Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Så MEGA DUNDER BRA ASSÅ

Kan vara mitt favoritkapitel av denna ff hittills!

TAAAAACK!!!!!!!
Ja visst känns det konstigt? :O



TAAAACK!


Aww, tack så mycket!
Ja det känns lite konstigt att uppföljaren snart är över.


TACK ♥ ♥
Jag veeeet! Känns lite hemskt faktiskt


Jag har inte bestämt mig faktiskt. Förmodligen blir det så men vi får se lite. Kommer bestämma mig efter att jag lagt upp sista kapitlet.


Men jisses, TAAAAAACK!



YEEEEEEEESSSSSSS!!!!!
Du har ingen aning hur glad det gör mig för vill att min FF bara ska bli bättre och bättre och bättre. I många fall så är första delen awesome och sen går det bara utför så att du tycker detta är bästa kapitlet gör mig sååååå otroligt glad!

Alltså, gumman! Jag vill ha mer! Mer, mer mer! PLZ?! Kan inte fatta att dt snart är slut Det får inte ta slut... vill ju ha mer, mer mer. Denna FF får itne ta slut. Längtar i vilket fall som helst till nästa kapitel! Och älskar att jag nu faktiskt fattar vad du menar när du säger att du ser Snape som en känslofylld person! ♥ Han är underbar och jag älskar Snape mer än någon annan karaktär nu, ja till och med mer än Draco... O.O ♥ SÅ fantastiskt skriver du!

Hej älskade raringar!

Jag ber er, dra ett DJUPT andetag innan ni läser detta kapitel. Tro mig, det kommer behövas...

Detta är näst sista kapitlet...
Jag hoppas att ni ska tycka om det. Själv satt jag med en klump i halsen och våta kinder då jag skrev detta. Hoppas att det ska få er att känna som mig. ♥

Tillhörande musik:
Your Gaurdian Angel

Nu ska jag inte hålla er från att läsa, detta kapitel är alltså det näst sista och det är ganska långt. Önskar er en magisk lässtund! ♥ ♥ ♥ ♥



~Kapitel 72~

Jag ligger med mitt huvud på Severus arm, min rygg mot hans bröstkorg och mage. Hans näsa är begravd i mitt tjocka hår och hans arm vilar stadigt över min midja. Hans finger smeker insidan av min överarm med mjuka drag och ett leende finns på mina läppar. En känsla av ro vilar inom mig, vi har legat såhär i över en timme nu. Ingen av oss har brutit tystnaden som omger oss. Ett lugn vilar över oss och det känns som om vi skulle kunna gå genom eld, klara vad som helst. Han gör mig hel på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Men mina tankar har börjat spöka, varför sa du inget? Varför har vi inte pratat om allt sådant här innan... Varför släpper du inte in mig, låter mig älska hela dig precis som du är..? Du gör mig hel, låt mig göra dig hel... Mina tankar snurrar så fort nu att jag knappt hinner följa tanketrådarna till slutdestinationen där de byter till en annan tråd.
”Penelope? Är allt som det ska?” frågar Severus plötsligt. Jag ligger stilla men svarar honom med en annan fråga.
”Varför sa du inget?” Jag kan höra Severus svälja och han haltar till lite med sin tumme.
”Jag gjorde bara inte det.” viskar han och kysser mjukt min blottade nacke.
”Severus?” mumlar jag med lätt röst.
”Mm?” Jag drar ett djupt andetag,
”Är du rädd?” frågar jag sedan, min röst är nervös och en känsla av oro vilar över mig. Severus tumme stannar och det blir dödligt tyst i sovrummet. Jag väntar på hans svar i tystnaden.

Efter nästan två minuter då det känns som världen slutat snurra svarar han mig.
”Ja.” svarar han simpelt, en lättnande känsla tar vid inom mig. Jag med...
”Var det därför som du flyttad hit, sa upp kontakten med vissa människor och valde ett annat yrke nu när jag lever med dig?” frågar jag med försiktig röst och lägger min hand ovanpå hans hand som stilla vilar på min arm. Gesten är liten men fylld utav känslor jag inte kan beskriva med ord.
”Ja.” säger han kort och fångar mina fingrar i glipan mellan sina.
”Tack...” mumlar jag och vänder mig om, jag ger Severus en mjuk kyss. Jag kan känna hur hans kropp slappnar av lite efter att ha spänt sig på grund utav mina frågor.
"Jag kommer aldrig sluta att älska dig. När du ser på mig så känner jag mig speciell. Jag har aldrig träffat någon som dig och jag vill att du alltid ska komma ihåg att du är speciell, du är den för mig. Jag kommer alltid finnas vid din sida." viskar jag mjukt och smeker Severus kind. Han drar in mig i en mjuk kram, han trycker mig mot sin kropp och jag lägger mitt ena ben över hans för att kunna komma ännu närmre.

Jag kryper ihop i hans famn, mitt huvud på hans bröstkorg och hans arm stadigt lindad om mig med handen vilandes på mitt vänstra höftben. Hans andra hand ligger stadigt ovanpå min hand som vilar på hans bröstkorg.
”Vad hände med...” börjar jag mumla men tvekar,
”Min rygg?” fyller Severus i och jag nickar utan att se upp på honom. Severus suckar och kramar om mig lite hårdare ett par sekunder innan han drar ett djupt andetag och jag kan känna hur han vrider sitt ansikte upp mot taket.

”Innan jag berättar något måste jag förklara något för dig. Jag är inte en dödsätare, utåt ja, men det är inte där min lojalitet vilar. Innan du kom in i mitt liv tillhörde min lojalitet Dumbledore. Jag blev dödsätare för att kunna rapportera från den sidan till denna sidan.” Severus tystnar så jag nickar,
”Men, senaste åren så har jag glidit över till den sidan mer och och mer. Mörkret kändes tryggare, jag kände mig övergiven och ensam i världen. De blev min familj och en trygghet för mig. Men sen kom du Penelope och du är det enda som spelar någon roll för mig nu. Den enda. Jag valde att flytta och riva upp hela mitt liv för att du ska vara säker. För att inget ska hända dig. Om något skulle hända dig...” Severus röst dör ut i tystnad och han kysser toppen utav mitt huvud med intensitet. Jag kan höra på hans röst hur jobbigt det är att prata om allt detta så jag förblir tyst, jag bara kryper lite närmare honom för att visa att jag är där. Att jag lyssnar på honom.

”Voldemort hade skickat en kvinna som heter Bellatrix Lestrange för att söka upp personer som kunde besitta information av kvalitet och jag hamnade i hennes klor. Hon är en sadistisk och grym människa. Hon föredrar personlig kontakt före magi när hon ska tortera sina offer.” Severus tystnar när han hör mina snyftningar och känner hur jag griper tag om hans skjorta. Han kysser toppen utav mitt huvud ännu en gång och hyschar lugnande innan han kramar mig ytterligare lite hårdare och sedan fortsätter att berätta.
”Hon torterade mig i flera dagar, jag tappade räkningen till slut. Men Voldemort ansåg att min tortering inte ledde någon vart och han gav mig ett val. Torteras till döds eller byta sida och skifta min lojalitet till honom. Jag valde att ändra min ståndpunkt, jag kände mig redan förråd av Dumbledore och den sidan. Men på order av Voldemort fick jag inte göra mig av med ärren, de skulle bevittnas som krigsärr. Något att vara stolt över enligt honom. Vad han inte visste var att målet med allt var att han skulle ta in mig och se mig som en lojal dödsätare för att jag skulle kunna rapportera om hans rörelser till Dumbledore.” Mina tårar strilar ner för mina kinder, faran som Severus varit utsatt för är chockerande och nästan kvävande. Tänk alla gånger som du... Åh Severus, om jag bara hade vetat... Jag hade gjort något, vad som helst. Aldrig att du ska behöva gå igenom sådan smärta igen, aldrig mer att du ska vara ensam. Aldrig mer.

Severus röst är mörk och hård, jag ser upp på honom och tappar nästan andan när jag ser hur härjat och hårt hans ansikte ser ut att vara. Hur han ser plågad ut, förstörd på ett grundläggande plan.
”Du behöver aldrig vara med om det igen Sev. Sev, se på mig.” Severus vrider ner sitt ansikte så att han ser på mig. Hans ögon hårda och hans läppar nerdragna i ett bittert streck.
”Jag är här nu, inget ska någonsin få skada dig igen. Jag låter inget hända dig.” Severus ger mig ett litet leende och kysser min panna medan han kramar min hand. Hela hans kropp mjuknar när han får omfamna mig.
”Jag älskar dig Penelope.” mumlar han med läpparna mot min varma panna.
”Sev... Jag vill se.” säger jag med osäker röst.

Han ser på mig med nästan skrämda ögon men nickar sedan. Han drar upp armen på sin skjorta men jag skakar på huvudet och sätter mig upp.
"Jag bryr mig inte om det där. Det märket är inget mer än ett bleknande ärr. Det är inte den du är, den förändrar inget." mumlar jag och ser honom i ögonen.
”Vad menar du då?” frågar han men innan jag hunnit svarar syns det i hans ansikte att han förstår. Han sätter sig på sängkanten och suckar. Jag kryper närmre honom och drar med mjuka fingrar upp hans skjorta. Severus lyfter sina armar och jag drar av honom hela skjortan. Den hamnar på golvet bredvid min stav. Jag kan känna hur mannen i mitt liv blir alldeles stel när hans rygg blottas för mig.

Jag kysser mjukt hans nacke, hans axlar. Severus stelnar till så fort mina läppar börjar sin vandring neråt. Han nästan drar sig undan, men inte riktigt. Jag vandrar med mjuka fingrar och fuktiga läppar över varje ärr han har på sin rygg medan jag räknar dem i huvudet, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34... Mina fingrar smeker det sista ärret mjukt och jag vandrar uppåt med mina läppar igen. Severus armar hänger slött längs med hans sidor och hans rygg är lite krökt. Som om han just nu är mer avslappnad än han någonsin tidigare varit. Mina läppar fortsätter att kyssa hans nacke och axlar medan mina fingertoppar smeker varje ärr om och om igen tills Severus andetag är djupa och långsamma. Jag låter honom acceptera ärren samtidigt som jag visar att jag uppskattar honom, att jag älskar honom. Att hans ärr inte ändrar något.

”Jag älskar dig Severus. Jag älskar allt med dig, hela dig. Du är ljuvlig och underbar, du är allt jag någonsin kunnat drömma om och mer.” viskar jag i hans öra och drar med mina handflator över hans bastanta armar, jag kan känna små små ärr. Jag tittar på hans armar, jo, även dem är märkta och täckta med flera ärr. Men inte så grova som de på ryggen. Dessa ser ut att ha gjorts med ett rakblad eller en riktigt skarp kniv.
”Jag älskar det här,” jag smeker hans nacke, ”jag älskar det här,” mina händer vandrar vidare till hans lätt håriga bröstkorg, ”jag älskar det här,” mumlar jag och drar händerna över hans axlar, ”och det här,” mina läppar kysser hans skuldror, "och det här," mina händer vandrar ner och upp för hans armar, ”det här...” viskar jag i hans öra och låter mina händer vila över hans bröstkorg där jag kan känna hur hans hjärta slår stadigt och starkt.

”Jag älskar hela dig...” mumlar jag och kryper runt så att jag sitter i hans stadiga knä med mina ben på var sida av hans ben och mina armar om hans axlar och mina händer placerade på hans skulderblad. Omfamnad utav hans starka armar med hans tårfläckade ansikte begravt i min nacke medan han snyftar mjukt. Som om jag gett honom tillåtelse att vara sig själv helt och hållet för första gången i hela hans liv. Jag håller om honom mjukt och låter honom gråta ut i tryggheten jag just gett honom. Min älskade, min Severus. Äntligen vågar du visa vem du verkligen är... Äntligen låter du mig älska hela dig. Låt mig göra dig hel igen Sev...

Men åh, så bra *snyftar till av rörelse*. Kan inte finna ord för hur bra det var!

Jättefint. Det är så sorgligt att det är snart är över-

Väldigt vackert kapitel! Känns så konstigt och tråkigt att det bara är ETT kapitel kvar...
Längtar som en galning efter det!

omg nej, jag klarar inte av det här detta kan inte vara det NÄST SISTA kapitlet, det går ju bara inte, snälla gör en uppföljare eller något jag bara dööööööör.
Jätte bra kapitel i alla fall och jag längtar jätte mycket efter det sista kapitlet

PS om du skriver en till ff här på mugglis, tagga mig i den då

Det kan inte vara slut... det är för bra.