Iliya PRV Vidomina & Medi

"Jag kan hjälpa folk som har ont, kan ge dem amuletter för säker resa eller andra saker." Hon såg galgen och reste sig upp. Hon sträckte ut sin hand och tog emot handduken.
"Det är inte många som blir häxor. Det är mer vanligt att män blir det." hon virade den om sin kropp och log mjukt.

"Det låter som att du blir en god häxa då." Hon pausade och såg fundersamt på Alice. "En säker resa säger du. Förlåt mig för min nyfikenhet, men har ni också haft problem med de otäcka varelserna som visar sig i mörkret?"
"Låt mig hjälpa dig med klänningen.", erbjöd en annan alv och tog ner klänningen får galgen för att hjälpa Alice med den.

Hon kunde inte låta bli att skratta.
"Min mästare skulle slå mig om han visste att jag blev ond. Han är godheten själv." Hon funderade en stund innan hon nickade.
"Ja det är otäckt när mörkret har kommit men det är om många timmar." Hon kom ner i klänningen och såg på det blåa tyget. Aldrig skulle hon få bära något så här vackert igen.

"Det låter inte snällt ifall han slår dig.", sa hon oförstående och backade ett steg för att iaktta Alice. "Så, nu är du nästan klar." Hon log vänligt åt Alice och vände sig om för att plocka fram ett diadem med skimrande silvriga ädelstenar. "En gåva från oss." Hon tittade på Alice för att se efter att det var okej att hon placerade smycket på Alices hjässa. Sedan försiktigt lade hon diademet över Alices huvud och backade ett steg igen. "Du är väldigt vacker, Alice. Vad tycker du själv?" Hon visade med handen åt spegeln som hängde på en av väggarna.
"Vi ska inte oroa oss för det onda då. Låt oss istället glädjas över vår nya vänskap. Du är redo för att träffa vår kung."

Hon skrattade till medan hon skakade på huvudet.
"Det var ett begrepp nästan. Han skulle inte tycka om vad jag blivit. Han lär ut mig i godhetens namn." Hon tog emot diademet med försiktighet. Storögt fäste hon det på huvudet och såg sig själv. Hon kunde knappt tro det.
"Ni har gjort ett undervärk. Är det verkligen jag? Är det jag som luktar s¨gott?" Hon såg på dem och fick nästan tårar i ögonen.
"Tack." Hon såg sedan mot fönstret. Solen stod högt på himlen och hon nickade.
"Ja jag tror jag är redo själv."

Det knackade på dörren. Eruiel stack fram huvudet. "Kan jag komma in?" Hovdamerna fnittrade och nickade åt prinsen.
Eruiel klev in och stannade upp då han fick syn på Alice. "Alice. Du ser ut som en aftonstjärna.", sa Eruiel.
"..Det är en komplimang.", förklarade en av hovdamerna och såg åt Alices håll.
"Hade du det trevligt? Var de snälla med dig?" Eruiel gick fram för att titta närmare på Alice. "Jag ska ta med dig till kung Erebrir. Det är min far."
Eruiel log vänligt och tog försiktigt Alices hand i sin. "Den här vägen."
Han ledde henne ut ur tornet, nerför spiraltrappan.
De kom ut på slottsgården igen.
Eruiel släppte Alices hand.
Han ledde henne till porten och gick förbi vakterna som stod på varsin sida om ingången. De var rustade med hjälmar och spjut.
Slottet tornade upp sig framför det. Det var ståtligt och högt. Byggt i den vackra arkitekturen som skogsalverna var kända för.
"Kalla honom Kung Erebrir eller Kung Haart.", förklarade Eruiel och såg på Alice över axeln. Han fortsatte leda henne in i slottet och gick raka vägen till tronsalen.
Portarna öppnades åt de när vakterna fick syn på prinsen med hans sällskap.
Framför de visade sig en högt uppsatt tron och på den satt den ljusblonda högalven kung Erebrir. Eruiel var lik honom med den isblåa blicken och ljusa hårsvall.
Det syntes att kungen var äldre än Eruiel.
Kungen var klädd i vackra skimrande tyger med gyllende tråd som fick det att skimra om honom.
Vid sidan om honom stod vakter och besökare för att dela några ord med kungen.
Tronsalen var enorm med högt i tak och bredd. Där fanns ett matbord att rymma ett stort sällskap och stolar kring det.
Vida fönster på väggarna för att se ut mot trädtopparna och gav rummet en mystik med eldflugorna som dansade omkring.
I ett hörn stod några och spelade musik på harpa och annat stränginstrument. Det var ljuvliga vemodiga toner.
"Där framme, ser du? Det där är min far. Vi låter honom prata klart innan jag presenterar dig för honom.", förklarade Eruiel med sänkt röst åt Alice, för att inte störa kungen.

Hon gav honom ett leende och tog tyget från klänningen innan hon neg för honom. Lite klumpigt men hon skrattade mjukt till.
"Jo jag vet att det var en komplimang. Har fått många." Sa hon och kände hans svala hand i sin. Nu såg hon hur blek hon var. Hon var kanske mjuk med men hon kände bara hur de gick.
"Så jag ska kalla dig prins Eruiel?" Frågade hon och log lite retsamt men harklade sig.
"Ja det är nog bra att jag gör ett gott intryck från första början." Hon såg sig om innan hon svalde.
"Ni är fantastiska. Att ni kan bygga sådant här. Ni ska bara se huvudstaden. Smutsig och ingen klass alls." Hon såg mannen och nickade.
"Du är så lik honom..."

"Kalla mig Eruiel, det går bra.", sa han vänligt och tittade på Alice igen. "Du behöver inte vara nervös, jag är säker på att han kommer att gilla dig." Eruiel log då så att tänderna syntes.
I samma stund var samtalet mellan Erebrir och besökaren slut. Gästen, en människa, vände sig om och gick förbi Eruiel och Alice när han lämnade salen.
Eruiel såg deras chans och lade försiktigt handen om Alices rygg för att leda henne fram till kung Erebrir som fortfarande satt kvar i sin tron.
Men när han fick syn på sin son reste han sig upp och såg bestört ut. "Var har du varit, Eruiel?", sa han, såg mer upprörd ut än vad hans röst lät. Han var lika lugn i rösten som Eruiel.
"Ute i skogen för att patrullera."
"Du har dröjt kvar."
"För jag har träffat en vän. Jag vill att du träffar henne."
Kung Erebrir hade inte vilat blicken på henne först, men när han fick syn på henne hejdade han sig. Hon var oerhört vacker. "Aftonstjärnan..", sa Erebrir i en viskning.
Eruiel log. "Det här är Alice.", sa han och såg från kung Erebrir till Alice.
"Mirum", viskade kungen som förtrollad.
"Han ger dig en komplimang, Alice. Mirum, aftonstjärnan, är en av de fagra, de omtalade. Han tror att du är av de."

"Då är det så. Eruiel är perfekt." Hon såg på mannen och neg återigen för honom. Gav honom ett varmt leende och hon såg sedan förvånad ut men sedan log hon igen. Hon såg från far till son när de utbytte rader innan hon kom på sig. De var så lika varandra.
"Åh det är mig en ära ers majestät att bli kallad aftonstjärna." hon såg på honom och nickade.
"Men säg Alice är ni snäll, ers majestät." Hon kände sig så olustig. Hon hade inte pratat så här formellt någonsin. Hon hade inte pratat med en man så här länge om det inte gällde hennes mästare.
"Ert palats är så vackert Kung Erebrir.."

Kung Erebrir gick nerför trappstegen från sin tron för att gå närmare Eruiel och Alice. När han kommit fram till de båda stannade han för se närmare på Alice. Han var helt klart nyfiken på henne.
"Far, det här är Alice. Hon var i skogen för att hämta ingredienser till sin mästare. Estagan, från staden."
Erebrir höjde blicken och såg på Eruiel. "Alice är lärling och lär sig trollformler.", tillade Eruiel. Erebrir nickade långsamt och såg på Alice.
"Trollkonster? Jag förmodar att han har en bra lärare då.", sa han lugnt och visade med handen åt bordet så att de kunde sätta sig ner. "Kom, gör mig sällskap. Låt oss dricka tillsammans."
En av tjänarna hällde upp en läskande dryck i varsitt glas. Kungen satte sig ner och Eruiel följde hans exempel och satte ner mittemot sin far. "Alice, du kan sätta dig på kortsidan."
"Det är farliga tider vi lever i. Dina krafter kommer att komma väl till hands och folk kommer att söka din hjälp.", sa Erebrir och såg på Alice igen. "Mitt folk har länge skyddat vårat rike från ondskan som väntar i mörkret. Något måste göras för att stoppa de. Vi vet ännu inte vad det är som orsakar detta mörker."