Prs tippest & JustAFriend

Korridorerna var nästintill tomma. Du vaknade halv fem, gjorde dig iordning i samma takt som vanligt och gick sedan till skolan. Är du förvånad? Suck, hjärnor behövde verkligen sömn för att fungera ordentligt. Åtminstone Elliots hjärna.
Han frös. Så sjukt mycket.
Som vanligt alltså. Fast mer. Han hade lånat ut alla sina vantar till småsyskonen, bristen på sömn plus att det faktiskt blivit kallare, allt i en kylig kombination.
Efter att ha lagt in jackan och halsduken i skåpet och plockat ut böckerna, satte han sig vid ett bord. Han plockade upp mobilen. Bläddrade igenom lite allt möjligt.
Snap från Sebastian. Bild på canvasen. Föreställande honom själv. Det kändes som en evighet sedan trots att det bara var några dagar tidigare. Ett rött hjärta. Okej, det kändes ändå bra. Då var i alla fall inte Sebastian arg på honom. Var Elliot det då? Arg? Nej, men han blev fortfarande gråtfärdig när han tänkte på vad den yngre hållt i sin hand. Vad den yngre drog ner i sina lungor. Usch, sluta tänk på det Elliot. Du blir bara ännu mer deppig.
Han tog en bild på sina fötter. Ingen ansiktsbild. Inte idag. Sebastian skulle blivit äcklad. Blä. Svarta sneakers och jeans var betydligt bättre. "Godmorgon", följt av ett rött hjärta.

Seb parkerade cykeln utanför skolbyggnsden och drog upp mobilen. Han var tidig. Det var inte ens hälften av eleverna som kommit till skolan ännu. (Trodde han.) (Han var inte den bästa på att uppskatta saker.)
Snap från Elliot. Godmorgon med rött hjärta. Sebs hjärta hoppade till lite. Så jäkla cheesy. Men vad skulle han göra åt det? Det var Elliots fel. Det var Elliots fel för att han var så sjukt underbar.
’Var är du?’ skickade han iväg med en bild på skolbyggnaden. Därefter gick han in och njöt av värmen som genast omslöt hans kropp.

Varför var han där så tidigt? Han hade ju ändå inget att görs där. Varför tänkte du inte på det Elliot? Fast vad skulle han gjort hemma annars? Ughhh.
Okej, Sebastian var utanför. Bra. Eller? Jo, det klart. Han ville ju inget annat än att träffa den yngre. Men han skämdes över hur han såg ut. Idag, mer än vanligt. Herregud Elliot, sortera dina jävla tankar. Det här blir ju jäkligt förvirrande. Håll dig till en tanke eller känsla i taget. Please.
Han tog bild på korridoren. Bordet han satt vid låg något avsides, utanför toaletterna, i närheten av sitt skåp. Sebastian kände nog igen platsen, det var ju trots allt inte långt bort från den yngre skåp heller. "Här". Skickat.

Seb kände igen stället som Elliot skickat bild på. Han svarade med ett snabbt ’kommer’ i sällskap med en bild på sina ben. Han skyndade sig till sitt skåp och hände av sig jackan och drog av sig jackan innan han stängde igen skåpdörren och låste. Körde ner nycklarna i jeansfickan innan han gick mot Elliots håll.
Där satt han. Den alldeles för tunna elevrådsordförande med ett vilt fågelbo på huvudet. Seb satte sig bredvid. La märke till hur trött den äldre såg ut. Typ död.
”Hur mår du?” frågade han och tittade bekymrat på Elliot.

'Kommer'. Okej, då var den yngre påväg. Se inte onödigt död ut, Elliot. Hah. Som att det var något han kunde göra något åt. Där är han, Elliot! Fokus!
Ånej, Sebastian såg bekymrad ut.q Vilket väl inte var konstigt allt, men ändå. Han ville inte oroa den yngre.
"Trött", mumlade han och såg upp på den yngre med trötta ögon. Han försökte sig på ett litet leende men det var allt annat än genuint.
"Och du?", han studerade ansiktet han tyckte så mycket om. Hur kunde Sebastian tycka om Elliot? Det var ju obegripligt. Hur någon så fin kunde tycka om någon så...otillräcklig.

Trött. Duh, obviously. Och det stela leendet som var så extremt långt ifrån genuint. Seb tryckte bort impulsen att lägga sin hand på den äldres kind. De vad i skolan. Det gick inte. Fan Seb, du får röra Elliot så mycket du vill efter skoltid. Utanför skolan. Hemma.
”Bra”, svarade han och lutade sig bakåt. Kunde inte slita blicken från killen bredvid sig. Om han inte fick röra honom så blev han tvungen att titta, ta in detaljerna. Detaljerna som han så ofta försökte memorera och så ofta föll för.

Huvudet bultade. Varför kunde inte kroppen(eller vad det nu var som styrde sånt) bara låta honom sova? Livet blev så mycket lättare då. Som utvilad.
Elliot blundade och masserade tinningarna lätt. Skärp dig, jösses.
"Vad bra", svarade han tyst och såg upp mot den yngre igen, med ett betydligt mer genuint leende. För det var ju liksom sant. Och bra. Att Sebastian mådde bra. Det var ju faktiskt typ det enda som betydde något.

Herregud. Elliot var ju förihelvete mer död än vad Seb hade varit när han hade fått cirka noll sömn. Eller kanske såg den äldre bara mer död ut för att han... Tja, såg ut som ett skelett. Ett dött skelett. Seb lutade sig över bordet och tittade bort från Elliot. Vad fan hade hänt med honom? Han hade sett ut att må bra när Seb lämnat. Fan. Ångest. Hade något hänt?
”Varför har du inte sovit?” frågade Seb och la huvudet på sidan för att kunna titta på killen bredvid sig.

Han lutade huvudet mot väggen och såg snett ner mot Sebastian.
"Mardröm. Jag hade en mardröm. En hemsk mardröm", svarade han tyst och blickade ut i korridoren. För det var ju sant. Delvis. Detaljen att de flesta timmarna spenderats gråtandes och övertänkandes på den där cigaretten var ju inget Sebastian behövde veta om. Mardröm kändes som ett mer accpterat svar. Och det var ju sant. Så inget onödigt ljugande. Men fy vad han inte ville tänka på den där drömmen. Han blinkade bort några tårar som hotade att tränga sig ut och mötte den yngres blick igen.

En mardröm? Den var ju förmodligen jävligt hemsk om den hade hindrat Elliot från att sova hela natten.
Seb gillade inte hur vag Elliot var. Utvecklade inte mardrömmen. Nej, nånting kändes fel. Och Seb ville inte att något skulle vara fel för de hade nyss löst allting och han ville inte att allt skulle falla ihop igen.
”Vad handlade den om?” frågade han och mötte återigen de gröna ögonen.