Prs tippest & JustAFriend

Elliot följde med Sebastian nerför den knarriga trappan. Ja, det var i stort sett omöjligt att smita ut obemärkt men med tanke på att han var den han var så hade han knappt försökt. Inte ut genom dörren. Inte ut genom fönstret. Han stannade där hemma. På rummet. Om han inte gömde sig i någon korridor, eller bildsalen, eller biblioteket. Jo, det var den vanligaste lösningen. Att halvt fly från problemen. Bokstavligt talat gömma sig från dem.
Mamman låg och sov. Tack tack tack. Eric satt på golvet bredvid och läste en bok men tittade upp när de två pojkarna smög förbi. Han nickade ett tyst hejdå till lillebrorsans "vän".

Elliots mamma sov. Seb höll inne en lättad suck. Han var nog ganska rädd för henne ändå. Hade ju fått höra vad hon egentligen var kapabel till. Han nickade ett litet hejdå mot Elliots äldre bror innan de gick vidare till ytterdörren. Ställde sig där. Var inte riktigt redo att öppna dörren och lämna.
Om det inte vore för Elliots bror så skulle Seb nog dra in Elliot i en kram. Kyssa honom. Få en sista dos av Elliot. Herregud vad dramatiskt det där lät.

Var det verkligen nödvändigt för Eric att sitta där? Visserligen i rummet intill, men ändå. Nära. För nära.
"Hejdå", sa han tyst, men tillräckligt högt för att Eric skulle höra. Det var väl mest därför han sa det egentligen. Så att inget annat skulle misstänkas. Jag älskar dig mimade han sedan. För det var ju inte nödvändigt för brodern att höra. Inte nödvändigt alls faktiskt. Det var bara reserverat för Sebastian. Bara bara Sebastian.

”Hejdå”, sa han tillbaka. Mötte de gröna ögonen. Varför kändes det så tungt? De skulle ju träffa varandra dagen därpå. Det var liksom inte som om detta var deras sista möte någonsin. Men det kändes nästan som det. Och Gud, Seb ville aldrig lämna. Trots att huset fick honom att må lite illa och att den äldres familj gav honom lite ångest, så ville han aldrig lämna.
Jag älskar dig också, mimade han tillbaks. Drog försiktigt tummen över sugmärket han lämnat på Elliots hals innan han hastigt drog tillbaka sin arm. Någon kunde komma. Skärp dig.

Nej, han behövde faktiskt en sista kyss för kvällen. Det var livsnödvändigt. Han öppnade dörren, tog tag i Sebastians jacka och drog ut honom. Elliot klev ut i strumporna och stängde försiktigt igen dörren bakom sig. Kolsvart. Till skillnad från Sebastian så hade inte Elliots familj några ytterlampor. Det var väl den minsta skillnaden egentligen. Nåväl.
Han kände några tårar som stillsamt sipprade nerför kinderna. Vad fan Elliot?! Ni ses ju imorgon! Skärp dig! Tur att det var mörkt annars hade det ju blivit jävligt pinsamt.
Han ställde sig på tå och försökte "pricka rätt". Vilket han som tur var gjorde.
"Förlåt, jag behöver dig", mumlade han tyst.

Elliot tog tag i jeansjackan och drog ut honom. Vilket var ganska chockerande, faktiskt. Seb hade nyss samlat krafterna till att vända sig om, öppna dörren, och dra. Men det var en positiv chock. För det betydde ju förmodligen att Elliot hade det ungefär lika svårt att skiljas som Seb hade.
Och kyssen. Herregud. Han skulle aldrig kunna vänja sig vid den euforiska känslan han kände i hela kroppen när deras läppar möttes.
”Jag är bara ett meddelande bort”, mumlade han till svar. Krökte på nacken för att kunna luta sin panna mot Elliots. ”Och du får komma hem till mig när du vill.”

Nu var han så där krävande och jobbig, eller hur? Ja, definitivt. Fast det kändes inte som att Sebastian tyckte det. Som tur var. Eller så var det bara Elliot som hoppades att det var så. Det kunde mycket väl vara en blandning.
"Okej", nästan viskade han som svar, medans han snappade upp en av den andres händer.
Han hade kunnat stå där hela natten, lutat sig mot Sebastians panna, hand i hand. Men den yngre behövde gå hem. Och det var svinkallt att stå utan ytterkläder och skor. Elliot drog sig motvilligt tillbaks återigen.
"Jag ska inte hålla kvar dig längre. Vi ses imorgon", sa han försiktigt.

Det kändes så otroligt fridfullt att bara stå där. Så nära Elliot. Även fast nacken börjat protestera lite.
Men allt gott har sitt slut och Elliot drog sig tillbaka. Förståeligt, med tanke på att han inte hade några skor eller ytterkläder på sig.
”Hejdå”, sa Seb tyst och vände sig sedan om. Gick mot sin cykel. Blickade över axeln för att försöka urskilja den äldre där bak, men det var för mörkt och det fanns inga lampor. Inga fungerande i alla fall.
Och sedan cyklade han iväg.

Elliot stod kvar där, utanför dörren och såg Sebastian cykla iväg. Till skillnad från Elliots trädgård fanns det ju faktiskt gatlyktor ute på gatan, så det gick att se ut mellan buskagen, men inte in. Den där lyktan som varit trasig, där kvällen efter bildsalen, var dessutom för ovanlighetens skull faktiskt lagad.
Efter att han stått där och sett ut på den nu tomma gatan utanför, gjorde sig tårna påminda. Det var ju kallt. Och han hade inga ytterkläder. Elliot tenderade att glömma sådana detaljer när en viss Sebastian tog upp allt tankeuttrymme. Han torkade slutligen de sista tårarna med tröjärmen och gick in.

Det gick snabbt att cykla hem, om än lite kallt. Fingrarna påminde honom om att han skulle bli tvungen att leta upp ett par vantar innan han drog hemifrån dagen därpå.

Han kastade cykeln inne på tomten innan han halvsprang fram till ytterdörren och smet in. Margot hade inte varit hemma på så väldigt länge. När hon väl varit ledig från skolan hade hon prioriterat att åka utomlands med sina vänner istället för att komma hem. Inte för att Seb hade rätt att bli sur på henne för det, för han skulle förmodligen gjort samma sak själv. Om han skulle plugga vidare. Vilket han inte skulle.
”Sebbie!” Margot slog direkt armarna runt honom när han steg innanför dörren. Hon hade en stor, rosa, stickad tröja på sig och ett par, självfallet trendiga, slitna jeans. Och naglarna var för långa för att vara naturliga precis som det blonda håret och ögonfransarna.
”Hej”, hälsade han med ett leende på läpparna innan hon släppte honom och lät honom ta av sig jackan och skorna.