Prs tippest & JustAFriend

Nehe, det var tydligen inte bra. Elliot hade varit för på. Fan också. Fast den yngre hade ju inte behövt putta bort honom?! Han kanske var för tung? Ja självklart Elliot, du behöver vägas veckovis hos sjuksköterskan för att du är så underviktig, självklart är du för tung. Rimligt. Jävligt rimligt. Suck.
Elliot satte sig upp han med. Höjde frågande ett ögonbryn och studerade Sebastian. Som plötsligt utstrålade någonting annat än tidigare. Ilska? Nej. Något annat. Han såg inte ledsen ut, nej. Hmm. Skam. Ja. Han som skamsen ut, även om han också såg ut att dölja det så gott det gick. Med vad hade han att vara skamsen för? Nej, Elliot kunde inte förstå.

Åh herregud, Elliot fattade inte. Det var i och för sig en lättnad, men eftersom den äldre inte fattade så blev Sebs tidigare handlingar så jävla abrupta och oförklarliga. Fan. Dumt. Så jävla dumt. Helst av allt ville han resa på sig och dra hemåt, men 1) han kunde inte resa på sig. Inte än. Och det var väl egentligen den enda punkten också. Det enda som hindrade honom. Och Elliots frågande blick kanske.
”Öh... Sorry”, mumlade han och mötte snabbt den äldres blick innan han drog upp benen mot sig. Allt för att dölja. Även fast han på något vridet sätt önskade att den äldre skulle fatta varför han gjort som han gjort.

Fast vänta, va? Först hade den andre knuffat typ akut knuffat bort honom och nu bara satt han där. Och drog benen till sig? Elliot blev så jäkla förvirrad. Vilket också syntes på honom. Han blickade ner på den yngres ben. Skämdes? Reste sig inte upp? Knuffade bort? Drog benen till sig? Elliots hjärna försökte komma fram till en rimlig förklaring till varför den yngre betedde sig så skumt.
Kunde det vara...? Fast varför? Jo, kanske. Det förvirrade ansiktsuttrycket byttes ut mot lätt rosiga kinder och ett litet medlidande leende.
"Men du..", mumlade han och satte sig bredvid den yngre. Lutade huvudet lätt mot axeln. Lät Sebastian ha kvar benen så, om det nu var så den yngre var bekvämast att ha dem. Hoppades att han dragit rätt slutsats, annars blev ju det hela ganska konstigt. Fast var skulle det annars vara?

Elliot fattade. Lättnaden spred sig i kroppen samtidigt som skammen spred sig minst lika snabbt. Fan. Kan du hålla dig till en känsla, Seb? Det här blir en så jävla konstig grej om du konstant ska ha motstridiga känslor.
”Vad?” mumlade han med en allt för skamsen ton i rösten. Fan. Vad skulle han göra ens? Sitta kvar där? Med benen uppdragna? Tills situationen var över? Ughhhh.

"Inget", mumlade han. Nej, Elliot tänkte att det nog blev bäst att inte säga något. Att den yngre nog egentligen inte ville ha något svar. Båda visste väl att båda visste liksom? Det behövde ju inte bli stelare än nödvändigt och om den yngre dessutom skämdes så skulle nog det bara göra det jobbigare. Att få det bekräftat liksom. Elliot drog försiktigt till sig en av Sebastians händer och började pilla med de långa fingrarna. Om de ändå skulle sitta där och vänta på att det skulle gå över så kunde väl fingrarna få sysselsätta sig?

Okej. De pratade inte om det. Vilket väl var bra. Även fast vissa verkade prata om allting med sin partner. Var Elliot och Seb ens ett par? Kanske skulle de prata om problemet i situationen? Hm... Kanske inte. De var väl ingenting. Ingen hade sagt något om det. Eller?
Självfallet önskade Seb att han kunde prata med Elliot om allt. Men vad skulle han ens säga? ’Ja, du gör mig hård, men jag vågar inte ligga med dig ändå.’ Liksom vad i helvete?
”Förlåt”, hasplade han ur sig med hes röst och blickade ner på sina långa, beniga fingrar som den äldre pillade med.

"Du", sa han trevande. Elliot lät huvudet lämna axeln och försökte istället möta de mörka ögonen.
"...det är inget att be om ursäkt för. Det bara händer ibland, okej?", fortsatte han mjukt. Visst var han inte sådär superbekväm med att prata om sånt där men det fanns definitivt värre samtalsämnen. Han var liksom härdad. Och han ville kunna prata med Sebastian om vad som helst. När som helst.
Elliot hade ju typ "avslöjat" hela sitt liv för Sebastian även om allt inte riktigt var med mening. Själv visste han ju knappt något om den yngre. Eller alltså jo, men inte på så värst djupa plan. Det fanns definitivt en hel del tillit han behövde vinna över.

Ånej. Elliot försökte skapa ögonkontakt. Och Seb kunde inte motstå de gröna ögonen så han lät den äldre. Bet sig i kinden samtidigt som han tog in orden. Mjuka orden. Så otroligt mjuka. Typ som kuratorns röst på skolan. Och då hade Seb hatat den så han hade slutat gå dit trots att hans föräldrar och lärare hade kommit överens. Men han hade känt sig dömd. Nu kände han inte sig dömd. För Elliot var inte dömande. Eller i alla fall så verkade han inte vara det.
”Okej”, svarade han med samma hesa röst som han tidigare bett om ursäkt med. ”Förl- Fan. Det känns bara dumt.”

Ögonkontakt. Bra. Han fick aldrig nog. Det gick inte.
"Det är okej, vi väntar. Och det är inget dumt, bara sånt som händer", han tog tag i den yngre hand istället för att pilla med den. "Jag kan lova att inte klättra upp på dig utan lov igen om du vill", fortsatte han med ett skämtsamt, men vänligt leende. Försökte lätta upp stämningen lite. Det var inte lika stelt som förut men ändå, inte helt avslappnat.

Seb nickade långsamt. Han saknade den självsäkra personen han varit innan han träffat Elliot. Inte för att det var Elliots fel, såklart, men det fanns kanske ett samband. Hursomhelst var det bara Seb själv som kunde fixa det. Inte Elliot. Även fast Elliot kunde fixa en jävla massa grejer. Elliot, superfixarn’.
”Nej, jag tror det är lugnt”, svarade han tyst och tvingade fram ett tyst skratt.