Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)
Forum > Fanfiction > Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)
Användare | Inlägg |
---|---|
catradora
Elev |
Nu har jag dött ett tag till, och jag ber om ursäkt. Gymnasiet blir en del svårare med biologi... Det här kapitlet är lite kortare eftersom det är mer en utfyllnad som ska hinta på den lilla spoilerdetaljen jag nämnde att skulle finnas i ett tidigare kapitel (som sagt, gissa gärna vad det är). Därför känner jag att det här kapitlet kan vara lite snabbt och omtumlande, men det är för att jag vill komma till alla spännande saker längre fram (ingen bra ursäkt, men i varje fall något). Därför tog jag mer tid på mig att lägga upp, eftersom jag nu velar och egentligen vill skriva om det igen...
Nu tänker jag smyga in ett kapitel per dag som en fyra-fem dagars julkalender, så att jag hinner ikapp med det som skulle kommit. Yay! Sen tar jag tag i mig själv och håller mig till onsdagarna (förhoppningsvis). Akatsuki Spoiler: Tryck här för att visa! ravengurl Spoiler: Tryck här för att visa! Avis Fortunae Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! --- Kapitel 12 - Sandra 13 december 1996 “Miss Taylor!” Professor McGonagalls röst ekar genom korridoren, och får ett flertal huvuden att vändas mot henne. Hon möter min blick och gestikulerar åt mig att komma fram till henne. “Gå vidare du”, säger jag till Tilda. “Jag möter upp dig i uppehållsrummet senare.” “Okej.” Hon ger mig en snabb kram och skyndar sedan iväg. Varannan sekund kastar hon en nervös blick över axeln. Hon är rädd för att gå omkring i korridorerna ensam, rädd för vad som kan hända om hon skulle bli inträngd i ett hörn av Renblodssamfundets medlemmar. Jag försöker att inte låtsas om de nyfikna blickarna som följer mig då jag följer med professor McGonagall in på hennes kontor. Det är svårt att inte känna lite nervositet när hon stänger fast dörren med en bestämd smäll och passerar mig för att sätta sig bakom sitt skrivbord. Hon nickar åt mig att ta plats i stolen framför bordet, och jag gör det medan jag försöker ignorera tanken på vad som hände senaste gången jag var här. “Du undrar förstås varför jag bad dig komma in hit?” säger hon frågande och jag nickar. “Jag hoppas verkligen att jag inte gjort något illa, professorn”, börjar jag. “Och om jag gjort det är jag verkligen leds-” McGonagall avbryter mig med en höjd hand “Det är inget sådant, miss Taylor”, svarar hon. “Jag har funderat, och jag anser att du avtjänat tillräckligt många straffkommenderingar för att lära dig en läxa.” Jag blinkar förvånat. “Menar ni att jag slipper fler kvarsittningar?” undrar jag, utan att riktigt våga tro mina öron. Hon nickar, och hennes läppar rör sig, om än bara en millisekund, uppåt i något som skulle kunna kallas ett leende. “Egentligen har jag velat få ett slut på det ett tag, med tanke på mr Smythes… Åsikter.” Hon grimaserar. “Men principer är principer.” “Jag förstår, professorn”, svarar jag hastigt. “Jag är tacksam bara jag slipper spendera en kväll till med Filchs städuppgifter!” “Då så”, nickar hon. “Det var allt, du är fri att gå.” “Ingen mer kvarsittning! Jippi!” Jag slänger mig om halsen på Tilda och hon piper förtjust. “Var det det McGonagall ville prata med dig om?” frågar hon. “Ja. Hon tycker väl inte att det är så farligt att släppa oss nu, med tanke på att jullovet ändå börjar nästan vecka.” Jag väljer aktivt att inte nämna McGonagalls oro över Renblodssamfundet, då jag misstänker att det bara skulle oroa Tilda. “Nu är väl Smythe överlycklig, med tanke på att han förmodligen åker hem till sin äckligt renblodiga familj så fort det ringer ut för sista lektionen innan lovet.” “Säg inte ‘äckliga renblodiga familj’! Alla renblodiga familjer är inte äckliga!” Freyas röst får både mig och Tilda att hoppa till. “Jag tror inte att det var så Sandra menade…” börjar Tilda försiktigt efter några sekunders stel tystnad mellan oss, men Freya snäser av henne. “Det låter fortfarande elakt! Jag är ju renblodig.” Hon blänger på mig. “Jag menade förstås de som tillhör deras samfund, inte du och din familj”, påpekar jag förvirrat. Det är inte likt henne att bete sig såhär. Freya biter sig i läppen. “Förlåt, det var inte meningen att låta arg”, säger hon, i sin vanliga, mjuka ton. “Jag sov bara dåligt i natt, och Henry hade knappt tid prata med mig innan.” Tilda nickar skrämt, och jag gör ett förstående ljud, trots att jag ser att Freya inte säger allt hon skulle vilja. De faller snart in i en konversation om Henry, men jag lyssnar inte riktigt. 14 december 1996 Ironiskt nog är sista helgen innan lovet en Hogsmeadehelg. Jag och Tilda slår följe med Merida, en fjärdeårselev från Hufflepuff, och hennes årskamrat Stacey från Gryffindor. De är båda mugglarfödda, och skulle förmodligen inte vilja umgås med oss om det inte vore för att de oroade sig för Renblodssamfundet. Att röra sig i grupp är säkrare, speciellt i Hogsmeade där de få lärare som faktiskt bryr sig om oss inte kan hålla koll på allt. Freya är med Henry. De ska gå till Madam Puddifoots och dricka te. “Jag har märkt att Slughorn i princip slutat bry sig om oss mugglarfödda under lektionerna så fort någon renblodare är där”, berättar Stacey medan vi går längs vägen. “Förmodligen har han väl fått en massa inbjudningar dit, och med hans besatthet av kändisar kommer han säkert tacka ja.” Hon fnyser bittert. “Hogwarts kommer vara mot dem så länge Dumbledore är kvar”, påpekar Merida. “Han har ju förbjudit alla lärare att stödja dem, och jag tror inte Slughorns största önskan är att bråka med Dumbledore.” “Jag tror inte det är någons önskan”, inflikar jag. De andra skrattar. Vi kommer fram till byn och beslutar att gå in på Tre Kvastar, något jag ångrar då jag öppnar dörren och krockar med ingen mindre än Adrien Smyhes flickvän. “Se dig för, smutsskalle!” fräser hon ursinnigt. “Hur vågar du röra mig?” “Det var ju absolut meningen”, fnyser jag och himlar med ögonen. En del av mig vet att det är en dålig idé att reta upp henne, men jag orkar inte bry mig. Ärligt talat skulle jag gärna ta tillfället i akt och slänga iväg ett par förhäxningar mot henne, trots att jag vet att det förmodligen skulle kasta mig rakt tillbaka till lördagskvällarna med Filch. “Vad säger du till mig?” utbrister hon, om möjligt ännu ilsknare. “Jag fattar verkligen inte dig! Du borde frukta oss, din äckliga lilla magitjuv! Du-” “Allvarligt talat så är du inte särskilt skrämmande just nu.” Smythe kliver fram dörröppningen bakom henne samtidigt som han pratar. Jag hör Tilda pipa förskräckt när hon ser honom. “Vad i Merlins na-” börjar hans tjej, men han avbryter henne igen. “Du kommer ingenstans med henne. Tro mig, hon lär sig inte förrän hon tar sitt sista andetag.” Han ger mig en hotfull blick som får mina vänner att flämta till, och iskall rädsla fyller min kropp för en sekund. Jag tvingar bort den och möter hans blick. Han bryter ögonkontakten efter bara någon sekund. “Visst! Fint!” Tjejen slår uppgivet ut med händerna. “Vi går väl och letar upp den där Gryffindoraren som skulle hjälpa oss, Harry eller vad han nu hette…” Hon stövlar ilsket iväg med honom tätt i hälarna och jag släpper ut ett andetag jag inte insett att jag hållit. “Hur hamnar du alltid i konflikt med just de där två”, kvider Tilda kramar om mig. Jag rycker på axlarna. “De kan väl i hemlighet inte få nog av mig”, retas jag svagt, och det får ett litet leende att dyka upp i hennes ansikte. “Ska vi gå in?” Vi har precis slagit oss ner med vår honungsöl då Freya kommer skuttande fram till oss. “Hejhej!” nästan sjunger hon och klämmer sig in intill mig. “Här sitter ni och har det roligt utan mig!” “Jag trodde du skulle på dejt med Henry?” frågar jag förvånat. “Vi var där en kort stund, men sen hade han något annat att göra.” Hon viftar avfärdande med handen. “Men det är lugnt, jag tänkte att vi tre kunde gå till Godisbaronen och köpa massa chokladgrodor, och sedan sitta uppe hela natten och bygga torn av förpackningarna. Precis som när vi åkte hit första gången!” Hon ger fjärdeårseleverna en menande blick, och Stacey mumlar något om att gå till Zonkos innan de tar sin honungsöl och skyndar iväg. Jag vill be dem att stanna, men delen av mig som saknat att hänga med min bästa vän sedan hon blev tillsammans med Henry vinner. “Jag slår vad om att jag kan stoppa in fler grodor i munnen än er två tillsammans”, flinar jag utmanande. “Utmaningen antagen”, skrattar Freya. “Jag slår vad om att jag kommer få supertråkiga kort, och att Freya får de speciella”, skrattar Tilda. Det gör mig glad att hon inte verkar lika orolig längre. “Ska vi gå?” Freya håller ut händerna mot oss. “Får jag dricka upp kanske?” Jag höjer frågande mitt glas. “Äh, honungsöl kan du få när som helst.” Hon drar otåligt i min arm. “Kvalitetstid med mig är en bristvara nu för tiden, vet du!” “Jovars. Är det kanske så att du bara är rädd för att synas med oss offentligt?” skämtar Tilda, och för en halv sekund ser jag det där flyktiga i Freya blick. Det som fanns där igår kväll när hon var arg. Lika fort är det borta, och Tilda verkar inte ha märkt någonting. “Lägg av!” Hon puffar på Tilda. “Jag vill bara få lite egentid med er, kom nu!” Vi reser oss och går mot dörren. Kvar på bordet står våra halvdruckna glas, och jag gör mitt allra bästa för att lämna alla konstiga blickar och tankar intill dem. --- Usch på det här kapitlet, bomba mig med tips på förbättring så blir jag glad 21 dec, 2019 23:07
Detta inlägg ändrades senast 2019-12-22 kl. 11:05
|
Avis Fortunae
Elev |
Yes, ett nytt kapitel! Just nu kan jag verkligen relatera till funderingarna kring att skildra en mellantid i berättelsen. Tycker att det är lika bra som alltid, och är galet nyfiken över den där detaljen. Något är det med Freya.
“Jovars. Är det kanske så att du bara är rädd för att synas med oss offentligt?” skämtar Tilda, och för en halv sekund ser jag det där flyktiga i Freya blick. Det som fanns där igår kväll när hon var arg. Lika fort är det borta, och Tilda verkar inte ha märkt någonting. Och frågan är, om detta har med detaljen att göra. Innan hade jag ju en teori om att det var något med Renblodssamfundets planer ... men vi får se. Det är synd om Tilda i allt det här, den smygande skräcken hon måste känna, och du skildrar det bra. Jag kan inte komma med några speciella tips om förbättringar mer än en liten grej som har med ordval att göra. I berättande text brukar jag försöka ersätta ordet 'kollade' med synonym: “Du kommer ingenstans med henne. Tro mig, hon lär sig inte förrän hon tar sitt sista andetag.” Han ger mig en hotfull blick som får mina vänner att flämta till, och iskall rädsla fyller min kropp för en sekund. Jag tvingar bort den och möter hans blick. Han kollar bort efter bara någon sekund. Detta är i övrigt en väldigt spännande del! Och när de sedan nämner 'den där Gryffindoraren Harry' undrar jag så klart om det är självaste Harry Potter ... Älskar dynamiken mellan Adrien och Sandra, och kan verkligen inte vänta tills något händer mellan dem igen! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 22 dec, 2019 10:25 |
Mintygirl89
Elev |
Ännu ett bra kapitel! Jag gillar att läsa ur Sandras perspektiv. Vi får se hur det går sen. Nu verkar Freya vara sällskapssjuk.
(Jag längtar efter ditt omdöme till "Vandalen på ridskolan", men det är inget tvång. Ta dig tid. ) Läs gärna Tårar från himlen :D <3 22 dec, 2019 22:20 |
catradora
Elev |
Även detta är ett kortare kapitel, men idag sammanför ödet Sandra och Adrien... Imorgon bli också lite utfyllnad, men på tisdag (julafton!) kan jag utlova ett lååångt kapitel med en mängd spännande avslöjanden(!)
Avis Fortunae Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! --- Kapitel 13 - Adrien 15 december 1996 Jag har letat efter Bianca i nästan en timme då jag finner henne intill det största fönstret i biblioteket. Hennes blick är fäst på något långt borta i det snötäckta landskapet, och hon märker inte att jag är där förrän jag sätter mig intill henne. Då vänder hon långsamt huvudet och ser på mig. Jag kan inte riktigt tolka hennes ansiktsuttryck. “Bara några dagar kvar innan vi åker hem”, säger jag i hopp om att starta en normal konversation. Vi har haft alltför några sådana på senaste tiden. Ända sedan vi återvände från helgen i mitt hem har vi inte riktigt lyckats komma varandra lika nära som innan. Dagen då vi mötte Sandra och hennes vänner i Hogsmeade slutade med att vi skrek ursinnigt på varandra, och efter det har vi inte pratat på tu man hand. “Vad är problemet?” Jag stirrar förvirrat på min flickvän, utan att förstå vad hon menar. “Vad har hänt med dig egentligen? Du brukade vara så inriktad på oss, på Samfundet, men nu är du… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Borta.” Hennes ord följs av det folktomma bibliotekets tunga tystnad. Jag kommer inte på något att säga, utan tittar bara på henne. Hon suckar och drar upp knäna mot bröstet. “Det är just det här jag menar! Den vanlige Adrien skulle ha gett mig ett övertygande och dryg kommentar om hur jag är på helt fel spår!” Hon slår ut med armarna. “Men du bara sitter tyst och ser helt tom ut! Vad är det för fel på dig? Är det något jag gjort?” Hennes tonläge sjunker med den sista meningen, och hennes sorgsna min får fart på min mun. “Självfallet inte”, svarar jag så mjukt jag förmår, noga med att hålla mig så pass tyst att Pince inte kommer och går till attack mot oss. “Jag har ju sagt att allt med Samfundet är jobbigt just nu. Och allt med Alex… Bianca, jag älskar dig. Du har inte gjort något.” Orden känns klumpiga och alltför stora, och när hon inte svarar först hinner jag börja oroa mig över att hon ska bli upprörd igen, men istället slänger hon sig om halsen på mig. “Tack”, mumlar hon intill mitt öra. “Jag vet nog det egentligen, men det var skönt att höra dig säga det högt. Jag älskar dig med.” “Okej.” Jag pussar henne på pannan med ett leende. “Vad sägs om att lämna allt det här bakom oss nu? Jag har ett brev att skicka till far, sedan kanske vi skulle kunna hitta på något? Det känns inte värt det att göra skolarbete nu, vi reser ju ändå på torsdag.” “Jag skulle gärna göra det, men jag och Isabelle ska gå över planeringarna till julmötet”, svarar hon med en grimas. “Du har redan så mycket att göra, gå och leta upp Tobias eller någon efter att du har skickat brevet, och ha lite kul. Det förtjänar du.” “Okej.” Jag ger henne en snabb kyss innan jag reser mig. “Hälsa Isabelle att vi har folk i alla elevhem från både sjätte och sjunde årskursen nu. Det var någon i Gryffindor som skulle få med sin flickvän från Hufflepuff.” “Verkligen?” undrar Bianca förvånat. “Trodde de flesta där stod på smutsskallarnas sida, i alla fall i vår årskurs. Du vet, för att de har den där vidriga bitchen och hennes kompis där.” “Sandra Taylor.” Orden lämnar min mun innan jag hinner tänka över dem. “Hon går i min talmagiklass, och svarar alltid först och bäst. Babbling älskar henne”, skyndar jag att fortsätta med. Varken Bianca eller någon annan av mina vänner är medvetna om att jag faktiskt spenderat mina kvarsittningar tillsammans med Sandra. De tror att vi utfört våra straff på olika platser, och min plan är att låta dem fortsätta tro det. Jag är väl medveten om vilka rykten som lätt skulle kunna springa fram om allt kom ut. Som tur är verkar Bianca tycka att min förklaring är vettig. “Såklart hon smörar. De är lika desperata allihop, de vet att de skulle bli utkastade om det inte vore för Dumbledore”, fnyser hon och himlar med ögonen. “Givetvis”, håller jag med. “Nu måste jag gå, jag vill få brevet levererat så far kan få det innan natten.” “Vi ses”, säger hon, och jag lämnar biblioteket. Vägen upp till uggletornet känns jobbigare än vanligt med tanke på vinterkylan, och jag kliver tacksamt in i det något varmare rummet efter att ha skyndat uppför trapporna. Jag hade inte förväntat mig att se någon där, så förvåningen över att göra det får mig att stanna upp mitt i ett steg. Hon står lutad mot en fönsterglugg, med rufsigt hår och en halsduk noggrant virad runt halsen. En stor tornuggla har slagit sig ner på hennes axel, men det verkar inte störa henne det minsta. Ljudet av mina jäktande fotsteg som plötsligt slutar får henne att vända sig om, och mina ögon möter hennes. I ljuset från den nedåtgående solen lyses hela hon upp. För ett ögonblick tappar jag andan. Hon är så otroligt vacker. Hennes frågande ansiktsuttryck byts dock ut mot en äcklad grimas då hon inser att det är jag som kommit upp i tornet, och det är allt jag behöver för att ge mig själv ett mentalt slag och återuppta mitt samlade yttre. Hon är en smutsskalle, jag är Renblodssamfundets framtid. Tankarna jag just tänkt finns inte, de är alltför förbjudna. Jag frammanar en min som jag hoppas visar samma känslor som hennes. “Saknat mig så mycket att du är tvungen att leta upp mig?” frågar hon sarkastiskt medan jag kallar på en av Samfundets ugglor som genast flyger ner och landar på min utsträckta arm. “Jag vet inte hur de av din sort gör det, men vi renblodiga kommunicerar ibland genom att skicka brev.” Jag håller demonstrativt upp brevet med fars namn på. “Med hjälp av ugglor, kanske något du hört talas om?” “En utdaterad version av e-mail, med andra ord”, biter hon tillbaka med. Jag har ingen aning om vad hon menar, så jag fnyser bara nedlåtande och fokuserar på att fästa brevet vid ugglans fot. Jag förväntar mig nästan att hon ska lämna tornet för att undvika min närvaro, men hon vänder sig bara bort igen. Envist ignorerar jag delen av mig som vill säga något mer, få igång en konversation, bara för att få höra hennes röst. Förvånansvärt nog är det hon som tilltalar mig, precis då ugglan med min rapport till far seglar iväg över himlen. “Vad gör du egentligen?” Jag svarar med att höja frågande på ögonbrynen, och hon suckar överdrivet, antagligen för att visa hur korkad hon tycker jag är. “Du avstod från en chans att trakassera fyra mugglarfödda i lördags. Din tjej hade nog inte haft någon invändning.” Hon skrattar bittert. “Jag trodde jag var tydlig med att jag inte ser någon anledning att argumentera med dig med tanke på hur envis och imbecill du är”, påpekar jag. “Det är ett vågat påstående med tanke på att du står och initierar en konversation med mig helt frivilligt”, flinar hon med utmanande röst. “Du svarar.” “Ooh, vilket bra argument.” Ugglan på hennes axel ger ifrån sig ett svagt hoande läte, som om den håller med henne. Hennes mungipor dras uppåt i ett förtjust leende och fågeln hoar belåtet då hon stryker dess huvud. Jag får ännu en gång påminna mig själv om att hon inte är vacker. Men det är svårt, med tanke på att hela hon fylls av barnslig glädje då ugglan kurar ihop sig intill hennes kind. Hon utstrålar en värme jag inte kan beskriva, och det skrämmer mig. Så jag tar det mest logiska beslutet, och vänder på klacken för att lämna tornet. Hela vägen ner kan jag känna hennes blickar bränna i ryggen. --- Som vanligt är kommentarer det bästa jag vet 22 dec, 2019 23:20 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag får ännu en gång påminna mig själv om att hon inte är vacker. Men det är svårt, med tanke på att hela hon fylls av barnslig glädje då ugglan kurar ihop sig intill hennes kind. Hon utstrålar en värme jag inte kan beskriva, och det skrämmer mig. Så jag tar det mest logiska beslutet, och vänder på klacken för att lämna tornet. Hela vägen ner kan jag känna hennes blickar bränna i ryggen.
Det slår gnistor! Så vackert och dynamiskt! ♥ Upptäckte även en liten grej om du vill ändra: “Bara några dagar kvar innan vi åker hem”, säger jag i hopp om att starta en normal konversation. Vi har haft alltför några sådana på senaste tiden. Snart blir det kapitel på julafton! Magiskt! Och jag älskar att det även är december i berättelsen, att det stämmer överens ... Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 dec, 2019 10:38 |
Mintygirl89
Elev |
Superbra kapitel som vanligt! Roligt att Adrien tycker Sandra verkar utstråla värme omkring sig!
Läs gärna Tårar från himlen :D <3 23 dec, 2019 13:44 |
catradora
Elev |
Okej, så tekniskt sett missade jag den 23, men sshhh! Det har bara varit julafton i några minuter, så vi låtsas att detta sista utfyllnadskapitel kom ut för några timmar sedan
Kommer svara på kommentarer imorgon då kapitel 15 kommer upp, så jag får lite sömn också Kapitel 14 - Sandra 15 december 1996 Tornugglan på min axel följer Smythe med blicken då han lämnar rummet, och trots att jag inte vill kan jag inte låta bli att göra samma sak. Det var något märkligt över honom idag, något jag inte sett innan, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag skakar på huvudet och vänder ansiktet mot himlen igen. Till skillnad från Smythe har jag inget riktigt ärende här, jag tycker bara om att komma hit för att det på något märkligt sätt är fridfullt. Trots ugglornas hoande ackompanjerat av flaxen från hundratals vingar, finns det inte många platser på skolan där jag känner mig så tillfreds som just här. Dagens sista solstrålar värmer mitt ansikte och jag sluter ögonen. Vikten av ugglan på min axel skiftar, och försvinner sedan helt då fågeln flyger iväg för att sätta sig någon annanstans. Jag står kvar och njuter av värmen i ett par minuter till, innan jag motvilligt lämnar tornet. Tilda och Freya borde vara klara med läxorna i skötsel och vård av magiska djur nu, så de är förmodligen på väg till middagen. Stora salen är full av livligt prat när jag kommer dit. Det tar mig ett par minuter att lokalisera mina vänner, och när jag väl finner dem och sätter mig är Tilda mitt inne i en utläggning om julfirande. Näst efter alla hjärtans dag är julen hennes favorithögtid. “Vänta bara tills ni får se era julklappar! Det tog en evighet att komma på vad jag skulle ge er, men när det väl slog mig var det självklart!” Hon nästan sjunger av iver. “Jag älskar att fira jul i magivärlden, fast jag saknar min familj är det ändå underbart!” “Tyvärr tror jag inte din julklapp kan slå att McGonagall befriade mig från Filchs tortyr”, inflikar jag retsamt. “Värt ett försök i alla fall”, fnissar Tilda, och jag smittas av hennes skratt. “Jag stannar nog inte på Hogwarts över julen i alla fall.” Freyas plötsliga utlåtande avbryter vårt skratt, och lämnar oss stumma av förvåning. “Men varför?” får Tilda till slut ur sig. Hennes ögon är uppspärrade och ledsna. “Jag vill träffa min familj”, svarar hon med en axelryckning. “Dessutom vill Henrys mamma att jag kommer och hälsar på hos dem. Tydligen är de exalterade över att få träffa mig, vilket jag kan förstå. Henry har ju inte haft några direkt seriösa förhållanden innan mig.” “Våra planer då?” fortsätter Tilda upprört. “Betyder de inte något för dig?” “Vi ses ju hela året annars, bete dig inte som om det är världens undergång”, skrattar Freya avfärdande. Något i Tildas blick flammar til,l och hon blossar upp rejält. “Du tror att du har all rätt i världen att vara dryg av någon anledning!” fräser hon med tårar av ilska i ögonen. “Förut var du så snäll, men nu är du bara världens toffel!” Snyftande reser hon sig upp och marscherar ut ur salen. Jag och Freya kollar chockerat på varandra. “Vad tog det åt henne?” undrar Freya förvånat. “Du kanske var lite väl nonchalant..?” föreslår jag försiktigt. “Sen är ju Tilda rätt stressad över allt med renblodsfanatikerna just nu. Hon sa att hon känner sig tryggare med oss.” “Förmodligen”, grimaserar Freya. “Jag hoppades att ni skulle förstå. Jag ville bara få en paus från skolan, och mamma sa dessutom-” “Det är lugnt, jag förstår”, skyndar jag mig att avbryta henne med. “Du behöver inte ursäkta dig om du vill åka hem över jul.” “Tack!” Hon ler mot mig med hela ansiktet. “Jag visste att du skulle förstå!” 21 december 1996 Hogwartsexpressen kommer att lämna perrongen klockan 12.30, närmare bestämt om fyrtio minuter. Det spelar ingen roll för Freya, hon tillhör de elever som reser hem med hjälp av flampulvernätverket. Men det angår Tilda. Stämningen mellan mina sovsalskamrater har varit minst sagt kylig sedan bråket vid middagen i söndags. De pratar med varandra, men inte mer än nödvändigt. I går berättade Tilda dessutom att hon kommer åka hem över lovet. Hon gav mig inte en anledning, men jag misstänker att det har att göra med hennes rädsla för Renblossamfundet. “Jag ska väl gå nu, antar jag”, Freya kramar om mig bakifrån. “Kommer sakna dig, Guldlock”, skojar jag, men Freya skrattar inte utan ser snarare ledsen ut. Tilda säger ingenting. “Skriver du?” frågar jag fåraktigt. “Jag ska försöka”, svarar hon. Hon gör verkligen sitt bästa för att låta som sitt vanliga, glada jag, men den tryckta stämningen kvarstår. “God jul, hörni!” “God jul!” svarar jag. Hon är nästan ute ur rummet när hon plötsligt vänder sig om och ser på mig med den mest sorgsna min jag sett på henne på mycket, mycket länge. “Sandra?” Jag vänder mig om och tittar på henne, väntar på en fortsättning. Freya. Min bästa vän. “Äh, det var inget”, mumlar hon efter några sekunders stel tystnad. “Vi ses.” Hon slinker ut ur rummet, och dörren som stängs bakom henne känns som en flera kilometer hög mur mellan oss. Jag vill springa ikapp henne, be henne säga vad hon just tänkte på, bönfalla henne att inte låta det som hände mig och Brooke hända oss också. Säga att jag älskar henne, och finns här vad som än händer. Jag vet inte varför jag inte kan förmå mina ben att röra sig. Jag rycks från mina desperata tankar då Tilda smäller fast sin koffert. “Hon döljer något”, suckar hon bittert. “Hörde du hur skyldig hon lät?” Jag vill protestera, men vet att det är lönlöst. Tilda har rätt, det är något konstigt med Freya. “Jag vet att ni är nära vänner, men…” Tilda biter sig i läppen innan hon fortsätter. “Jag vågar inte lita på henne just nu.” “Det är okej.” Jag går fram och ger henne en kram. “Jag fattar att du är orolig, och att det kan vara svårt att lita på Freya när hon beter sig så konstigt. Men hon är min allra bästa vän, och jag kommer inte släppa taget om henne så lätt.” “Självklart.” Tilda ler vänligt. “Det är förmodligen inget allvarligt, men jag är rädd. Du vet att jag aldrig kommer bli lika modig som du.” Jag ger henne en sista kram. “Sköt om dig ordentligt nu”, säger jag och hon nickar. “Jag lovar. Nu måste jag gå så jag hinner till tåget”, svarar hon med ett svagt leende. “God jul.” Sedan är även hon borta. --- God jul, hörni! Förbered er på stora vändningar i nästa kapitel! 24 dec, 2019 00:22 |
Avis Fortunae
Elev |
Julen närmar sig, spänningen trappas upp och något konstigt är det definitivt med Freya ... vad kan det vara? Och hur ska julen bli för dem? Redo för julaftons kapitel
God jul, och lycka till med ditt underbara skrivande Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 dec, 2019 08:02 |
catradora
Elev |
Här har vi kapitel 15, det första kapitlet som delats i två delar! De blir i samma inlägg den här gången, så ni slipper vänta!
Men framför allt, GOD JUL PÅ ER ♥♥♥ Njut nu av julen, och när ni har tid finns kapitlet här! --- Kapitel 15, del 1 - Sandra 25 december 1996 Det är inte många elever som valt att stanna på Hogwarts över julen. De som tillhör Renblodssamfundet, eller de som tänker gå med, samlas varje jul för ett gigantiskt hatmöte där de blandar festande med långa tal om hur alla mugglarfödda ska utrotas. Det är vad jag har hört i alla fall. Hur som helst utgör de dessvärre en stor andel av eleverna, så utan dem kombinerat med de som åkt hem till sina familjer är vi bara strax under femtio elever kvar. Eftersom både Tilda och Freya är borta, slutar det med att jag äter lunch tillsammans med en grupp Ravenclaw- och Gryffindorelever i min årskurs. Vi småpratar om lektioner, quidditch, och allt möjligt annat, och jag måste erkänna att det är extremt skönt att kunna sitta på en allmän plats utan att mötas av renblodsfanatiker var och varannan sekund. Ändå är våra konversationer rätt så ytliga, vilket inte är konstigt med tanke på att vi inte känner varandra så bra. Då lunchen är över tar jag farväl av dem och går tillbaka till uppehållsrummet. Hufflepuff har den största andelen av kvarstannande elever, men de flesta hör till de yngre årskurserna. Jag spenderar någon halvtimme med att äta godis och hjälpa tre andraårselever med sin förvandlingskonstläxa, men till skillnad från Freya, som vanligtvis har en ängels tålamod med yngre elever, tröttnar jag snabbt. Min ursäkt att jag har egna läxor att ta tag lät som en bra idé då jag kom på den, men när jag en halvtimme senare sitter ensam i biblioteket och läser sida efter sida om trollformlers uppkomst och utveckling ångrar jag mig bittert. En tröst är i alla fall julmiddagen som ska ske i kväll, professor Dumbledore berättade under lunchen att trots det lilla antalet elever kvar på skolan skulle vi få en storslagen måltid med både musikalisk och visuell underhållning. Det är kanske inte min drömjul direkt, men det är bättre än att sitta hemma med mamma och pappa. Även fast jag saknar dem finns det inte direkt något kul att göra hemma, jag har inga syskon och efter att jag bröt kontakten med Brooke har jag heller inga jämnåriga vänner i närheten. Trots att jag vet att det är löjligt är jag lite sur på Freya för att hon inte bjöd med mig hem till henne över lovet. Visst, hon ska träffa Henrys föräldrar också, men jag har firat jul hemma hos henne förut, både första och tredje årskursen. Hennes familj tog emot mig med öppna armar, och lärde mig ännu mer om magi. Min nära relation med Freya gjorde mig i princip till en del av familjen. Nu har jag dock inte träffat dem på länge, med undantag för snabba möten i Diagongränden eller på King’s Cross. Håller jag verkligen på att förlora ännu en bästa vän? Med en frustrerade suck smäller jag fast min lärobok och proppar ner den i väskan. Det är ingen idé att ens försöka plugga när mina tankar flyger iväg till Freya och hennes mystiska beteende. Jag vill ta en promenad för att rensa huvudet, men snöyran utomhus utesluter att gå till uggletornet. I stället vandrar jag planlöst runt i korridorer, nickar artigt åt de spöken jag möter, och betraktar de virvlande flingorna utanför fönstren. Till slut hamnar jag sittandes just ett fönster, någonstans på tredje våningen. Jag fortsätter titta ut på snön, och ritar samtidigt frånvarande på den igenimmade glasrutan. Så blir jag sittande i ett tag, innan jag plötsligt hör en välbekant röst jag definitivt inte förväntat mig att höra här. “Sandra?” Jag blinkar förvånat och kollar åt sidan, och ja, det är faktiskt Felix som står där. Jag kan knappt tro mina ögon. “Hej!” Med en nästan barnslig iver hoppar jag ner från fönstret och går fram till honom. “Vad gör du här?” En plötslig oro fyller mig. “Det har väl inte hänt något med Freya?” “Nejdå”, skyndar han sig att säga, och ger mig en kram. “Merlin, det var länge sen sist!” “Verkligen”, instämmer jag och kramar honom tillbaka. “Men varför är du här?” “Jag har faktiskt precis pratat med professor McGonagall om arbetet som lärare i försvar mot svartkonster”, berättar han. “Tydligen vill inte professor Brown fortsätta med jobbet, han har lämnat skolan och vägrar komma tillbaka. Dumbledore ska ha försökt prata med honom, men det var lönlöst.” “Är det på grund av Renblodssamfundet?” undrar jag, med tanke på att professor Brown trots allt är mugglarfödd. “McGonagall ville inte ge mig anledningen, men jag misstänker att det är fallet.” Han ser bitter ut. “Vänta lite, backa bandet”, säger jag då jag inser innebörden av allt han berättat. “Varför söker du jobb som lärare? Jag trodde din quidditchkarriär gick jättebra?” “Har inte Freya berättat?” säger han förvånat. “Jag har skadat min axel så många gånger att botarna vill att jag tar en paus på åtminstone två år.” Han grimaserar. “Ett lite för stort antal dunkare och krockar.” “Nej, hon har inte nämnt det. Vad synd”, svarar jag. “Vad konstigt. Jag skrev till henne och berättade för flera veckor sedan.” Han rycker på axlarna. “Nåja, på tal om det, var är Freya? Jag har inte berättat till henne att jag skulle komma, jag ville överraska henne och säga god jul.” När min hjärna inser vad han just sagt fylls jag av en iskall känsla. “Vad menar du?” undrar jag förvirrat. “Hon åkte ju hem i lördags!” Felix ser minst lika förvirrad ut som jag känner mig. “Hon har inte varit hemma i alla fall, jag var där hela förra veckan och hjälpte mamma med allt julstök”, berättar han. “Och när hon skrev senast sa hon att hon planerade att stanna här.” “Då åkte hon väl diktet till Henry, antar jag”, suckar jag. “Typiskt henne att få något infall i sista sekunden.” “Vem är Henry?” “Du skojar väl?” Jag stirrar chockat på honom utan att kunna tro mina öron. “Henry? Freyas pojkvän? Hennes livs kärlek och den enda hon pratar om nuförtiden?” “Jag har inte hört ett ord om honom.” Jag ser att han försöker dölja sin besvikelse, men lyckas inte riktigt. Det är inte konstigt att han är besviken, han och Freya har alltid haft en nära relation. “Vad heter han, sa du?” “Henry Thomas. Vårt år i Gryffindor”, svarar jag och han rynkar pannan. “Thomas... “ mumlar han. “Är det något fel med honom?” undrar jag. “Nej, jag blandar säkert ihop honom med någon annan.” Han viftar avfärdande med handen på ett sätt som är så likt Freya att jag vill både skratta och gråta. “Jag är lite sur över att Frey inte lät mig snacka med honom först bara. Man kan ju inte låta folk dejta ens lillasyster utan att ge dem en hälsosam dos varningar om vad som händer om han gör något mot henne, du vet?” Han blinkar med ena ögat och jag frustar till av skratt. “Stannar du för julmiddagen?” frågar jag sedan. Han nickar. “McGonagall sa att jag förmodligen får tala med Dumbledore imorgon eftersom han skulle någonstans nu, så jag övernattar här”, förklarar han. “Men nog om mina livsplaner, jag vill höra vad min favoritextrasyster håller på med! Har du någon aning om vad du tänker arbeta som än?” “Inte längre än att jag vill till ministeriet. Och jag kommer nog inte längre om inte någon hjälper mig med att analysera de här trollformlerna.” Jag ger honom en menande blick och han skrattar och knuffar skämtsamt till mig på axeln. “Det kanske går att ordna. Ska vi sätta oss i biblioteket?” Jag nickar och låter mig omfamnas av den glada, energin han utstrålar, istället för att tänka på alla dystra och mystiska saker. Det är ju trots allt jul. Kapitel 15, del 2 - Adrien 25 december 1996 Jag kontrollerar mitt utseende i spegeln en sista gång. Klädnaden är figursydd och noggrant tvättad och struken, men ändå kan jag inte hjälpa att oroa mig över att något med den ser opassande ut. Inget får gå fel i kväll, absolut inget. Alla vi rekryterat från Hogwarts kommer vara här, lika så näst intill alla tidigare medlemmar. Vi som tillhör de mest framträdande familjerna kommer att behöva kunna lägga fram vår plan, och det snart. Far ska tala först, och kommer sätta stämningen för kvällen. Det är ett oerhört hedersfullt uppdrag, som han stolt utför för tredje året i rad. Mor är minst lika stolt, men inte över talet utan över hur bra Alex och jag har lyckats. Både hon och min bror ska hålla sig i bakgrunden idag, men jag har ett kort tal att framföra om vårt arbete på Hogwarts mot slutet av kvällen. Det är inte vad jag är nervös för, dock. “Knack knack.” Bianca har också bytt om till sin mest högtidliga klädnad, och står nu lutad mot dörrkarmen och betraktar mig. “Vad stilig du är.” Jag sväljer all nervositet och tar ett djupt andetag. Det är nu eller aldrig. “Du hade rätt förut.” Hon ser förvirrat på mig, förstår inte vad jag menar. Jag tar ännu ett djupt andetag innan jag fortsätter. “Jag kommer snart att kliva i fars fotspår, kanske snarare än vi båda kan ana. Det här kommer inte fungera. Vi kommer inte fungera.” “Försöker du göra slut med mig?” fnyser Bianca irriterat. “Ha, ha, ha. Adrien, jag trodde vi kommit över det här!” “Jag skämtar inte.” Iskylan i min röst får henne att rygga tillbaka. “Jag har tänkt på saken, och jag vill vara säker på att Samfundet får bästa chans att blomstra. Och då är det här den enklaste vägen.” Hon försöker avbryta mig, men jag håller upp handen, precis så som jag sett far göra så många gånger. “Du har inget att säga till om här. Tänk på Samfundets bästa.” “Hur har du tänkt föra arvet vidare då?” undrar hon upprört. “Få barn med din trohet till Samfundet?” “Det är inte som om du är den enda kandidaten på den fronten.” Jag ser hur mycket mina ord skadar henne, ser hur hon går sönder inuti. Men jag fortsätter. Jag valde det här själv. Inga distraktioner längre. “Vi är inte barn längre, och jag är inte oönskad. Jag har högre rang än du, och vi är över. Försvinn.” Jag behöver inte upprepa mig. Bianca vänder på klacken och rusar iväg. Först när dunkandet av hennes fotsteg är så avlägset att det knappt hörs vågar jag slappna av och få bort min mask av stenhård beslutsamhet. Det kommer bli bäst så här. Om jag inte har något som distraherar mig från Samfundet kommer min hjärna inte ha tid på att tänka på annat. Tänka på Sandra. Det börjar bli dags för fars öppningstal. Med en sista justering av min krage lämnar jag rummet, bara för att nästan krocka i far bara några steg utanför. “Adrien!” Han ler sitt stora rävleende med hela ansiktet. “Jag skulle precis komma och prata med dig!” “Far.” Jag nickar åt honom och han skrockar. “Så formell, och så perfekt för jobbet du ska få”, konstaterar han belåtet. “Jag behöver resa för att ordna en mycket viktigt sak till rådsmötet imorgon, något som kommer förändra allt! Och jag vill att du tar över mitt tal!” “Självfallet, far. Det vore en ära”, svarar jag, trots att mina tankar flyger runt som panikslagna fåglar i huvudet. Ska jag öppna kvällen med fars tal? Jag måste. Det var ju det här jag intalade mig “Ett propert svar! Jag hade givetvis inte förväntat mig något annat!” skrockar han och ger mig en bunt papper. “Här har du lite anteckningar med stöd för statistiken. Jag har räknat med att hela talet tar en dryg timme, men det borde väl inte vara ett problem med tanke på din retoriska förmåga.” “Såklart inte.” Jag tar emot pappersbunten, och tvingar bort alla känslor. “Var det något annat?” “Nej, inte denna gång.” Han ger mig en fast klapp på axeln. “Nu måste jag resa omgående!” Han är borta innan jag hinner få fram ett ‘farväl’ eller fråga vart han ska resa, och vad han ska hämta. Jag ögnar igenom papprena medan jag skyndar nedför trapporna. Mor står och väntar en bit ifrån festsalen. När hon får syn på mig skyndar hon fram och omfamnar mig. “Du kommer klara det galant.” Hon stryker mig ömt över kinden. “Du är din fars son, glöm aldrig det, Adrien.” “Jag lovar”, mumlar jag. Sedan sträcker jag på mig, och går med bestämda kliv mot festsalen. Dags att bevisa vem jag är. För Samfundets skull. Volymen från de tusentals människor som samlats i salen går från hundra till noll på bara några ögonblick då jag klivit upp på podiet. Alla blickar vänds mot mig, och jag placerar omsorgsfullt fars anteckningar framför mig innan jag tar till orda. “God kväll. Jag är övertygad om att många av er känner stor förvirring just nu, med tanke på att det borde vara min far på plats här uppe, och inte jag. Dessvärre har han förhindrats att inleda mötet eftersom han är på väg att introducera något storslaget till rådet i morgon.” Jag skannar hastigt rummet efter rådsmedlemmarna, och ger dem en artig nick när jag får syn på dem. De nickar tillbaka. “Men nog om det nu.” Jag ignorerar mina nerver och tvingar undan illamåendet som kryper allt längre upp i halsen för varje ord jag säger. Jag talar, talar, och talar i nästan en timme. Statistik, planer, vackra ord. Det går som smort, men när jag till slut avslutar med ett ‘Tack för ert deltagande’, och salen exploderar i jubel, kan jag knappt komma ihåg ett ord av det jag sagt. Så fort jag kliver ner från podiet omringas jag av äldre medlemmar som berömmer mig. Jag tar emot deras komplimanger på autopilot. När de till slut är klara med mig kommer mina skolkamrater fram. Jag noterar att varken Bianca eller Nathalie är bland dem. “Du var fantastisk!” skriker Therese förtjust och slår armarna om mig. Jag besvarar tafatt hennes omfamning. “Med tanke på att du knappt hann förbereda dig tror jag inte någon kunde gjort det bättre”, instämmer Tobias och dunkar mig i ryggen. “Bra gjort!” “Det var verkligen det vi behövde”, säger Isabelle leende. “På tal om det vi behöver, Adrien, Alex ville tydligen att du skulle diskutera taktiker gällande spridningen på Hogwarts med Henry här.” Henry, en Gryffindorare i min årskurs som visat stort intresse för att hjälpa oss sprida vårt budskap under de senaste veckorna, kliver fram och skakar min hand. “Trevligt att talas vid igen”, hälsar han. “Jag tror inte du har mött min flickvän, Freya?” Jag skakar hand med den söta blondinen intill honom, som jag faktiskt har ett vagt minne av att ha mött tidigare. Jag kan dock inte sätta fingret på när. “Det är väldigt kul att få talas vid till slut”, säger hon entusiastiskt. Hennes blonda hår står runt hennes huvud likt en gloria. “Jag har haft svårt att ta kontakt med er under skoltid.” “Hon var tvungen att barnvakta smutsskallar”, flikar Therese in med ett flin. “De skulle ätit henne levande om de såg henne med oss, men efter jullovet får hon äntligen byta sovsal och slippa dem.” Då slår det mig. Stort blont hår, söt, brukar vanligen ha glasögon. Hufflepuff. Sandra. Smutsskallarna de pratar om är Sandra och den rådjursliknande tjejen som alltid verkar rädd. I den sekunden är jag glad över mitt kontrollerade yttre, för på insidan av mig rasar en mängd starka känslor som jag så länge försökt hålla tillbaka, vägrat tänka på. Ilska. Rädsla. Insikt om vad i Merlins namn det egentligen är jag håller på med. Varför jag mådde illa under mitt tal. Varför jag sa det jag sa till Bianca. Varför hur far behandlar Alex stör mig. Brungröna ögon och ett snett leende som det inte finns något fel på. Blod, som är rött och magiskt oavsett om ens förälder är mugglare eller inte. Isabelle kollar på mig med rynkad panna, och jag ser att hon insett något. Jag tvingar undan känslorna innan hon hinner fråga, och vänder min fulla uppmärksamhet mot Henry och Freya. “Det är en stor glädje att ni är här nu i alla fall”, säger jag och ber till alla högre makter att jag ska lyckas hålla masken resten av kvällen. --- Fortsättning följer imorgon... 24 dec, 2019 14:52 |
Avis Fortunae
Elev |
OMG! Magiska kapitel! Nu får vi förklaringen på ett och annat... och hur länge kommer Adrien att hålla ut på den här sidan? Känns som om allt är på väg att förändras!
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 dec, 2019 20:05 |
Du får inte svara på den här tråden.