Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon såg på Alistar och såg blicken. Så kall den var men sedan ryckte hon till. Vände sedan huvudet mot honom.
"Får vi inte middag i matsalen?" Hon kliade sig i nacken men nickade sedan.
"Samma gäller väl er? Gå inte in i varandras rum utan tillåtelse?" Hon såg på sitt glas men nickade sedan.
"Ska jag se in i köket först eller rummet? Varför har jag så dålig känning av köket? att det kommer vara så tomt?"

Julian nickade instämmande.
”Jo, det förstås. Men jag har inget emot att ni knackar på och kikar in hos mig. Alistairs rum är däremot off-limit”, svarade Julian och sneglade bort mot den öppna brasan där hans vän fortfarande satt i sin fåtölj.
”Ta en titt i ditt rum först. Jag tror att det väntar en present där inne”, sa han sedan glatt när Lily frågade vart hon skulle börja sin rundtur. Han hoppades för allt i världen att killarna valt rätt storlek på skoluniformen.

Vincent sträckte fram nycklarna med ett leende.
"Du märker vilken dörr som är din." Han såg sedan mot Caleb med ett svagt leende. Han var ju så söt där han satt.

Hon tog försiktigt emot dem och reste sig. Nog såg hon rosetten som var knuten på handtaget och började gå mot dörren. Hon kände hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen.Varför var hon så nervös?
Nyckeln vreds om och hon öppnade försiktigt dörren. Hennes mun var öppen när hon vände sig om. Inte hade hon trott att rummet var så stort. Fortfarande hade hon inte sett uniformerna och hennes ögon vattnades.
"Det är för stort..." Viskade hon.

Caleb var snabbt på fötterna, Tog sig fram och lade armarna om henne.
"Nej då. Det är perfekt..." Viskade han och vände henne och pekade.
"Nu kan ingen lärare ge dig problem." Hans finger pekade mot uniformerna.

Julian stannade på tröskeln till rummet och såg på dem. Han lutade axeln mot dörrkarmen och lade armarna i kors över bröstet.
”Du kan flytta om möblerna och dekorera hur du vill..”, sa han och såg bort mot garderoben och uniformerna.
”Jag kan knappt vänta tills jag får se Barcrofts min när han upptäcker att du bär uniform som vi andra”.

Alistair följde Lily med blicken från fåtöljen. Därifrån kunde han se hennes reaktion och hur Caleb la armarna om henne. Men hans fokus skiftade när det vibrerade i hans innerficka. Han fiskade upp mobilen och ögonen mörknade tills de var alldeles svarta när han såg orden på den upplysta skärmen.
Mitt kontor om 10 min.
Det var allt som stod, men Alistair visste redan vad hans far ville. Med en tyst suck stoppade han tillbaka telefonen, reste sig upp och gick bort mot hallen.
”Jag går ut..”, sa han kort, och innan någon hann svara var han borta.

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Jag tror det här duger alldeles utmärkt." Hon såg sedan på Vincent med en oroad blick.
"Jag skulle behöva ta mig yill centrum. Handla lite saker för kvällen. Hur ska jag göra?" Hon hejdade sig och såg mot Alitair innan hon tog sig fram till dörren. Hon ville följa med honom. Han såg sså ledsen ut.
"Är han okej?"


Vincent såg upp från sin mobil och log.
"Bokar en limo till dig så den är här om tio minuter. Julian kan följa med dig." Han såg sedan efter sin ledaare och nickade.
"Oroa dig inte. Han är okej..." Han visste att svaret var nej men han kunde inget säga.

Även Julian såg efter Alistair.
”Nej, du behöver inte oroa dig. Alistair är lite av ett mysterium för oss alla, men han är okej. Det är bara så han är..”. Han gav Lily ett uppmuntrande leende, men kände samtidigt hur magen knöt sig. Det var aldrig bra när hans vän försvann på kvällarna, och på senaste tiden hade det skett ofta. Ibland var han borta i flera timmar, och när han väl kom hem igen var han kyligare och mer reserverad än vanligt…
Julian drog upp sin mobil ur fickan på uniformen för att titta på klockan.
”Så säger du bara för att du vill ha ensamtid med Caleb", sa han spydigt när Vincent föreslog att han skulle följa med till mataffären.
”Men visst, jag följer gärna med”.

Vincent skrattade mjukt och drog in Caleb i sin famn.
"Åh nej du kom på mig." Han såg på honom.
"Nej men det är bra om Barcroft inte ser henne ensam i en limo. Han skulle bli galen." Han såg mot Lily och log.
"Oroa dig inte ni hinner till middagen."

Hon såg oförstående från Julian till Vincent och Caleb.
"Jag förstår inte. Vad menar du?" Hon såg sedan ner på sina händer och nickade.
"Ska vi åka då? Jag får se mer sen om vi ska hinna handla lite."

Julian öppnade ytterdörren och tog ett steg tillbaka för att låta Lily gå ut före honom.
”Efter Er, miss Stone”, sa han med ett flin och gjorde en överdriven bugning mot henne.
"Vår limousin väntar…”.


En timme senare stod Alistair ensam i källaren. Doften av rökelser och röken från ljus av svart stearin fyllde rummet och framför honom fanns en sluten cirkel av blod. En kniv vilade i hans ena hand, och han ignorerade smärtan som uppstod när han förde dess vassa blad över sin hud.
Orden som lämnade hans läppar när han höll ut den sårade handen över kallelsecirkeln var uråldriga och inte från denna värld. Hans far hade lärt honom hur viktigt det var att varje stavelse uttalades tydligt och korrekt - minsta felsteg kunde få förödande konsekvenser. Men vid det här laget hade han gjort ritualen så många gånger att han kunde rabbla de magiska skrifterna i sömnen.
Han stod alldeles stilla, såg hur en tjock, svart rök bildade sig inom cirkeln och virvlade runt som om den var fångad i en burk. En kyla spred sig över rummet och när röken långsamt försvann uppenbarade sig en mörk gestalt för honom…

"Åh du är alldeles för snäll." Hon skrattade och hon gick ut. Såg över axeln med ett leende.
"Och imorgon ska jag se till att handla så mycket mat att ni kommer förbluffas..."


Gestalten klev fram ur röken och lade huvudet på sned.
"Du behöver inte göra ritualen varje gång. Du vet det." Hans röst var len och han sträckte ut en hand och smekte Alistairs kind.
"Är hon inte vacker? Den som kallas Lily. Jag är har velat ha hennes själ så länge men Han har tagit den före mig." Han drog sig undan.
"Se till att skydda henne. Hon får inte åka hem eller skadas. Blir hon upprörd så tar du hand om henne." Det var en befallning och ett hest skrattande lämnade hans läppar.

”Och låta dig vandra fritt? På det här viset kan jag alla fall hålla dig inom skolans område…”. Alistair tvingades sig själv att se mot varelsen när den la en hand mot hans kind. Hur mycket han än försökte tränga undan sina känslor högg det alltid till i bröstet varje gång han såg den ta hennes skepnad. Han slöt ögonen, stängde dörren om sitt hjärta och när han såg mot demonen igen var hans blick åter kall och hänsynslös.
”Vad skiljer henne från de andra? Vad är det som gör Lily Stones själ så speciell?”.