Prs tippest & JustAFriend

Han skrollade igenom Instagram, tills han kom ner till bilderna han sett inne i badrummet. Han laddade sidan igen och gick igenom de nya.
Snap från Sebastian. Men det var som att fjärilen som fladdrat där inne i bröstkorgen när namnet dykt upp på skärmen, dog, när Elliot öppnade. Cigarett? Rökte Sebastian? Nej nej nej. Det gjorde han väl inte? Nej, han luktade ju inte rök. Smakade inte rök. Eller när han tänkte efter. En gång hade faktiskt smakat rök. För ett tag sedan, efter att de blivit osams. Men nej. Ughhh. Elliots hjärta sjönk.
Var det verkligen en sån Big deal? Kanske inte egentligen, men för Elliot var det det. Han kopplade det inte som 'en rolig grej' eller 'bara en cigg'. Han kopplade det till död. Bli lämnad. Hans värsta rädsla.
Skulle Sebastian lämna på samma sätt som hans farmor, farfar, moster. Dö. Cancer. Nej.
Återigen började tårar sippra nerför det de, numera, hyfsat skarpa kindbenen och ner mot kudden.
Han kunde inte svara, inte just då.

Den röda pilen blev vit. Förblev vit. Länge. Fan. Fan. Hade han redan fuckat allt? Helvete. Han vände blicken mot Kyle igen och släckte skärmen.
”Så du menar att 9/11 aldrig hände?” Seb rynkade på pannan och tittade konstigt på den andre. Den andre, som nickade.
”Du är ju fan sjuk”, fortsatte Seb och skakade på huvudet.
”Det är mycket möjligt, men 9/11 har fortfarande aldrig hänt”, sa Kyle, aningen skämtsamt, och slog, aningen skämtsamt igen, till Seb på axeln.
Sedan gick Kyle vidare till en annan teori och Seb tog upp mobilen igen. Fortfarande inget svar. Han tog en bild på ansiktet, ingen cigg i närheten för Guds skull, skrev ’Heyy??’ och skickade iväg.

Lugna dig Elliot. Ingen anledning att överreagera. Det är många som röker. Som inte dör. De bara får skumma röster och andningsproblem. Herregud. Det är okej. Det ät Sebastians liv. Bara för att du fått äran bli en del av det kan du inte ta kontroll över det totalt. Fortfarande Sebastians beslut. Chilla.
Han försökte sova, men när det misslyckades totalt tog han upp telefonen igen. Ny snap från Sebastian. Orkade han verkligen öppna? Om det var en ny bild på cigaretten fanns det mycket väl en risk att han skulle knäckas och börja gråta igen. Vadå känslomässigt vrak? *host*
'Heyy??', den yngre undrade nog varför Elliot inte svarat. Vilket var en bra fråga med ett allför pinsamt svar. ´Jag bröt ihop igen för att du höll i en cigg, rimligt va?´, blä. Nej.
Han tog ännu en svart bild. "Mm??". Skickat.

Mm??
Den äldre hade väl bara glömt att svara. Eller inte haft något mer att säga. Det var lugnt, Seb. Lugnt. Övertänk inte. Övertänk inte så brutalt jävla mycket för det är då som du fuckar saker. Det är lugnt.
’Gonatt’, skickade han iväg med en bild på sitt ansikte. Cigaretten i mungipan. För det var okej. Seb rökte ibland. Det var normalt. Elliot brydde sig inte. Fine, han var elevrådsordförande och gjorde säkert inte det själv, men det var okej. Seb, dölj inte delar av dig själv. Det är fel.

Cigaretten var där igen. Fan fan fan. Varför gjorde det så ont? Kan du snälla släppa på det där jäkla kontrollbehovet, Elliot? Snälla? Fast det var väl egentligen inte kontrollbehovets fel, eller? Nej. Han brydde ju sig bara. Kanske för mycket. Men det gick inte att tänka bort varningsklockorna. Han kan dö. Han kan dö. Han kan dö. Sluta. Ugh.
"Godnatt", svart bild. Tänk inte mer nu Elliot. Sov.
Han la ifrån sig mobilen. Tyvärr gick det inte att göra det samma med tankarna. De var kvar där, inpräntade. Det dröjde flera timmar innan hjärnan slutligen varvade ner och han steg in i drömmarnas värld.

Godnatt. Svart bild.
Seb, du fuckade inget. Det är lugnt. Sluta tänk på det. Han släckte ner mobilen och tittade på Kyle igen. Fimpade cigaretten.
”Det är fest imorgon”, sa Kyle sedan med näsan i mobilen. ”Hemma hos Emma. Jag är ganska säker på att du är mer än inbjuden.”
”Öh, jag vet inte”, svarade Seb och kollade på klockan. Det började bli sent. ”Får se om jag kan. Jag hör av mig.” Fest. Det var längesen. Och de fester han varit på hade fått honom att känna sig malplacerad och obekväm. Men ändå. ’Gamla’ vänner skulle vara där.
Och de två pojkarna satt där och pratade i någon timme till innan Seb fick ta sig samman och cykla hemåt. Och kastade sig i sängen. Somnade omedelbart .

Panik. Med hjärtat i halsgropen och svetten rinnande nerför kroppen for han upp med ett ryck. Hjärtslagen gick att höra. Hur det pulserade. Alla dessa drömmar. Det var inte samma varje natt. Men de följde definitivt en röd tråd. Någonting som var påväg. En ständig oro, som eskalerande tills det small och allt rasade. Fast på olika sätt. I natt hade han suttit fastspänd i ett av hörnen i sovrummet, medans hans pappa slagit honom. Hårt. Tills Sebastian kommit. Och hjälpt honom loss. Med en cigarett i handen. Allt hade känts bra i några ögonblick. Tills cigaretten förvandlades till en pistol och den yngres kropp hade fallit medvetslös till marken. Och allt Elliot kunnat göra var att se på. Och skrika. För allt gick så snabbt.

Han vände upp mobilskärmen. Klockan var runt halv fem. Hur länge hade han fått sova? Någon timma?
Det var ingen idé att somna om. Hjärnan gick på högvarv och kroppen var på helspänn. Han behövde duscha, så det var just vad han gjorde.

Fem timmars sömn. Det dög. Det var bra. Riktigt bra. Dessutom hade det varit riktigt bra sömn, djup underbar jävla utvikande sömn.
Det var inte så jobbigt att stiga upp. Visst var han tvungen att skrolla igenom mobilen i typ en kvart innan han var redo att lämna den varma och gosiga sängen, men ändå.
Borsta tänderna. Fixa håret. På med parfym. Kläder. Grå sweatshirt och vanliga jeans. Simpel, basic, otroligt tråkig. Men Seb i all ära. Han sneglade bort på canvasen som han påbörjat för några dagar sedan. Skulle han någonsin bli färdig med den? Av någon anledning kändes det inte som det.

Det här med att rasa i vikt samtidigt som en hade sömnproblem...det gjorde inga under för utseendet. Elliot såg typ död ut. Lite som ett vandrande lik. Ett skelett. Usch. Han ville spy när han såg sig själv i spegeln. Synd att det knappt fanns något att spy upp. Han hade ju liksom inte fyllt på med något på ett bra tag. Förutom vatten då. Men det fick stanna. Det kunde ju bli farligt annars. Då kunde han ju dö. Vilket han inte hade planer på att gör. Inte just då i alla fall.

Med halsduken virad runt halsen och håret åt alla håll gick det lilla skelettet till skolan. Det såg nog rätt så komiskt ut på håll. Men när en kom nära kändes det bara sorligt. Pojken som nästan drunknade i tygerna kring den lilla kroppen. Om det var någon som missat allt det där tidigare så var det här dagen de skulle inse att något inte stod helt rätt till. Elliot hade försökt att se lite piggare, rundare ut, men nej. Han var bara sorglig.

’Godmorgon’ skickade han till den äldre i sällskap med ett rött hjärta och en bild på canvasen.
Därefter tog han sin ryggsäck och slängde över axeln. Rusade ner för trapporna. (Oklart varför.) Kom in i köket och möttes av hela familjen minus Margot.

När han hade proppat i sig frukost och packat ner lunchen i väskan så drog han på sig sina skor och jackan. Vantar också. Det hade börjat bli sånt väder. Vant-väder.
Cyklade till skolan i rask takt. Förbannade sig själv över att han stängt av ljudet på mobilen så att han inte kunde höra om Elliot svarade. Fan.