Prs tippest & JustAFriend

Okej. Inte mycket text. Men ett rött hjärta.
Elliot tog en bild på halva sitt ansikte. Han blundade. En våt kind och en massa lockar, som vanligt. Han skickade det med ett rött hjärta. Det fanns inte så mycket mer att tillägga. Panikattack. Okej. Punkt.
Emmet kom in i rummet med Eric tätt bakom. Den lille kom och satte sig i Elliots famn och Eric rufsade lite i mellanbrorsans hår.
"Ser du till att han somnar?", Eric nickade försiktigt åt Emmet. Elliot nickade och den äldre log ett litet, tacksamt leende innan han gick och ur rummet och nerför trapporna.

Våt kind. Fågelbo. Rött hjärta. Seb tog en snabb bild på sitt ansikte, uttryckslöst, och skickade iväg till den äldre med ett rött hjärta.
Och sedan la han ner mobilen. Tittade på filmen. Tillät Margot pilla med hans hår även fast de plastiga naglarna var minst sagt obehagliga att ha så nära skallen. När filmen var slut och eftertexterna rullade så började deras pappa duka av maten från tv-bordet.
”Herregud Seb, du måste verkligen uppdatera din Instagram”, utbrast Margot och vred sin mobilskärm mot honom. ”Du la senast upp för typ ett år sen!” Herregud. Den senaste bilden var en bild på Seb och Kyle, en kille som han umgicks med i stan ibland. De båda hade cigaretter i öronen, näsan och munnen. Skämtsamt. Ingen var liksom tänd. Men det var ju roligt. Och kanske lite coolt. Cigaretter, liksom. Margot hade velat slå till sin lillebror när hon fick upp den i sitt flöde men nu brydde hon sig inte längre. Intresset hade väl bleknat med tiden.
”Jag har inget att lägga upp”, mumlade han ointresserat och ryckte på axlarna.
”Vänta, Brandon, kom här”, sa hon och Brandon rynkade förvisso på pannan, men gjorde som hans lillasyster sa. Satte sig bredvid Margot. Och Margot drog ihop sina bröder och lutade återigen huvudet på Sebs axel innan hon bad deras mamma ta en bild.
Klick.
Brandon, framåtlutad med armarna vilandes på knäna. Margot, paradise hotel-deltagare, och Seb. Seb, en awkward version av Brandon. Rak i ryggen och armarna i kors.
Svartvitt filter på det och upplagt på Instagram. Syskonen taggade. Deras 5000 följare mot Sebs 87. Ångest ändå.

Elliot la ifrån sig telefonen och pillade lite frånvarande med den den lilles lockar. Hur var det för Emmet att växa upp där? Rent åt helvete troligtvis. Eller? Elliot hade ju själv växt upp där och...ja, nu var han ju som han var. Det var allt annat än en lätt uppväxt. Men det kunde ju varit värre. Han försökte alltid intala sig själv det. Tänk hur det var för Eric, utan något äldre syskon... Fast nej, det var inte samma sak för det hela började inte "på riktigt" förens Elliot fyllde fyra, då var ju Eric lite äldre. Det var ju bara de två som mindes hur det var då, innan allt. Och det var ju smärtsamt på sitt sätt. Att veta att saker och ting hade kunnat vara annorlunda. De yngre syskonen hade ju alltid levt såhär, i en misär. Det hade ju liksom alltid varit deras verklighet. Vilket ju var sorgligt för sig men de visste inte riktigt vad det fanns för alternativ, vilket nog ändå var en frihet på sätt och vis. Besparade dem en del av smärtan. Elliot var nog den som fått utstå allra mest, även om han troligtvis aldrig skulle påstå det själv. Han var den som alltid stått upp för de yngre. Eric var ju också vänlig och osjälvisk och allt sånt. Han bar också på ärr, som han inte orsakat själv. Men Elliot var ju Elliot. Det gick inte riktigt att förklara det på något annat sätt. Det bara var så.
Nåväl, Emmet hade ju alla syskonen som gjorde allt i sin makt för att skydda honom från allt "det där". Kanske hade han det ändå okej? Nej, Elliot fick bara skuldkänslor av att tänka på det hela.

Han bar försiktigt iväg den lille till madrassen, han hade somnat i famnen under tiden Elliot filosoferat. Det var på gränsen att Elliot orkade bära. Herregud. Han var sjutton år och hade knappt muskler och kraft nog att bära sin fyraåriga lillebror. Jösses. Försiktigt strök han bort några lockar som glidit ner i den yngres panna. Han stoppade om Emmet innan han begav sig in till badrummet. Han plockade upp mobilen medans tandborsten fick göra sitt. Snap från Sebastian. En sån där jobbig. Utan text. Ett hjärta som svar på ett hjärta. Vad gick det liksom att svara?
Han tog en spegelbild med ansiktet halvt dolt och tandborsten i munnen. Skickat.
Han skrollade snabbt igenom Instagram. Vänta nu va? Det tog några sekunder att greppa vad som just swishat förbi. Han bläddrade tillbaks. Sebastian? Som la upp något? Det hade inte hänt under tiden de följt varandra. Och inte på ett bra tag innan heller för den delen baserat på Elliots stalking *host*.
Han tittade noga. Zoomade in på ansiktena. Var det creepy? Alltså, du bör nog inte säga det till någon Elliot. Bara du håller din lilla mun stängd så ska det nog gå bra. Stalking är vanligare än du tror. Det finns med 100% chans personer på skolan som gjort det samma med dig och dina bilder. Fast nej? Jo, det klart. Du är en av de mest välkända personerna på skolan Elliot, kom igen. Det är väl klart.
Ibland förundrades han av monologerna den minst sagt udda övertänkarhjärnan kunde få till. Nåväl, han likeade bilden. Skulle han kommentera med? Nej, Då kan folk misstänka saker om er och Sebastian vill inte det. Håll dina fingrar ifrån tangentbordet. För fan Elliot. Han fortsatte lydigt skrolla vidare.

Några likes trillade in efter ett tag. Sjutton. Sjutton likes. Två kommentarer. Kommentarer. Det kändes coolare att få kommentarer än likes. Roligare. En kommentar från en av tjejerna i ’fan-cluben’ i skolan. ’Snygg’ hjärta och hjärtögon. En från Kyle. Kyle! Jisses. ’Saknar dig bror, hör av dig.’ Och ett rött hjärta. Hjärtan. De såg exakt likadana ut som de som Elliot skickade fast de gav ett helt annat intryck. En helt annan känsla. Förvisso blev Seb fortfarande glad av hjärtat från Kyle, men på ett annorlunda sätt. Bror. De hade väl varit ganska nära förut. Varför gled de isär? Det hade skett för bara någon månad sedan. Innan Seb hade träffat Elliot. Seb kunde verkligen inte komma ihåg varför de slutat prata. Och han saknade att ha en vän. Saknade det verkligen. Mycket.

Så han skickade iväg en snap. En bild på sitt ansikte. Det spelade ingen roll. ’Vad händer?’
Och sedan öppnade han Elliots snap. Fin. Inte för att han såg så mycket. Men fin. ’Tack för liken’, skickade han med en bild på sig själv, leendes.

Han drog av tröjan. Tvätta ansiktet. Tvätta händerna. Tvätta halvläkta ärr. Allt var delar av kvällsrutinen.
Han öppnade Sebastians snap. Herregud. Undra om den yngre förstod hur mycket Elliot smälte av det där leendet?
Han tog en bild på ena axeln, håret och halva ansiktet, prytt med ett litet leende. "*Skickar alla likes i hela världen*". Rött hjärta. Självklart. Fast han fick ju inte börja överanvända dem. Alla röda hjärtan alltså. Då skulle de ju tillslut tappa betydelsen och det fick ju inte hända. Han kunde ju börja variera med andra färger. Fast nä, det kunde ju tolkas som annat och om inte Elliot missförstått totalt som hade Sebastians hjärna en liknande tendens att övertänka saker och ting och det fick ju inte hända. Inte igen. Aldrig igen. Börja planera din hjärtanvändning Elliot. Order.
Fast den snapen var faktiskt värd ett hjärta. Så wow, vad det gick bra.

Åh herregud vad söt. Och ingen tröja på sig eller. Elliot var den finaste människan Seb kunde tänka sig. Och det röda hjärtat också. Finaste någonsin. Seb svarade med ett egenritat hjärta och en bild på fötterna.
Sedan dök en snap upp från Kyle. Seb öppnade. Kanske lite för snabbt egentligen. En bild på Kyle, en cigarett i mungipan. Seb undrade om han hade förändrats mycket. Mycket kunde ju hända på ett par månader.
Herregud Seb, läs texten. ’Samma gamla vanliga. Chillar vid bron.’ Bron. Tankarna vandrade bort till Elliot. Händelsen. Gud. Seb, du kommer ihåg bron. Den andra bron. Den du spenderat många timmar vid.
Och sedan dök en till snap upp från Kyle.
’Kom hit!’
Varför inte? Förvisso torsdagskväll, men ändå. Det var inte så jättesent ännu.
”Godnatt”, sa han till familjen innan han gick ut i hallen och smugglade upp ett par skor och en jacka upp för trappan.
In på rummet. På med skorna och jackan. Låste dörren och klättrade ut genom fönstret. Grabbade tag i cykeln och cyklade iväg. Visste exakt var han skulle.

In på skolans Instagram. Som på senare tid mer hade blivit en spegling av Elliots liv. Okej, gör något åt saken. Gör det till det meningslösa kontot det en gång var. Fast nej, då skulle ingen vilja följa. Elliot, som förväntades ha koll på konkurrerande skolors sociala medier visste hur tråkiga och formella de kunde bli. Nej, för att eleverna skulle läsa behövdes faktiskt inlägg med någon typ av känsla, eller åtminstone något tecken på att det satt en människa där på andra sidan skärmen. Ingen robot. En människa. I all sin enkelhet.
Han tog en gammal bild från kamerarullen. En bild på en grå hösthimmel med färgglada trädkronor i kanten.
"Inte långt kvar till thanksgiving nu. Se till att spendera lovet med nära och kära. Ta hand om varandra. Var den vänliga själ som hjälper eller finns där för någon du knappt pratat med tidigare. Eller skriv något fint till en vän. Ta kontakt med någon du inte pratat med på länge. Samla energi och kom sedan tillbaka glada och utvilade om lite mer än en vecka. Men först...Tar vi oss igenom fredagen. Tillsammans."
Så. Toppen. Pepp i vardagen. You wish. Eller nåt.

Han tog kort på sina nu pyjamasklädda ben. Ja, utan pyjamas blev han bara äcklad. Så äckligt pinniga. Överkroppen hade den yngre ju redan sett. Och resten förvisso...men det var inte meningen och det var bara under ett ögonblick. Han ritade också ett rött hjärta, även om Sebastians självklart var finare(herregud, det var ju Sebastian liksom(?!)). Sedan gick han in till Emmet och kröp ner under täcket.

Han hörde plinget från mobilen när han cyklade. Hoppades att det var från Elliot. Saktade ner lite och drog upp mobilen. Hans förhoppning gick i uppfyllelse. Snapen var från Elliot. En bild på ett par pyjamasklädda ben. Och ett ritat hjärta. Han tog en bild på sina trampande ben. Insåg att det blev för klöddigt att rita eller skriva något så han bara skickade iväg.
Cyklade den sista biten. Såg en kontur på avstånd. Kyle.
Och sedan slängde han cykeln där. Blev genast lite nervös. Men det var ju bara Kyle. Lugnt. Kyle som varit som din tvilling för bara någon månad sedan, Seb. Kyle förfan.
”Fan, jag trodde inte du skulle komma”, sa Kyle och tittade upp på Seb därifrån han satt ner med ryggen lutad mot staketet.
”Svarade jag inte?”
”Nej.”
”Sorry.”

Okej, skulle han sova nu? Visserligen kändes ögonlocken tunga men det gjorde de ju typ alltid så ughhh.
Snabbt svar. Vad gjorde den yngre ute såhär, mitt i natten? Okej, chilla nu Elliot. Det är inte mitt i natten. Det är kväll. Ungdomar är ute på kvällarna. Hänger. Det hade du också kunnat göra om du inte var du och vågat va med dina vänner och inte typ var instängd i ditt hem och bleh. Det var nog bättre att bara sova. Han tog en svart bild. 'Var försiktigt, det är mörkt ute'. Herregud, nu lät han som en orolig mamma. Eller tja, som han antog att oroliga mammor lät.
Han suddade bort det. "Var försiktig där ute", skickade han istället med en tre emojis. En new york skyline på natten, en clown och ett blått hjärta. Var det dumt att skicka en clown? Äh, det fick väl bara det han skrev att kännas mindre allvarligt och så. För det var det ju egentligen. Allvarligt menat alltså.

”Det är lugnt. Jag har saknat dig”, sa Kyle samtidigt som Seb slog sig ner bredvid honom. Hörde plinget från mobilen men ville inte vara oartig och pilla med mobilen det första han gjorde. ”Cigg?”
”Jag har saknat dig också. Visst”, sa han. Ångrade sedan att han tackat ja men det var liksom försent då. Ville inte vara velig. Kyle hade alltid kallat honom velig tidigare. Seb gillade inte det.
”Vad har du ens haft för dig?” frågade Kyle och räckte över cancerpinnen och en tändare.
”Inte mycket”, sa Seb och tände lite cancer. (Okänsligt? Herregud, ja.)
”Emma saknar också dig”, fortsatte Kyle sedan. Lite trevande. ”Hon var här innan. Drog typ nyss. Prov imorgon. Hon har fått för sig att hon ska gå på college typ.”
Emma? Sebs ex? Saknade honom? Han blev lite varm i hjärtat. Han hade verkligen inte trott det. Inte för att det spelade någon roll. Han hade Elliot. Och även fast han inte haft Elliot så skulle han inte gått tillbaka till Emma.
”Ah. Det är väl bra”, svarade Seb avvaktande. Osäker. Hade nästan glömt bort gruppdynamiken helt och hållet. Och sedan babblade Kyle på om någon konspirationsteori och Seb passade på att öppna Elliots snap. Var försiktig där ute. Fint. Riktigt gulligt. Den äldre brydde sig liksom verkligen.
’Jätteförsiktig.’ I sällskap med en bild på sina utsträckta ben och ciggen i handen skickade han iväg. Utan att riktigt tänka. Och när han skickat iväg, när det var för sent, så kom han på vad han hade gjort. Herregud. Vad skulle en elevrådsordförande tycka om det? Fan. Fan fan fan.