BxB PRS countess & Emma07

Jordi gjorde sitt bästa för att lugna sig utåt sett åtminstone, för han insåg snabbt att det vore ett hopplöst fall att försöka lugna sig inombords redan nu. Det var något som skulle ta otroligt lång tid, om det ens gick - för tillfället kändes det åtminstone som ett omöjligt uppdrag. Det var inte bara att han familjens stöd minst sagt varit obefintligt, men det kändes också som om han förlorat en del av sig själv med det. Hans familj hade varit hans allt, och hela hans bakgrund hade skakats om. Han älskade sitt hemland och saknade det, men visste att hela släkten där skulle reagera på samma vis som hans familj. Där var det fortfarande oaccepterat. Det kändes inte som om han hade något kvar mer än Oliver.
Men att vara i ett såhär... normalt hushåll var riktigt lugnande. De kändes så harmoniska på nåt vis. Fina ihop, och han kunde se några drag i henne som verkligen påminde om Oliver.
”Hej.” Hälsade han nästan lite blygt medan han skakade hennes hand, osäker på vad han skulle vare sig säga eller göra.

”Jordi. Du är välkommen att stanna här så länge du vill. Och om det är något du behöver så ordnar vi det..”, sa Melissa samtidigt som hon gav Jordi ett av sina varma, moderliga leenden. När hon därefter vände blicken mot sin son kunde Oliver se något välbekant i hennes ögon. Det var samma förtvivlan som funnits där dagen då hon slängde ut hans far genom dörren och sa åt honom att inte visa sig igen förrän han kunde acceptera sin son som han var. Och vad han visste hade fadern inte satt en fot i huset sedan dess..
Oliver talade sällan om sin far, och han visste inte om det var läge att dra upp ämnet nu, eller om det bara skulle förvärra situationen. Han hade förstått hur viktig familjen var för Jordi och han kunde inte ens föreställa sig hur det kändes att förlora dem alla på samma gång.
”Det är sent. Vi ska nog gå och lägga oss…”, sa han till slut och kramade samtidigt om Jordis hand hårdare i sin.
Orden fick Melissa att ta ett steg tillbaka och greppa tag om sin tekopp igen. Hon förklarade var de kunde hitta alla extra badrumsartiklar och efter att hon önskat dem en god natt, tog Oliver med Jordi upp för trappen som ledde till hans rum.

Jordi var väldigt tacksam över den tid han fått tillbringa hemma hos Oliver och Melissa, dem hade det så... Hemtrevligt på nåt vis. Kärleksfullt. Det var inte det att Jordi inte haft det hemma, han hade alltid trivts hemma och familjen var det viktigaste inom deras kultur. Men allt det där hade också ändrats väldigt fort, till att helt plötsligt inte alls vara välkommen där längre.
Men det var ändå ett problem som han nu hade tiden att ta tag i, efter att ha fått bo hemma hos Oliver. Trots att det var plågsamt, så hade han tiden på sin sida. Värre var det med att ta sig tillbaka till skolan igen, där alla nu skulle veta om det - och säkerligen även håna honom för det. Vilket inte var något han ville vara där för att uppleva om han skulle bestämma helt själv, han var rädd för vad reaktionerna skulle bli.
Han hade ju förlorat allting så fort. Från att ha haft gott om vänner och familj till att inte ha något annat än Oliver. Det kändes som om hjärtat gick i tusen bitar tack vare det budskap det skickade, att han inte var värd någonting för vem han gillade. Att dem inte kunde älska honom för den han var. Men vad var alternativen? Ärligt talat hade han ju inte heller varit lycklig innan när han dolt allting. Men han skulle också ljuga ifall det hela inte grott ett litet tvivel inom honom.
Väl på skolan förstod han snabbt hur fort allting verkligen hade spridit sig, bara ifrån de första blickarna. Han försökte hålla sig rakryggad och inte bry sig om det, men det var lättare sagt än gjort.
"Ey! Bögen!" ropade en grabb och Jordi förstod direkt att det var honom han menade. Han tvekade i någon sekund över om han skulle försöka strunta i dem eller prata tillbaka, men hann inte mycket mer än att fundera.
"Han har inte bara gått och blivit bög, han har tydligen blivit stum också." hånade han och hade tagit sig tiden att gå fram till Jordi under tiden.
"Jag har inte för vana att svara när folk pratar med sig själva." kanske var det inte Jordis smartaste drag att svara så, men han kunde inte låta bli heller. Ibland tog hans humör över lite väl lätt. Men han fick också sota för det lika fort - det första slaget kom nästan så fort han tystnat.

Oliver förstod innan han gick in i skolan. Att de visse. Att Jessica inte kunnat hålla tyst. Han kände deras blickar när han gick genom korridoren, kunde höra hur de viskade med varandra. Alla visste vad som pågick mellan honom och Jordi. Kanske hade till och med någon lärare snappat upp det, och fört det vidare till sina kollegor. Men det var inte det som oroade honom. Nej, det som gjorde honom illamående av nervositet var tanken över hur det skulle gå för Jordi. Egentligen ville han att gå till skolan tillsammans med honom, men deras olika scheman tvingade honom att åka dit en timme tidigare. Dessutom behövde han förklara för Mia varför han inte svarat på hennes meddelanden de senare dagarna.. men magkänslan sa att hon redan visste.
Det var när han satt inne på fysiklektionen som det plötsligt hördes skrik och höga röster i korridoren. En kall ilning gick genom hans kropp. Någonting var fel - väldigt fel. Läraren försökte hålla kvar alla eleverna på sina platser, men flera for upp från sina stolar och skyndade sig ut för att se vad som pågick. Oliver var en av dem. Han trängde sig förbi sina klasskamrater och gick i den riktning som ljudet kom ifrån. Efter ett tag började han springa. Han knuffade undan dem som stod i hans väg och rusar bort mot platsen där det bildats en klunga av folk.
”Släpp fram mig!, hörde han sig själv säga. ”För helvete, släpp fram mig”. När han fortsatte framåt hördes ett dämpat sus av nyfikenhet och chock från de andra.
Det är han. Det är Oliver. Det är Oliver.
Till slut delade sig klungan likt röda havet och avslöjade en mindre grupp människor, och mitt bland dem... stod Jordi.

Trots att det tycktes susa i Jordis öron kunde han ändå urskilja Olivers röst, och samtidigt som han var otroligt glad över att han var där skrämde det honom också. Det gav bara grabbarna vad dem ville ha, plus att han oroade sig att de lika gärna kunde ge sig på honom också. Men det fick dem åtminstone att stanna upp lite, och gav Jordi någon sekunds andrum. Gav honom någon sekunds tid att tänka efter, vilket kanske inte var det bästa han gjort. Näsan blödde ymnigt, och smärtan i mellangärdet och bröstkorgen hade han helst önskat på mobbarna istället. Han anade nästan att det kändes som mer än bara blåmärken och att han skulle ha minst en blåtira nästa dag, men det fick framtiden utröna.
"Vad tror ni att ni håller på med?" Jordi hade nog aldrig varit så glad att höra en lärares röst. Det var mr. Lewis som tagit till orda, en av de idrottsfokuserade lärarna som även hade en ganska stor respekt ibland eleverna. Jordi blev riktigt imponerad över hur den värsta folksamlingen verkade skingras med en gång, och även grabbarna i fråga tycktes omedelbart bli mer osäkra.
"Ni ska till rektorn. Nu." bad han och förvånansvärt nog kilade dem iväg snabbare än kvickt, men vad som var mest oklart var kanske ifall de verkligen tänkte gå till rektorn eller sticka därifrån. Mr. Lewis styrde stegen fram till Jordi.
"Det är nog bäst att vi får nån sjukvårdare att kika på dig. Hur går det?" frågade han med lätt rynkad panna och Jordi kastade en flyktig blick på honom och sedan bort emot Oliver. Skrämd.
"Jag klarar mig ändå." Att åka till sjukhuset och kollas skulle innebära att föräldrarna med största sannolikhet skulle kontaktas, och det var verkligen inget Jordi ville i det här läget. Det skulle bara hälla vatten på deras kvarn.
"Grabben, du ser närapå ut att se i kors och kan knappt stå på benen. Inte en chans att jag släpper iväg dig sådär."