PRS Lupple & Medi

Lupe såg på henne slita ssig i hans famn och han ringde ett samtal.
"Alexander? Hon fick typ veta det. Så kan ni hämta henne?" Han såg nr på henne och suckade.
"Radera inte alla hennes minnen bara. Gör henne mer viljeaktig eller något." Han lade på och höll för hennes mun.
"Sluta bråka du kommer inte att skadas men du kommer må bättre snart, om några dagar." Han smekte henne och suckade.

Men han fokuserade sin hörsel och hörde Lupe. Han morrade dovt och blottade sina tänder men föll ned på marken igen. Han kunde inte rädda henne. Han kunde inte ens rädda sig själv.
Han kände närvaron av flera från rådet, inklusive hans far och de var snart inne på hotellet med ett grepp om hennes midja och någon annan tog hennes saker. Men han kunde inte urskilja mycket mer förutom att någon även lyfte med honom.

Han hade vaga minnen om att han hade druckit blod, massor av blod och börjat må bättre och nu var han återställd. Han kände ingen smärta där korset träffat honom utan han var redo och insåg då att han var hemma i sitt rum. Han sökte varje rum i huset eller snarare herrgården och hittade ett bultande hjärta. Hennes. Varför var hon här?

Hon hade skrikit och försökt ta sig loss från Lupe och sedan männen. Hon grät och försökte tala om att hon ville hem. Men Alexander hade fått henne att somna och fallit i djup sömn.

Hon hade vaknat på morgonen i en säng och hon log. Reste sig och tog sig ur sängen. Hennes minnen var inte raderade utan hon visste inte om sanningen än. Hon tog sig ner till matsalen och log mot en man som hade gjort frukost åt henne.
"Så vart är Dorian?" frågade hon och tog en tugga av omeletten.

Mannen såg på henne med en ganska förvånad blick innan han vände ned den.
"Det är inte min sak att prata om sådant." Sa mannen innan han försvann därifrån.

Dorian hade kommit upp på fötter och tvingat sig in på sin pappas kontor.
" Varför är hon här? " Nästan skrek han och Lathan såg på honom. " Hon är säker här." Sa hans far lugnt och Dorian blottade tänderna.
"Säker? Du tänker offra henne eller något annat galet för vad? En livslång utmaning som äntligen är avklarad?" Fortsatte han men Lathan tog ett grepp om hans hals och slängde ned honom på golvet.
"Hotar du mig? Din far? Dorian tänk nu." Röt han och Dorian drog in tänderna men kämpade inte för att ta sig upp. Det skulle ändå aldrig gå.
"Vår plan är att hjälpa henne och få något i utbyte." Sa hans far med ett litet leende som snabbt dog ut.
" Och det klär inte dig men en sån ställning som du har och den ålder du har att bli så känslomässig engagerad i en människa. Du är en respekterad person Dorian men akta dig noga. Det går snabbt att förlora sådant." Sa hans far varnade innan han släppte greppet om honom.
"Men men, gå och underhåll människan. Men tänk på att du aldrig kommer vara ensam med henne." Sa han far i ett tillägg innan han vände sig om och fortsatte med sitt.

Dorian klampade ut genom dörren trots att det nästintill var omöjligt och smällde igen dörren efter sig. Han tog vägen genom köket för att hämta lite blod för att sedan gå till sitt rum och duscha. Inte för att han behövde det utan snarare att det hörde till hela människocharaden.
Men väl inne i köket såg han henne. Han svor högt innan han vände om. Vad hade dem sagt till henne? Vad mindes hon? Förbaskat också.

Hon satte ner koppen och såg upp.
"Dorian!" Hon flög upp och slängde sig i hans famn. Hon hade inte korset på sig och hon såg upp på honom.
"Dorian jag...." Hon log och släppte taget om honom.
"Jag skulle vilja ha dig som modell igen. Går det bra?" Hon pekade mot det gamla köket.
"Det är så... mysigt." Hon log mot honom och hennes hår glänste från solen.
"Din far var så snäll som erbjöd mig att få sova här några nätter. Jag minns inte varför.." Hon satte handen för pannan.
"Ja jusste jag skulle göra lite jobb åt honom. Jag behövde sovplats och jag fick det."

Dorian tog emot henne, han hade ju inget annat val. När hon släppte så släppte han.
Han såg på henne och var redo att gå in och ta ännu ett snack med sin far- vad i hela friden hade dem tvingat henne och tro?
"Visst på ett villkor. " Sa han lite utmanande och såg mot det gamla köket. Mysigt var nog inte det ordet han skulle beskriva det med men det berodde nog mer på minnena än något annat.
"Ja han är väldigt generös." Fick han fram och nickade.
"Lite jobb, intressant." Sa han lite kort och gick och öppnade kylskåpet. Inget blod. Vart hade dem gömt det?

"Vad för villkor?" Willow såg på honom och lade huvudet på sned.
"MMhm din far ska ha en bal om en vecka eller så. Han ville ha en fotograf och han hade sett mina foton." Hon log mjukt.
"Jag kan ite fatta att jag ska få fota en av Italiens största och mest framgångsrika bal." Hon såg oroad på Dorian.
"Om du rä hungrig kan du få mat av mig."

" Att du bär korset jag gav dig under hela din vistelse här. Det var så vackert på dig. " Sa han med ett charmigt leende som ganska snart dog ut.
" Vilken fantastisk möjlighet för dig." Sa han och försökte verkligen inte och låta bitter. Varför tvingades hon tro detta? Varför tvingades han att spela med?
"Du kommer göra bra ifrån dig." Sa han och försökte vara uppmuntrande.
"Jag eh gillar inte omelett. Men tack för erbjudandet." Sa han och lutade sig mot kylskåpet och såg på henne med ett svagt leende. Han hoppades att hon inte skulle lida, att det skulle vara smärtfritt, och snabbt. Mest av allt hoppades han att det inte ens behövde hända hon förtjänade så himla mycket mer.

"Korset?" Hon såg ner och märkte att det var borta.
"Jag vet inte vad det är." Hon såg sedan på honom.
"Ät den annars tvingar jag dig att äta den." Hon gick till sitt rum och hittade korset. Leende tog hon på sig korset och gick till Dorians fars kontor och knackade på.
"Ursäkta sir kan jag få tala med er?"

Han såg på henne med oroliga ögon och ville nästan ta av henne alla kläder för att se så hon inte hade bitmärken men gjorde självfallet inte detta. Utan han fick helt enkelt hoppas att ingen fick, skulle eller vågade smaka på henne eftersom ritualerna verkade vara det viktiga själva nyckeln till denna kraft.
Han följde henne med blicken när hon gick iväg och skrapade snabbt av omeletten ned i papperskorgen och ställde sig hängandes över köksön med gaffeln i munnen för att det skulle se ut som han ätit den.

Lathan vände om när han hörde knackningen och hennes röst och kände hennes doft.
"Självfallet Miss, stig på. Min dörr är alltid öppen för er." Sa han med ett leende och satte sig på sin stol och gestikulerade att hon skulle sätta sig på en annan stol som fanns i rummet.