Before the first fall [PRS]

”Missförstå mig inte!” Skyndade Chris sig att säga medan ögonbrynen drogs samman. ”Jag menar inte att ni inte har interna problem i gruppen, men utifrån ser den väldigt fin och välkomnande ut”, förklarade han och nickade några gånger för sig själv. Men så var det väl med ganska mycket ändå? Att fasaden såg väldigt fin ut medan insidan kanske inte alls var lika trevlig. Han hade personligen inga sådana upplevelser - hans egen fasad var ungefär lika rutten som insidan, men konceptet existerade och var verklighet för andra.
Fingrarna pillade ännu mer febrilt med täcket och öronen blev rosiga, precis som kinderna. Mörkret dolde nog färgskillnaden, dock kände han sig ändå fånig som satt och rodnade i den jämnåriges sällskap. Varför kunde han inte bara bete sig normalt, som en normal människa? Det kändes som om han alltid hade för sig en massa skumma saker, troligen ännu en anledning till varför han var ett prima exempel av en social outcast. Han slöt ögonlocken en kort sekund och gnagde sig själv i underläppen. Även om han var avundsjuk på Jacob som hade många vänner och värderade den enda vänskapen han själv hade väldigt högt, var det här med bekantskaper och sådant krimskrams ett komplicerat ämne. Casper hade aldrig dragit sig undan från slytherinaren och fann alltid tid för att umgås..det var Christophers eget fel att de glidit isär på senare tid.
”Jag antar det..men det..äh, jag älskar Casper och vill inte..nej.” Sextonåringen tystnade och putade med underläppen. Hans tankegångar var värdelösa och dilemmat med hans framtid på jorden var ingenting han tänkte ta upp med Jake. Som tur var förnekade den sistnämnde det där med rodnaden, så att Chris kunde komma på andra tankar. Tack gode gud.
”Det gör du visst”, envisades han och ryckte med ens upp sig. ”Varför hade du annars grävt ner ansiktet i täcket sådär? Du är väldigt uppenbar”, predikade han därefter och sköt ut hakan en kort stund, innan han vek undan med blicken och fäste den på katten istället. ”Vadå? Brukar du gå in i folk ofta eller?” Undrade slytherinaren och drog upp benen mot bröstkorgen. ”Personligen är jag väl lite av en stammis här..men så är det för de flesta som spelar quidditch”, fortsatte han och vilade en av kinderna mot knäna. Quidditchen var inte den enda anledningen till att han ofta befann sig i en av de mjuka sjukhussängarna, men även detta var någonting han inte planerade att berätta för Jacob. Och svaret hade inte ens varit en lögn, han hade bara utelämnat en del av sanningen.

Inte konstigt att det är den uppfattningen har, att vänskapskretsen är fin och välkomnande. Det är den ju, oftast är den väldigt mysig. Beskyddande, ett skydd från allt och alla. Det finns däremot brister som är uppenbara för Jacob, men de behöver han inte direkt dela med sig av till Chris. Han vet redan tillräckligt om honom. Jake litar på folk rätt lätt, uppenbarligen, men han är ändå fullt medveten om att allt kan komma och bita honom i röven. De saker han ser som mer personliga håller han gärna för sig själv. Inte för att han känner något tvång från den andres sida att berätta, men ändå. Istället för att svara på det där håller han sig tyst, börjar analysera det som sägs därnäst. Ögonbrynen rynkar ihop sig en aning då han inte är riktigt är säker på om han uppfattar det rätt eller inte. I hans öron låter det som att den andre älskar sin vän och drar sig ifrån pågrund av djupare känslor för honom. Nu har Jacob en talang för att missuppfatta saker, men det är det intrycket han själv får. En liten del av honom är besviken, samtidigt påminner han sig om att det här är den enda konversationen de haft och att bli lite besviken för något så litet är löjligt. Det är inte som att han fallit för slytherineleven, mer att han finner honom attraherande. Jacob himlar med ögonen, extremt tacksam över att ha täcket över kinderna, de har nu blivit djupt röda. Han himlar med ögonen för sig själv och skakar på huvudet åt sin egna dumhet.
”Vad är det du inte vill?” Undrar han trevandes, det är bättre att hålla den där brinnande frågan för sig själv. Uppriktigt sagt har han ingenting med det att göra, det är mer nyfikenheten som vill veta om Chris är kär i någon eller inte. Med både näsan, munnen och hakan gömd under täcket låter han blicken vara fäst på Mimmi. Hon är rätt rofylld att kolla på sådär i tystnaden, så att han inte grips av panik eller något liknande. Och ja, det är väl frågan det.
”Jag vet väl inte.. det är varmare här under,” muttrar sextonåringen från bakom tyget. Fortsätt ljuga du, men han är förskräcklig på det. Alldeles värdelös faktiskt. Men det är faktiskt varmare under täcket, kanske han borde begrava hela ansiktet där under. Det andra är också en rätt bra fråga, brukar han gå in i folk ofta? På ett sätt kan man väl säga det, men i och med att han tvingats komma ut som gay blev mobbningen rätt mycket mer fysisk än den varit innan. Madam Pomfrey har undrat om vad som hänt en hel del gånger, men då skyller han bara på klumpigheten. Vilket faktiskt inte bara är en lögn, Jacob är förskräckligt klumpig. ”Är rätt klumpig faktiskt, gör illa mig lite nästan varje dag.” Han kan inte undgå att skratta lite åt sig själv, att vara så klumpig som honom borde nästan vara ett brott. Tragiskt. ”Ja, quidditch har nog varit orsaken till väldigt många av besöken till sjukhusflygeln,” Både James och William spelar, så det är inte riktigt ny information till honom.

Varför kändes det som om Jacob på något sätt lyckats missuppfatta det slytherinaren nyss sagt? Alltså rörande det där angående hans relation med Casper. För om hans misstankar var korrekta hade det kanske kunnat uppfattas som om sextonåringen hade känslor för sin vän, vilket inte var fallet. Han älskade honom som vän och tja, resten hade han ingen lust att förklara. Plus att han kanske hade fel, det kanske inte alls var så den jämnårige uppfattat det hela? Eller? Urk, nu ville han själv gömma ansiktet i täcket och glida ner i golvet. Och vidare ner genom marken till jordens kärna. Där var det säkert varmt och skönt, så det vad inte ens något att klaga över.
”Jag vill inte göra något dumt”, konstaterade Chris så småningom och ryckte på axlarna, fortfarande med kinden lutad mot ett av knäna. ”Och nej, inte dumt som i att bli förälskad och sedan förnekad”, fortsatte han skyndsamt och blinkade långsamt. ”Jag vill bara inte råka göra honom illa, eller någon annan för den sakens skull”, avslutade han tyst och suckade halvt omärkbart. Blä, nu ville han nästan bli sådär känslosam och sorgsen som han blev ibland. Men inte kunde han sitta och grina framför Jacob, åtminstone inte om tårarna kom från absolut ingenstans. Då skulle gryffindoreleven säkert lägga benen på ryggen och aldrig våga se honom i ögonen igen - för vem visste, då skulle han kanske börja gråta igen?
”Äsch, du vet att jag har rätt och jag vet att jag har rätt”, svarade slytherinaren och frustade till. Han var så säker på det att han nästan ville gå fram och dra undan täcket, bara för att bevisa att han hade rätt. Men det skulle han inte göra i slutändan, trots att han bra gärna ville. För gjorde han så skulle Jake säkert tycka att han var dryg som synden själv och elak så att det bara skrek om det. Och det ville han, tro det eller ej, faktiskt inte. Inte nu när han så sakteliga börjat gilla den andra eleven. Det skulle vara synd att förstöra det hela över något sånt dumt.
”Så du hamnar här ofta för att du är klumpig? Alltså inte för att folk slår till dig när de tycker att de passar?” Frågade Christopher och såg skamsen ut. Han hade inte varit särskilt fysisk mot Jacob, men tvivlade inte på att andra hade varit det. Dock var han ju minst lika skyldig, särskilt som han aldrig gjort något för att stoppa misshandeln. Fy fan, ibland ville han slå till sig själv riktigt hårt i ansiktet bara för att lära sig någon form av läxa. På samma sätt hade han nu lust att slå till massor av andra människor i ansiktet också, men det var till hälften en helt annan historia.

Jacob hade definitivt inte förväntat sig att den andre skulle snappa upp vad som pågick i skallen på honom. Hur visste han att han funderade på om det var en förälskning de hade att göra med? Är han verkligen så lätt att läsa av? Han hade då inte förväntat sig att slytherineleven skulle dela med sig så öppet om det, eller ge honom en förklaring. Men det gör honom glad, kanske de håller på att bygga upp en någorlunda stadig grund till vänskap. Vem vet. Med ett litet leende på läpparna, som göms under täcket, bär han upp Mimmi.. som bara blir aningen missnöjd, och lägger henne bredvid sig istället. På så vis kan han ligga på sidan och se Chris ännu bättre. Fortfarande dåligt med tanke på mörkret, men ändå bättre.
”Men tror du inte att du gör illa honom genom att hålla dig borta? Jag menar är säker på att han älskar dig också och inte vill förlora dig, att en vän börjar ta avstånd från en är inte så lätt det heller.” På vilket sätt Christopher skulle göra någon illa vet han inte, alls.. men är det okej för honom att fråga det? Det bör det väl vara ändå, med tanke på att han absolut inte behöver svara? ”På vilket sätt skulle du göra honom illa?” Förhoppningsvis förstår den jämnåriga att det inte är något tvång på svar, men kanske, bara kanske Jacob kan hjälpa till lite på något sätt. Rätt osäkert, men han vill inte se Chris förlora sin bästa vän pågrund av rädsla. Det är en viktig relation de har, speciellt när Christopher verkar sakna en del nära relationer. Jake vet inte om han har bra kontakt med sina föräldrar, men om han får gissa själv skulle han nog gissa på att han inte har det. Men det är väl fördomarna som ligger där och trycker i skallen på honom. När det kommer till det där med rodnaden kan han inte göra mycket mer än att puta med underläppen. Men nu viker han försiktigt ner täcket, så att det inte längre täcker hans ansikte. Det är väl ett framsteg? Jo, han tycker då det. Det lätt skämtsamma ansiktsuttrycket försvinner när det andra samtalsämnet kommer på tal. Jake rynkar lätt på näsan medan blicken flackar mellan slytherineleven och fönsterna.
”Jo, det kan vara anledningen till en mängd av besöken till sjukhusflygeln.” erkänner han trevandes och gnager sig i underläppen. ”Men uppriktigt sagt är jag riktigt klumpig också, så det är en blandning av båda.”

”Äh, han har andra vänner”, svarade Chris och bet sig själv löst i underläppen. ”Jag vet att det låter extremt dumt, men du får också påminna dig själv om att jag är en väldigt dum person”, fortsatte han och fnös för sig själv, medan ögonen svepte över den mörka salen. Det var så mörkt men ändå ljust. Varje liten ljusstråle som skapades av blixtarna på himlen utanför reflekterades mot allt det vita, gång på gång. Ganska häftigt ändå, hur hela rummet lyste upp rätt som det var och sedan återgick till mörker. Det var ljust de ljusa färgerna som fick det hela att bli extra imponerande.
Sextonåringen rätade lite på ryggen och satte sig i skräddarsits istället. Frågan som Jacob nyss ställt var någonting han satt och funderade över jämnt och ständigt, främst eftersom han inte hade något bra svar på den. Däremot visste han att risken alltid fanns där, att han var lite som en tickande bomb som bara väntade på att explodera. Rätt som det var small det och då skulle det vara försent att göra något åt saken, så varför inte börja på förhand?
”Bra fråga”, sade Christopher tillslut och gäspade stort, bara för att bli smått skrämd när ännu en blixt lyste upp himlen. ”Jag kan återkomma med ett svar när jag själv vet”, fortsatte han och log blekt. Det verkade som om gryffindoraren hade beslutat att ta bort täcket från ansiktet, vilket av någon riktigt udda anledning gladde den andra eleven. På något sätt kändes det mer face to face om man kunde se personens ansikte, och inte bara ögonen, trots att de talade ganska mycket för sig själva. Och Jakes ansikte var liksom..gulligt, nästan lite oproportionerligt med de där stora ögonen, på ett bra sätt.
”Varför misstänkte jag det?” Mumlade slytherineleven och gjorde en liten grimas, som därmed schasade bort leendet från läpparna. ”Alltså det där första, att du var så förbaskat klumpig hade jag faktiskt ingen aning om innan!” Förklarade han därefter och sträckte armarna över huvudet. Han kände sig redan alldeles stel i hela kroppen av att ha suttit i sängen. Inte för att madrassen var obekväm, nej, han hade helt enkelt alltid en tendens att sitta på ”fel” sätt. Benen visste liksom inte vart de skulle ta vägen coh det slutade alltid med att någon dum muskel hamnade i kläm.

”Men hallå, jag har andra vänner men jag skulle ändå bli oerhört ledsen om någon av dem verkar sluta vilja ha något med mig att göra längre. Är rätt säker på att Casper tänker likadant. Ni har ju varit vänner sen ettan, eller hur?” Ja.. Jacob skulle bli helt förkrossad om William slutade ha kontakt med honom, den stora drummeln är hans absoluta bästa vän. De är kompletta motsatserna till varandra, men de har klickat sen dag ett. Vännen vet allting om Jake, från allting om hans familj till favorit ris. Precis som han själv vet allting om William. Poängen är iallafall att Casper antagligen blir sårad av bristen på kontakt med sin vän, än en gång, precis som han själv skulle bli. Blicken glider mot fönsterna återigen, granskar blixtrandet utanför. Det är vackert. Han har nästan lust att gå ut och kolla på det, ta några bilder. Tyvärr är kameran i rummet, och han är inte så förtjust i tanken att bli alldeles blöt av regnet. Han bestämmer sig för att inte kolla för mycket på Chris, det är nog bäst om han håller blicken på det vackra ovädret utanför.
”Gör gärna det,” svarar han med en stor gäspning. Om Chris själv inte vet om varför han tror att han skulle göra illa sin bästa vän ser han inte varför det är ett bekymmer. Efter en stund låter han blicken glida till Chris igen. ”Så du skulle inte vilja bli vän med mig heller för att du kanske skulle göra någon illa? Typiskt.” Han vänder uppmärksamheten till kissemissen bredvid honom. Mimmi har lyckats somna om, vilket tillåter honom att dra några fingrar genom pälsen på henne. Så varm och gosig. Han rycker på axlarna, uppriktigt sagt vet han inte varför den jämnårige misstänkte det. Kanske det är uppenbart, det är inte som att mobbarna alltid lyckas hålla sin avsky till honom privat. Några knuffningar runt omkring andra har han fått. Däremot brukar slagen komma när de är ensamma, ibland några sparkningar också.
”Det är inte många som vet att jag är så förskräckligt klumpig, en gång tappade jag ett bananskal och när jag. Skulle ta upp det igen så gick jag på något vis istället på den och ramlade ner på röven. Men det är bara en av många klumpiga saker jag gör.”

Jo, förmodligen tänkte Casper i ungefär samma banor, eller rättare sagt skulle han börja tänka i andra banor när han insåg att Christopher började ta avstång från honom. Än så länge hade han inte satt den planen i verket, i alla fall inte till hundra procent. Okej, långt ifrån hundra procent, snarare tre. Jacob hade liksom rätt, Casper skulle säkert bli otroligt sårad om hans bästavän helt plötsligt började gömma sig från honom. För det var den genialiska planen sextonårongen hade kommit på - att han helt enkelt skulle undvika vännen. Äsch, desto mer han tänkte igneom det hela, desto dummare lät det.
"Jo, däremot har jag inte den blekaste om hur det gick till", svarade Chris mumlandes och ryckte på axlarna. Och det var sanningen, de hade träffats på tåget och sedan dess hade de inte kunnat slita sig från varandra. Som vänner då, inget annat. Fy, vilken hemsk tanke, fick skinnet att riktigt krypa på honom och en hel del gåshud att poppa fram.
"Blev du besviken nu eller? Du vet, jag bryr mig inte tillräckligt mycket om dig än för att kunna avsäga denna teoretiska vänskap", påpekade slytherinaren och drog på munnen. Vad tänkte hans ens med? Fotsulorna? För det lät minsann som det. Huvudet var åtminstone uteslutet.
Slytherinaren bestämde sig för att krypa ner under täcket och kura ihop sig till en liten boll. Det började bli sent och han skulle förmodligen behöva gå upp hyfsat tidigt för att hinna till morgondagens lektioner. Kanske madam Pomfrey ville ha kvar honom i sjukhusflygeln längre än så, men hon brukade alltid vara mån om att få upp honom på benen igen. En dag eller två, längre än så brukade han sällan få lov att stanna. Ja, få lov, sjukhusflygeln var många gånger betydligt trevligare än sovsalen.
"Vet du vad? Det låter som att det är ett under att du fortfarande är i livet", sade Christopher och slängde en blick bort mot gryffindoreleven. "Du kansek borde börja ha på dig knäskydd och hjälm så snart du lämnar sängen?" Föreslog han därefter och slöt ögonlocken med en liten förnöjd suck. Sådär, efter det där lilla förslaget kände han sig helt redo för lite sömn.

Nej, hur det gått till är en helt annan fråga. Christopher och Casper verkar vara rätt olika varandra, men kanske det är det som gör dem till ännu bättre vänner. Jacobs vänskap med William går också att undra över, de är verkligen varandras motsatser. Trots detta hade de dragit sig till varandra samma sekund som de först träffade varandra i stora salen första dagen i ettan. Den jämnåriga kunde få honom att skratta likt inget annat, trots att han är rätt barnslig av sig. Vad William egentligen ser i honom vet han inte, men det spelar ingen roll. Det är ingen bra idé att börja grubbla över ens vänskap. Han väljer att inte svara på det påståendet. Det är ju så sant, han känner igen sig i den frågan. Men än så länge känner sextonåringen inget behov av att dela med sig av sina egna grubblande tankar angående det där. Istället fokuserar han på frågan som ställs. Besviken? Jake har lite lust att fnissa åt det, men han håller sig. Kanske det skulle vara lite pinsamt, man vet aldrig.
”Nej, jag blir inte det minsta besviken.” Svarar han sanningsenligt och himlar lätt med ögonen för sig själv. Det hade liksom inte varit meningen att säga att han förväntar sig någon vänskap mellan de två, för det gör han definitivt inte. Det är liksom lite svårt att bli vän med någon som mobbat honom i flera år. Däremot verkar det gå väldigt bra att snacka med honom nu.. kanske Madam Pomfrey lagt något märkligt i den där medicinen han fått. Den enda resonliga frågan. ”Saken är den att du inte kan klaga på att din vänkrets är liten om du senare bestämmer dig för att skjuta bort personen som funnits där för dig. Jag menar om du inte är öppen för möjligheten att bli vän med folk kan du inte förvänta dig att få ett stort socialliv, förstår du hur jag menar?” Lät det för hårt? Det hoppas han verkligen inte. Det känns bara konstigt att han är avundsjuk på Jacobs vänkrets medan han själv planerar på att putta bort sin bästa vän. Det går liksom inte ihop. Jake drar täcket tätare intill sig för att hålla värmen inne, han fryser faktiskt en del. Men det gör han ju konstant.
”Jo, jag antar det.. men en del skador kommer med karaten också.” De blåa ögonen vandrar till Chris en sista gång. Den andre verkar trött, ögonen är slutna. Han själv känner sig också en aning trött, huvudet gör fortfarande väldigt ont och ögonlocken är tunga. Med ett litet leende på läpparna bestämmer han sig för att det nog är dags att sluta prata en massa. ”Godnatt.”

”Jag vet att det låter dumt, men jag kan ändå sörja det jag aldrig haft men alltid velat ha”, mumlade Christopher och drog upp benen ytterligare mot bröstkorgen. Salen lystes därefter upp av ännu en blixt som snart följdes av den mullrande åskan. I vanliga fall hade han inte kunnat få sig en blund när vädergudarna var så pass arga, men kvällen till ära var han totalt utmattad. Kanske det berodde på att han haft en hyfsat normal konversation med en annan människa? Kanske för att han haft så många olika tankar virvlandes i huvudet? Hursomhelst var han trött och det var det enda som spelade någon faktisk roll i stunden.
Ett litet leende letade sig fram över läpparna och han öppnade ett av ögonlocken bara för att slänga iväg en sista, flyktig blick mot den jämnårige eleven. Klumpig tillsammans med en sport som karate? Det gick ungefär lika bra ihop som slytherinarens dilemma med vänner. Nu var han alldeles för trött för att komma tillbaka med någon retsam kommentar, men kanske han kunde komma ihåg att vräka fram den under morgondagen? Eller inte, för på bara några sekunder hade han redan hunnit glömma vad det var han funderade över. Andetagen blev så sakteliga djupare och mer stillsamma, lustigt nog i takt med att stormen ökade i styrka.

Morgonen därpå var ungefär lika mörk och stormig som kvällen varit. Sextonåringen hade vaknat lite innan klockan sex och inte kunnat somna om. Han hade en teori om att sömnen gjort honom mer allert och tja, när han var mer allert och inte överdrivet sömnig, var han mer sig själv. Och Christopher Walker hade alltid haft det svårt för stormigt väder. Lite underligt med tanke på att han fann det fascinerande och mysigt, men det kunde inte göra upp för faktumet att åska blandat med regn fick håren att stå på armarna. Plus att det bara var mysigt när han befann sig inomhus, helst någonstans där det fanns värme och kanske ett tänt ljus.
Någon halvtimme efter att han vaknade hade madam Pomfrey gett honom en kopp med te, svart te utan varken mjölk eller socker. Modern hade aldrig varit bra på vara vara just det, en mor, dock hade hon lyckats banka in en del saker i skallen på honom - man har aldrig någonting annat än te i sitt te, man tar alltid av sig skorna innan man går in i någons hem och vitlök är den bästa ingrediensen. Mer än så hade hon inte gett honom, varken när det kom till lärdomar eller kärlek. Allra minst kärlek. Usch, bara tanken på att det skulle bli sommarlov igen efter skolårets slut gjorde slytherineleven en smula sorgsen. Men men, det var ganska många månader kvar tills dess, så varför oroa sig över det där och då?

Egentligen känner Jacob igen sig i det där. Lite grann iallafall. Han blir väldigt avundsjuk på personer med en fin familjesituation, det är något han själv aldrig haft och alltid velat ha. Han skjuter även bort den mamma han har, men där är det lite annorlunda. Modern är hemsk, han dömer ingen prostituerad, men kvinnan tog hem män när som på dagarna framför sina barn. Pengarna som han och hans lillasyster försörjde sig på var pengar han själv tjänat genom diverse jobb. Moderns pengar blev direkt kastade till droger istället för middag på bordet. Modern är helt enkelt en person som man kan skjuta bort utan att må dåligt över det, medan Casper är fantastisk på många sätt och inte förtjänar att bli ignorerad överhuvudtaget. Jake tänker dock inte diskutera det där längre, Chris får helt enkelt göra som han vill, inget mer med det. Han hade försökt berätta hur han tänker, men i slutändan spelar det ingen roll. Då han inte får något godnatt tillbaka förmodar han att Chris inte riktigt vill ha något med honom att göra för närvarande, vilket inte direkt förvånar honom. Samtalsämnet hade dragit ner Jakes humör också. Istället tar han försiktigt upp Mimmi i famnen, utan att väcka sömntutan, och lägger henne ner under täcket. Huvudet får sticka ut så att hon kan andas, men hon är fortfarande blöt och Jake vill hålla henne varm. Därefter vänder han på sig så att han kan titta på den lilla kissemissen. Fingrarna stryker sig över den våta pälsen innan han sluter ögonlocken. Han ligger och lyssnar på stormen utanför ett bra tag, tills han tillslut somnar.

Av någon anledning blir det lite svårare för sextonåringen att andas. Det känns som att en massa päls täcker ansiktet på honom.. vilket är exakt vad som händer. Mimmi hade fått för sig att sätta sig på sin husses ansikte. Det får Jacob att hosta, och katten flyttar missnöjt på sig en aning.. tyvärr fortfarande i ansiktet på honom. Nu kan han åtminstone andas, men inte så bra.
”Varför dög inte sängen för dig?” Viskar han till lurvbollen och griper tag om henne, och lägger henne ner i sitt knä. Han skakar på huvudet för sig själv, men kommer på andra tankar när Madam Pomfrey kommer fram till honom. ”Hur mycket är klockan?”
”Snart åtta,” Skolsköterskan ställer ner en bricka på nattduksbordet bredvid sängen. Där står det en skål med gröt och en kopp te, perfekt till ovädret utanför. Sen står det en liten flaska bredvid koppen, Jacob blir aningen rädd.. det är troligen medicin för det dunkande huvudet, men det brukar alltid smaka så förskräckligt illa. ”Jag ville inte väcka dig, det är nog bäst om du vilar från skolarbete under dagen. Ditt huvud behöver all tid den kan få.”