Prs tippest & JustAFriend

"Vem var det?", Eric stod lutad mot väggen, med boken i ena handen.
"Sebastian, en vän", mumlade Elliot till svar och gick raskt förbi den äldre.
"Du...", Eric fortsatte trevande. Vart hade deras nära relation försvunnit. Var den borta nu? Bara för det där telefonsamtalet. Då Elliot verkligen hade behövt någon. Fast det var ju inte bara telefonsamtalet. Så mycket mer. Elliot sprang uppför trappan. Tankarna var fyllda med Sebastian och han hade verkligen ingen lust att byta ut dem mot mat, vågar och vårdplaner.
"Elliot snälla...!". Dörren smälldes igen och Eric slog frustrerat händerna för ansiktet.

”Helsvart?” Margot synade sin lillebror. Svart hoodie, svarta jeans, ostylat hår. ”Herregud.” Hon pillade med det fluffiga håret. Det kändes obehagligt att ha dedär plastnaglarna så nära skallen, men han sa ingenting. Det var väl populärt att ha långa naglar. För tjejer, då. Han tycktes sig minnas flera andra tjejer på skolan som också hade det. Och om något var en trend så följde Margot det. Oftast.
”Pappa kommer hem med thaimat snart”, fortsatte hon sedan efter att hon insett att det inte gick att göra så mycket med håret utan något vax. ”Och vi håller på att välja film i vardagsrummet.” Med det sagt så gick de två syskonen tillsammans in i vardagsrummet där Brandon och mamma satt i soffan. Brandon med fjärrkontrollen i handen och snabbt scrollande så ingen fick en chans att stoppa honom. Typiskt Brandon.

Han låste dörren. Vilket han i stort sett aldrig gjorde. Om det inte var typ livsfara att gå ut. Vilket det faktiskt var ibland. Inte nu. Han hade ju egentligen inte heller någon rätt att låsa dörren eftersom han delade rum med Emmet. Men nej, han ville inte prata med någon(som inte var Sebastian). Speciellt inte om den någon var Eric. Speciellt inte om den Eric ville prata med honom om hans ätstörningar(?!). Fan. Nu hade de tankarna lyckats överrösta tankarna på den yngre. Ughhh. Alltså, de var ju inte borta, men inte heller så där härligt bubblande heller. Nu var de halvt förpestade med annat. 45kg. Vårdplan. Blä.

Det tog tid att välja film. Brandon kände sig tvungen att kolls igenom alla streamingtjänster som familjen betalade för, vilket var många. Pappa hann till och med komma hem och duka fram maten innan Brandon velat sig fram till en film.
Filmvalet spelade ingen roll för Seb. Han gillade bara att ha familjen samlad. Även fast han kanske inte skulle erkänt det för dem. Eller någon annan. Men familjen var trots allt familjen och han gillade dem, trots allt. Trots att de kunde vara jävligt ytliga och egoistiska hela tiden.
Men det var ju Seb också.
”Varför är du hemma?” viskade Seb till Margot som lutat sitt huvud mot hans axel. Ungefär halva filmen hade gått men den handlade om någon finansgrej som hela familjen förutom Seb förstod sig på.
”Just det”, viskade hon tillbaka. Drog upp något ur sin jeansficka. ”Jag är förlovad.” Hon satte ringen på fingret. Minimalistisk. Inte som Margot. Seb förstod inget. Varför hade hon haft ringen i fickan?
”Va?”
”Jag skulle berättat för dig när vi kom in hit men jag blev så irriterad på Brandon att jag helt glömde bort det.”
”Så varför är du här?”
”För att jag ville berätta det face-to-face innan jag tar hem honom till Thanksgiving.”

Madrassen var verkligen obekväm. Var det något Elliot insåg nu? Efter typ sjutton år? Ja, kanske. Det var i alla fall sant.
Efter att ha legat där några timmar gjorde sig i alla fall ryggen sig påmind. Eller hela kroppen egentligen. Det gjorde ont. Han hade läst någonstans att underviktiga lättare fick ont av att sitta och ligga för att de hade mindre fett på kroppen som typ skyddade skelettet eller organen eller nåt. Äsch, han visste inte. Han var ju dessutom knappt smal. Typ. Ish. Ugh.

Det knackade på dörren. "Elliot...", Erics röst var försiktig. Typ som Elliots brukade vara mest hela tiden. Skillnaden var att Eric aldrig lät så. Förutom nu då.
Han reste sig och låste upp dörren. Mötte Erics blick med blanka ögon. "Får jag komma in?", fortsatte den äldre. Elliot nickade och backade undan. De (snarare Elliot) kunde ju trots allt inte ignorera varandra för evigt.

”Åh.”
Ett åh av väl dold besvikelse. Varför en? Seb ville ju att Margot skulle må bra. Och om en kille gjorde det för henne så... Var det väl bra. Men han hade aldrig ens träffat killen förut, och nu var han förlovad med hans storasyster? Fan. Tänk så var det ett rövhål. För snygga människor brukade vara rövhål och det var ju klart att Margot var förlovad med en snygg kille, liksom. Det fanns ju inte ens på kartan att hon ens skulle titta på en kille som var under en åtta på en skala av tio.
Han drog upp mobilen och gick in på snapchat. Ingenting. Särskilt ingenting från Elliot. Den enda som spelade roll, kändes det som. Även fast det där inte lät så hälsosamt precis. Han smygfotade en bild på Margot som fortfarande hade huvudet lutat mot Sebs axel och fick även med lite av sin käke i bilden.
”Vad gör du?”
Skickat till Elliot.

"Nej, det spelar ingen roll. Jag löser det själv. Jag behöver ingen hjälp", Elliot kände paniken krypa sig på, där han satt, nersjunken intill väggen. Väggarna kröp närmre som så många gånger förr. Han spärrade upp ögonen och andningen blev tyngre, mer ansträngd.
"Du kan inte fortsätta så här. Det är ju en ond cirkel. Uppenbarligen sitter du ju och ljuger för du är ju för fan en pinne och du åt inget till kvällsmat och ughhh!", Eric viftade frustrerat med armarna innan han sänkte blicken ner till sin bror. Som inte såg ut som Elliot längre. Mer en vampyr. Eller spöke.
"Elliot...?", han satte ser ner på huk och försökte oroligt få ögonkontakt med den yngre. Som nu istället börjat skaka något väldigt, med tårar som aldrig verkade ta slut, forsande nerför kinderna.
"Hey!", när Elliot inte svarade drog den äldre den lilla kroppen intill sig. Stoppade den från att sjunka ner ytterligare mot golvet.
När det hela slutligen lugnade sig pressade sig de yngre ännu närmre sig storebror. "Förlåt", snyftade han mot axeln.
"Shhh", mumlade Eric till svar och drog lugnande en hand över Elliots rygg. "Förlåt, jag är bara orolig över dig. Du blir bara mindre och mindre för varje dag och jag vill inte att du ska försvinna-", den äldres röst bröts. Grät han med? Ja, mycket riktigt satt de båda bröderna och grät. Elliot drog sig undan för att möta Erics blick. "Jag kommer inte försvinna".

Efter ett stund blev det dags för småsyskonen att sova. Eric skötte nattningen kvällen till ära och Elliot satt kvar intill väggen. Försökte lugna ner sig. Han plockade upp mobilen. Snap från Sebastian. Han öppnade. Vem var det? Varningssignaler ringde tills Elliots hjärnceller kom ikapp och konstaterade att det nog var den där systern. Eller? Hon såg inte alls ut som Sebastian. Hon såg mer ut som någon som typ var med i paradise hotel. Typ. Alltså blond. Och med ögonfransar längre än Elliots framtid. Vad samhället klassade som en "snygg tjej". Och Sebastian såg ut som...Sebastian. Nåväl, vad gjorde han egentligen?
"Andas", med en bild på de spinkiga benen framför sig. Var det för kallt? Det var inte menat att låta så. Men han gjorde ju i stort sett inget mer. Han skickade iväg det.
Nej, okej, ge dig Elliot. Ni kan inte bli sams för att du sedan ska förstöra det direkt efteråt. Han tog en till bild på benen. "Förlåt, jag fick en panikattack men det är lugnt nu", han skickade halvt panikartat iväg det innan Sebastian hunnit svara. Förstör inte allt nu Elliot.

Svaret från Elliot dröjde lite. Seb försökte att hålla tillbaka oron som började pumpas ut i kroppen. Hade mamman vaknat? Blivit helt galen? Herregud Seb, lugna dig. Lugn. Det är lugnt. Fast kanske inte. Men säkert lugnt. Det har bara gått några minuter sedan du skickade. Du har rätt att bli orolig först när en timme passerat utan att den röda pilen blivit vit.
Men sedan kom svaret. Andas? Det kändes kallt. Åh nej. Hade Seb gjort något fel nu? Eller tyckte Elliot helt enkelt att det bara var en allt för opersonlig fråga? Krävde han mer av den yngre?
Fast sedan klickade han vidare till nästa snap då den äldre bad om ursäkt.
Panikattack. Panikattack. Panik. Attack. Seb hade snackat med folk på internet som drabbades av panikattacker men aldrig träffat någon i verkligheten. I alla fall ingen som berättat om det.
Men det kändes så skumt att den äldre bara droppade den bomben så lätt. Men det blev så tungt på axlarna, av någon anledning.
”Herregud, varför???”, skickade han iväg med en likadan bild som förut.

Nu hade han gjort den yngre orolig också. Fan. Fan fan fan. Fast vad hade han väntat sig? Berättat om en panikattack och sedan inte få någon reaktion? Nej. Vad skulle han svara då? Ummm.
Pratade ofrivilligt med Eric om en grej och sen bara blev det lite mycket. Men det är okej nu. Jag är okej.", dög det? Jo, det borde det göra. Han skickade iväg det tillsammans med ännu en bild på de spinkiga benen.

Om vilken grej? Det blev lite mycket? Det kändes som att Elliot underdrev. Så jäkla mycket. För man fick väl inte en panikattack bara för att något blev ’lite mycket’? Snarare ’jävligt mycket för mycket’? Fast det var inte Seb som hade rätt att spekulera i det där. Han hade aldrig fått en panikattack själv. Aldrig.
”Okej. Bra”, i sällskap med ett rött hjärta och en precis likadan bild som förut skickade han iväg snapen till den äldre.