Almost PRS

Hade Hayley på något sätt lyckats läsa Yaosus tankar? Hade han inte just tänkt att hon kunde stanna där över natten istället, så att hon slapp våndas av de elaka flickorna hon delade sovsal med? Jo, jo det hade han. Sedan hade hon förmodligen inte läst hans tankar, men de tänkte uppenbarligen i liknande banor. Han hade haft på känn att hon inte skulle vilja gå tillbaka dit, särskilt inte nu när hon var känslosam och förmodligen betydligt mer sårbar.
Tjugoåringen vilade hakan mot den blonda hjässan och drog in hennes doft, någonting han inte funderat särskilt mycket över innan. Det doftade nämligen gott om henne, och inte på grund av någon parfym eller så. Att hon krupit tillbaka in i famnen på honom var typ det bästa som hänt under kvällens gång. Om han inte var helt ute och cyklade betydde det att hon kände sig säker hos honom, inte tvingad eller liknande. Hade hon känt så, att hon var tvingad, hade hon haft chansen att fly efter att hon dragit sig undan den första gången. Fly, host. Merlin vad dramatiskt allting lät.
”Okej, du får sova här inatt”, svarade den äldre efter en lång stunds tystnad och sköt den yngre flickan ifrån sig en gnutta, så att han kunde se henne i ögonen. ”Men bara om jag sover på madrassen, du får ta min säng”, fortsatte han med ett leende på läpparna och rufsade sedan till henne lätt i håret. Sedan fattade han tag i en av de mindre händerna och började leda henne uppför trappan. Om de ändå hade kommit fram till slutsatsen att hon skulle stanna, trots att det var ett otroligt korkat beslut, kunde de lika gärna gå upp. Ja, hon skulle få ta sängen, men bara om hon hjälpte honom släpa fram och bädda en av de gamla madrasserna som han skyfflat in i en av garderoberna.
”Du måste dock lova att du inte säger ett knyst om det här till någon, okej?” Sade tjugoåringen och öppnade dörren som ledde in på kontoret. Kontoret, sovsalen, sak samma. Det var en delad yta helt enkelt. ”För om någon får reda på att du och jag spenderade natten tillsammans kommer jag att få sparken på stört”, förklarade han och riktade staven mot den öppna spisen, där en brasa snart sprakade.

Det känns aningen underligt att sitta och krama sin lärare på det viset, samtidigt känns det perfekt. När han sedan lutar hakan mot hennes huvud känner Hayley sig än mer säker. Någonting hon inte gjort för några minuter sedan. Känslorna går verkligen över styr. Hon tänker skylla det på graviditet hormoner. När han drar sig undan fastar ögonen i de mörka, precis som de har en tendens att göra. De är så varma och välkomnande, hon skulle kunna stirra in i dem hela dagen. Hon blir alldeles lättnad när han säger att hon får sova där. Det är som att en vikt tagits bort från henne. Att slippa träffa de där tjejerna efter allt hon delat med sig känns bara jobbigt. Hon orkar inte med det. Ett vidunder att hon klarat dem efter alla dessa år.
”Tack så mycket.. vi kan skippa madrassen annars.. nej det kom ut fel, menar bara att du inte ska behöva sova på en madrass.” Hon är verkligen okej med att sova på en madrass. Hon menade inget med att de kunde skippa madrassen, allt sjuttonåringen tänkte på var faktumet att bägge två kunde slippa madrassen. Plus så kan de ha två olika täcken, och nu är hon inte riktigt helt bekväm vid tanken, men hon skulle absolut ingenting emot. När Yaosu sedan rufsar till håret på henne kan hon inte undgå att le. Den långa flätan där rätt slarvig nu efter hela dagen, men det ser ändå rätt bra ut. Kinderna blir lite mer rosiga när han tar tag i hennes namn och leder henne till kontoret. Hon skulle gärna vilja hålla hans hand hela tiden. När de kommer in i rummet börjar ögonen nyfiket scanna över ytorna. Det är väldigt prydligt, fint och mysigt. Ögonen glider långsamt upp mot den tre år äldre.
”Det är väl klart att jag inte tänker berätta det för någon!” Försäkrar hon och kramar om handen lite grann. Därefter släpper hon den och går långsamt omkring i rummet så att hon kan se lite mer av det. ”Du kan lita på mig, bara så att du vet.”

”Hm, först lät det som om du ville dela säng med mig, men som du ser är den inte speciellt stor.” Yaosu gjorde en gest mot sängen medan Hayley vandrade iväg på egna äventyr. Den var visserligen 120 centimeter bred, men han kunde inte föreställa sig att Hayley skulle vara bekväm med att dela säng. Och det var inte heller lämpligt, verkligen inte. Återigen, hur många gånger skulle han behövda påminna sig själv om det? För så snart han slutade hacka på sig själv, glömde han genast bort att Hayley var hans elev och att han själv var tre år äldre samt att han inte borde komma nära någon människa överhuvudtaget. Men ändå hade han tillåtit sig själv att göra det och det kunde bara sluta illa. Det skulle sluta illa, om det lät det hela fortsätta, det ville säga. Däremot var det ju bara en natt och en natt kunde inte göra någon skada, eller hur? Åh, han var så osäker att han knappt visste vart han skulle ta vägen.
”Bra, för gör du det kommer jag bita dig i tårna”, svarade den äldre frånvarande medan han kliade sig själv i nacken. ”Och jag tror redan att jag insett att jag kan lita på dig, du utstrålar någon konstig aura som gör att jag inte kan låta bli”, fortsatte han och ruskade sedan på sig. ”Nej, vet du vad? Du sa det först!” Utbrast tjugoåringen och nickade bestämt för sig själv. Det här var förmodligen bara en dum ursäkt för att få dela säng med Hayley, men han var orolig över att en natt på golvet skulle göra kroppen ännu stelare än vad den redan var. Bra, då var det bestämt.
”Här.” Yaosu slängde ett täcke över den tre år yngre flickan som han dragit fram ur samma garderob som madrassen befann sig i. ”Vill du låna någonting att sova i? Skoluniformen är inte direkt det bekvämaste plagget.” Utan att invänta ett svar gick han fram till en annan garderob och plockade fram en T-shirt tillsammans med ett par gamla mjukisbyxor. Allting han ägde skulle vara för stort för henne, men hon fick väl typ knyta åt byxorna och försöka finna sig själv i att tröjan troligen skulle vara gigantisk.
”Hur du än bestämmer så lägger jag dem här”, konstaterade Yaosu och placerade plaggen på en stol bredvid sängen, där hans egna mjukisbyxor låg hopvikta. ”Jag går och borstar tänderna så länge.” Dunk, dunk, dunk. Dumma hjärta, förr eller senare skulle Hayley säkert höra hur det dundrade därinne.

Kanske det var en dum idé. Anledningen till att Hayley ens föreslagit det var för att det skulle göra allt betydligt lättare. De behöver inte ta fram madrassen, bädda den och ingen behöver sova på den. Sen finns det där faktumet att de bara känt varandra i tre dagar och att han är hennes lärare. Hayley ställer sig framför bokhyllan ett tag för att fundera, medan ögonen glider över de olika böckerna. Hur kunde hon ens komma att tänka på det där med sängen? Av någon konstig anledning är hon bekväm med honom, när han tagit tag i hennes axlar hade den där säkerheten försvunnit.. men efter deras lilla snack har det byggts upp igen. Hayley gnager sig själv i underläppen, tillräckligt hårt för att det ska bli ett hål i den.
”Om du biter mig i tårna sparkar jag dig i ansiktet,” skämtar sjuttonåringen med ett glatt litet leende. Nu är det inte ett helt sant egentligen, om någon biter henne i tårna tänker hon allt sparka dem i ansiktet. Rätt åt dem. ”Helt ärligt så utstrålar du också någon konstig aura som får mig att lita på dig.” Underligt hur det fungerar. Hayley har haft tillitsproblem i flera år, och plötsligt kommer en person in i hennes liv och slår sönder de där murarna. Inte särskilt snabbt, men sakta och säkert. Helt plötsligt kommer ett täcke slängandes mot henne och landar över huvudet på henne. Hon förstod inte riktigt vad det var först som gjorde att hon inte kunde se, så seg som hon är, men det tar inte lång tid för henne att slingra sig ur täcket och hålla i det. Stort och mysigt, helt perfekt. Att Yaosu säger att de kan sova i samma säng förvånar henne, men ändå börjar kinderna att blossa. Lyckligtvis kan hon gömma det bakom täcket. Inte för att hon vill ha något mer än så, det skulle nog göra henne mindre bekväm, men ändå är kinderna rosiga. Hayley tar tacksamt emot plaggen, att sova i skoluniformen är inte särskilt bekvämt alls.
”Tack,” får hon tillslut ut sig trots att hon är aningen generad. Förhoppningsvis syns inte det. Sjuttonåringen tassar fram till stolen där kläderna hänger. Täcket lägger hon ner på sängen och drar av sig den tjocka, mysiga koftan. Därefter knappar hon upp skjortan och viker ihop den. Yaosu gillar ju att ha ordning och reda, så att vika sina kläder är liksom det minsta hon kan göra. Fingrarna stryker sig över tatueringen vid nyckelbenet, som att påminna sig själv om att hon faktiskt är en Queen. Hayley skakar på huvudet åt sig själv och drar av både strumpbyxorna och kjolen innan hon sätter på sig den äldres kläder. Tröjan når nästintill ner till knäna på henne, och byxorna täcker fötterna. Hon kan inte hålla sig från att fnissa till, det måste se riktigt roligt ut. Hon drar åt byxorna i midjan och sedan viker hon upp benen. Klart.

Det hade nog varit ganska rättfärdigat av henne att sparka honom i ansiktet om han började bita henne i tårna. Kom någon och bet Yaosu själv i tårna hade han nog också sparkat till den personen i ansiktet. Hårt också, eftersom han var förskräckligt kittlig. Han kunde knappt ens fila sina egna fötter utan att börja fnissa, än mindre hantera att någons små tänder gnagde i dem. Nu hade han aldrig blivit utsatt för något sådant, så det var egentligen mest hypotetiskt, men äsch då. Perfekt sidospår att fundera över nu när han var så otroligt spattig och nervös. Något annat sätt gick det liksom inte att beskriva på.
”Kanske våra själar är kompatibla på något underligt sätt? När jag var liten brukade farmor hela tiden tala om själsfränder”, föreslog den äldre och blev genast ordentligt röd i ansiktet. Kort därefter försvann han in i badrummet, med dörren både stängd och låst bakom sig. Andas in, andas ut. Varför kunde han inte bete sig som en vanlig människa? Påverkade månen honom verkligen så extremt mycket?
Det fanns några fönster även inne i badrummet och tjugoåringen kunde enkelt blänga mot den växande månen genom ett av dem. Usch, den hånade honom utan dess like, med sitt dumma, svaga sken och dammiga yta. Yaosu drog händerna genom det svarta håret och muttrade något otydbart för sig själv. Han fiskade upp tandborsten som stod i en mugg på handfatet och kletade på lite tandkräm, för att sedan börja borsta rent tänderna. Borsta, borsta, borsta. Rörelserna var ovanligt snabba och hårda, fick det stackars tandköttet att börja blöda och värka.
Efter att han var färdig med sitt lilla mentala sammanbrott, låste han upp dörren och vandrade tillbaka ut i rummet. Ögonen blev genast stora vid åsynen av Hayley, som tydligen bestämt sig för att ta på sig hans alldeles för stora kläder. Merlin, det såg så fånigt ut att den äldre inte kunde undanhålla ett skratt. Väldigt roligt, men också gulligt. Det fick honom verkligen att inse hur liten och nätt hon var i jämförelse med honom. Visst hade han konstaterat detta innan, dock blev det ännu mer tydligt nu.
”Fint, du borde ha på dig mina kläder oftare”, fnissade Yaosu och synade Hayley uppifrån och ner. ”Hur kort är du egentligen? Byxorna släpar ju i golvet”, fortsatte han och plockade fram sina egna mjukisbyxor. Därefter gömde han sig i ett hörn, vid sidan av en av garderoberna, och knäppte upp den gröna skjortan. Fingrarna darrade en smula och det tog några försök innan han fick av sig den. Samma visa gällde för byxorna, men efter någon minut hade han lyckats byta om. Överkroppen var däremot bar, han kunde verkligen inte sova när han hade en tröja på sig. I vanliga fall brukade han inte ens ha byxor, men där gick gränsen.

Vad var det som Yaosu precis sagt? Själsfränder? Ögonen blir alldeles stora och kinderna ännu mer rosiga. Hon själv har aldrig riktigt trott på det där med själsfränder, men vid det här laget vet hon verkligen inte. Tror den äldre på det? Kanske det skulle förklara en del, typ varför hon är bekväm runt honom men ingen annan. Hon vet inte riktigt vad hon ska svara på det där, så hon håller sig tyst. Det verkar som att hans ord gör även honom generad, då ansiktet ser lite rödare ut än tidigare och att han sedan flyr till badrummet. Medan han håller på där inne kryper Hayley ner i sängen och drar täcket intill sig. Tänk om de nu är själsfränder, kommer någonting att hända mellan dem? Osäkert. Hon vet nu att han tycker om henne, men det är fortfarande så att han är hennes lärare. Det är väl inte acceptabelt? Hon vet inte, reglerna för lärare och studenter har hon ingen bra koll på, men det känns som något som inte skulle vara okej. Hon har liksom aldrig tänkt på att ha ett förhållande med någon lärare innan, det är ingen som fått henne att känna på det viset. Inte bara av lärarna, utan allihop. Det är säkert ingenting som Yaosu vill, det skulle bara riskera hans jobb ännu mer. Plus så skulle Hayley säkert förstöra det på ett eller ett annat sätt för eller senare. Uppmärksamheten glider bort från de där funderingarna när den andre stiger in i rummet igen. Hayley putar med underläppen.
”Dina kläder är betydligt mer bekväma än skoluniformen, så jag skulle gärna ha på dem oftare.” Muttrar sjuttonåringen och sträcker på benen. När det kommer till längden är hon faktiskt en aning generad över det. Det är inte så mycket kortare än normallängden, men på något sätt ser hon väldigt mycket kortare ut. Kanske det bara är önsketänkande att hon är 160,5.. skulle inte förvåna henne om hon var närmare 159. Men det tänker hon förneka. ”Jag är inte så kort! Typ 160,5.” Dock måste det se rätt komiskt ut, med tröjan som når till knäna och byxorna som ligger över fötterna. Hon vill absolut inte se sin spegelbild just nu. När Yaosu sedan börjar knäppa upp skjortan försöker hon att hålla ögonen i styr. Fästa dem ut genom fönstret, men de glider blygt mot honom ibland. Jösses. Han är så sjukt fin, snygg på alla sätt och vis. När han sedan börjar med byxorna tvingar hon bort blicken igen, titta får hon faktiskt inte göra. Hon påminner sig själv om att han är hennes lärare, inte okej. Blicken glider däremot tillbaka till honom när han fått på sig sina egna mjukisbyxor, de passar betydligt bättre på honom än henne. Ögonen nafsar även upp det lilla vid armvecket.
”Har du en tatuering?”

”Så med andra ord 160?” Frågade Yaosu, som kände att det här var det perfekta tillfället för att retas lite grann. Hade hon varit riktigt smart hade hon avrundat upp till 161, nu blev det liksom uppenbart att hon egentligen inte var mer än 160. Inte för att det gjorde någon skillnad, men ändå. Han hade nästan lust att påpeka det för den yngre flickan, bara för att bestämma sig för att hålla käften i sista sekund. Påpekade han det skulle hon säkert bli sur på honom och det ville han inte. Det var nämligen inte hälsosamt att somna när man var sur, någonting som han fått lära sig den hårda vägen.
”Åh, jo”, svarade den äldre när hon frågade om han hade några tatueringar. Han hade två stycken och personligen ansåg han att ärret vid sidan av revbenen också var lite som en tatuering. Det skulle i vilket fall aldrig försvinna, så han hade under de senaste månaderna försökt acceptera att det befann sig där.
”Jag har två stycken”, fortsatte han och slog sig ner på sängen, för att sedan hålla fram armen mot henne. Strax ovanför armvecket fanns en lotusblomma i färg, någonting som man inte kunde förvänta sig att någon som Yaosu skulle ha. Men han älskade den, den påminde honom om hans barndomshem i Kina, där de varit omgivna av fält med lotusblommor.
”Den här skaffade jag först och den här..” Yaosu vände sig om och böjde huvudet framåt, så att det gick att se tatueringen i nacken. ”Den här skaffade jag strax efter ett jag blev biten”, mumlade han och vände sig om igen. ”Sedan har jag det här, men det är inte så värst vackert”, fortsatte han och drog några fingrar över det stora ärret. ”Du har också tatueringar”, konstaterade den äldre fortsättningsvis och fiskade upp Hayleys hand, så att han kunde räta ut hennes arm för att ta sig en titt på motivet. En ros i olika stadier av tillväxt. Den passade henne, både motivmässigt men även på sättet den kontrasterade den ljusa huden. Ett leende växte sig fram på de bleka läpparna och han strök pekfingret över motivet. Gick han för långt nu? Förmodligen, men vid det här laget hade han redan börjat skylla på månen så då kunde han lika gärna fortsätta göra det.
”Har du några fler?” Undrade tjugoåringen och vände de mörka ögonen mot de respektive kristallblå. Han hade satt sig i skräddarsits på sängen, strax framför den yngre flickan. Brasan sprakade i bakgrunden och allting kändes perfekt, mysigt. Ljuset i rummet var dunkelt, vilket bidrog ännu mer till stämningen. Tänderna gnagde i underläppen och den äldre vek slutligen undan med blicken. Hela kroppen var alldeles pirrig och skulle han vara helt ärlig kände han sig en smula skraj.

”Om ens det..” Mumlar Hayley erkännandes med putande underläpp och lite skamset ansiktsuttryck. Varför hon ens lagt till det där vet hon inte, det behöver väl ändå inte den äldre veta om. Nej, ingen behöver veta det. Hon har sagt att hon är 160 sen hon gick i fjärde året, men hon var inte helt säker då heller. Hon hoppas innerligt att hon inte är mycket kortare än så, hon känner sig så liten i jämförelse med andra som går runt i skolkorridorerna. Det är ännu värre när hon är runt tjugoåringen, han är så mycket längre än henne att det ser komiskt ut. Precis som deras händer, storleksskillnaden är nästintill hysterisk. ”Hur lång är du?” Hon är trots allt lite nyfiken, hur mycket längre är han? Hon skulle behöva stå på tå för att.. jo, hon tänkte på en kyss, men att fundera över det är på gränsen till inte okej. Nej, det har nog passerat den gränsen för länge sedan. Hayley lutar sig fram lite så att hon kan se tatueringen bättre.
”Lotusblommor är förskräckligt fina,” osäkert låter hon fingrarna glida över blomman. Hon älskar blommor, vilket kan synas på hennes egna två tatueringar. Hennes egna är rosor bägge två, ena utan färg och den andra med mörkröd färg. Hon har alltid sett rosor som väldigt kärleksfulla, varma och vackra. Det fanns en rosbuske i byn vid en å där hon alltid brukade sitta ensam, det är nog därför hon är så förtjust i dem. När Yaosu sedan vänder på sig och böjer huvudet blir hon genast nyfiken. Än en gång sträcker hon på sig och kollar in tatueringen.
”Vad betyder det?” Än en gång blir hon sådär nyfiken att hon måste röra vid tatueringen. Gud, hon älskar tatueringar. Det kan säga så mycket om personer, vara väldigt personliga och brukar ofta ha en berättelse bakom dem. Den äldres tatueringar är väldigt fina, simpla och stilrena. Hayley gnager sig i underläppen när läraren tar tag i hennes hand för att kolla in tatueringen. Den röda, rätt simpla tatueringen är för att påminna sig själv att hon alltid växer, och att hon faktiskt kan lära sig av sina misstag. Anledningen till att det är rosor är precis pågrund av rosorna vid ån. Med brasan prasslandes i bakgrunden känner hon sig väldigt säker, det är en skön känsla. Hon har nog inte sovit och känt sig helt säker på länge, hon är alltid rädd för att tjejerna i rummet ska göra någonting nytt.
”Jag har en till,” Sjuttonåringen drar ner tröjan lite så att man kan se tatueringen precis under nyckelbenet. Det är en cirklande text där det står queen, det är rätt simpelt och går kanske inte att läsa på långt håll. Men det är det hon gillar med det. Ordet fortsätter sedan till en ros, utan färg den här gången. ”Som du ser har jag en förälskelse för rosor.”

Varför fann Yaosu det gulligt att Hayley verkade vara missnöjd över sin längd? Det var liksom bedårande att hon försökt lägga till den där halva centimetern för att sedan erkänna att kanske inte ens 160 centimeter var korrekt. Han skulle gissa på att det i själva verket stämde ganska bra överens, men vem visste? Kanske hon var en eller två centimeter kortare? Själv hade han inte ens koll på sin längd, i alla fall inte noggrant. Sist han mötte sig själv var han någonstans runt 190, så det var vän det svaret han fick ge när hon sedan frågade.
”Jag tror att jag är strax över hundranittio, men ska jag vara helt ärlig kan det vara mer än så”, erkände tjugoåringen och ryckte på axlarna. Huden knottrade sig när den yngre flickans fingrar strök över tatueringen och gnagandet i under läppen blev genast mer febrilt. När hon rörde vid honom var det som om en stöt skickades iväg genom hans redan spända kropp. Det var inte obehagligt eller så, bara ovant och annorlunda. I vanliga fall tyckte han inte om när folk rörde vid honom överhuvudtaget men Hayleys beröring var behaglig. Fan, hon hade kunnat klippa till honom rakt över ansiktet och han hade fortfarande tyckt att det var trevligt.
”Tycker du? Självfallet håller jag med..annars hade jag inte skaffat den till att börja med”, sade Yaosu med ett litet skratt och ryste till när hennes fingrar sedan vidrörde tatueringen i nacken. ”Det är klyschigt, så du får lova att inte skratta..” började han och drog på munnen. ”Det betyder hopp, som en påminnelse om att jag inte får tillåta mig själv att förlora hoppet när jag egentligen inte orkar fortsätta”, förklarade han tyst och rätade lite på sig.
Ögonen strök sig gång på gång över de röda rosorna som befann sig i de olika stadierna - från knopp till fullt blommande ros. Den äldre tyckte väldigt mycket om rosor, särskilt de sorter som doftade gott. Men han tvivlade på att hon valt det motivet för att de enbart var vackra, nej det fanns troligen en historia bakom dem. Troligen någonting som hade att göra med att växa och utvecklas, om han inte misstog sig. Det var det enda han kunde tänka sig kunde stämma.
”De är väldigt vackra, har de någon särskild betydelse?” Undrade Yaosu och lät blicken vandra vidare till tatueringen vid nyckelbenet. Ännu en ros tillsammans med ett kursivt ord. Queen. Leendet på läpparna blev ännu större och han slöt ögonlocken k några sekunder. Det ordet passade verkligen in på just Hayley Clarke, åtminstone efter vad han själv sett och upplevt. Hon var nog ändå lite av en drottning.
”Rosor är underbara”, viskade han och lutade sig en aning närmare den tre år yngre flickan. ”Ungefär som dig”, fortsatte han utan att tänka sig för och betraktade henne stillsamt. De satt fortfarande en bit ifrån varandra, men avståndet hade minskat en hel del nu när Yaosu fått för sig att maka sig närmare. Det var månens fel, punkt slut.

Hundranittio… så åtminstone trettio centimeter längre? Inte konstigt att Hayley känner sig så kort. Då skulle det inte räcka med att stå på tå, då kanske han skulle behöva böja lite på sig.. varför funderar hon ens på det? Gud vad konstigt av henne, men det är några tankar hon inte kan fly ifrån. Det är nog drömmande. Hon har aldrig drömt om någon på det viset. Aldrig. Allting är så nytt för henne, hur fan ska hon hantera det. De här sakerna skulle vara perfekt att prata med sin vän om, men hon vet mycket väl att det behöver förbli en hemlighet.
”Kan inte du ge mig några av dina centimeter? Det är inte rättvist,” gnäller hon och gömmer ansiktet i kudden ett slag. Hon höjer huvudet lite grann för att kolla på honom. Det är lätt för henne att notera att huden på hans arm knottrar sig över beröringen. Om det är positivt eller inte vet hon inte. Då han inte verkar glida ifrån antar hon att det inte gör honom obekväm. Reaktionen får henne att le. Fingrarna stryker sig försiktigt över linjerna som skapar ett kinesiskt tecken, kanske hon kan lära sig kinesiska någon gång.. hon har ju trots allt en lärare. Lite klyschigt kanske, men det är vackert och det är väldigt bra att ha den påminnelsen. Det är nog något de bägge två behöver, särskilt Yaosu efter alla fullmånar. Ingenting att skratta åt.
”Den är super fin.. och du gjorde den efter du blev biten? Hjälper det?” Hon låter handen glida bort från hans nacke så att den andre kan stryka fingrarna över hennes tatuering. Det gör kinderna rosiga. Hon är fortfarande bekväm, vilket är något ovanligt. Har de någon särskild betydelse? De kristallblå ögonen glider ner mot rosorna över handleden med ett litet leende.
”Som du säkert listat ut så är de här påminnelse om att utvecklas.. att jag kan lära mig av mina misstag. Anledningen till att det är just rosor är för att det fanns en rosbuske vid ån i byn, jag brukade sitta där hela dagarna. Det var nog det enda vackra med hela byn.” Förklarar hon och gnager sin i underläppen. Det där leendet som sprider sig över läpparna på Yaosu får det att kittlas i magen på henne, att se honom glad gör verkligen henne glad. Underligt hur det fungerar. Fokuset på leendet försvinner däremot när den äldre lutar sig närmre henne. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen på henne. Komplimangen får det att bli alldeles tjockt i halsen, hon tvingar sig själv att svälja ett par gånger. Men i och med att han lutat sig närmre kan hon inte riktigt hindra sig. Ena handen glider upp mot hans ena kind samtidigt som hon glider närmre hon också, och pressar försiktigt läpparna mot hans. Osäkert om han kommer acceptera det, så jävla korkat gjort. Kanske hon blir utslängd och får gå tillbaka till sin sovsal.. men det är värt ett försök.