hennes rum. Hon hade snäst tillbaka att han säkert inte alls hade en Slytherin-prägel över sitt.

Hihihi!

Och beskrivningen av Idas bord, med böcker om ämnet vett och etikett ... Alltså så sött att hon pluggar på inför den här middagen!

Hela scenen när familjerna möter varandra, så levande. Hur Lucius presenteras, via ögonen som liknar sonens.

Och Theo!!! ♥♥♥ Honom är jag lite kär i ...

Ditt språk talar som alltid till sinnena, med uttryck som 'gastronomiska fyrverkeriet'.

HAHAHA hoppas Blaise är ironisk? Men man vet aldrig med denna aristokrati ...

”Nå Crawett, du får välja”, började Zabini. ”Vad vill du helst samtala om? Vädret? Narcissas juldekorationer? Förrättens aptitlighet?”

Förlåt för snabb kommentar som inte alls känns rättvis mot detta kapitels förträfflighet, men jag ville hinna skriva den innan allt kör igång för mig nästa vecka. Och jag längtar efter nästa kapitel.

*Kikar försiktigt in här igen*

Hej.

Det är pinsamt att det tog så lång tid att komma tillbaka igen. För mig känns det som att det var för två veckor sen jag publicerade något, men det är över två månader sen?!

Men jaja, jag är här, med nöd och näppe eftersom jag har fin- och renskrivit detta kapitlet i tre dagar nu. Så jag tyckte det får räcka. Men som kutymen är, först lite tack:

Trezzan - Tack för ditt plus ♥ Du vet vad jag har sagt till dig, läs och kommentera när tiden är inne ♥

Avis Fortunae - Alltså, jag har så svårt att hitta ord för hur mycket dina ord och kommentarer och plus betyder för mig ♥ I vått och torrt är du bara HÄR och ger mig det stöd och uppmuntran jag ibland behöver för att orka skriva mer (missförstå mig inte, detta är mitt passion project, men ibland sviktar inspirationen bara). Men vad kul att du gillade det förra och kul att du gillar Theo ♥ Ska försöka inkludera honom mer, för jag gillar honom otroligt mycket själv! Tyvärr är han inte med i detta kapitlet, men det är inte sista gången vi får träffa honom! Älskar btw alla dessa smågrejer du lyfter fram som du gillar extra mycket (som nog iofs alla författare älskar, men jaja) ♥

Nu, vidare till det här kapitlet. Jag har tidigare yttrat mig om att inte vilja sätta åldersgränser, som jag står fast vid, men jag vill ändå uppmana till att man nog bör ha koll på blommor och bin och vad det faktiskt innebär, då detta kapitel kan typish komma att innehålla det.

You have been warned.

Men som jag annars brukar säga innan jag släpper iväg er, enjoy ♥


Kapitel 29

Resten av middagen, som bestod av totalt sex rätter, förflöt utan några större incidenter. Ida pratade mest med Zabini, som hon motvilligt erkände för sig själv var en ganska trevlig bordsherre. Trots att han var mer arrogant än Malfoy lyckades han ändå få henne att ha roligt. Dessutom var han till god hjälp och höll koll på hennes bordsskick. Han behövde bara rätta henne en gång, när hon råkade greppa fel gaffel till salladen. Efter att huvudrätten dukats av höll Narcissa ett tal som var så fyndigt att Ida fick kämpa för att inte börja gapskratta. Vinet som serverades till middagen var från familjen Malfoys privata vingård i Frankrike. Hon hade nästan himlat med ögonen när hon fick höra det, för givetvis hade de en egen vingård.
När middagen började närma sig sitt slut lutade Zabini sig förtroligt närmare henne och sänkte rösten. ”Var beredd, Lucius kommer att påkalla allas uppmärksamhet om tre, två, ett…”
Kling. Kling. Kling.
Om det var på grund av vinet eller för att Zabini plötsligt var en av de roligaste människorna Ida kände, så började ett hejdlöst fnitter att bubbla upp inom henne. Men av någon outgrundlig anledning riktade hon sin blick mot Malfoy. Det sneda leendet prydde hans läppar och alla instinkter att vilja skratta var som bortblåsta. Hon hörde att Lucius talade, men han lät fruktansvärt avlägsen. Middagsgästernas artiga skratt lät avlägset. Faktum är att trots att de befann sig vid bordets motsatta ände, var just de där ögonen det enda som inte kändes avlägset. Ända tills en plötslig rörelse vid Malfoys sida bröt hennes trans. Narcissa hade rest sig upp när hennes make hade avslutat sitt tal.
”Mina damer,” sade hon och lät blicken svepa över bordet. ”Är ni vänliga och slår följe med mig till salongen?”

Det hade varit ett smärre mirakel att Ida inte hade vinglat in i salongen med de andra kvinnorna. Hon hade inte insett hur mycket vinet hade påverkat henne förrän Zabini, som var diskretionen själv, hade fått stöttat upp henne från stolen. Ingen verkade tursamt nog ha märkt, utom möjligen hennes mor som snabbt hade tagit Idas arm när de gått mot salongen och lämnat herrarna bakom sig.
För tillfället satt Ida bekvämt i en sammetssoffa och sippade på en stark kopp te. Långsamt kände hon hur hennes sinnen skärptes medan hon försiktigt betraktade de andra kvinnorna i det vackra rummet. Systrarna Greengrass satt och viskade tillsammans med Millicent Bullstrode vid ett av rummets bortersta bord. Mrs Zabini och Mrs Flint stod och talade allvarsamt med varandra intill ett av fönstren som vette ut mot vinterträdgården. Intill Ida själv satt hennes mor, som förde ett muntert samtal med Narcissa som drottninglikt satt mitt emot dem i en fåtölj.
”Åh, vad jag ville skratta när jag såg mors ansiktsuttryck” sade Narcissa med ett klingande skratt och Lucy stämde in i det. Ida hade inte hängt med i historien, men log artigt i alla fall.
”Nå, Ida”, sade Narcissa och riktade sin blick mot henne istället. ”Jag har hört att du är duktig i skolan. Att du faktiskt är en av de bästa i er årskull.”
Ida var på väg att protestera med Narcissa höll upp en hand för att hindra henne. ”Min son är och gör mycket, men han överdriver aldrig.” Ännu en sak Ida ville protestera emot, då hon hade flertalet exempel på när Draco Malfoy hade överdrivit något, men hon bet sig själv i tungan och avbröt inte. ”Men som jag har förstått det så vill du bli botare? Är det korrekt?”
”Ja, det är min ambition åtminstone”, svarade Ida artigt och kände en lätt rodnad sprida sig över kinderna.
”Det har varit hennes ambition sen hon var liten”, sade Lucy och klappade sin dotter lätt på knäet. ”Hon plåstrade om allt och alla så fort någon fick minsta lilla skrapsår.”
Narcissa skrattade hjärtligt. ”Vet du vilket område du vill specialisera dig inom?”
”Trolldrycksförgiftningar eller medicinsk förbannelse-brytare”, svarade Ida utan tvekan.
”Jag slår vad om att Horace Snigelhorn kan hjälpa dig med några bra kontakter när du tagit din examen från Hogwarts”, sade Narcissa och log mjukt. De fortsatte samtala om olika vardagliga ämnen så de alla kunde lära känna varandra. När männen åter slöts sig till sällskapet hade Ida lärt sig att Narcissas favoritte var kamomill och att hon tyckte om att spela schack.
Malfoy log ett litet leende när han gick fram mot henne. ”Har du saknat mig?”
”Jag har inte haft tid för det, jag har varit upptagen med att umgås och ha det trevligt med våra mödrar”, svarade hon sockersött, medan Lucy och Narcissa skrattade.
”Känner ni till samtliga av varandras hemligheter nu?” frågade Lucius med en illmarig min.
”Och mer därtill käraste”, svarade Narcissa med ett svalt leende.
Lucius log ett snett leende som var obehagligt likt hans sons. ”Det förvånar mig inte.”
”Skulle det gå för sig om jag visade Ida runt här hemma?” frågade Malfoy och avbröt sina föräldrars lekfulla gnabb.
”Givetvis Draco”, sade Narcissa glatt och vände sig till Lucy som nickade instämmande.
John däremot såg ut som att han hellre hade låtit Ida vandra runt på egen hand i den förbjudna skogen. Emellertid så hann han aldrig komma med någon invändning innan Malfoy hade hjälpt Ida upp på fötterna och snabbt styrt henne mot dubbeldörrarna som ledde ut ur salongen.
De hade knappt hunnit runda korridorens första krön innan Malfoy undslapp sig ett ”Äntligen” innan han abrupt stannade och häftigt tryckte henne mot väggen. Hon hann precis dra efter andan innan hans läppar var över hennes.
”Du anar inte hur jag har längtat efter det här hela kvällen”, mumlade han mot hennes mungipa.
”Minst lika mycket som mig antar jag”, viskade hon och lät sina fingrar vandra upp i hans hår. Han morrade bara till svar innan hans heta tunga letade sig in i hennes mun. Hans ena ben trycktes in mellan hennes och hon undslapp sig ett mjukt stön. Som på kommando tryckte han sig ännu närmare henne och hon kände hur han hårdnade mot henne.
”Inte här”, viskade hon. ”Min pappa…”
”Snälla… prata… inte… om… din… pappa… nu”, mumlade han medan hans mun försiktigt jobbade sig nedåt längs hennes hals.
Hon greppade tag om hans ansikte och lät hennes blick borra in i hans. ”Inte här.”

De närmast snubblade in i Malfoys rum. Ida lät sin blick snabbt glida runt rummets konturer och kom fram till att det inte såg ut som hon hade tänkt sig. Dekoren hade visserligen Slytherin-inslag, men inte så slående som hon räknat med. Dessutom var rummet och dess inredning mycket ljusare än vad hon hade trott. Malfoy noterade hennes bristande koncentration på honom.
”Gillar du mitt rum?” frågade han retsamt.
”Mer än vad jag trodde”, medgav hon med ett flin och tittade menande på den vackert snidade dubbelsängen. ”Jag är speciellt nyfiken på den”
”Klart du är”, viskade han och förde henne mot sängen medan han kysste hennes ansikte. Ida lade sig ned på sängen och stönade lågt när Malfoy lade sig över henne. De var inte lika hetsiga längre, utan kyssarna som de delade var innerliga och ömma. Hans händer drog upp hennes klädnad så han kunde smeka hennes nakna lår. Hon tryckte sig mot hans beröring medan hon försiktigt började knäppa upp hans skjorta. Fingrarna löpte längs med hans överkropp ju mer av hans hud som blev synlig för henne. När det bara var några få knappar kvar hjälpte Malfoy till att dra av den innan han började placera heta kyssar längs hennes fortfarande täckta överkropp. Idas hjärta slog hårt och Malfoy märkte det när han placerade en kyss nästan precis över det. Han tittade upp på henne med en så tvivlande blick att hon inte kunde låta bli att le mot honom.
”Jag litar på dig”, bedyrade hon kärleksfullt. ”Men jag har inte…” Orden stockade sig i hennes hals, men hon behövde inte säga mer. Malfoy kysste mjukt hennes handled och hon lät sina fingrar stryka längs hans kind. Ord tycktes onödiga när de drog av resten av varandra kläder för att låta de bara kropparna förenas.

Ida visste inte vad hon hade väntat sig. Egentligen var hon inte förvånad över någonting, men var ändå fundersam över några av reaktionerna hennes kropp gett ifrån sig. Hon var faktiskt inte helt säker på om hon tyckt om det. Eller jo, en del av det hon hade tyckt om. Malfoy hade lagt väldigt mycket fokus på henne i början. Han hade varit överallt med sin mun och sina händer. Smekt och kysst henne. Hela henne. Hon hade älskat hur han hade framkallat vågor av njutning inom henne. Låtit dem störta och skölja över henne okontrollerat. Det som hon hade tyckt mindre om var när han slutligen hade trängt in i henne, för hon kunde inte förneka att det hade gjort ont. Men hon hade försökt att inte visa det allt för tydligt. Malfoy hade varit så nära att han inte höll länge i henne, så det blev inte svårt för henne att låtsas under de få stötar som det tog för honom att avsluta.
”Crawett?”
Ida mötte Malfoys blick genom spegeln, samtidigt som hon fortsatte försöka få till sin eleganta håruppsättning en andra gång. Han låg obekymrat kvar i sängen och hade bara betraktat henne medan hon gjorde sig ordning.
”Ja?” En ny tystnad följde. Han verkade väga sina ord. Hon sneglade försiktigt på honom igen och trots hans behärskade fasad, vred han aningslöst sina händer.
Ida vände sig om för att kunna se honom på riktigt. ”Jag tror jag vet vad du vill säga, så jag tänker svara på det så du slipper säga det” Hon lät tungan snabbt flyga över sin överläpp innan hon tog till orda igen. ”Det var bra Draco, och det kommer säkert vara ännu bättre nästa gång.”
”Säkert”, snäste han till svar medan han ilsket vände bort sin blick från hennes. ”Det var just en snygg försäkran.”
Hennes händer formades till hårda knytnävar. I ett försök att lugna irritationen som steg inom henne, undslapp Ida sig en långsam utandning. Spänningarna i hennes axlar lättade inte.
”Kan du lägga av med att spela martyr?” fräste hon medan hon klampade fram till hans sängkant och grabbade hårdhänt tag i hans ansikte med båda händerna för att tvinga honom att se på henne. ”Det var bra. Du var bra och allt jag ville ha. Ingen annan hade kunnat ge mig en bättre första gång.” Mot slutet mjuknade hennes röst något, liksom Malfoys tidigare så hårda blick.
”Ida…” mumlade han men Ida tystade honom med en kyss.
”Jag vet, du älskar mig” viskade hon retsamt mot hans läppar. Det sneda leendet formades under hennes mun och han drog in henne i en djup kyss. Med beklagande min drog Ida sig bort och gav honom en menande blick. ”Upp med dig nu. Min pappa skulle inte tveka att förhäxa dig om han hittade oss här.”
Med en suck satte sig Malfoy upp och kallade till sig sina kläder. ”Han kan ju alltid försöka komma in här. Sen jag blev sjutton har inte ens mina föräldrar kunnat komma in här.” Han skrattade till åt Idas undrande blick. ”Jag hittade en fiffig liten förtrollning i en av böckerna från den Avskilda avdelningen i skolans bibliotek. Böckerna där rymmer faktiskt mer än bara svart magi, det finns oskyldigare trollformler även i de mörkaste av böcker.” Han pausade en kort stund medan han gick fram till henne, nu fullt påklädd, och bättrade på hennes glamour-förtrollning hon lagt för att dölja spåren hans mun efterlämnat. ”Rent teoretiskt skulle nog din pappa kunna bryta förtrollningen, men det skulle ta honom ett par timmar. Något mina föräldrar inte gjort än, då de tycker det är smidigare att skicka bud med husalferna.”
”Hur tillät förtrollningen mig att komma in?” undrade Ida, som äntligen var nöjd med hur hennes hår såg ut igen. ”Det kan ju inte vara någon typ av blodsmagi eftersom dina föräldrar inte kommer in.”
Malfoy omfamnade henne bakifrån och smekte förstrött hennes buk. ”Det är ungefär samma procedur som när du ändrade ert inkräktaralarm, en petitess det vill säga. Enda anledningen till att denna fötrollningen fungerar så bra är för att många anser att magin är förlegad och ingen använder metoderna längre, speciellt inte när blodsmagin är effektivare. Men blodsmagin har också sina begränsningar, vilket då gör den här okonventionella magin så mycket roligare.”
”Du har inte övervägt en karriär som förbannelse-brytare eller liknande?” Kastade Ida ur sig, slagen av en instinkt att det skulle passa honom. De hade talat någon enstaka gång för längesen om deras drömmar och vad de ville göra efter skolan. Du kommer bli en utmärkt botare Crawett, hade han sagt när hon berättat om sin plan att bli botare. När Ida sedan hade frågat honom vad han ville göra, hade han varit vag och nämnt att han kanske ville jobba inom ministeriet, kanske på något juridisk plan. Hon hade försökt fråga mer om det, men han hade hela tiden vänt tillbaka konversationen mot henne och till slut hade hon gett upp.
Malfoy tittade oförstående på henne genom spegeln.”Ursäkta?” frågade han med ett hånskratt.
”Varför inte?” genmälde hon med en uppriktighet som verkade förvirra honom ytterligare. Hon vände sig om så de stod ansikte mot ansikte. ”Jag har aldrig hört dig prata om något annat med samma entusiasm, Quidditch borträknat. Du pratar aldrig om juridik eller ministeriet, något du påstår är din dröm.”
”Jag har aldrig sagt att det är min dröm” försvarade Malfoy sig. ”Bara att det är något som jag skulle kunna jobba med, om jag nu ens kommer behöva jobba. Man måste faktiskt inte brinna för det man jobbar med.”
”Men det blir oändligt mycket enklare”, argumenterade hon häftigt emot. ”Du skulle kunna bli en otrolig förbannelse-brytare. Du är analytisk, snabb och du fascineras uppenbarligen av ämnet. Varför tittar du på mig sådär? Som om det jag säger är strunt?”
”Inte strunt”, rättade han henne behärskat. ”Bara naivt. Det yrket är inget för en Malfoy.”
En ny förståelse sköljde över Ida och hennes innan så taggiga röst mjukande något. ”Jag förstår”, hon lät sin ena hand vandra längs med hans överarm i en len smekning. ”Men det är ditt liv, inte din pappas. Han har inte alltid gjort de bästa valen för sig själv heller…”
”Är du klar?” avbröt Malfoy henne hätskt. Han lät sina armar glida ur omfamningen de delat och backade undan från henne. ”Vi ska nog gå tillbaka innan mamma skickar en husalf.”
En suck undslapp henne, men hon sade inte mer. Hon visste att hon hade gått för långt och hade slagit an en öm punkt hos honom. En punkt hon inte helt förstod. Det verkade ligga något mer bakom Malfoys reaktion än bara att fadern haft ett dåligt omdöme och gjorde dåliga val för över 20 år sedan. Nej, det var något annat. Men baserat på Malfoys bistra uppsyn fann hon det lönlöst att gräva mer i det nu, det fick vänta. Istället strök hon sig närmare honom igen och slätade till hans hår. Malfoys ögon verkade inte riktigt vilja möta hennes när hon sökte dem. Först efter hon sträckt sig upp och placerat ett lätt kyss nära hans mungipa blev hans spända kropp något mer avslappnad.
”Jag är klar”, viskade Ida och greppade tag i hans hand. Malfoy tryckte mjukt hennes hand till svar, innan de tyst skyndade ut mot herrgårdens mörklagda korridorer och trappavsatser, tillbaka mot den livfulla middagsbjudningen.

-

Author's note: Fun fact, eller ja, det är nåon form av kuriosa åtminstone; Jag var nästan helt hundra på att hade publicerat dialogen mellan Ida och Malfoy och vad de ville göra efter skolan. Det visade sig att jag inte hade det, utan att det hade blivit skoningslöst bortklippt och förvisat till mitt kladd-dokument där allt jag klipper bort hamnar. Men det fick ett halvt nytt liv här åtminstone.

Jag tänker inte skriva något alls den här gången när jag kan tänkas publicera något mer igen, jag tror det blir bäst för mig själv då också så jag inte får prestationsångest. Kram på er ♥

EDIT(6/5-21) : Jag var tvungen att läsa igenom det idag igen och lägga till och ändra lite till i alla fall xD 3 dagars renskrivning var inte tillräckligt för min del

Så. Äntligen. Fredagen är här och jag kan ÄNTLIGEN sätta mig och njuta av det efterlängtade kapitlet som jag har velat läsa sen det kom upp för några dagar sedan. Blommor och bin?!? Vad i hela friden kommer att hända? Bra med de där varningarna ibland; de kan väcka förväntningar, haha!

Tycker om Idas synvinkel på Malfoys, att de givetvis har en egen vingård, etc. Hade tänkt exakt likadant själv.

Och åh, det är så hett!

Det sneda leendet prydde hans läppar och alla instinkter att vilja skratta var som bortblåsta. Hon hörde att Lucius talade, men han lät fruktansvärt avlägsen. Middagsgästernas artiga skratt lät avlägset. Faktum är att trots att de befann sig vid bordets motsatta ände, var just de där ögonen det enda som inte kändes avlägset.

Men, damerna ska tydligen gå med Narcissa istället ... och åh, vad fint! Ida vill bli helare och har plåstrat om allt och alla sen hon var liten! *smälter*



Du fångar verkligen den extremt artiga och vänliga tonen vid den här lära känna-visiten. Och OMG det är SÅ typiskt med hur Idas mamma respektive pappa reagerar totalt olika på att Malfoy ska visa Ida runt. (Är det nu det kommer att bli blommor och bin)?

OMG OMG OMG !!! Trodde nästan inte de skulle våga, vid detta tillfälle med hela familjen runt knuten. Men härligt att så skedde.

Det är så bra skrivet om första gången, realistiskt. Olika förväntningar och funderingar efteråt. Sedan älskar jag meningar som Med en suck satte sig Malfoy upp och kallade till sig sina kläder. Vissa magiska saker är jag bra på att komma ihåg men jag glömmer alltid att de kan kalla till sig saker i vardagen. HAHAH inte ens Dracos föräldrar kan komma in i hans rum! Det är så mysigt med den här världen du har skapat där de får vara normala ungdomar. (Inte som mitt universum med idel elände och en Draco som vid det här laget är rätt sliten av alla prövningar).

TIPS:

Du kommer bli en utmärkt helare Crawett, hade han sagt när hon berättat om sin plan att bli helare.

Ett förslag är att inte upprepa ordet helare. Tror inte det behövs för att man ska förstå.

Du kommer bli en utmärkt helare Crawett, hade han sagt när hon berättat om sin plan.

Undrar hur Dracos relation till fadern är i den här storyn. Lucius verkar lite lurig på något sätt ändå. Tänker på att hans sneda leende var 'obehagligt' likt sonens. Är det en för hård press på Draco att gå i hans fotspår? Om det är det som gör Draco bister. Men vad skönt ändå att kapitlet slutade odramatiskt. Speciellt efter stunden de delat. ♥

Det är fantastiskt hur du renskriver och arbetar med kapitlen. Säkert därför resultatet blir så bra också. Längtar till nästa - när det än kommer!

Tummarna är slut för dagen, måste komma ihåg att tumma senare!
EDIT: Nu är det klart!