Prs tippest & JustAFriend

Elliot log när han såg Sebastians meddelanden. Temperament men ville inte såra Elliot. Söt.
”Jaja:p Jag kommer dit, if u don’t mind...”
Elliot reste sig upp. Han antog att Sebastian inte skulle protestera. Han började gå mot skolgården. Precis på andra sidan byggnaden. Max 50 meter.

Där satt han. Sebastian. Med ryggen vänd mot Elliot. Det var väl konstigt att ropa på honom. Det skulle dessutom dra till uppmärksamhet om det nu fanns andra elever i närheten. Istället smög han upp bakom. Placerade försiktigt händerna på Sebastians axlar. Masserade. Insåg att det nog var betydligt konstigare än att ropa. Han tog bort händerna och satte sig istället bredvid honom.
”Tjo”.

”Sure.”, skickade han raskt iväg och satte sig upp. Ryggen var säkerligen gräsig med en och annan grön fläck här och var, men det spelade ingen roll. Elliot var på väg. De skulle prata. På riktigt. Utan spyor och saxar. Bara prats. Inte kyssas, intalade han sig själv också. Det skulle vara svårt att stå emot. Men han var tvungen. Så jävla tvungen.

En rysning gick från ryggraden och genom hela kroppen. Elliots händer. På hans axlar. Masserade honom. Herregud. Sluta aldrig, ville han viska åt honom. Men det kunde han inte. Men han borde gjort det, eftersom Elliot slutade alldeles för snabbt. Fan.
”Hur är läget?” frågade han med ett litet leende (som han egentligen ville göra mycket större, men det skulle se konstigt ut) och tog in Elliots ansikte. Ögonen, fräknarna, näsan, läpparna. Läpparna... Nej, fan Seb, skärp dig!

Sebastians leende... Det var obeskrivligt. Visserligen litet, men obeskrivligt. Vackert.
”Jorå, du då?”, svarade han och log tillbaks. Han studerade Sebastian noga. Från topp till tå. Det perfekta håret. Alltid vårdat och på plats. Ansiktet. Med läpparna... De mjuka läpparna... Elliot skakade på huvudet. Vakna. Han lutade sig tillbaka lite. Han tittade upp på molnen. De var vackra. På lovdagarna brukade han ta med sina syskon ut på gräsmattan. De brukade lägga sig på rygg och sedan försöka hitta djur som bildats av molnen. Det var ganska lugnande faktiskt.
Vad var det? Elliot mage kurrade. Han valde att ignorera det. Istället tittade han upp mot Sebastian. Ögonkontakt. Ögonen djupare än de djupaste skogar. Han var mer än redo att gå vilse igen.

Mådde han verkligen bra? Seb kunde inte hindra sig själv från att ifrågasätta Elliots svar. Gårdagens händelser, morgonens... Men han såg i alla fall okej ut nu. Eller gjorde han det? Seb försökte se något i hans ögon som sa att han faktiskt var okej, men hittade det inte. Dock hittade han inget som sa att han inte var okej heller. Släpp det Seb. Bara släpp det.
”Äh”, svarade han bara med en lätt axelryckning. ”Har redan fått ett samtal hem och sett någon spy på toaletten, men det är en helt vanlig dag här antar jag.” Hans leende blev lite snedare och lite större.
Han hoppades att Elliot inte skulle ta illa upp gällande kommentaren om spyan. Han var ju inte seriös, hela meningen var ju fullt ironisk. Tänk så var Elliot en sån person som inte förstod sig på ironi? Men han såg inte ut som en sån person. Elliot såg mycket roligast ut än så. Fan, det var ju självklart att en kille som Elliot förstod ironi. Eller hur?

Elliot log snett och skrattade till.
"Sorry för det sista", han rynkade på näsan. Själv hade han torkat många spyor i sitt liv. Han var van. Med tre småsyskon, något som han antog var nån form av ätstörning och en alkoholiserad mor blev det lätt så. Men det var ju inte det fräschaste. Nej, Elliot förstod att det inte direkt förbättrade Sebastians dag. Plötsligt slogs han av tanken att skrattet kanske kunde missuppfattas. Sebastian kanske mådde dåligt av det där samtalet hem. Och synen för den skull.
"Eller alltså, är du okej? Vill du prata om det?", Elliot blev genast mer allvarlig. Hade han skrattat bort Sebastians känslor nu. Fan. Eller så överreagerade han bara. Det här med att läsa av andra människor var något som intresserade honom. Verkligen. Men det var svårt. Speciellt med Sebastian. Hjärnan kunde inte riktigt fokusera. Den jobbade i samma takt som hjärtat slog. Fort. Väldigt fort. Men med annat fokus. Typ som hur perfekt födelsemärket på Sebastians ena ögonlock var placerat eller de vackra skarpa ansiktsdragen.

Ett så underbart skratt hade Seb nog aldrig hört tidigare. Han ville höra Elliot skratta fler gånger. Många fler gånger. Inom en snar framtid.
”Det är lugnt, jag bryr mig ändå inte”, svarade han och ryckte på axlarna ännu en gång. Lät han lite för nonchalant? Samtal hem var ju andra elevers största mardröm - och där kom Seb och sa att han inte ens brydde sig? Fan.
”Eller, alltså - öh, det suger ju, men ah”, tillade han snabbt och vände ner blicken till gräset. Det var i en vacker, grön färg. Kanske var det för att skolan vattnade gräsmattan cirka varje dag. Onödig jävla skola. Bildsalen höll på att rasa ihop (okej, inte riktigt, men den var gammal) och de la sina pengar på att vattna en jävla gräsmatta som majoriteten av eleverna bara använde i totalt en månad under hela året. Prioriteringar. Inte för att han skulle våga uttrycka sitt missnöje för Elliot. För en vecka sedan skulle han gärna gjort det, men nu var han rädd för att såra honom. Han måste ju trots allt vara lite inblandad i sådana frågor, eller? Uh, Seb hade typ ingen koll alls.

Musiken började bli för mycket. Dels överröstade den nästan Elliot och dels hade hörlurarna blivit slitna och ljudet var halvkasst. Han stängde av musiken och drog ut både hörlurarna. Tog bort sladden som han gömt innanför tröjan, och la hörlurarna i bakfickan. Han tittade upp på Elliot igen fastnade genast i hans ögon. De gröna ögonen. Den gröna färgen som var så mycket vackrare än skolans jävla gräs.

"Var det Mrs. Thompson? Eller Mr. Cane? Åh herregud, han är anledningen till mitt enda samtal hem" Elliot himlade med ögonen, log och blinkade åt Sebastian.
"Tja, det spelade ingen roll direkt. Ingen som svarade hemma, men ändå.", fortsatte han. Det var förra året någon gång. Han hade spenderat rasten med att sätta upp affischer i korridoren, med tillstånd av rektorn men men, han hade blivit några minuter sen till lektionen. Det var inte många som vågade stå upp mot rektorn, eller Elliot för den sakens skull, men Mr. Cane vågade. Han skulle dock inte klaga, magistern var bra på många andra sätt även om han var lite småkänslig. På tal om småkänslig så var väl inte Mr. gråta i ca främlings famn, aka Elliot, den som hade rätt att uttala sig. Ögonkontakt igen. Varje gång högg det till i magen. Inte på ett dåligt sätt. På ett bra sätt. Ett otroligt bra sätt.

”Mr. Cane”, svarade Seb och himlade med ögonen. Inte för att Mr. Cane var den mest irriterande läraren på skolan, men han var definitivt och slogs om förstaplatsen. ”Men I don’t blame him, jag har kommit sent till cirka varje engelskalektion någonsin.” Han lät nonchalant igen, eller hur? Fan. Inte för att Elliot hade verkat bry sig tidigare, men ändå. Han kanske brydde sig utan att säga något.
Plötsligt plingade hans mobil till ännu en gång och skärmen lös upp. Hans mobil som låg i gräset mellan dem, med skärmen uppåt.
”Träffas i bildsalen efter skolan?/Fred”
Seb läste det snabbt men släckte kvickt skärmen. Han visste inte riktigt varför, men det kändes pinsamt. Pinsamt att killen i basketlaget smsade honom. Det passade verkligen inte Sebs image. Han var ju basketlagets största hatare. Han försökte i alla fall. Men Fred hade ändå varit helt okej trevlig och Seb hade lite svårt att vara otrevlig mot de som var trevlig lot honom.

"Så du tycker inte om engelska huh?", svaret var väl ganska självklart men han visste inte vad han annars skulle svara. Skärmen på Sebastians mobil lystes upp. Elliot kunde inte se vad det stod. Inte för att han brydde sig. Eller jo, det gjorde han visst men Sebastian släckte skärmen direkt. Fort. Väldigt fort. Nästan misstänkt fort. Som om han döljde något. Elliot kom på sig själv med att höja ögonbrynet granskande. Han hade ju inget med saken att göra. Han var nog bara trött. Elliot gnuggade sig i ögonen. Aj. Aj. Aj som fan. Han hade glömt bort blåtiran. Det svartnade för ögonen några sekunder. Han bet sig i läppen. Drog lite i gräset. Yrseln återvände. Han la sig ner på gräsmattan. Kollade upp mot himlen.

”Onödigt ämne. Jag kan ju redan engelska, obviously”, svarade han, halvt kaxigt och halvt skämtsamt. Men det var ju i och för sig sant. Engelska var hans modersmål, språket han talade hela tiden - han kunde redan det. Sen förvisso hade han ju inte läst Den Store Gatsby och reflekterat över Gatby’s komplexa personlighet, men vad fan spelade det för roll? Hans blick drogs återigen ner i gräset under hans tankegångar. Varför tänkte han alltid så mycket när han var med Elliot? Visst var det förståeligt kvällen innan, men nu? Nu fanns det fan ingenting att tänka på. Seb hittade bara på massa random grejer att tänka på för att distrahera sig själv. Varför distraherade han sig själv? Han gillade ju Elliot - var beroende av Elliot, och när han väl var med honom så fördes han i andra tankar? Vilket jävla skämt.

Han såg i ögonvrån hur Elliot la sig ner. Precis som Seb hade gjort innan han hade kommit dit. Skulle det vara konstigt om han la sig ner igen? Kanske. Elliot hade ju precis lagt sig ner, han skulle nog verka lite för på om han också gjorde det direkt efter. Så han avvaktade i 30 sekunder innan han la den svarta ryggsäcken som kudde och lutade sig långsamt ner tills has näsa pekade rätt upp mot himlen.