Draco Memoraid

Åhhhh dina kommentarer får folk att bli så glaada ♥ YAY nytt kapitel i morgon*dööör* :3 ♥

Det är verkligen kul att se hur mycket du uppskattar kommentarer och vilket arbete du lägger ner för att svara på dem personligen. Det är sånt som får folk att vilja kommentera.

Men hur vet du att jag vet vad jag snackar om? Har du smygläst något jag skrivit? Jag kanske är jättedålig på att skriva, haha. Jag har definitivt inte koll på allt, men att veta att jag känner saker när jag läser - det är dock bara något jag vet, haha. =)

Kommer vara bortrest i ca 2 månader så jag kommer inte kunna vara inloggad lika ofta :x
Jag ska försöka logga in så ofta jag kan i alla fall

Vi åker på onsdag ^^

Nytt kapitel imorgon!
= 8D

Tack söta Elzyii!

Lovin' this svar på våra comments! Det är så kul att man får ett svar på dom! ♥ till Elzyii, bara för att jag vill ge henne ett XD

♥♥♥♥ Elzyii, tack för att du svarar på mina kommentarer!
Det kanske inte är så speciellt, men det känns underbart att bli uppskattad för att uppskatta någon!
Keep up the good work girl!

Men hörni!
Klart jag svarar på era kommentarer, det är ju de bästa som finns!
NI är det bästa som finns, älskar er alla sååååå mycket!
och jag är så tacksam för det som ni ger mig.
Om ni bara visste vad det betyder för mig ♥
Här har ni nästa kapitlet, det är inte så jätte bra (Ett av de sämre jag skrivit) men hoppas det ändå är OKEJ.
Kommer ett nytt alldeles för snart... KEEP GOING MINA BABYS ♥

Kapitel 40
Tillbaka på Malfoy Manor

Vi hade inte behövt oroa oss för matchens utgång.
Ron vars nervositet verkade ha dämpats av återställningsdrycken, släppte inte in ett enda
mål och Harry fångade kvicken efter bara tjugo minuter vilket resulterade i att vi vann med etthundraåttio-noll.
Gryffindor var återigen tillbaka i spelet, och tillsammans med resterande Gryffindorare firade vi segern med högar av läckerheter som Fred och George smög iväg för att hämta nere i köket, och festen avslutades inte förens efter midnatt då en mycket irriterad och trött McGonagall klampade in i uppehållsrummet insvept i en mossgrön sidenrock och gråa luddiga tofflor.

”Jag önskar också att jag kunde stanna kvar på Hogwarts”, sa jag sorgset och såg på medan Rons springare högg huvudet av Harrys kung för tredje gången i rad, ”Det är mycket roligare här.”
”Gör det då”, sa Harry utan att ta blicken från schackbrädet, ”Stanna här med oss istället!”
”Jag kan inte... Jag måste åka tillbaka dit.”
Jag suckade och lutade mig tungt mot Hermione, som såg lika dyster ut som jag kände mig.
”Dem kan väl inte tvinga dig heller”, sa Ron oberört och flinade brett åt Harry som demonstrativt sköt brädet åt sidan och vände sig åt vårt håll efter ytterligare en ödestigen attack från Rons schackpjäs.
Jag svarade inte eftersom han ändå inte skulle förstå.
Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Malfoys på höstlovet trots att jag mycket hellre
skulle velat stanna kvar på skolan som de flesta andra skulle göra.
Det var bara ett fåtal som skulle åka hem över lovet, där ibland Draco och alltså jag också.
”Hörni, jag kan verkligen inte förstå varför dem släppte Lucius”, sa Harry och sänkte rösten så att inte de tjattrande tredjeårseleverna bakom oss skulle höra,
”Det är väl ganska uppenbart att han var skyldig, inte sant?”
”Jag vet inte”, sa Hermione osäkert och kastade en ängslig blick på mig.
”Om trolldomsministeriet anser att det var ett misstag så antar jag att...Å Elli, varför kan du inte bara stanna kvar här hos oss!”
Hermione torkade sig snabbt under ögonen med handflatan och fnissade till.
”Förlåt, jag är så fånig”, snörvlade hon och tog tacksamt emot näsduken som Ron räckte henne.
”Men det känns som om allting inte står rätt till bara! Som om någonting fasansfullt kommer att hända...”
”Hermione, det är Malfoy vi snackar om, vad kan vara mer fasansfullt än att bo hos honom?”
Hermione kvävde ett olyckligt skratt bakom näsduken och snöt sig sedan ljudligt.
Jag la armen om hennes axlar och Harry log stillsamt mot mig med sina glittrande gröna ögon fästa på mitt ansikte.
”Jag är tillbaka om en vecka”, sa jag tröstande och gav Hermione en lång kram som hon tacksamt besvarade.
”Allting kommer att gå bra, jag lovar att vara försiktig.”

När jag några timmar senare anslöt mig till den lilla gruppen av elever som skulle resa hem över höstlovet kände jag mig inte alls lika säker.
Shanti hoade oroligt i sin bur och flaxade ilsket med vingarna för att riktigt framföra sitt missnöje över att bli tvungen att sitta inspärrad ombord på ett varmt tåg i flera timmar, och jag var i fullfärd med att försöka tysta ner den upprörda ugglan när springande steg hördes bakom mig.
”Elli!” Harry kom rusande nerför backen med sin svarta skolklädnad fladdrande efter sig och med de runda glasögonen på sned ovanför den runda näsan.
Han bromsade in framför mig och var nära att halka på en isfläck som lurade under den vita snön.
”Jag glömde att ge dig det här.”
Han stack in handen innanför klädnaden och tog ut ett litet fyrkantigt föremål och räckte över det till mig, som förvånat tog emot det.
När jag kisande betraktade den blanka ytan gick det uppför mig att det var en spegel i miniatyr.
Innanför ramen rörde sig suddiga figurer, men de var så långt bort att man inte kunde urskilja annat än konturerna.
”Det är en fiendespegel”, sa Harry innan jag hann fråga. ”I miniatyr. Jag fick den av en god vän och tänkte att...Jag tror att du kommer ha bättre användning för den än vad jag har.”
”Oj! Tack så mycket Harry”, sa jag överrumplat och gav honom en hastig kram. ”Men inte kan jag...”
”Det är inte förens du ser ögonvitorna på dem som de utgör en fara för ditt liv.” avbröt Harry och studerade mitt ansikte för att kontrollera att jag hade förstått. ”Den kan nog vara användbar.”
”Ja, verkligen. Tack så mycket!” Jag log mot honom och han lutade sig fram och drog in mig i sin famn.
”Lova att skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
”Varje dag”, svarade han allvarligt och såg in i mina ögon. ”Var försiktig.”
”Du med.”
Han nickade och släppte mig när tågvisslan ljöd bakom oss.
”Håll ett öga på Malfoy åt mig, är du snäll. Jag tror fortfarande att han planerar någonting.”
”Jag lovar”, svarade jag och stoppade försiktigt ner den lilla spegeln i väskan.
”Ta hand om dig Harry.”
”Du med.”
Jag nickade och blinkade bort tårarna som sakta steg i mina mörka ögon och jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men rösten höll inte.
Istället gav jag honom en fuktig blick fylld av tacksamhet innan jag vände mig om och skyndade
fram till den öppna dörren och steg in i tåget medan visslan ljöd en andra gång och tåget sattes i rörelse.
Alldeles stilla stod jag sedan med väskan slängd över axeln och Shantis bur i ett hårt grepp i höger hand och betraktade hur siluetten av Harry blev allt mindre och mindre tills den slutligen flöt ihop vid en krök och försvann.

Eftersom tåget var nästan helt tomt på folk så var det inte
särskilt ont om platser.
Jag hittade Draco i en av de många lediga kupéerna längst bak i tåget.
Han tittade upp när jag kom in och studerade mig ingående med sina gråa ögon innan han vände sig bort och såg ut genom fönstret.
”Kan jag sitta här?”
Han ryckte på axlarna och jag stängde med en suck kupédörren bakom oss och slank ner på sätet mittemot honom.
”Vad är det nu då?”
”Är du kär i Potter?” Hans röst var överdrivet nonchalant men jag kunde höra en viss klang av oro i den.
”Hur så? Stör det dig?”
”Ja, faktiskt!” fräste han och kastade en svart blick på mig. ”Är du det?”
”Det angår inte dig!” svarade jag irriterat tillbaka och kände ilskan bubbla till i magen när han himlade med ögonen. ”Nu får du väl ge dig i alla fall! Du beter dig som en riktig barnunge.
Vem jag är kär i har inte du med att göra!”
”Jag trodde vi var vänner!” spottade han fram och slet loss en bit vadd ur det trasiga sätet.
”Ja, och du verkar ju verkligen tycka att man ska berätta allt för sina vänner, det märks ju tydligt eftersom du inte ens talar om för mig vad du sysslar med på kvällarna!”
Hans tystnad kändes till en början som en befrielse, men snart började den gå mig på nerverna.
När han fortfarande inte hade sagt något efter tio minuter la jag ner boken som jag försökt distrahera mig med och kastade en trött blick på honom.
Draco som hade återgått till sin fönstertittning ignorerade mig helt.
”Nej, jag är inte kär i Harry, vi är bara vänner. Är du nöjd nu?”
”Ja”, sa han och vände sig med ett brett flin mot mig igen. ”Ja, nu är jag nöjd.”
Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade fnissande på huvudet. ”Du är verkligen knäpp, Draco.”
Han svarade inte utan nöjde sig bara med att leende rycka på axlarna, och jag lutade mig lättad tillbaka mot sätet och slöt ögonen.

”Elli, vi är framme nu.”
Jag väcktes ur min dröm av försiktiga händer som rörde vid mig, och när jag med en gäspning öppnade ögonen såg jag Dracos suddiga kontur stå böjd över mig.
”Vi måste av tåget, alla andra har redan gått av.”
”Är vi redan framme?” frågade jag sluddrigt och såg mig förvirrat omkring.
”Redan?” sa han spydigt och slängde åt mig väskan. ”Du har sovit i nästan fyra timmar.”
”Oj då.”
Jag reste mig upp på vingliga ben och sträckte gäspande på mig innan jag lyfte upp Shanti,
som slött öppnade ena ögat och såg på mig innan hon stängde det igen och stack tillbaka huvudet under vingen.
”Pappa väntar på oss.”
Draco lät nervös och jag såg hur hans hand skakade när han fumligt sköt upp kupédörren och försvann ut i korridoren.
Lucius var inte speciellt svår att urskilja där han rak i ryggen och med armarna i kors över bröstet stod längst bort på perrongen.
Jag såg hur flera av de andra barnens föräldrar kastade oroliga eller förebrående blickar på honom medan det skyndade sig att fösa sina barn genom den förtrollade väggen och ut på Kings Cross station.
Jag kunde känna hur Draco tryckte sig närmare mig och utan att tänka på det tog jag hans kalla hand i min varma.
Han släppte den inte utan kramade hårt mina fingrar när vi kom fram till hans pappa.
”Ser man på”, sa Lucius kallt och stirrade med djup avsmak på mig och Draco, som fortfarande kramade varandras händer.
”Jag vill minnas att sist vi sågs hade ni inte alls det tycket för varandra, eller har jag haft fel Draco?”
Draco släppte snabbt min hand som om han hade bränt sig och såg skamset ner på sina egna fötter.
Jag blängde på Lucius, som verkade njuta av min ilska.
”Bäst vi skyndar oss på, Narcissa vill inte att vi ska bli sena.”
Han vände med en svepning på sin svarta resemantel på klacken och försvann utan att så mycket som spänna en muskel ut genom den förtrollade väggen.
Jag knuffade lite på Draco som darrande följde efter sin far, slöt ögonen
och koncentrerade mig på att hålla tankarna på någonting helt annat när jag själv klev genom väggen och dök upp på andra sidan.
Stationen var alldeles öde, det verkade som om mugglarna inte hade några avgående tåg vid den här tidpunkten.
Nyfiket betraktade jag alla skyltar med olika tider och nummer; eftersom mina två närmaste vänner var mugglare så var jag i princip uppväxt i deras samhälle men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur bra mugglarna klarade sig utan magi.
”In med er.”
Vi hade kommit ut på parkeringen och Lucius nickade åt en avlång grå bil, samma bil som jag anlänt i när jag för första gången kommit till Familjen Malfoy.
Jag och Draco klev utan ett ord in från varsitt hål i baksätet medan Lucius satte sig tillrätta bredvid Mr Grain.
”Du vet vart vi ska.”
”Ja, Sir.”
Återigen fick jag uppleva känslan av att vara tyngdlös, och efter några få sekunder landade vi på familjen Malfoys gårdsplan.
Allting såg precis likadant ut bortsett från att taket på det vita huset var täckt med ett tjockt lager snö.
Gården hade någon, med all säkerhet en tjänare, skottat omsorgsfullt och Djävulsrankan som verkade ha växt sig flera decimeter större sen jag senast såg den, var omgiven av ett slags blått mörkt ljus som skyddade den mot både snö och kyla.
”Efter er, Ms.”
Mr Grain böjde artigt sin åldrande rygg och jag följde efter Draco och Lucius in i den praktfulla hallen.
Den lilla husalfen stod alldeles framför dörren iförd sin vanliga smutsiga blus och kjol, hon såg upp på mig med stora rädda ögon och sträckte upp sina smala armar för att ta emot min jacka.
”Jag kan göra det där själv, tack”, sa jag vänligt och hon backade förskräckt bakåt och såg storögt på medan jag hängde upp mina kläder på en av de silversmidda krokarna.
”Man har husalfer för att man ska slippa sådant där, Ms Jacobsson”, sa Mr Grain torrt och bugade sig djupt för mig innan han drog igen ytterdörren efter oss. ”Om Ms behagar...”
”Jag tycker inte att det är så jobbigt att hänga upp mina kläder så att jag måste be en stackars husalf att göra det åt mig, Mr Grain”, svarade jag artigt och följde efter Draco in i matsalen.
När Narcissa såg mig komma reste hon sig upp för att säga något, men satte sig efter en blick från Lucius ner igen.
Jag slog mig ner bredvid Draco, som fortfarande inte hade yttrat ett enda ord och
tittade sedan upp på Lucius som iaktog mig med sina kalla gråa ögon, och jag kunde inte förstå
hur jag en gång hade kunnat tycka att han och Draco var lika.
”Välkomna tillbaka, jag hoppas ni har haft en...Lärorik termin?”
”Terminen är inte slut än, Mr Malfoy”, svarade jag rappt och låtsades inte om Dracos förmanande blickar.
”Självfallet inte, du är en skarpsynt flicka. Trivs du på skolan?”
”Mycket bra tack”, svarade jag och tänkte på Dumbledores vänliga blåa ögon.
”Hogwarts har en mycket bra rektor.”
Vid den meningen utbytte alla tre i familjen Malfoy menande blickar, och jag la märke till hur Draco svalde stort och stirrade ner i tallriken.
”Dumbledore är en enastående trollkarl”, svarade Lucius långsamt och knäppte sina händer.
”Men även den bästa når slutligen sin överman... Hur går det för dig i skolan då, Draco?
Låter du fortfarande den där smutskallen överträffa dig i vartenda prov?”
”Hermione är ingen smutskalle!” utropade jag innan Draco hann svara,
”Hon är den bästa häxan i hela vår årskurs!”
”Aha... Ja just det ja, du hamnade ju i Gryffindor”, sa Lucius med en betoning på det sista ordet som om det avgjorde saken, ”Där verkar dem ta in allt möjligt lösk, till skillnad från Slytherin.
Det var verkligen synd att du inte hade mera komplex än så, du hade lyckats bra där.”
Jag bestämde mig för att inte svara utan koncentrerade mig istället på att studera alla de föremål som hängde fastspikade på mörka väggarna.
Två smala män i mörka kostymer kom in för att servera maten och vi åt under tystnad.
När tallrikarna återigen var tomma reste jag mig upp från bordet och tackade tyst för maten innan jag utan att vända mig om skyndade mig uppför trappan.
Rummet var sig nästan identiskt med hur det hade varit när jag lämnade det.
Sängen var ren bäddad och golvet avtorkat, det lilla skrivbordet stod på sin plats med
en skinande ren bordsyta och de vita gardinerna var strukna och nytvättade.
Jag satte mig på den lilla skrivbordsstolen och kastade en blick ut genom fönstret.
Himlen var svart till den vita marken och träden såg ut som maskerade snögubbar med sina ståtliga kronor.
Shanti hoade sorgset i sin bur och jag stödde hakan i händerna.
Den här veckan skulle bli en av de längsta i mitt liv.

Det här var det bästa kapitlet jag någonsin läst, seriöst. Loveu ♥

Bääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääst.