Draco Memoraid

Aww :3 tack!! Skulle bli helt galen om jag fick många läsare!! Jag ska försöka ha med romantik, action, spänning och FANTASI!! jag ska låta fantasin strömma från hjärnan ner på pappret!! Det kommer tyvärr inte handla om trollkarlar och den Harry Potter handlingen som den här ff är!! Den kommer mer handla om övernaturliga saker som regnbågsskogar och sånt!! Jag gillar kawaii lolitakläder fairy kei och andra saker också!! Alltså söta övernaturliga saker!! Men om man inte blir sugen på att läsa är det okej!!

Övernaturligt är bra, men nu borde vi inte diskutera detta i denna tråd cx

JJJAAAAA!!!! *dansar en knäpp glädjedans* Två Nya kapitel kommer serveras i Stora Salen!! I'M SSOO HAAAAPPYYYYY!!!!!! Och Elzyii: Du är Awesome, glöm aldrig det! Och den här Awesome-heten finns i din själ, så du kommer aldrig tappa bort den, praktiskt, eller hur? (För tro mig, det är bra att veta, jag har många gånger trott att jag tappat bort den, men sen insåg jag det jag just berättade: Den försvinner aldrig!)

Jag ska svara på allt sen jag lovar! ♥
Här kommer dock lite "Spamm"...
Hoppas ni ändå tycker att det är okej, ni får ju läsa kapitlen i er egen takt såklart och JÄTTEJÄTTEJÄTTE gärna kommentera som ni brukar, får då blir jag såååååååååhär glad!
Jag tycker att ni skriver bättre än mig allesammans, och jag är så stolt över er.
Och Glina2, din dikt kommer jag att använda i nästa kapitel!
Hoppas ni orkar med det här nu... jag skulle aldrig göra det!
Och Hermione1234, A.k, Trezzan, twisted, Desiree jag saknar er och era kommentarer!
Massa pussar från mig till er, mina underbaringar ♥

För dig, Crucio Expulso...
KAPITEL SPAMM!

Kapitel 41
Väntans siesta

Jag vaknade av att solen strilade in mellan mina fördragna gardiner och
träffade mig rakt i ansiktet.
Belåtet sträckte jag på mig och gäspade stort.
Jag hade drömt någonting väldigt bra och trevligt, det tråkiga var att jag för mitt liv inte kunde
komma ihåg vad.
Långsamt satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen innan jag kastade en hastig blick på klockan.
Halv sju.
Det betydde att frukosten serverades om drygt en timme.
Staplande reste jag mig upp från den oemotståndligt mjuka sängen och lämnade mitt varma bo under täcket åt sitt öde för att istället böja mig ner och rota fram min handduk ur väskan.
Jag skulle gott och väl hinna ta en uppiggande dusch innan frukost.
Med ännu en gäspning kastade jag handduken över axeln och gläntade på dörren som vette ut mot
trappan.
Övervåningen låg alldeles öde framför mina fötter och jag gick ut ur rummet.
Misstänksamt kastade jag en blick på stället där jag fått syn på den lilla flickan för ett par månader sedan.
Platsen där hon hade uppenbarat sig gapade lika tom som resten av korridoren.
Jag skakade lite på huvudet åt min egen vaksamhet och fortsatte sedan mot badrummet.
På vägen dit passerade jag Dracos sovrumsdörr.
Den var stängd.
Förvånat stannade jag till och pressade örat mot dörren.
Sov han fortfarande?
Inte ett ljud hördes bakom den stängda dörren, och jag rynkade fundersamt pannan.
Jag fick väcka honom efter duschen om ingen annan redan hade gjort det.
Jag kunde tänka mig Lucius nylle om han kom för sent!

Badrummet var stort och luftigt.
Jag drog ett djupt andetag och lät mina näsborrar fyllas av alla möjliga dofter som kom från Narcissas dussintals olika krämer och parfymer.
Omsorgsfullt låste jag dörren efter mig och drog av mig kläderna.
Jag kunde inte låta bli att kasta en kritisk blick i spegeln och suckade när jag upptäckte att mina bröst fortfarande var lika små, trots mina ansträngningar att få dem större.
Nåja. Dem fick duga tills vidare.
Försiktigt klev jag in i duschen och njöt i fulla drag när det varma vattnet sköljde över min skälvande kropp.
Huden blev som ny efter att den gnuggats in med Narcissas renskrubbningstvål och mitt mörka hår sjönk riktigt vackert ner på mina axlar efter att jag tvättat igenom det två gånger med ett lila schampo som doftade jordgubbar och sommar.

När jag hade torkat och klätt mig gick jag ner till köket där jag var nära att kollidera med Tinky, som nervöst trampade runt i rummet.
”Så bra.” Narcissa gav mig ett påklistrat leende och tecknade åt Tinky att dra ut en stol åt mig.
”Men var är...?” började jag och såg mig förvirrat omkring.
”Draco och hans far fick en kallelse och har rest till London.”
”Till London?” ekade jag och stirrade förskräckt på Narcissa, som hade slagit sig ner mittemot mig.
”När kommer han tillbaka?”
”Dem kommer tillbaka så snart som uppdraget anses färdigt. Tinky...?”
Den lilla alfen hoppade till när hennes Mattmor kom på henne med att tjuvlyssna, och skyndade sig att med darrande händer plocka fram bröd och ost ur skåpet.
”Men... Vadå för uppdrag? Varför...?” Jag hade med ens blivit alldeles kall inombords och fick
tvinga mig själv att ta en tugga av det rostade brödet och svälja ner den alldeles för stora tuggan i halsen.
Narcissa agerade precis som om hon inte hade hört min fråga och smuttade frånvarande på sitt kaffe medan hon förstrött bläddrade i en tidning.
Jag försökte febrilt komma på någonting att säga som kunde få henne att anförtro mig mer information, men hennes strama mun hade slutit sig som en mussla och efter ett par försök gav jag upp och tackade artigt för frukosten.
Hon gav mig bara en nick och protesterade inte när jag tyst slank uppför trappan till övervåningen.

Draco kom inte tillbaka mer den dagen.
Jag stannade uppe på mitt sovrum och vankade av och an medan jag emellan åt kastade hoppfulla blickar ut genom fönstret, och gjorde bara avbrott för att närvara vid måltiderna och uträtta ett och annat toabesök.
När det gamla golvuret slog tolv slag och jag hörde hur Narcissa började
böka runt i sitt sovrum på nedervåningen så gav jag upp mitt vankande och slängde mig på sängen.
En gnagande oro började sprida sig i maggropen.
Jag visste inte när Draco hade gett sig av, och jag visste inte när han skulle komma tillbaka.
Om han skulle komma tillbaka.
Jag svalde ner klumpen i halsen och pressade händerna över magen som nu hade börjat göra
riktigt ont.
Tänk om någonting hade hänt honom.
Tänk om det där som Narcissa hade varnat honom för i Hogsmeade, tänk om det redan hade inträffat?
Kanske hände det just precis nu, kanske kämpade Draco precis i denna stund med någonting som han aldrig skulle kunna klara av på egen hand, och jag låg här på min säng utan att kunna göra någonting för att hjälpa honom.
Beslutsamt reste jag mig upp och torkade bort tårarna som sedan flera timmar tillbaka
hade prytt mitt ansikte.
Om jag bara kunde få en susning om vad han höll på med.
Då kanske jag kunde hjälpa honom på något sätt.
Försiktigt öppnade jag min sovrumsdörr och stannade till medan jag ivrigt lystrade efter ljud borta vid trappan.
Inte ett ljud hördes nerifrån, Narcissa hade alltså somnat. Bra.
På ostadiga ben och en kropp som skälvde av både upphetsning och nervositet smög jag fram till
den omsorgsfullt stängda dörren på andra sidan korridoren och tryckte sakta ner handtaget.
Den var låst.
Hjälplöst stod jag som fastvuxen och stirrade på den i några sekunder innan jag kom på
vad jag faktiskt var född till och drog fram min trollstav. ”Alohomora!” viskade jag och ryckte till när låset gav ifrån sig ett litet klick och gick upp.
Försiktigt sköt jag upp dörren, tacksam över att Dracos trolldomskunskaper låg snäppet under min nivå och riktade trollstaven framför mig. ”Lumos!”
Jag vågade inte leta reda på lysknappen, och trots att skenet från trollstavensspets var svagt och grumligt kunde jag utan problem se mig omkring i Dracos sovrum.
Det verkade som om Tinky inte hade haft tillåtelse att städa här på ett tag, för det låg drivor med kläder, böcker och mantlar utspridda lite varstans över golvet och skrivbordet var överfullt med en mängd olika prylar.
Jag tog ett stort kliv över en hög med mugglarkläder och höjde mitt trollspö över skrivbordet.
Det var till mestadels täckt av damm och böcker (Jag som knappt hade trott att han kunde läsa) men också några märkliga föremål som jag inte hade sett förut och någonting som såg ut som en hög med trasiga snokoskåp.
Jag gick sakta längs skrivbordet och min blick föll plötsligt över någonting stort som var placerat inuti en glaskupol.
Ivrigt böjde jag mig fram för att ta en närmare titt och blev tvungen att ta ett förskräckt steg åt sidan och råkade trampade på någonting vasst som fick mig att kvida till.
Ovanpå en liten hylla som var fastspikad längs skrivbordets ytterkant vilade någonting som var obehagligt likt en skrumpnad människohand på en röd sidenkudde inuti kupolen.
Jag stirrade äcklat på den ett ögonblick medan jag funderade på vad sjutton Draco tänktes använda den till, innan jag vände mig om för att inspektera andra delen av rummet; det var då jag blev medveten om att jag fortfarande hade halva foten över det vassa föremålet, och jag böjde mig klumpigt ner för att ta upp det.
Det var en liten, svart visselpipa.
Jag höll den i handflatan och såg fascinerat på hur den började snurra runt, runt i handen på mig.
Utan att veta riktigt varför stoppade jag den i fickan och gick sedan fram för att undersöka en stor mörk garderob som såg misstänkt ut.
Förväntansfullt sträckte jag ut handen för att vrida om handtaget, men stelnade till mitt i rörelsen och kände hur hjärtat började galoppera i bröstet.
Ett hasande ljud hade nått mina öron, och skrämd av tanken över att Draco eller någon annan skulle ertappa mig med att snoka omkring skyndade jag mig ut ur rummet och lyckades med darrande händer dra igen dörren, som genast låste sig igen.
Jag stannade till utanför Dracos sovrumsdörr och tog ett par djupa, lugnande andetag.
Här hade jag all tillåtelse att stå.
Spänt lyssnade jag efter tecken på mänsklig närvaro, och uppfattade återigen det hasande ljudet; det verkade komma från foten av trappan.
Utan att tänka efter smög jag bort till den uråldriga trappen och kikade ner över räcket.
Jag höll med nöd och näppe på att sätta hjärtat i halsgropen och fick lov att pressa händerna över munnen för att inte skrika.
Längst ner i trappan satt en välkänd liten gestalt i lång vit klänning
och mörkt hår som hängde ner som en svart gardin över hennes bleka ansikte.
När hon förstod att jag iaktog henne lyfte hon huvudet och såg med tårfyllda becksvarta ögon
upp på mig. ”Hjälp”, formade hennes läppar, och hon reste sig upp och sträckte ut armarna.
Sedan var hon borta, och jag stod som fastfrusen vid trappan och fortsatte att stirra ner på den
fläck där flickan hade suttit.
Kvar på det nedersta trappsteget låg nallen, som såg nött
och sliten ut med sitt ensamma blanka knappnålsöga som dystert stirrade upp på mig.
Jag kunde slå vad om att den grät.


De följande dagarna förflöt som i en dimma.
Jag steg upp, duschade, klädde mig, åt frukost, stirrade i taket, åt lunch, stirrade i taket, åt middag, och stirrade återigen i taket tills jag framåt småtimmarna somnade av utmattning.
Jag hörde inte ett ord från Draco, och på den tredje dagen i fångenskap på Malfoy Manor gav jag upp.
Han skulle inte komma tillbaka mera den här veckan, kanske aldrig mer.
Om jag ändå hade haft någon att prata med.
Nu när Lucius inte längre fanns här och övervakade allting så kunde jag släppa ut Shanti till friheten under dagarna, och hon kom inte tillbaka förens det hade blivit mörkt.
Narcissa som jag tidigare hade uppfattat som kontrollerande och petnoga verkade också ha fallit utanför banan.
Hon undvek mig lika mycket som jag undvek henne, och måltiderna åts under en kvävd tystnad.
Jag hade fått känslan av att hon också oroade sig över någonting, men att det inte handlade om Draco och sin mans hastiga försvinnande,
Jag hade vid ett tillfälle sett henne stå med ryggen mot mig och med glasartad blick stirra ut genom
vardagsrumsfönstret, djupt försjunken i sina egna tankar.

På tisdags morgonen hade jag fått ett brev hemifrån, och det hade dröjt
en bra stund innan jag med darrande fingrar hade vågat öppna det.
När jag sedan hade läst min lillasysters spretiga handstil hade tårarna okontrollerat runnit nerför mina kinder.
Min älskade lillasyster!
Miranda berättade om hur det var i hennes nya skola,
om hennes klasskompis om hade fått en hamster och om hur tråkigt det var att bo hos Mormor.
Hon nämnde ingenting om mamma, vilket jag såg som ett bra tecken.
Hennes senaste brev hade varit både positivt och längtansfullt, och den lilla glimt av hopp som ständigt låg och väntade längst ner i hjärtat på mig gjorde ett litet skutt av glädje.
Kanske skulle mamma bli bättre ändå, tänk om det fortfarande inte var för sent.
Med ett sorgset leende på läpparna svarade jag på Mirandas frågor och skrev att jag längtade efter jullovet då vi alla tre äntligen kunde vara tillsammans igen.
Sedan vek jag noggrant ihop brevet och gömde det högst upp i skrivbordslådan i väntan på att Shanti skulle återvända.
Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på, så jag bestämde mig för att bryta
mönstret och ta en promenad.
Narcissa syntes inte till och jag nickade vänligt åt Mr Grain som med hjälp av sin trollstav fick
snön att lägga sig i prydliga högar i två långa rader och lämna gången upp till herrgården fri.
Jag tog min vanliga vända runt om i byn, och jag måste erkänna att jag min gnagande oro för vad som hade kunnat tänkas hänt Draco till trots inte kunde låta bli att beundra julpyntet som redan hade börjat blomma upp på flera gårdar runt omkring Wiltshire trots att det bara var november.

Efter en timmes stillsam promenad bestämde jag mig
för att det räckte, och började huttrande skynda tillbaka mot herrgården.
Ute på den ståtliga gårdsplanen stötte jag ihop med Tinky som kom bärande på en hög med ved som såg alldeles för tung ut för hennes späda armar.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag vänligt och log åt Tinky, som snarare såg förfärad ut än tacksam.
”Nej, nej, nej Miss!” pep hon och höll på att fara omkull under tyngden.
”Tinky ska bara bära in det här i vedstugan, och sen ska Tinky gå igen...”
”Vart ska du gå Tinky?” sa jag snabbt, plötsligt träffad av insikten att jag knappt sett till henne heller under dem här tre dagarna.
”Det är privat, miss! Tinky får inte säga!”
”Tinky, låt mig hjälpa dig med det där, de ser alldeles för tungt ut.”
Utan att lyssna till hennes pipiga protester tog jag ett hårt tag om klabbarna i hennes armar och befriade henne från sin börda.
”Vart ska dem, sa du?”
”D-d-dit M-miss, men Tinky borde...”
”Då går vi dit då.” Jag styrde stegen åt det håll som Tinky pekat och hon hade inget annat val än att skärrat följa efter med det stora fladdermusliknande öron slokande.
Alfen skyndade sig fram för att öppna och jag pressade mig in i den lilla boden och
lassade av vedträna ovanpå en trave med andra klabbar.
”Var det bara det här du behövde hjälp med, Tinky?”
När hon nickade satte jag mig på huk och tog ett försiktigt tag i hennes axlar.
”Tinky, jag behöver din hjälp.”
”Tinky kan inte hjälpa Miss Jacobsson, nej, nej Tinky får inget säga!”
Alfen vred sig besvärat i mina armar och tårar fyllde hennes tefatsstora blåa ögon till bredden.
”Tinky, är Draco okej?”
”Tinky har fått strikta order om att inte tala om för någon vad unge Mr Malfoy håller på med, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!”
”Ja, du är en mycket duktig husalf”, sa jag tröstande och Tinky sken upp en smula.
”Men jag är väldigt orolig för Draco, han är min vän. Kan du inte tala om hur det är med honom?
Du behöver inte säga vad han gör eller vad han är!”, skyndade jag mig att tillägga när jag såg hennes ansiktsuttryck. ”Du bryter inte mot några regler då, eller hur?”
”Unge Mr Malfoy har det väldigt svårt just nu, men han har inte tagit någon skada!”
”Är du helt säker på det, Tinky?” sa jag och fortsatte att hålla alfen om axlarna.
”Är du säker på att han mår bra?”
”Tinky lovar att unge Mr Malfoy inte har strukit med!”
”Tack gode gud...” mumlade jag på svenska och släppte den lilla alfens axlar.
”Tack ska du ha, Tinky...”
Jag reste mig upp och borstade av snön från byxorna.
”Jag ska väl ta och...Tack så mycket, Tinky.”
Jag gav henne ett tacksamt leende och började med betydligt lättare steg gå tillbaka mot huset, då den lilla husalfen hann ifatt mig och tog mig i handen.
”Tinky måste fråga Miss en sak, om Tinky får förstås?”
”Det är klart”, sa jag vänligt och stannade till. ”Vad ville du fråga?”
”Jo...Tinky undrar... Varför...”, alfen skruvade generat på sig och såg upp på mig med sina väldiga ögon, ”Varför Miss bryr sig så mycket om unge Mr Malfoy?”
”För att han är min vän”, sa jag tyst och betraktade alfens spända lilla ansikte,
”Och han är den enda jag har.”


Jag visste inte vad som hade väckt mig.
Förvirrat satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
Det tog några sekunder innan jag kunde uppfatta röster
från bottenvåningen, och jag frös fast mitt i en utdragen gäspning och lyssnade spänt.
Klockan måste vara efter midnatt...Mr Grain hade sedan länge låst in sig i sin lilla friggebod på gården, vilket bara kunde betyda en sak...
Jag reste mig så snabbt att jag höll på att falla tillbaka ner mot sängen.
För säkerhetsskull tog jag fram trollstaven under kudden och började med bultande hjärta närma mig dörren och la handen på handtaget för att öppna och gå ut.
Problemet var att det redan var någon annan som hade öppnat den före mig.

Kapitel 42
En fallen krigare

”Draco!”
Innan jag hunnit tänka efter kastade jag mig om halsen på honom
och kramade honom hårt.
Han stod där, lätt vinglande i min omfamning som om han hade svårt att stödja sig på benen.
Efter ett par sekunder släppte jag mitt grepp om honom och flämtade till.
”Men... Vad har du gjort?”
Han var likblek i ansiktet och ögonen såg ut som två mörka gropar i det sårade ansiktet.
Han hade ett djupt jack tvärsöver kinden och mörka ringar under ögonen.
Det vitblonda håret såg rufsigt och ovårdat ut, och hans klädnad var sönderriven på flera ställen.
Han såg kort sagt ut som ett vrak och det var inte förens då jag la märke till smärtan som reflekterades i hans vackra ögon.
”Hjälp mig...” viskade han och högg tag i listen för att inte falla omkull. ”Snälla gör så att det slutar...”
”Slutar... Javisst.” Utan att riktigt veta vad han menade knuffade jag ner honom på sängen och stängde försiktigt dörren bakom oss.
Sedan satte jag mig försiktigt ner bredvid Draco, som lutade sig mot väggen med ögonen hårt.
”Draco, vad har hänt?”
”Du måste hjälpa mig...” Mumlade han fortfarande med ögonen ihopknipna.
”Självklart. Säg bara vad jag ska göra. Är du skadad?”
Han skakade sakta på huvudet och kastade en blick ner på sin arm, där huden skymtade vit
under allt blod.
”Du är ju skadad! Du har rispat dig på båda...Vänta, så ska jag hjälpa dig...”
Jag böjde mig fram för att ta en titt på hans andra arm, men när jag sträckte ut fingrarna för att röra vid den ryckte han till och drog sig bakåt.
”Inte den armen!” sa han snabbt och drog sin vänsterarm utom räckhåll.
”Det är den här jag har ont i”, la han till när han såg mitt förvånade ansiktsuttryck och sträckte fram sin högerarm där huden fortfarande var vagt blottad under allt blod, och jag riktade försiktigt trollstaven mot såret utan att fråga och mumlade någonting ohörbart, och genast blev hans arm hel igen.
Han gav mig ett tacksamt leende som mest liknade en grimas till tack och drog darrande händerna genom håret.
”Har du saknat mig?”
”Såklart att jag har!” utbrast jag och torkade bort en envis tår som hade gömt sig i ögonvrån.
”Jag har tänkt på dig dygnet runt! Var har du varit? Narcissa har vägrat att berätta...”
Draco skakade bara på huvudet och såg dystert på mig, och jag visste redan vad han skulle säga innan han sa det: ”Jag får inte säga.”
”Nej, självfallet inte”, svarade jag kyligt och kände hur all den glädjen över att han var tillbaka igen sakta rann av mig. ”Självklart så tycker du inte att jag är värd att få veta varför du håller dig borta från ditt hus i flera dagar utan att höra av dig. Jag kanske inte är tillräckligt betydelsefull för dig, Draco! Men Isånafall ska du ha klart för dig...”
”Nej, nej, nej det är inte så!” Sa han hest och såg bedjande på mig med sina silvergrå ögon.
”Ge mig bara tid att förklara...”
”Du har haft massor med tid!” fräste jag och reste mig upp från sängen.
Han gjorde en ansats att följa efter, men någonting hindrade honom och han sjönk tillbaka mot väggen igen. ”Du har haft mer tid än vad man kan begära, men du säger ingenting!
Du låter mig bara gå här och vänta, men själv så blir du förbannad så fort jag har några hemligheter för dig!”
”Snälla, sänk rösten! Om min pappa får reda på att jag är här...”
”...Så kanske han dödar oss allihopa? Visst är det så va? Du har lurat mig i någon jävla fälla!”
All den ångest och frustration som jag hade känt de senaste dagarna vällde upp inom mig.
Om det inte hade varit för att han redan såg så illa tilltygad ut som han gjorde så hade jag utan att tveka gett honom en ordentlig käftsmäll.
Draco satt bara där helt stilla på sängen och stirrade rakt framför sig, lät mig skälla ut honom.
Han stoppade mig inte, han försvarade sig inte.
Han bara satt där och väntade, och när den värsta ilskan hade lagt sig var det som om han först då vågade se på mig igen.
”Jag ska förklara, du måste bara ge mig mera tid.”
”Du förstår ju inte”, viskade jag och la huvudet i händerna.
”Draco, du förstår inte. Jag är rädd, fattar du inte det? Varje gång du bara försvinner, oavsett om det är på Hogwarts eller här, och jag inte vet vart du tagit vägen... Jag blir så rädd, kan du förstå det?
Kan du fatta hur det känns för mig, att bli lämnad här i flera dagar utan att ha en aning om vad du sysslar med? Att inte ens veta helt säkert om du kommer komma tillbaka eller inte...”
Min röst bröts i en snyftning och jag kunde känna Dracos forskande blickar bränna bak i nacken på mig. ”Du måste förklara för mig Draco!”
”Det är inte så enkelt”, sa han tyst, och jag vände mitt tårdränkta ansikte mot honom där han satt kvar på sängen och underhöll sig med att låta lakanet glida mellan sina fingrar, och han undvek noga att se mig i ögonen.
”Du måste lita på mig.
Om jag förklarar någonting nu... Så kommer jag att dö, du också. Du måste helt enkelt ge mig tid.”
Jag torkade mig med baksidan av handen i ansiktet, reste mig upp från skrivbordsstolen och sjönk ner bredvid honom i sängen.
Hans andetag var varma mot min kind, och jag la prövande huvudet på hans axel.
Han rörde sig inte utan fortsatte att pilla med lakanet utan att se på mig.
”Titta på mig”, bad jag och han vände långsamt sitt ansikte mot mitt och såg mig i ögonen.
Hans silvergråa ögon var blanka och han såg trött ut.
”Vart var du och Lucius?”
Draco tvekade ett ögonblick innan han lutade bak huvudet mot väggen och svarade med sin släpiga röst: ”Han ville visa mig några grejer bara. Ingenting allvarligt!”, la han till när han såg min blick,
”Men sedan blev vi förföljda och... Ja du ser ju själv.”
Jag nickade matt, orkade inte bry mig om att han antagligen ljög för mig.
Försiktigt tog jag hans hand och flätade ihop hans fingrar med mina.
Hans hand var liten och fingrarna långa och smala, och på hans ena långfinger satt en ring som jag inte hade sett förut, men jag var alldeles för trött för att fråga.
”Mår du bättre nu?” sa jag och strök pekfingret över hans kind, följde jacket från början till slut.
”Mm”, sa han tyst och blundade återigen. ”Jag är bara väldigt trött.”
”Jag med”, jag sträckte på mig och gäspade stort innan jag gav honom en liten puff i sidan.
”Vi kanske borde gå och lägga oss? Om du är säker på att du klarar dig...” Jag såg oroligt på hans försvagade kropp och kände hur en rysning ilade genom kroppen.
Vem ville en femtonårig pojke så illa?
”Kan jag inte få sova här i natt?” bad Draco och såg bedjande på mig.
”Jag vill inte vara ensam.”
Han lät så ynklig att jag blev rörd, trots att det här egentligen var emot både mina och hans principer.
”Såklart”, hörde jag mig själv svara, ”Om du är säker på att du vill det så.”
”Ja”, sa han tyst och såg ner på sina blodiga händer. ”Ja det är jag.”

Vi bäddade under tystnad.
Eller rättare sagt, jag bäddade och han såg på.
När jag föreslog att han skulle gå till badrummet för att tvätta av sig skakade han bara på huvudet och kröp istället ner under mitt täcke och låg där och stirrade upp i taket när jag kom tillbaka från toaletten.
”Ska du inte ens byta om?” Han skakade på huvudet igen och jag suckade. ”Du är hopplös.”
”Jag fryser”, mumlade han och vände sig om. ”Det är kallt här inne.”
”Kallt? Det här rummet är ju som en bastu!”
Jag kastade en förstulen blick ut genom fönstret bara för att konstatera att Shanti inte skulle komma tillbaka i natt, stack sedan som vanligt trollstaven under kudden, släckte lampan och kröp ner bredvid Draco.
Det var väldigt länge sen jag hade delat säng med någon, och hans kroppsvärme virade sig som ett brinnande nät runt mig och fick mig att svettas.
”Har du feber?” sa jag och la min handflata mot hans nacke. ”Du är ju jätte varm!”
”Jag vet inte”, viskade han tillbaka och drog till sig ännu mer täcke. ”Men jag fryser.”
”Du måste ha feber”, konstaterade jag och rullade över på samma sida som honom.
Hans hår kittlade mig i ansiktet och jag drog retsamt i det.
”Jag ska klippa av det här när du sover!”
”Du skulle bara våga...” mumlade han från väggen. ”Då dödar jag dig.”
”Vilka hot”, flinade jag och snurrade eftertänksamt hans hår runt mina fingrar.
”Du, Draco?”
”Mm.”
”Vad gör vi om dina föräldrar kommer in?”
”Det gör dem inte”, mumlade han halvsovande.
”Men om”, envisades jag och rös av tanken på Lucius spetsiga ansikte, högrött av ilska.
”Då skyller vi på Potter”, sa han och vred sig lite.
”Va?” sa jag och satte mig halvt upp. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, mumlade han och drog åt sig hälften av mitt täcke. ”Håll klaffen nu.”
Jag la mig ner igen och hörde efter ett par minuter hur Dracos andetag blev tyngre.
Han sov.
Försiktigt för att inte väcka honom reste jag mig upp och öppnade fönstret.
Jag stirrade ut i den svarta natten några sekunder innan jag tyst smög över golvet, kröp ner i sängen bredvid Draco som fortfarande sov djupt, rullade ihop mig till en liten boll och somnade.


Förvirrat slog jag upp ögonen och såg mig omkring.
Det tog en liten stund innan min hjärna hade vaknat så pass att jag kunde reflektera över morgondagen och chocken över att ha vaknat upp bredvid Draco försvann.
Jag kastade en nyfiken blick på honom där han låg utsträckt bredvid mig.
Han sov fortfarande.
Hans lugg spretade rakt upp och han hade ett bekymmerlöst, nästan lyckligt uttryck i sitt
vackra ansikte.
Triumferande såg jag hur en liten drägelsträng hängde från hans mun som han hade lite öppen.
Det där var jag tvungen att lägga på minnet så att jag kunde reta honom för det sen.
Leende reste jag mig upp och skyndade mig att dra av nattlinnet och rota fram dagens uppsättning av kläder ur väskan.
Det fick bli ett vanligt linne och mina favoritjeans.
Snabbt böt jag om medan jag hela tiden höll Draco under uppsikt, men jag hade inte behövt oroa mig.
Han sov lika tungt som han hade gjort när jag vaknat, och efter att ha kastat en blick på klockan insåg jag att det var bäst att få honom att gå över till sitt rum illa kvickt, innan någon skulle upptäcka att han inte hade sovit där i natt.
Han knorrade ilsket när jag knuffade på honom, och jag blev tvungen att nypa honom i armen för att han skulle vakna.
”Vadgördu?” mumlade han sömndrucket och kravlade sig upp i en lustig halvliggande ställning.
”Draco, du måste gå! Dina föräldrar...”
Jag behövde inte säga mer.
Han såg oroligt på mig och kravlade sig sedan snabbt upp på fötter.
Håret stod åt alla håll och han svor högt när han fick syn på sig själv i spegeln.
Jag kunde inte låta bli att skratta, och han gav mig en ilsken blick innan han tyst försvann ut genom dörren.
Jag sjönk tillbaka mot kuddarna igen och drog in hans lukt i mina näsborrar.
Jag hade träffat många som luktade gott, men Draco luktade godast av alla.

Shanti återvände vid lunch och jag fick lov att locka på henne
ett bra tag för att hon skulle överge Dracos ugglas tafatta uppvaktningsförsök och komma ner till mig
så att jag kunde knyta fast pergamentrullen.
”Han kan följa med dig”, sa jag och nickade åt den praktfulla berguven som förväntansfullt klapprade med näbben.
”Jag tror inte att Draco har någon användning för honom ändå...Det här ska till Miranda, när du ändå är där passa på att hälsa på mamma också och be henne att skynda sig med att svara på mitt brev...Och det här ska till Harry, Hermione och Ron, Hogwarts.”
Shanti burrade upp fjädrarna och gav mig ett kärleksfullt nyp i handen som för att visa att hon hade förstått innan hon lyfte sina vita vingar och försvann upp i skyn med Dracos uggla efter sig som en stor mörk skugga.

Antingen så hade Lucius och Narcissa inte märkt någonting
eller så brydde dem sig helt enkelt inte om det.
Ingen yttrade som vanligt ett ord vid frukosten, och Lucius försvann efter en menande blick från Narcissa in i spisen så fort tallrikarna var tomma och återkom inte förens det hade börjat mörkna.
Draco talade inte med sin mamma överhuvudtaget.
Jag kunde se hur hon ett par gånger försökte få ögonkontakt, men då vände han sig bara helt sonika om och marscherade ut ur rummet.
Själv försökte jag sysselsätta mig med att ta långa promenader runt omkring i byn
eller försöka lista ut vad som egentligen försiggick hemma hos familjen Malfoy.
Att Draco var rädd för sin far hade jag sedan länge listat ut. Men varför?
Jag erkände att Lucius var både otrevlig och motbjudande, men rädd?
Han måste ha skrämt Draco på något vis, om jag bara kunde lista ut hur och varför...
Flera gånger plockade jag fram visselpipan och såg på medan den gång på gång snurrade i min handflata, men jag blev inte ett dugg klokare av det.
Jag hade heller inte glömt vad jag lovat Harry och så ofta jag kunde försökte jag lirka ur Draco vad han sysslade med, men han teg som en mussla.
Återresan till Hogwarts närmade sig och jag räknade dagarna.
Samtidigt kunde jag inte utesluta den frustration som kom krypande allt mer ju närmare
datumet för Hogwartsexpressens avgång närmade sig.
Jag hade inte lyckats komma ett hum närmare sanningen om vad Draco egentligen sysslade med
eller funnit någon som helst förklaring på vem flickan var och varför hon visade sig för mig.
Förens nu.

[Ja det är synd om Draco. Värre blir det! Puss ]

Yipppppppppppppiiiiiiiiiiiiieeeeeeee! Kapitel!

Ska läsa strax! Måste bara skriva på rset först :3

Elzyii är sådär läskigt
dryg mot er nu och SPAMMAR.
Jag ber om ursäkt

JAG ÄLSKAR ER! ♥

Hrm långt hrm hrm

Time to read!!

Du är bäst. Din FF är underbar. Det finns inget att kritisera. Du är för bra. Loveu. ♥ Puss. ♥

GAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


VARFÖR DÖDAR DU MIG!!!!!!!!!

DU MÅSTE SKRIVA MEEEEEER!!!!!!!!!!

JAG HAR INTE TID ATT SKRIVA EN BRA KOMMENTAR NU, MEN DU VET VAD JAG TYCKER FAST GÅNGRA DET MED MYCKET MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

DRACOOOOOOOO!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥

SKRIV MER NU INNAN JAG DÖR!!!!!!



(HAR DU KORTAT NER KAPITLENA?)