Prs tippest & JustAFriend

Han var inte kittlig. Sebastian var inte kittlig. Och han förstod definitivt inte vad Elliot höll på med. Fan fan fan. Helvetes jävla skit. Nödplan Elliot. Nödplan! Han hade ingen nödplan, fan.
Han slutade kittla den yngre, vad skulle han säga till Emmet? Låtsas som ingenting? Säga att han ramlade och att Sebastian råkade snubbla halvt över honom? Nej. Nej nej nej.
Det var oklart hur mycket den lille sett, men med tanke på hur snabb Elliot ändå lyckats vara så kunde det inte varit mycket. Nästan bara det märkliga kittlingsförsöket.
"Hej! Vi vilar lite", sa han med ett halvt påklistrad panikartat leende samtidigt som han försiktigt försökte få ner Sebastian på rygg bredvid sig. Jäklar vad diskret Elliot. Fan vad bra. Suck.
Emmet stod där i dörröppningen som ett litet frågetecken. "Stjumpoj?", frågade han tyst, fortfarande lite avvaktande mot den där nya personen, som nu befann sig på golvet med hans storebror.
Elliot pekade högst upp i en av de prydligt staplade högarna. Emmet gick dit, plockade upp dem, gick och stängde dörren efter sig. Utan ett ord.
Hjärtklappning. Elliot andades ut, blickade upp i taket. Allt det där för ett par strumpor. Herregud.
"Förlåt, jag fick lite panik", mumlade han.

Fuck. Seb försökte intala sig att mini-Elliot var alldeles för liten för att fatta. Kanske var han det också? Hm... Fast även om han inte förstod så såg det definitivt udda ut i den yngres ögon, baserat på ansiktsuttrycket, och saker kunde slippa ur så små munnar och då... Fan. Seb var inte redo för att komma ut. Han var fan livrädd. Och det faktum att Elliots vän, kanske vänner i plural, hade listat ut det, gjorde honom ännu mera livrädd. Var han så jävla övertydlig så att folk fattade även fast han inte kom ut?
"Det..." Seb stirrade upp i taket. Överanalyserade. Hur mycket hade mini-Elliot sett? Hur mycket hade han förstått? Hur mycket han skulle berätta för resten av syskonen? "Jag med. Eller nu. Panik nu."

Panik nu? Elliot förstod inte helt ut vad den yngre egentligen menade med det. Eller förstod egentligen inte alls. Nu var det ju över, eller va?
Han famlade efter Sebastians ena hand.
"Varför har du panik nu?", frågade han försiktigt, nu med blicken fäst på den yngres ansikte. Ville inget annat än att veta. Försöka förstå sig på tankebanorna.

”Tänk så berättar han”, mumlade Seb. Blicken fortfarande fäst i taket. Försökte återskapa mini-Elliots ansiktsuttryck från minnet. Hur hade han sett ut? Det hade varit så jävla hastigt. Och läskigt. Inte så läskigt som när Brandon gick in i Sebs rum, men ändå läskigt.
”Han kanske inte fattade vad som hände men han måste ju sett lite och tänk så berättar han om det och herregud”, han svamlade. Drog tillbaka sin hand från Elliots och flätade ihop sina fingrar med varandra innan han placerade båda händerna, sammankopplade, på magen.

Okej, inte hålla hand. Fan, skulle det bli sådär dålig stämning igen? Nej, det fick det inte bli. Usch. Inte när allt nyss varit så perfekt.
"Du...", mumlade han och pillade lite med Sebastians fluffiga hår. Det gick inte att hålla fingrarna borta. Suck.
"...jag tror helt ärligt bara han såg det där misslyckade kittlingsförsöket. Och han går inte på dagis. Han har knappt träffat mina vänner. De har aldrig varit här. Så om det skulle va så så finns det typ ändå ingen han kan berätta för", fortsatte han tyst och så lugnt som möjligt. Nej, möjligtvis kunde det läcka till syskonen. Men längre än så var typ otänkbart, om det var något syskonen var bra på så var det att hålla hemligheter. De levde ju trots allt i en sådan. I en hemlighet.

Seb nickade i takt med den äldres ord och försökte lugna ner sig. Men om den lille hade sagt nåt, och om han berättade för de äldre syskonen? Fine att de kunde hålla en hemlighet men Seb visste inte ens ifall han ville att de skulle veta. Han ville ju inte att någon skulle veta. Förutom Elliot då. Annars skulle det ju blivit jobbigt.
”Jag vill inte att någon ska veta”, mumlade han vidare och stirrade upp i taket. Var det sårande? Sårade han Elliot genom att säga så? ”Förlåt. Jag bara- Vill inte.”

"Jag vet", svarade han tyst. Inte irriterat. Inte överlyckligt. Bara tyst och försiktigt på det där sättet som bara Elliot sa saker på. Förstående.
Han reste sig upp för att gå bort och låsa dörren. Fick flashbacks från Sebastians rum. Dörren låstes. Han gick tillbaks och la sig på på sidan, bredvid den yngre igen.
Han började pilla lite med tyget av Sebastians tröja. Mest för att hålla fingrarna sysselsatta om den yngre nu inte ville hålla hand.
Han hade uppskattat om Sebastian vågat. Vågat komma ut ur den jäkla garderoben. Så att de inte hade behövt dölja allt. Allt skulle vara så mycket enklare då. Men om den yngre inte var redo så respekterade Elliot det. Det var ju inte länge sedan han själv känt det samma. Sebastian var ju dessutom ett år yngre. Det skulle väl komma med tiden. Herregud. Han började tänka på deras framtid. Ni har nyss blivit tillsammans, Elliot. Chillaaa.

Den äldre lät inte irriterad. Han lät bara som gamla vanliga Elliot. Vilket Seb inte riktigt visste om han älskade allt för mycket. Så otroligt försiktig. Vände ner blicken från taket för att följa Elliot med blicken då han gick fram till dörren och låste. Varför hade han inte gjort det tidigare? Varför varför varför? Inte för att han kunde skylla det på Elliot. Han hade ju inte tänkt på det själv heller. Fan vad dumt.
”Är det okej?” frågade han den äldre och la sin hand över hans. Den som pillade med tröjan. Smekte tummen över Elliots mjuka hand.

Beröring. Tack snälla.
”Det är klart”, svarade han och drog lite på munnen. ”Bara jag får vara med dig”, fortsatte han viskandes. Sträckte lite på sig för att låta läpparna komma i kontakt med Sebastians käkben. Lät de stanna där några sekunder innan han drog sig tillbaka.
”Men vad är du rädd för? Vad folk ska tycka? Eller... skäms du över mig?”, frågade han försiktigt med blicken fäst på ansiktet han var så förälskad i.

Okej. Bra. När den äldres perfekta läppar kom i kontakt med Sebs skarpa käkben så drog han sig närmare. Precis som förut. Precis som hunden. Han drog sig ännu närmre och borrade in ansiktet i Elliots fågelbo, drog in doften, njöt av hur det kittlades. Men sedan drog han sig undan. Elliots ord var i och för sig försiktiga men de kändes hårda.
”Skäms över dig?” de mörka ögonen blev allvarliga igen. Sökte efter de gröna. ”Tror du verkligen så om mig?”