What the shadows tell us [PRS]

Wesley? Varför behövde han prata med Wesley? Ellis visste egentligen svaret, men han var alldeles för upptagen med att försöka sätta den ena foten framför den andra för att kunna svara. Varje steg kändes som en berg-och-dalbana, med golvet som svajade under honom, och han höll Edmunds arm hårt för att inte falla – igen.
När de väl kom in i sovrummet, hjälpte Edmund honom att sätta sig ner på sängen. Ellis sjönk ner i den mjuka madrassen och kände omedelbart det lena tyget under sig. Han började dra handen över överkastet, fram och tillbaka, nästan som ett barn som upptäcker något nytt. Tyget var så otroligt mjukt, nästan som moln, och han kunde inte sluta röra vid det.
”Så mjukt..”, mumlade han tyst.
Kan du borsta tänderna? Eller behöver jag hjälpa dig? Edmunds röst trängde till slut genom dimman i Ellis huvud, och han såg upp på sin vän med sina klarblå ögon.
"Jag... kan göra det," svarade Ellis och försökte samla sig tillräckligt för att resa sig upp. Han satte långsamt fötterna på golvet, men så fort han försökte stå, började världen snurra runt honom. Han tappade balansen, föll tillbaka ner i sängen och hamnade på rygg. Ellis skrattade till, och stirrade upp i taket som snurrade ovanför honom. Men mitt i allt kaos mindes han plötsligt Edmunds fråga från korridoren. Varför behöver du prata med Wesley? Wesley. Wesley. Wesley. Namnet ekade i Ellis huvud, och fick det breda flinet i hans ansikte att långsamt försvinna.
"Wesley... han är. Han är... han..." Ellis kämpade för att hitta orden. "Han lämnar mig aldrig ifred." Hans röst skälvde av frustration, och han lyfte ett ostadigt finger mot sitt huvud, som om han försökte visa smärtan som fanns därinne.
"Han är alltid här inne. Jag kan inte... inte få honom ur... ur mitt jäkla huvud." Ellis hade aldrig vågat erkänna dessa känslor förut, inte ens för sig själv. Men nu, berusad av alkoholen, kunde han inte längre hålla tillbaka.
"Och jag vet inte hur jag ska få det att... sluta. Min far skulle slå ihjäl mig om han visste". Ellis fortsatte att stirra upp i taket ovanför sig. Det verkade som om han pratade med sig själv snarare än med någon annan, och det var uppenbart att han inte förstod hur mycket han just avslöjat.

Med rynkade ögonbryn betraktar Edmund sin vän, som nu ligger på sin säng och stryker handen över överkastet. Han har undrat hur det är att vara så pass full, om alla bekymmer glider bort, om man slipper alla tankar som vanligtvis gnager i ens skalle. Eddie har fruktansvärt många tankar som han skulle vilja bli av med, och känslor för den delen. Ibland känns det nästan som att han har för mycket känslor, att det snart kommer att koka över. Det handlar väl mycket om prestationsångesten i skolan, men också hans känslor för en av sina bästa vänner. Just nu finns det bara tre personer som vet om att han gillar andra män, eller ja, åtminstone som han vet om. Hans syster, hans pappa och en kille som varit hans första kyss, första förälskelse. Det är några år sedan, men hans pappa hade sett dem ge varandra en kyss, slagit sönder killen och sedan vänt knytnäven mot sin son. Det är inte någonting han vill tänka tillbaka på, hans pappa är någon han aktivt försöker undvika att tänka på. Eddie ruskar lite på sig och tvingar tillbaka sitt fokus på Ellis som ramlat tillbaka ner i sängen efter att ha försökt ställa sig upp.
”Jag antar att du får borsta lite extra imorgon,” mumlar han och drar en hand genom sitt jordgubbsblonda hår. Att missa någon kväll eller morgon brukar inte vara särskilt jobbigt för de flesta, men han själv har det i sin rutin, annars känner han sig äcklig.. det går liksom inte. Edmund försöker dra av överkastet, vilket är lite svårt när Ellis ligger så skönt där i, men det minsta han kan göra är att bädda om honom. Efter en stunds trevandes så får han tillslut av den, och drar Ellis lite högre upp i sängen, så att han kan luta huvudet mot kuddarna. Däremot stannar han abrupt till när Ellis öppnar munnen igen och pratar om Wesley. Han borde verkligen inte ha ställt frågan, för hans ord får det att hugga till djupt inuti honom.
”Jag förstår, måste vara jättejobbigt.. kanske han gillar dig tillbaka? Jag har ingen aning.. men jag har också någon jag inte kan få ut ur mitt huvud, men det kommer aldrig att funka.” Berättar Eddie och ler mjukt mot Ellis, medan han börjar dra täcket över sin väns kropp så att han inte behöver frysa. Han sätter sig ner vid sidan av sängen och ser ner på Ellis, försiktigt stryker han bort en slinga blont hår som glidit ner i den andres ögon.
”Jag tror att det måste gå över av sig själv, man kan nog inte stänga av det bara för att man vill det. Eller ja, jag har åtminstone inte hittat ett sätt.” Svarar han. När Ellis sedan nämner sin pappa så stelnar han än en gång till, slå ihjäl. Leendet på hans läppar försvinner och axlarna sjunker. ”Då är vi i lite liknande situationer. Vi kommer aldrig låta din pappa slå ihjäl dig.”

Ellis sjönk ner under täcket med en djup suck. Rummet var svagt upplyst av den dämpade lampan på nattduksbordet, och det mjuka ljuset skapade en nästan drömlik stämning. När han tittade upp mötte han Edmunds blick, full av omtanke. Edmund satt nu vid sängkanten, hans rörelser var lugna och varsamma, och med en öm gest strök han bort en slinga av Ellis blonda hår som fallit ner över hans ögon. Fingertopparna var varma och mjuka mot Ellis känsliga hud, vilket förstärktes av alkoholen. Det var en märklig känsla, men inte obehaglig. Tvärtom, beröringen gav en känsla av trygghet och intimitet som han sällan upplevt.
Ellis låg tyst en stund och lät Edmunds ord sjunka in. Kunde Wesley verkligen gilla honom tillbaka? Tänkte Wes på honom på samma sätt? Tanken hade givetvis slagit honom tidigare, men Wesley hade aldrig gett några tydliga tecken. Eller hade Ellis bara missat dem? När Ellis senare reflekterade över vad hans vän hade sagt, blev hans ögon en aning skarpare. Edmund hade precis erkänt att han också bar på känslor för någon. Kunde det vara så att Edmund led på samma sätt som han själv? Ellis kände hur en knut växte i magen vid tanken. Han avskydde att föreställa sig att någon skulle orsaka hans vän så mycket smärta. Hans hjärta bultade tungt när han tänkte på hur han själv hade känt sig under de senaste månaderna, fångad i en virvel av känslor. Att veta att Edmund kanske gick igenom något liknande kändes som ett dubbelt slag.
"Vem det än är, så är den personen en idiot om... om... de inte förstår hur grym du är, Eddie," mumlade Ellis med en ton som var lika fylld av bestämdhet som ömhet, trots hans släpande ord. "Du är så god och... så smart." Ett leende, berusat och varmt, spred sig långsamt över hans ansikte innan han sjönk tillbaka mot kudden, ögonlocken halvt stängda men fortfarande fokuserade på Edmund. "Så... förbannat smart.”. Ellis kände hur tyngden av orden fick hans trötta kropp att slappna av ännu mer. Edmunds närvaro var så lugnande. Just då kändes som om världen omkring dem var stilla. Ingen kunde nå honom här – inte de stormiga känslorna, och inte hans far med sina krav och förväntningar. Och med en sista, djup suck slöt han ögonen helt, trygg i vetskapen om att Edmund var där, vid hans sida.

Det verkar som att Ellis blir allt tröttare och tröttare. Tanken har slagit Edmund, att Wesley kanske har känslor för Ellis tillbaka.. och den största delen av honom hoppas att han har det, så att båda hans vänner kan vara lyckliga. Men den själviska sidan av honom hoppas på att hans vän ska finna något i honom, men han vet att det i princip omöjligt. Han och Wesley är så olika varandra, det känns nästan omöjligt att hans kamrat skulle få känslor för båda dem. Han känner sig förskräckligt sorgsen när han ser på Ellis, men han fortsätter att göra lugnande rörelser över pannan och hans hårbotten.
”Nej.. han är fantastisk, det är bara jag som fallit för fel person,” säger han med ett svagt leende. Ellis är inte en idiot, även om han inte har några känslor för Edmund. Han känner tårar trycka mot väggen, han har alltid så lätt för tårar när han väl tänker på Ellis. Han hatar det, för han vill verkligen inte gråta över någon. Lyckligtvis verkar det som att hans vän är aningen för borta för att märka det. God och smart.. att få komplimanger från honom känns helt annorlunda än från någon annan. Det känns så mycket bättre, känns så fint.. Han vänder blicken mot sin vän, som nu har slutna ögon och verkar strax vara påväg att somna. Ska han gå därifrån? Gå tillbaka till sitt rum? Edmund är osäker, det känns fel sticka. Han tar ett djupt andetag och ställer sig upp från sin plats vid sängkanten. Däremot går han inte särskilt långt. Några små brinnande ljus är tända, så han släcker de flesta, men tar med en till fåtöljen som han dragit fram bredvid sängen. Om nu Ellis skulle få för sig att kräkas så kan han iallafall hjälpa honom.. hålla i hans hår? Eddie har ingen aning, men det känns bäst så. Plus så kanske Ellis glömmer bort att han har ett möte med rektorn att se framemot, så det kommer Edmund få nöjet att påminna honom. Den unga mannen knycker åt sig en av Ellis böcker och sätter sig i fåtöljen för att börja läsa.
Strax därefter somnar han, med boken i händerna och huvudet lutat mot ryggen på fåtöljen.

Morgonen därpå öppnade Ellis långsamt ögonen, och en intensiv smärta sköt genast genom hans skalle. En envis solstrimma hade lyckats tränga sig genom gardinerna och landade skoningslöst mitt i hans ansikte, som om den medvetet retade honom. Ljuset kändes tusen gånger starkare än normalt, vilket förvärrade den redan påtagliga huvudvärken. Ellis vände försiktigt på huvudet åt sidan och upptäckte snart att någon satt i en av hans fåtöljer, djupt insjunken i sömn. Han kisade och kände igen den sovande figuren – det var Edmund. "Vad gör han här inne?" tänkte han och försökte minnas gårdagen.
Motvilligt drog han sig upp till en sittande ställning. Flera muskler i hans kropp protesterade högljutt, och han upptäckte snart att han fortfarande hade gårdagens kläder på sig, nu skrynkliga. Plötsligt blixtrade en minnesbild förbi hans inre syn – Edmund, som nästan bar honom tillbaka till sovrummet. Jisses, hade han verkligen blivit så full? Ellis rullade ur sängen och landade med en lätt duns på golvet. Han gav ifrån sig ett lågt, plågat stönande innan han tvingade sig upp på fötter. Hans ben kändes som gelé när han stapplade mot badrummet. Väl framme kikade han in i spegeln och blev chockad över vad han såg. Hans spegelbild såg ännu värre ut än han kände sig – håret stod åt alla håll, som om en tornado hade dragit genom det, och hans ansikte var kritvitt, nästan genomskinligt. Varje rörelse kändes överdrivet ansträngande och hans huvud bultade hårt. Ellis sköljde sitt ansikte med kallt vatten i hopp om att det skulle ge någon form av lindring. Han sträckte sig sedan efter tandborsten och försökte borsta tänderna, men tandkrämen smakade som gammal mint och gjorde honom nästan illamående.
"Vad i helvete hände igår?” Medan han stod där, lutad över handfatet, försökte han desperat samla sina tankar. Bit för bit kom minnena tillbaka: förfesten, skratt, för många drinkar och – hade han ramlat i korridoren? Nu förstod han varför hans kropp kändes som en enda stor blåmärke. Med en djup suck, och ett litet leende åt gårdagens dumheter, återvände han till sovrummet och stupade ner i sängen igen. Helst av allt ville han sova bort hela dagen.

Med en djup suck så öppnar Edmund sakta sina ögon, ljuset från fönstret kittlas mot hans hud, ett rätt härligt sätt att vakna upp på. Trots att han verkligen ogillar känslan i munnen av att inte ha borstat tänderna eller tvättat ansikten under kvällen innan. Han ogillar också att ha sovit i sina vanliga kläder, sina svarta kostymbyxor och sitt lösa, vita skjorta.. plus att han sovit i fåtöljen, vilket fått ryggen att börja värka en aning. Blicken stryker sig mot sängen, där Ellis inte längre ligger. Han hör hur det låter från badrummet, så hans vän har iallafall kunnat komma upp på fötterna. Edmund stryker en hand genom sitt fluffiga, rena hår och börjar fundera över deras konversation. Hur Ellis erkänt för honom att han gillar Wesley, hur Edmund själv erkänt för Ellis att han också har känslor för någon.. en han. Mer specifik hade han varit noga med att inte vara. Han tvivlar på att hans vän kommer komma ihåg det, och det är väl lika bra. Desto färre som vet om det desto bättre. Han själv skulle gärna ha glömt bort det som hänt, hur Ellis varit så angelägen om att prata med Wesley om sina känslor, hur han berättat att han inte kan sluta tänka på deras gemensamma vän. Det hela hade fått Edmund att bli sårad, även om hon vet att det verkligen inte är någons fel. Han själv hade ställt frågan, så vad hade han förväntat sig? Eddie ser ner i Ellis bok, han vill det inte egentligen, men kanske det skulle vara bra om han undvek Ellis ett tag. Kanske det skulle få känslorna att försvinna. Han höjer inte blicken förrän han ser hur dörren till badrummet öppnas och Ellis stapplar ut mot sin säng igen.
”Godmorgon,” säger han med ett svagt leende och lägger ifrån sig boken. ”Eller ja.. det är väl inte en så bra morgon för dig.” Han sträcker på armarna över huvudet, ryggen knakar behagligt till. ”Tyvärr får du inte riktigt somna om Ellis.. du har en tid hos rektorn. Jag kan hämta frukost åt dig om du vill, antar att du inte vill gå till matsalen, eller?” Edmund petar till honom lätt med sitt pekfinger, i ett försök att hålla honom borta från att somna igen.

Istället för att önska sin vän en god morgon gav Ellis ifrån sig ett klagande läte och slängde kudden över ansiktet i ett hopplöst försök att blockera både ljuset och verkligheten. Nej, det här var allt annat än en bra morgon, och den blev inte bättre när Edmund berättade att han hade blivit kallat till skolans rektor. Ellis lyfte försiktigt ena kanten på kudden för att möta Eddies blick. Även han bar gårdagens kläder, men såg då betydligt fräschare ut än Ellis själv.
"Varför rektorn?”, mumlade han fram, rösten grov och raspig. "Vad har jag nu gjort?" Han släppte ut ett plågat stön och rullade över på sidan, kände hur kroppen protesterade mot varje rörelse. Munnen kändes torr som sandpapper, och magen vred sig av hunger och illamående på samma gång. Varje del i hans kropp skrek efter mer vila, efter att få stanna kvar i sängen och slippa allt som väntade utanför sovrummet. Ellis kisade mot fåtöljen där han hade funnit Edmund sovandes för en stund sedan. Hade han varit här hela natten? Sedan upptäckte han boken i Edmunds hand – samma bok som han rekommenderat under förfesten. Ellis kunde inte låta bli att le, om än svagt. Trots allt elände, trots huvudvärken och tröttheten, gladde det honom att veta att Edmund faktiskt hade plockat upp boken och börjat läsa den.
”Frukost på rummet låter fint...” Ellis försökte resa sig upp men sjönk tillbaka i sängen. ”Rektorn, seriöst? Kunde det inte vänta till i eftermiddag?” Han gnuggade sig i ögonen och gav ifrån sig ännu en suck. ”Du är en ängel, Eddie. Men nästa gång, hindra mig från att dricka så mycket. Jag lovar att inte hata dig för det.”

Varför rektorn? Edmund är lite tveksam till om han ska berätta för sin vän vad han hade gjort under går kvällen.. samtidigt så är det väl bra att han vet om det till mötet, och kanske förvarnar honom om blickar som kan komma hans väg.
”Tja…” börjar han och kliar sig lätt bakom nacken. ”Du började klättra upp på eldstaden och ropa efter Wesley. Det var rätt uppenbart att du var galet berusad. Professor Grimwald kom, helt förbannad och gav dig en tid hos rektorn,” förklarar han med ett svagt, lätt bittert leende. Edmund lägger undan boken som han börjat läsa och sluter ögonlocken ett slag. Han skulle väldigt gärna också sova lite, och hans mage kurrar något förskräckligt. Den unga mannen har inte fått i sig särskilt mycket att äta sedan i förrgår, och nu ser han framemot att få äta någonting och inte må illa. Efter en liten stund slår han upp ögonen igen och blickar mot Ellis. Han har bestämt sig, han ska försöka hålla sig borta från Ellis och Wesley i ett tag.. han är verkligen inte arg och de har såklart inte gjort något fel, men för sitt egna välmående så känns det rätt, även om han verkligen kommer sakna dem. Edmund ser på hans väns bleka ansikte, rufsiga hår, ja han ser verkligen ut att må piss. Kanske det blir deras sista frukost tillsammans, men det är rätt val. Åtminstone till han inte längre blir ledsen av deras sällskap.
”Jag tror han satte den tiden med flit, som en extra liten bestraffning.” Säger han med ett litet leende och skakar på huvudet. Professor Grimwald är duktig på att göra små bestraffningar som i längden blir väldigt jobbiga. Som att Ellis ska gå till rektorn direkt på morgonen. Han ställer sig upp från sin plats i fåtöljen och rör sig mot dörren.
”Jag är rätt säker på att du skulle hitta ett sätt att få i dig alkohol iallafall,” svarar Edmund med ett litet skratt. Han hade börjat rodna av att Ellis kallat honom en ängel, varför känns det så bra.. även om han vet att det inte betyder någonting. ”Jag kommer snart med frukosten, gå ingenstans.” Det verkar högst osannolikt att Ellis kommer gå från rummet, men ändå. Edmund lämnar rummet, stänger dörren efter sig och börjar röra sig mot matsalen.

Ellis blev om möjligt ännu blekare i ansiktet när Edmund började berätta om gårdagens händelser. Vad menade Edmund med att han hade ropat efter Wes? Vad hade han sagt? Ellis försökte frenetiskt minnas gårdagskvällen, men allt var ett suddigt töcken. Fan. Fan. Fan. Hur skulle han någonsin kunna se Wesley i ögonen igen om det verkligen var så illa som han fruktade? Bara tanken på att Wesley visste om hans känslor, gjorde det svårt för Ellis att andas. Vad skulle Wesley tänka? Skulle han avvisa honom? Skulle deras vänskap förstöras för alltid? Kanske kunde Ellis skämta bort det alltihop, som han så ofta brukade göra? Säga att han var så berusad att han slängde ur sig en massa nonsens?
Medan Edmund fortsatte att prata försökte Ellis tvinga fram ett av sina vanliga, lättsamma leenden. När hans vän sa att han snart skulle återvända med frukost, nickade Ellis svagt, fortfarande med det påklistrade leendet på läpparna. Men så fort Edmund lämnade rummet försvann masken. Ellis drog sig upp till sittande, hans kropp kändes tung och varje rörelse krävde en enorm ansträngning. Han begravde ansiktet i händerna och gav ifrån sig ett frustrerat, kvävt ljud. Han visste att när Edmund väl kom tillbaka med frukosten skulle han behöva pressa honom på detaljer. Tänkte inte lämna sovrummet förrän han visste vad han hade sagt inför de andra. Vad hade han avslöjat? Ellis måste veta. Hade han blottat sitt hjärta för Wesley på ett sätt som inte gick att ta tillbaka?



Trots gårdagens sena festande hade Samuel vaknat tidigt, alldeles för rastlös för att ligga kvar under täcket. Han hade snabbt klätt på sig sina träningskläder och snörat på sig löparskorna innan han begav sig ut. Luften var fuktig och kall, nästan tung att andas in. Molnen hängde tunga på himlen, men det hindrade honom inte. Samuel började med långsamma, kontrollerade steg, kände hur kroppen svarade, hur varje muskel vaknade till liv. Snart ökade han tempot, pressade sig allt hårdare. Han sprang tills det kändes som om lungorna brann och blodsmaken började komma i munnen. Svetten rann nerför hans panna, blandade sig med de första regndropparna som började falla från himlen.
När han väl kom fram till en gammal bro, var han så utmattad att benen nästan vek sig under honom. Han stannade abrupt, böjde sig framåt och stödde händerna mot knäna för att inte falla omkull. Hans andetag kom i korta, tunga flämtningar, som om luften inte kunde fylla hans lungor tillräckligt snabbt. Regnet, som hade börjat som ett lätt duggande, föll nu i en stadig ström. Dropparna trängde igenom hans kläder och fick dem att klibba mot hans hud, men han brydde sig inte. Samuel riktade blicken mot himlen, kände de kalla regndropparna smattra mot sitt ansikte. Slöt ögonen och tog några djupa andetag. Försökte finna ro, men rastlösheten gnagde fortfarande inom honom. Som om kroppen skrek efter något mer... Men vad?

Drypande våt och med tänder som skallrande av köld, började Samuel långsamt röra sig tillbaka mot skolan. Han hoppades innerligt att ingen skulle vara vaken vid den här timmen, att han skulle kunna smyga sig tillbaka till sovrummet utan att någon märkte honom. Men just när han rundade ett hörn kom Edmunds ut från ett rum – Ellis rum, om han inte misstagit sig?
"God morgon, Edmund," sa Samuel slutligen, och tvingade fram ett leende. Han försökte låtsas som om det inte alls var något konstigt med att stå där, genomblöt och med kläderna som hängde tunga och klistriga mot hans kropp.

Det är inte svårt för Edmund att lägga märke till hur hans vän blir blekare, och hans leenden fejkade. Kanske han borde säga till den andre att det inte är någon fara, att han egentligen bara avslöjat sina känslor för Wesley till Edmund.. men han bestämmer sig för att göra det när han kommer tillbaka med några koppar varmt te och lite mackor. Det kommer nog vara ett lite svårt samtal, och han själv vill ha tid att förbereda sig. Varje gång han tänker på Ellis så gör det ont, och det är än svårare att faktiskt umgås med honom. Han har beslutit sig för att ta avstånd från honom ett tag, tills han finner det lättare.. efter frukosten det vill säga. Det är en jobbig tanke, att inte ha den andre lika mycket i sitt liv, men samtidigt så känns det som att det är det bästa för honom. Just nu behöver han tänka på sig själv, det känns bäst så. Han vet inte riktigt om han ska berätta för Ellis igen att han är i en liknande situation, att de bägge två är gay. Hans vän kommer uppenbarligen inte ihåg det, så kanske det är bäst att bara låta det vara. Samtidigt så skulle Ellis kanske inte känna sig lika ensam i det hela.

Eddie är påväg mot matsalen när han hör någon hälsa på honom. Hans blick glider upp, och landar på Samuel. Han rynkar genast lite på ögonbrynen av synen. Samuel har uppenbarligen varit ute och sprungit, gjort honom otroligt utmattad. Han verkar helt genomblöt och kläderna hänger ner över hans kropp.
”Åh, god morgon,” säger han med ett leende och går fram till hans nyaste vän. ”Har du varit uppe och sprungit så här tidigt? Du ser ut att frysa..” De mörka ögonen stryker sig över hans vän, som hackar tänder och kläderna som droppar ner vatten över golvet. ”Vill du följa med och hämta en kopp te? Du skulle nog behöva värme.. eller sätta dig vid eldstaden i ditt rum.” Edmund har ett förbryllat ansiktsuttryck. Vad hade fått Samuel att köra ut sig så pass mycket? Även Samuel tvingar fram ett leende, många fejkade leenden den här morgonen.