Run for safety, Amelia

OCH gissa vem som äntligen kommit ikapp?

Jag! Och varje kapitel var värd tiden tusen gånger om. Jag vet personligen inte riktigt vad den meningen jag nyss skrev betyder men alltså; wow vad duktig du är! Det är alltid superkul att läsa vad du skriver.

Jo, det verkar som om starten på Hogwarts var lite svajig? Men man får ändå den här varma Hogwartskänslan och man kan föreställa sig att man står och ser på när hon käftar mot Snape under lektionen. Jag ääälskar att hon är ett sånt badass och så liksom... iskall. Inte på ett negativt sätt, utan att hon är så jäkla säker på sin sak och inte tar någon skit. Alla dina karaktärer verkar ha starka personligheter. Det gör allting så himla intressant att läsa om. Man vill veta mer, mer, mer om allt. Och bara fortsätta läsa. Och att det inte ska ta slut.

Sist men inte minst: tack för shout outen!!?? DU är grym på att skriva om någon, så det är jättekul att du känner att min fanfic är värd att uppmärksamma. Jag hoppas du finner motivationen, och att du inte känner dig tvingad till att fortsätta. Men om eller när du väl kommer tillbaka senare, eller skriver något nytt, kommer jag kasta mig över det. Jag förstår precis hur du känner. Ta all tid du behöver (klyschigt, men det stämmer). Hoppas du också blir medveten om din egen skicklighet och begåvning!

Först vill jag bara säga att jag är smickrad över dina fina ord om min fanfiction. Det värmer i hjärtat!

Sen måste jag få säga att Cain är en idiot som kallar henne för smutsskalle.
Som Avis Fortunae, nämnde, verkar tjejerna schyssta. Vi får se hur det går!

Med ett djupt andetag postar jag nu det sista kapitlet på obestämd tid. Idéer har sprakat både på den här berättelsen och på nya, vi får se vart det tar oss men för tillfället tänker jag luta mig tillbaka lite och läsa lite mer!

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vet inte vad jag ska skriva här längre… dina kommentarer är alltid fantastiska och du förtjänar ett pris för din ständiga närvaro och support!

Till kommentaren så visst är det Elvira som ger dem läxor!
Jag är rätt så säker på att Amelia är osäker i sig själv och därför stöter bort de runt omkring henne, speciellt de som inte klickade direkt.

Återigen tack för din support! Tack ska du ha för tummen också ♥

Mintygirl89

Spoiler:
Tryck här för att visa!Precis som Avis Fortunae så förtjänar du en guldmedalj för dina återkommande kommentarer, alltid lika välkomna!

Tack för tummen ♥

boknörd_

Spoiler:
Tryck här för att visa!DU ÄR TILLBAKA ♥ ♥

Meningar utan betydelse är ibland de bästa!
Visst var starten svajig men det finns som tur är säkra platser där för att stötta!
Vi kanske är två om att ha skrivit obegripliga meningar haha!

Men SÅKLART att du ska få en shoutout?! Längtar tills du är tillbaka! ♥

Tack för tummen ♥

Trezzan och catradora förtjänar också taggningar för att de var underbara och gav mig tummar ♥

Liten varning, förekommer svordomar i detta kapitel.

_____________________________________

Kapitel 11
Sjukhusflygeln

Jag frös. Jag skakade även fast det inte var kallt.
- Vad är det som skallrar? frågade en röst till vänder om mig. Olivia.
- Ja...jag fry… frys...ser, skakade jag fram.
- Vad händer? Jag är jättevarm, hur kan du frysa Amelia? undrade en sömndrucken röst mitt emot mig, det var Maggie.
- Hörde ni inte vad som hände på tåget? Amelia hade ett anfall, hon svimmade, sa Olivia, hur kunde hon vara så lugn?
- Vi måste meddela madam Pomfrey! utropade Maggie skärrat. Jag hörde snabba steg som sprang ut i korridoren. En dörr öppnades längre ner och mumlande röster hördes. Det började flimra framför mina ögon och när jag försökte att blinka bort det gick det inte att öppna ögonen igen. Medvetandet flöt ur mig som om det varit vatten i händer som försökte att hålla det kvar.

Jag vaknade upp i ett starkt upplyst rum med vita väggar. På min vänstra sida såg jag ett blåvitt draperi som påminde mig om ett allsvenskt fotbollslag, men jag kunde inte komma på vilket. Tanken av något så normalt som allsvenskan fick mig, en minut senare, att skrocka. Det var längesedan jag tänkt på saker hemifrån, förutom min familj. Jag fortsatte att se mig omkring, på högra sidan om mig fanns ett litet bord med en lampa och längre ner i rummet fanns ett stort fönster som förmodligen vätte mot quidditchplanen. Min position gjorde dock att jag bara såg den halv mulna himlen och solen som tittade fram då och då. Jag avbröts snart av en klar röst som hade noterat att jag var vaken.
- Tyst med dig! Det finns patienter som försöker att sova här inne!
- Förlåt, jag tänkte bara på en rolig sak, svarade jag i en viskning.
- Du borde också sova, du har varit med om mycket i natt. Här, ta lite choklad, kvinnan framför mig räckte mig en stor bit choklad och gick vidare till sängen bredvid mig. Jag började dela kakan i mindre delar och just som jag bet av min första tugga slog det mig att jag var i sjukhusflygeln och att den barska kvinnan förmodligen var madam Pomfrey. Jag hade fått ett till anfall, precis som på tåget. Stressen sköljde över mig, vad skulle Maggie nu säga? Att jag sökte mer uppmärksamhet? Jag ville verkligen inte tänka ont om henne, hon verkade vara en trevlig person, om än lite irriterande, men min hjärna gick på högvarv och hela tiden kom det upp att hon förmodligen tyckte illa om mig. Jag stängde ögonen och svalde ner en bit choklad samtidigt som jag la mitt huvud mot den mjuka kudden. Försök att vila, lugna ner dig, intalade jag mig själv gång på gång. Till slut måste jag ha somnat för jag vaknade upp och då låg resten av min choklad omsorgsfullt inpackat i en pappersbit på mitt sängbord. Jag log åt den lilla gesten som förmodligen kom från madam Pomfrey.

- Bra, du är vaken. Jag skulle vilja prata lite med dig om din hälsa, meddelade madam Pomfrey med en kort ton.
- Okej, svarade jag försiktigt.
- Du har haft näst intill identiska anfall två gånger nu, stämmer det? Jag nickade till svar och hon fortsatte:
- En gång på tåget och en gång i din säng i sovsalen. Kan du berätta för mig vad du kände när du satte dig ner i tågkupén?
- Jag var stressad, upprörd. Någon hade sagt något taskigt.
- Okej, okej, sa madam Pomfrey och antecknade något i ett rött skrivblock hon hade tagit fram ur en låda i mitt sängbord. Och vad kände du när du kom tillbaka till din sovsal igår kväll?
- Jag… jag var stressad och upprörd? svarade jag skärrat.
- Okej… sa madam Pomfrey frånvarande medan hon återigen vände uppmärksamheten mot det linjerade blocket. Sätt dig upp.

Jag satte mig upp och fick en ström av ord sköljda över mig. Hon berättade att jag led av en ovanlig sjukdom som liknade epilepsi. Jag satt tyst och lyssnade på när Hogwarts sjuksköterska gav mig en diagnos. Hon kallade det ‘nuntius comitialibus’. Jag visste inte vad det betydde och ville inte veta det heller. Jag var rädd, trodde att jag skulle dö på fläcken och om jag inte gjorde det, att jag skulle göra det så fort jag såg någon som bar Slytherins gröna färg. Madam Pomfrey gick in genom en dörr längre bort i rummet och tystnaden sänkte sig i rummet. Dova snarkningar hördes någonstans bakom draperiet som skiljde mig från resten av rummet men för övrigt var tystnaden så tjock att jag nästan kunde ta på den.
Vad som kändes som en evighet av takstirrande senare hördes det steg i rummet. Madam Pomfrey hade kommit ut ur sitt kontor och kollade till de andra patienterna i rummet. Jag åt snabbt en bit choklad och kände hur den svaga yrseln långsamt försvann. Madam Pomfrey meddelade att jag fick lov att lämna sjukhusflygeln under omständigheterna att jag tog det lugnt och inte upphetsade mig för mycket.

Med sömndrucken röst sa jag hej till Judith i stora salen en halvtimme senare. Det var lunch och jag tog tillfället i akt att prata med min vän från tåget.
- Det hände igen, fortsatte jag sorgset. Jag svimmade igår kväll, Pomfrey sa att jag hade någon form av epilepsi. Judith for upp och omfamnade mig. Jag kramade henne tillbaka och kom på att jag saknat henne.
- Jag har saknat dig, sa hon.
- Du tog orden ur munnen på mig, skrockade jag stillsamt.
- Vi går till biblioteket, där kan vi prata ostört.

Vi åt under tystnad och tog oss sedan till biblioteket. Det var lugnt bland väggarna täckta med böcker. Några fjärdeårselever från Ravenclaw satt vid ett bord i mitten och ett par sjundeårselever satt i en nisch längre bort, gömda bakom några bokhyllor. Jag ägnade inte de andra eleverna mycket uppmärksamhet när jag kryssade mellan hyllorna för att hitta ett privat ställe, gömt bland tusentals böcker om allt mellan himmel och jord. Mellan ett par hyllor gläntade jag ett litet bord och två stolar. Judith satte sig på en av dem och jag slog mig ner på den bredvid.

- Vad hände? frågade hon.
- Jag hörde ett samtal mellan två Slytherinelever i vår årskurs. De hade fått något form av uppdrag från den där Cain, den blonda killen på tåget. Judith nickade. Han vill mig illa, jag vet inte varför men han hatar mig. Varje gång jag ser honom blir jag så himla arg och jag vet inte vad jag ska göra åt det…
- Andas, avbröt Judith lugnt. Du kan inte prata utan luft. Ta det lugnt. Andas.
Jag andades långsamt. In och ut, in och ut. Om och om igen, tills mitt hjärta slutade bulta. Jag såg på min vän framför mig och omfamnade henne. Hon kramade tillbaka och jag grät mot hennes axel.
- Fan, jag orkar inte mer, det går inte, jag klarar inte det här, sa jag osammanhängande.
- Vad hände?
- Jag orkar inte, jag svimmade, igen, svarade jag hulkande. Madam Pomfrey gav mig en diagnos, vet inte vad den betydde men jag tror att jag har någon form av epilepsi. Orsakad av stress och upprördhet.
- Oj, svarade Judith chockat och kramade mig igen.
- Jag vill inte blöta ner din tröja, sa jag och drog mig ur kramen.
- Ingen bryr sig om en tygbit när någon mår dåligt, så Judith och la sin arm om mina axlar.
- Tack, mumlade jag och kollade på henne. Hon var söt, så söt som bara vissa var. Hon hade fräknar, små men väldigt många, nästan osynliga. De nötbruna kollade tillbaka på mig och jag kände hur värmen spred sig i kroppen. Sakta la jag mig i hennes knä och blundade. Andades djupt, in och ut, igen och igen tills jag till slut somnade.

Det var ljust i rummet jag vaknade upp i. Jag satte mig upp, jag låg i min säng, i min sovsal. Jag skymtade en silhuett på andra sidan av rummet. Det var Maggie, hon log mot mig. Jag log tillbaka innan jag åter la mitt huvud mot kudden och somnade om.

_____________________________

Bara liiiiiite sen, det är faktiskt fortfarande tisdag så jag tänker säga att jag var precis i tid :-)

JAG SKA LÄSA DESSA GOBITAR NU!! Sen åker jag bort, så kommentaren får du längta efter min vän :* Men du ska veta att jag älskar det du skriver. Jag gör verkligen det. Jag kan inte få nog av varken Draco eller DIG!

Så tack för kapitlen, och glöm inte - DU ÄR UNDERBAR

Gud vad jag kommer sakna denna berättelse♥

Dova snarkningar hördes någonstans bakom draperiet som skiljde mig från resten av rummet men för övrigt var tystnaden så tjock att jag nästan kunde ta på den.

ÄLSKAR den meningen. Så himla fint skrivet. Gah

Jag gillar inte den där Cain tror jag. Men jag vill hemskt gärna veta hans historia och liksom, lära känna karaktären, för något säger mig att han är mycket mycket intressant.

jag längtar tills du är tillbaka omg omg
(om du fortsätter. du måste inte)
well, bra skrivet som vanligt, du äger, enough said (typ)

Jag älskar också hur du skriver ♥

Medvetandet flöt ur mig som om det varit vatten i händer som försökte att hålla det kvar.

På min vänstra sida såg jag ett blåvitt draperi som påminde mig om ett allsvenskt fotbollslag, men jag kunde inte komma på vilket.

Vem bryr sig om en tygbit när någon mår dåligt ♥

Du har liksom en helt egen stil!

Det känns ju ganska positivt för Amelia här, trots sjukdomen, med många stöttande vänner runtomkring.

Hoppas du får många bra idéer och njuter av läsningen. Ser fram emot när du kommer tillbaka. Förr eller senare brukar man vilja börja skriva igen

Återigen har du skrivit ett bra kapitel! Jag måste dock ha missat att hon är sjuk. Men som Avis Fortunae skriver, är det bra att hon har vänner som stöttar henne.
Vi får se hur det går med den där otäcke Cain. Han gör nämligen så att jag nästan kokar över!

Ser framemot fortsättningen ♥

Du är fantastiskt duktig!

Hur kan jag inte ha sett den här innan?
Ioförsig kan det vara för jag inte läser så mycket fanfiction, men fastnade direkt i den här! Helt fantastiskt skrivet ❤️
Synd bara att den inte uppdateras nu, men bestämmer du dig för att ta upp den igen och fortsätta skriva, kommer jag läsa så fort som möjligt! Väntar med spänning på eventuell fortsättning =D

Hej hej allesammans! Jag ville bara kika in i den här tråden som hunnit samla så mycket damm att den knappt syns längre x)
Jag ville egentligen bara säga att jag skriver, sakta men säkert och att det kanske kommer att komma nya kapitel men med mer oregelbundna mellanrum och förmodligen inga kapitel på lager utan mer att jag släpper när jag har något. Hoppas att någon fortfanade vill läsa ♥