Ginerva2003 & Medi

Han kunde inte låta bli att le när hon kramade om honom. Han klev sedan ut och lade huvudet på sned.
"Vart vill du jobba? Jag kanske kan hjälpa till? Jag menar se till att du får ett jobb." Han gick fram till bilen och lade huvudet på sned.
"Jag är så osäker på dessa. De ser så farliga ut."
Han såg oskyldigt upp oh pekade på henne.
"Vill du göra mig den äran at köra detta metaliska monster?"

" jag vet inte" sa hon som hellre sköt upp saker till senare en att göra dom.
" kan bilar kan va farliga så man får va försiktig men jag har körkort" sa hon.
" vet du hur man kör en bil" frågade hon, hon ville inte att något skulle hända

Han slog sig ner i sätet vi henne och såg på henne. Blicken vilade på ratten."Men det verkar svårt. Jag tänker bara på ett ställe sen kan jag bara ta mig dit." Han skrattade ett klingande skratt och skakade på huvudet.
"Det kan vara svårt om man är människa jag vet. Jag ber om ursäkt." han tog hennes hand och gav de en lätt kyss.
"Så vad säger du ska vi åka och ta en kaffe? Kaffe är så gammalt att jag vet iallafall något om mänskligheten." Han log ett bländande leende mot henne.

En rington fick honom att hoppa till. Den platta stenen även kallad mobil ringde och han såg namnet. Matilda. Med en blick tog han den och höll upp ett finger mot henne. Han skulle fixa detta.

"Hur går det egentligen till" frågade hon nyfiket. Hon skulle kunna lyssna på han skratt i evigheter hon började också skratta lite.
"Be inte om ursäkt du har inte gjort något fel" sa hon.
"Ja att ta en kaffe låter bra" sa hon och hon visst ett bra ställe. Hon såg hans så perfekta leende pryda hans läppar. Hon hörde att mobilen ringde hon skulle just ta upp den men han hann före.

Han svarade och han hade hennes röst.
"Matilda hej." Han lyssnade lite och skrattade mjukt innan han skakade på huvudet.
"Nej jag bad honom att lämna mig ifred så han är inte vid mig längre. Jag vet inte var han är." Han var tyst innan han återigen började tala.
"Jag ska till det vanliga stället för e kaffe. Jag kanske möter er där?" Han lade på och föinade.
"Hon är så lättlurad.." Han lade huvudet på sned.
"Lät jag som dig nu?"

När han lagt på så höll hon på att skratta ihjäl sig.
"Ja det är hon verkligen" sa hon, hon lugnade sig från skrattandet efter en stund.
"Ja du lät precis som jag" sa hon och pussade honom på kinden. Hon startade bilen och körde iväg mot kaffet.

Han log medan han synade henne. Hon hade fallit så fort. Om han lämnade henne för ikväll skulle hon skrika efter honom? Skulle hon böna oc be att få vara med honom?
Lyéx såg sedan sig om.
"Det var länge sedan jag var här. Det ser så annorlunda ut." Han vände sig och såg på hene.
"Jag var här senast... 1731 tror jag. Mycket annorlunda ska jag säga." Han nickade och pekade.
"Där så låg det ett slakteri." Han vände blicken mot henneoch sen fortsatte.
"Där låg det ett lusthus."

Hon lyssnade på honom medan hon körde.
"Hur gammal är du" frågade hon nyfiket. Han såg ju inte ut att va så gammal. efter 15 mins biltur var dom framme och hon steg ur bilen. hon tänkte på att dom hade hennes favorit kaffe där inne.

Han funderade en stund och såg sedan på henne.
"Jag är så gammal att det är svårt att sätta ord på det. Jag är gammal nog att kunda säga vart allt i värden har vart. Jag kan säga vilka faktaböcker som är rätt och vilka som är fel." Han log och gick mot caféet och höll upp dörren mot henne.
"Men nu är det slutpratat. Vi ska inte skrämma din vän eller hur?" Han nickade och bugade sig.
"Var inte orolig. Jag ska inte äta henne." Hans leende blev breedare när han sa det. Visst skulle han äta någon och det var Sara själv

Väl inne så han på tavlan och slöt ögonen. Det gjorde ont i huvudet av alla ljud.
"Jag tar en islatte. Det är varmt. Du ska ha en caffelatte? " Han sneglade på Sara med nyfiken blick.

"Okej" sa hon och gick in med honom.
"Ja en caffelatte blir bra" sa hon och log mot honom. Hon tyckte att han var så vänlig, han var ju bara så perfekt. Hon hörde att någon kom in genom dörren och hon tittade ditt för att se vem det var och där kom Matilda.