Prs tippest & JustAFriend

Det där skrattet var helt klart påtvingat. Nåväl, den yngre försökte i alla fall vara med och bekämpa stelheten.
"Hmm, vänta du bara. Då kan jag ju attackera när som", fortsatte Elliot med ett finurligt leende på läpparna. Han lät den fria handen dras genom den yngres fluffiga hår. Han sträckte på sig och började lämna små pussar här och var i Sebastians ansikte. Kindbenet. Käkbenet. Pannan. Nästippen. Mungipan. Det borde väl inte dra ut på det där väntandet allt för mycket, va?

Pussarna förbättrade väl inte situationen precis men de förvärrade inte den heller något märkbart. Dessutom tog de bort lite av den stela stämningen och plockade fram ett litet leende på Sebs läppar. För varje gång som Elliots läppar kom i kontakt med huden så kändes det som att stjärnor dansade över hans hud. Omöjligt att hålla leendet borta då, liksom.
Men allt gott skulle såklart ta slut och nu var det ringsignalen från Sebs mobil som störde.
En bild på en solbränd tjej med långt, blont hår och blåa ögon dök upp på den upplysta skärmen. Det var bara näsan som påminde om Seb. Lite.
Det var Margot. Och det kändes jävligt konstigt att hon ringde för hon brukade aldrig ringa Seb.
Så han svarade. För även fast han inte hade den bästa relationen till sin familj så saknade han sin syster. Sin syster, som förmodligen var den familjemedlemmen som lyssnat mest på hans gnäll genom åren.
”Hej?” hans röst var tveksam. Nästan som att han förväntade sig en annan röst än sin systers.
”Sebbie!” glad, ljus röst. Definitivt Margot. ”Varför svarar du inte på Brandons sms? Jag är hemma!” Leendet på Sebs läppar blev omedvetet lite större.
”Va? Varför?”
”Inget speciellt. Kom hem!” Och sedan la hon på. Som att hennes sista ord var en befallning även fast hon lät så glad och lättsam.
Han körde ner mobilen i bakfickan och reste sig upp. För tidigt, tyvärr. Han hade inte tänkt på det. Herregud. Som tur var så var det inte lika påtagligt som förut.

Ett leende på den yngres läppar. Äntligen. Bra. Betydligt bättre taktik än att kittlas. Lägg det på minnet Elliot, okej? Bra.
Han drog sig snabbt undan när Sebastians telefonsignal ljöd. Den yngre såg glad ut av att höra rösten. Elliot kunde inte riktigt höra vad som sades men det var helt klar glada nyheter av något slag.
Han reste sig upp efter Sebastian. Ögonen. Ansiktet. Titta på ansiktet Elliot. Han lydde tankarna och såg in i de djupa ögonen. "Vem var det?", frågade han lätt. Kanske hade han ingenting med saken att göra med Sebastian hade ju faktiskt frågat Elliot när Eric ringt för någon vecka sedan.

Seb stod emot impulsen attt täcka för mer händerna. Det skulle definitivt bara göra det så mycket värre. Så han knäppte händerna bakom ryggen och fokuserade på Elliot. Elliot, som tittade Seb i ansiktet. Inte någon annanstans. Kanske hade han kastat någon blick dit, men den yngre hade isåfall inte lagt märke till det.
”Margot”, svarade han och mötte de underbara gröna ögonen. Glömde nästan bort den stela situationen lite längre söderut. ”Min syster.”

"Oh", hade Sebastian sagt något om en syster tidigare? Kanske. Elliot kunde inte minnas. Hade den yngre fler syskon som han inte visste om? Tja, mycket möjligt.
"Umm, om du ska hem så får du nog ta dörrvägen ut", sa han tyst. Ja, annars skulle familjen definitivt bli förvirrade. Han gick fram till den yngre och slingrade armarna runt honom. Herregud, han behövde verkligen jobba på det där beroendet. Men han behövde ju faktiskt passa på. De skulle ju vara ifrån varandra ett halvt dygn. Visserligen skulle väl en stor del av tiden spenderas sovandes. Men ändå. Inte med Sebastian.

Dörrvägen. Just det. Fan. Han blickade ner. Det var lugnt. Eller, på så sätt var det lugnt. Han var ändå lite nervös över att gå ner för den knarriga trappan och sedan riskera att träffa på Elliots mamma. Som såg så otroligt svag ut där i soffan. Så icke-mammig. Dömande som in i helvete är du, Seb.
”Aha”, svarade han tyst och kramade Elliot tillbaka. Drog in den äldres doft. Förberedde sig lite på att lämna honom. I ett halvt dygn. Jävlar, vad länge.

Fy. Skulle det här bli processen varje dag? Eller alltså, själva kramen och så var ju allt annat än fy men de skulle ju behöva skiljas åt. Gång på gång.
Kunde de inte bara flytta ihop, så skulle det vara löst? Åh herregud Elliot, nu tar vi det liiite lugnt här va.
Efter en liten stund drog han sig undan och sträckte istället på sig för att låta läpparna mötas. Ja, han behövde passa på. Det var moraliskt försvarbart. Läpparna skrek liksom efter uppmärksamhet och de skulle definitivt lida under de kommande timmarna.

Seb krökte på nacken för att underlätta för den äldre, men kortare, för att låta deras läppar möta varandra. Sött. Det smakade sött. Inte så överdrivet sött som hallonsoda eller sockerdricka dock. En perfekt sötma. Som allt annat med Elliot. (Fast nej. Elliot var inte perfekt. Och det var väl en del av det som gjorde honom ännu mer perfekt i Sebs huvud.)
Han drog sig undan lite. Bara någon millimeter. Drog lekfullt sin tunga kvickt över Elliots läppar. Tunns överläppen. Fylliga underläppen.
”Nej, okej, jag måste gå”, sa han sedan när han krökte på nacken och lutade sin panna mot Elliots. Även fast orden tog emot. Mycket.

Sebastians tunga över Elliots läppar. Jösses. Nåväl, han klagade inte. Det var ju trots allt Sebastian.
Varför högg det till lite inombords av den yngres ord? Det är ett halvt dygn Elliot. Du överlever. Herregud. Han nickade smått, med pannan fortfarande lutad mot den yngres, innan han så småningom motvilligt drog sig undan. Han gick bort och låste upp dörren. Fan, vad tungt det kändes. Men alltså, helt ärligt kanske det var lite nyttigt. Vänj dig vid tanken Elliot. Det här kan bli din vardag. Du måste kunna klara dig några timmar utan Sebastian. Utan att kräva konstant kroppskontakt.

Elliot låste upp dörren. Det blev kallt utan honom nära. För kallt. Även fast Seb hade jacka på sig och allt. Dock bara en tunn jeansjacka, men ändå. Han öppnade dörren och lämnade ”sovrummet”. Det kändes inte rätt att kalls det sovrum. Det fanns liksom inte ens en riktig säng. Bara en madrass.
Förmodligen (eller förhoppningsvis) följde Elliot med Seb ner för den knarriga trappan. Knarrade till för varje steg man tog. Gud, det var ju tur att Elliot hade ett bra fönster i sitt rum för annars skulle han ju aldrig kunna smyga ut. Om Elliot ens gjorde sånt. Seb var osäker. Han var ju trots allt elevrådsordförande.