Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Ellerhuuur!!! ❤️❤️

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAAAAAA

Awwwwwww ♥
Tack!!!


Tack Ja det känns lite vemodigt faktiskt...


Aww, tack så mycket.
Ja det känns lite vemodigt


Awww ♥
Ja jag ska tagga dig ^^ Lovar

Men du vet att jag har en annan FF här på mugglis va?


Ett kapitel kvar. Och tack! ♥


♥♥♥


Aww, tack så hemskt mycket!

Vill ha mer nu gumman! Snälla, kan du inte lägga upp det sista kapitlet nu?! Längtar!!!!!!

Hej fina läsare!

Detta känns så vemodigt, detta är SISTA kapitlet på uppföljaren. Jag hoppas så innerligt att ni blir nöjda med det, att det blir så som ni hoppats. Jag har skrivit om detta kapitel flera gånger för att få det så bra som möjligt. Hoppas att ni ska tycka om det.

Jag vill passa på att TACKA ER för att ni har läst, kommenterat och tummat! Betyder otroligt mycket för mig ska ni veta! ♥ ♥ ♥ ♥

Tillhörande musik:
Dark Paradise - Lana Del Rey




~Kapitel 73~

”Severus...” mumlar jag halvt sömnigt där vi ligger i vår dubbelsäng. Efter ungefär en timme av mysande, kramande och enkla smekningar hade jag somnat i Severus famn. Jag vaknade utav att han kysste mitt huvud och kramade om mig lite extra.
”Mm?” mumlar han som svar, hans hand smeker min höft.
”Jag tror att vårt te är kallt och att vår frukost är förstörd...” mumlar jag sömnigt, min röst lite lätt hes. Severus skrockar sådär härligt djupt nere i sin hals, vibrationerna förs över och vandrar genom min kropp.
”Ja jag tror du har rätt. Vi får helt enkelt göra nytt. Tycker du inte?” säger han sedan och ger min blottade nacke en mjuk kyss. Innan jag hunnit svara honom har han börjat resa sig upp från sängen. Jag känner hur madrassen bakom mig sjunker när han sätter sig upp för att sedan åka upp igen när han rest sig. Det är en sådan där känsla som man inte vet hur underbar den är fören man upplever den. En sådan där vardagsgrej som man vänjer sig vid.

Jag vänder mig om för att se på honom, han står i solens sken från fönstret, utan skjorta. Synen är ljuvlig på så många sätt. Jag studerar hans bröstkorg som har ett lager av svart, lent hår som går vidare i en sträng ner för hans mage som är alldeles ljuvlig på alla sätt och vis. Min blick vandrar vidare ner en bit. Jag rodnar lite när han ser frågande på mig.
”Du är ljuvlig Sev...” mumlar jag fram och reser mig ur sängen med långsamma rörelser. Jag knyter förföriskt upp skärpet till min morgonrock och låter den sedan glida av mina axlar för att landa i en pöl omkring mina bara fötter.

Jag står framför Severus i bara ett par svarta trosor och en svart behå med solens strålar dansandes över mig. Hans ögon glider över min kropp och jag känner mig helt säker i hans närvaro. En känsla jag aldrig upplevt med någon annan. Severus... Jag vill ge dig hela mig. Jag vill känna hur du rör vid varje del av min kropp... Severus tar ett steg mot mig, långsamt. Han kysser mjukt min nacke och låter sin ena hand vila på min höft medan han lyfter upp mitt ansikte mot sitt med sin andra hand under min haka. En rysning färdas ner för min rygg, den lämnar spår av värme i sin vaka.
”Du, är ljuvlig Duvan.” viskar han och kysser mina svullna läppar. Jag lägger mina händer på hans höfter och han drar in min halvt nakna kropp i sin famn. Jag kan känna hur hans brösthår kittlar min kind.

"Ska vi äta frukost Penlope?" mumlar Severus och jag nickar. Han kysser toppen utav mitt huvud sedan släpper han mig, han tar på sig sin skjorta medan jag klär på mig ett svart enkelt linne och ett par svarta shorts utav jeans som når ner till mitten utav mina lår. Vi går ner till köket och jag slänger maten som blivit förstörd av värmen och häller vårt te, som blivit kallt, i vasken. Jag sköljer ur kopparna med ljummet vatten innan jag ställer ner dem i vasken.

Severus plockar fram ny frukost från skafferiet och häller upp två glas utav iste istället för att ge svalka från sommarvärmen. Vi gör varsin smörgås, vi tar med det och varsitt glas iste ut på bakgården. Senaste veckan har jag spenderat största delen utav min tid här ute. Gjort i ordning hela trädgården och fått fram en mysig sittplats med bord, stolar och en soffa. Jag låter min blick glida över det klippta gräset, de friserade buskarna och det nyplanterade landet i bortre hörnet innan jag ler nöjt för mig själv och fortsätter att gå. Severus sätter sig i soffan och jag kryper upp bredvid honom, jag drar upp mina ben och andas ut ett nöjt andetag. Vi avnjuter vår frukost i tystnad, en melodisk tystnad som liksom känns som en flytande dialog. Men, bara fåglarnas kvitter hörs blandat med Severus djupa andetag. Jag har aldrig tidigare tänkt på det men Severus andas alltid väldigt tungt och ljudligt. Om han inte är helt fokuserad på en bok eller liknande.

Trädgården som tidigare var övervuxen och illa skött är nu vacker och rofylld. Gräset är klippt, häckarna rensade och buskarna friserade. Det finns en grusgång från köksdörren i en slingrande stig till Severus arbetsskjul. Den är kantad med gamla röda tegelstenar jag fann under en hög med löv. Jag följer en av de två röda kanterna med blicken och tillåter mig själv att vara nöjd med något jag åstadkommit själv. Min blick fortsätter längre bort, till landet som finns i bortre hörnet där jag just har börjat odla pumpor, morötter och lite olika örter. Örterna planerar jag att sätta i krukor som jag ska ha ståendes på fönsterbrädan i köksfönstret. Jag ser ut över trädgården och känner mig nöjd med allt slit och jobb jag lagt ner på den. Severus ställer sitt tomma glas på bordet och ler ned mot mig.

Min aptit har försvunnit, jag lägger den halvätna smörgåsen på bordet bredvid hans glas samtidigt som jag dricker upp mitt iste för att sedan ställa glaset på bordet. Severus ser ner på mig och drar upp mig i sin famn.
"Duvan, mår du bra?" frågar han försiktigt. Jag lägger huvudet på sned, vänder mig om så att jag sitter gränsle över Severus.
"Jag mår mer än bra." mumlar jag och kysser hans smala läppar.
"Du äter inte... Du har blivit så smal." mumlar Severus mot mina läppar. Jag lutar mig lite bakåt och ser undrande på honom.
"Jag har inte tänkt på min vikt sen jag kom hit. Jag mår bra och jag är lycklig med dig. Men jag antar att mina känslor för dig trumfar alla andra känslor jag har. Jag är för upptagen med att vara lycklig för att vara hungrig." viskar jag och fnittrar. Severus verkar mer än nöjd med mitt svar för han kysser mig passionerat. Hans fingrar åker upp i mitt hår och jag låter mig förföras av hans rörelser, blickar, läppar och dunkande hjärta.

Severus sätter sig i vardagsrummet medan jag städar upp efter oss i köket. Ett leende finns på mina läppar som är lite ömma från Severus passionerade kyssar. Jag diskar och torkar för att sedan sätta in i skåpen. Skåps luckan gnisslar så där hemtrevligt. Jag ser mig glatt omkring i det mysiga köket med den rymliga matsalsdelen. Sen jag flyttade in har hela huset fått sig en hel del kärlek och omtanke. Gamla möbler har blivit utbytta, tavlor, mattor, prydnader, gardiner, nya tapeter och flera andra saker har fått liva upp huset och göra det till ett otroligt mysigt hem. Det är lite detaljer kvar och jag kommer förmodligen att byta en del av gardinerna och mattorna men det är det kommande årets uppdrag. Jag går ofta och beundrar mitt egna arbete faktiskt, minns hur det såg ut när jag kom och jämför det med hur det ser ut nu. En klar förbättring om jag år säga det själv. Tänker jag och fnittrar lite medan jag torkar av händerna på kökshandduken och hänger tillbaka den på kroken.

Det är bara två rum kvar att göra i ordning, de på övervåningen som ligger bredvid mitt egna lilla rum som hyser alla mina böcker. Jag vrider mig om och ser mot trappan som leder från matsalen till andra våningen och rummen som vilar i mina tankar. Jag går gnom matsalsdelen och vandrar upp för trappan. Jag öppnar dörren till ett utav de identiska rummen. Jag tittar in. Jag vet inte vad jag ska göra med dem mer än att jag ska måla väggarna i blått och golvet vitt, tror jag i alla fall. Så långt har jag tänkt men vad de ska användas till vet jag inte riktigt. Jag antar att de får stå tomma tills jag kommer på det. Tänker jag och stänger dörren. Jag vandrar in i mitt lilla mysig rum, jag går fram till fönstret som har ett flertal kuddar och filtar i sig. På ett litet bord bredvid ligger en bok. Den är från mugglarvärlden, Bellamys Hemlighet heter den, en man vid namn Sidney Sheldon har skrivit den. Jag har en hel rad med böcker skrivna utav honom.

Jag kryper upp i fönstret, drar en filt över mina ben och öppnar boken på sidan 34. Efter bara tio minuter är jag alldeles uppslukad utav boken. Timmarna passerar förbi i en ryslig fart. Jag sliter min blick från boken när dörren glider upp. Severus kommer in med ett glas kall lemonad. Han placerar det på bordet, jag ser upp på honom med en tacksam blick.
"Sev, tack." säger jag och tar en klunk på en gång.
"Allt för dig." säger Severus och med sina svala fingrar fångar han upp min lugg och fäster den försiktigt bakom mitt öra. Jag lägger huvudet på sned och lutar mig in i hans beröring när han smeker min kind.
"Jag tänkte arbeta lite. Jag finns där ute om det är något." Jag nickar mot mannen i mitt liv innan han försvinner ut ur rummet och jag kan fokusera på min bok.

Tiden bara springer iväg, min mage kurrar lite och jag ser på klockan som hänger på väggen ovanför dörren. Oj, kvart över sju redan. Jag stänger min bok och lägger ner den på sidobordet. Jag vandrar tillbaka ner, genom köket, genom hallen, förbi Severus som ännu en gång sitter i vardagsrummet och upp till vårt sovrum. Jag sätter mig på sängkanten och drar ett djupt andetag. På mitt vita sängbord ligger boken jag fick utav Severus, Den Vita Duvans Kraft av Nicolai Duchannes, 1674. Jag ler mot boken, bredvid den står fotot jag fick i julklapp utav min moster. Den vackra silverramen som innehåller fotografiet på mina föräldrar. Jag tar det i min hand och ser med mjuka ögon på deras leende ansikten.
”Jag önskar ni kunde se mig nu. Jag tror ni hade varit stolta. Jag saknar er så...”

Fönstret flyger upp och en kraftig vind drar snabbt genom mitt hår som flyger åt alla håll och kanter. Jag vandrar bort till fönstret och stänger det medan jag ser förundrat på haspen. Aftonstjärnan glimmar på himlen trots att solen inte sjunkit ner bakom trädkronorna ännu. Jag stirrar på den och tappar nästan andan när mina tankar slår till,
”En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar jag ut, mamma, pappa, ni är hos mig. Min hand tar tag om mitt halsband och jag fäller en tår när jag stänger mina ögon.

Jag drar ett djupt andetag, min blick fäst på stjärnan högt där uppe på himlavalvet igen.
”Ni sa till mig att söka bortom det jag lärt mig, att jag skulle hitta utan att leta. Att det inte finns något ljus utan mörker... Åh, mamma, pappa, jag hoppas verkligen att ni vakar över mig. Över oss....” Jag sökte bortom vad jag lärt mig att söka när jag sökte efter Sevs kärlek. Men jag letade inte efter ett förhållande med honom, han hittade in i ett förhållande med mig. Severus hade inte varit den ljuvliga människan han är idag om det inte vore för allt mörker han tagit sig genom och vårt förhållande hade aldrig kunnat vara så här starkt om inte jag gått igenom det mörker jag slagits med... Allt har en mening och ni visste det, hela tiden... Ännu en tår ringlar ner för min kind. Minnen från tiden innan Severus lämnade Hogwarts slår mig hårt. Dagen då han berättade att han gjorde en fråga på sitt svåraste prov någonsin bara för mig. Dagen då han nuddade vid min hand när vi passerade varandra i korridoren. Dagen då han mötte mig vid tåget efter att jag var på mina föräldrars begravning... Allt kommer tillbaka och sköljer över mig som en våg.

Jag känner mig yr och backar ostadigt bort från fönstret, jag snubblar på min morgonrock och faller till golvet med en hög smäll.
”Ahhh!” utbrister jag chockat, ”varför måste jag vara så klumpig?” mumlar jag irriterat vidare medan jag sätter mig upp på golvet. Jag gnuggar baksidan av mitt huvud som slog i de hårda golvplankorna. Jag hör Severus komma springandes upp för trappan och ser honom komma inrusandes i rummet. Jag fnittrar mot honom, åt hans lite panikartade ansiktsuttryck.
”Vad är det med dig? Har du sett ett spöke och vill gömma dig i min famn?” frågar jag med retsam och munter röst samtidigt som jag stoppar ut tungspetsen mot honom. [i]Allt har fallit på plats.[i]

Severus ser förvånat på mig men börjar sen att skratta, hans axlar vibrerar och hans hår åker från sida till sida.
”Vad gör du på golvet?” frågar han med mjuk röst och skakar på huvudet med en road min,
”Ja du, antingen kan du ju stå där och se på din kvinna som ligger hjälplöst på golvet medan du undrar det eller så kan du ju hjälpa henne upp?” frågar jag fnittrande medan jag räcker upp mina händer. Severus lyfter upp mig med en enda mjuk rörelse. Jag håller mig fast i hans famn, klänger verkligen mot hans kropp. Jag drar in ett djupt andetag, hans doft fyller mig.
”Vad är det Duvan?” frågar Severus och kramar om mig med mjuka armar.
”Allt har fallit på plats...” mumlar jag och Severus kysser toppen av mitt huvud,
”Jag vet hjärtat...” Jag sluter mina ögon, att höra honom kalla mig för sitt hjärta sköljer över mig med värme och lycka. Jag vilar min kind mot hans bröstkorg och hör hur hans hjärta slår där innanför. Hur det slår för mig, för oss. Jag vrider upp mitt ansikte mot Severus. Han böjer sig och jag sträcker mig upp på tå. Våra läppar möts och dagens sista solstrålar skiner in på oss genom fönstret, luften omkring oss stannar upp och allt som finns i världen är jag och mannen i mitt liv.

Jag började läsa din ff igår. Har nu läst klart! Älskar den!!! Du borde verkligen bli författare! Snälla gör fler ff!

Oj, det var duktigt av dig!
Så glad att du gillar den ^^
Ska jag tagga dig ifall jag gör det?

Ja gärna

Så vackert och underbart.
Jag kan inte förstå att detta var sista kapitlet.
Om det är något du ska bli så är det författare.

Seriöst... NEEEEJ, DET FÅR INTE VARAVSLUT! </3
Överraskningen var underbar♥