Prs tippest & JustAFriend

Kanske var det konstigt eller så men Elliot njöt verkligen när den yngre borrade ner sig i fågelboet. Han kände Sebastians andetag. Han var så nära.
Sebastians blick högg till lite inom honom. Hade han sagt något fel nu igen? Utgått ifrån hur han själv såg på sig själv. Fan. Han såg in i de mörka ögonen.
"Nej förlåt, det var inte så jag menade", han skakade lätt på huvudet och bet sig löst i läppen. Trodde Sebastian att Elliot hade låga tankar om honom nu? Ughhh.

Fast vad menade Elliot då? Han hade ju obviously trott att Seb skämdes över honom.
Men fucka inte nu Seb. Gör inte det. Låt det vara. Du har fuckat så mycket mer än den äldre. Svälj det. Låt det vara.
”Okej”, mumlade han och började pilla med den äldres mörka, lockigs hår. Lät rummet falla i tystnad. Mötte de gröna ögonen igen, fast med en mjukare blick.

Elliot blundade. Låg där och kände Sebastians fingrar pilla med håret. Lyssnade. Tystnad. Endast syskonens låga röster från rummet intill och Elliot och den yngres andetag.
"Ibland glömmer jag att du inte ser på mig på samma sätt som jag gör", sa han tyst efter en stunds tystnad. Han mötte de mörka ögonen igen.

Seb la märke till det faktum att han kunde höra Elliots syskon genom väggarna. Berodde det på att Elliots väggar var jävligt tunna eller att Elliots syskon pratade jävligt högt? Med tanke på hur Elliot brukade prata så antog Seb att det berodde på det första.
"Vad menar du?" frågade han och mötte de gröna ögonen igen så fort som den äldre slog upp dem.

Han blickade snabbt ner på fingrarna som fortfarande var i full gång att pilla med den yngre tröja. Sedan mötte han de mörka ögonen ännu en gång.
"Alltså, jag menar...det där jag sa om att du kanske skämdes över mig. Ibland glömmer jag bara att andra personer inte ser på mig på samma sätt som jag gör. Som något äckligt och svagt typ. Eller alltså, jag vet ju inte vad du tycker om mig mer än att du älskar mig...", jäklar vad det kändes ovant att säga. Men bra. Fint. Toppen.
"...men alltså, det känns ju inte som så eller jag antar att du inte ser på mig så, då hade det ju varit omöjligt att älska mig", fortsatte han lugnt men tankspritt.

Seb gillade inte att prata om sånna där... tunga saker. Det var klart att han förstod hur viktigt det var, men det sög. Speciellt för att han inte fattade hur Elliot någonsin kunde tänka så om sig själv. Äcklig och svag? Äcklig?
"Jag ser inte på dig så", konstaterade Seb tyst. Slutade pilla med det lockiga håret och tog istället tag i Elliots hand som höll på att pilla med tröjan. Flätade samman fingrarna med varandra. Tittade upp i taket ännu en gång.

"Okej", svarade Elliot tyst. Lät sina fingrar flätas ihop med Sebastians. Han lämnade en puss på den yngres handrygg. Lät rummet falla i tystnad ännu en gång. Han lät alla tankar komma i kapp. Herregud vilka händelserika minuter? Timmar? Elliot hade helt tappat greppet om tiden men det var mörkt ute även om det ju inte sa så mycket då det blev mörkt tidigt på eftermiddagen.
Nåväl, han hade alltså en pojkvän nu? Eller? Jo, det hade han. Gud, så underbart.

Det kändes inte som att Seb behövde säga något mer. Han tänkte inte på Elliot så, punkt slut. Dessutom tvekade han på att någon annan i världen än Elliot själv tänkte på honom så. Seb hoppades i alla fall det.
Det hade blivit mörkt ute. Seb sneglade på klockan på mobilskärmen som lös upp. 17. Fem. Brandon hade dessutom smsat. Seb kunde dock inte läsa det från den låsta skärmen. (Någon spiffy inställning som var perfekt för paranoida människor.)
”Jag tror det är middag snart”, mumlade han och släckte skärmen igen. ”Hemma, alltså.”

"Okej, så du tänker lämna mig nu?", svarade han skämtsamt, även om han definitivt menade det på riktigt med. Han längtade inte till att spendera en natt utan den andre. Elliot var beroende. Av Sebastian. Punkt slut. Suck.
Han kravlade halvt om halvt över den yngre, så att han låg helt platt på. Tyvärr var det ju även sanningen bokstavligt talat. Platt.
Elliot borrade ner huvudet i den yngres bröstkorg och slingrade armarna runtom. Visst kunde han inte hålla kvar den yngre hela kvällen men några sekunder extra skulle väl inte skada?

Seb tycktes höra en lite seriös underton i Elliots annars skämtsamma röst. Kanske var det bara inbillning. Förhoppningsvis. Eller? Kanske ville han inte att det skulle vara inbillning. Ugh, förvirring.
”Elliot”, mumlade han när den äldre la sig över honom. Slingrade sina armar kring honom. Den äldre var i och för sig verkligen inte tung, så det var inte vidare påfrestande för Seb. Men ändå. Det var lite mer påfrestande för den lilla tonårshjärnan. Den lilla, jävla, korkade tonårshjärnan. Den hjärnan som plötsligt reagerade på den totala avsaknaden av space mellan de två. Som ville göra det till något det inte var. Herregud.
Herregud, den äldre skulle ju definitivt tro att Seb var pervers. Och det skulle han ju inte få tro. Därför blev han tvungen att avlägsna den äldre från sig. Tryckte bort honom. Satte sig upp. Försökte dölja. Försökte dölja skammen också.
Fan.