Vattenstaden Vidomina & Med

Hon sträckte sig och kände på pappret och nickade. Det kändes konstigt. Såg sedan upp.
"Nej tog du ledigt för min skull? Du skulle inte behövt göra det." Hon skakade på huvudet.
"Jag kunde ha roat mig själv." Hon såg sedan ner och sksakde på huvudet.
"Jag vill helst inte göra det." Hon såg sedan upp.
"Jag är nästan 100 procent säker på att han drogade mig för att ta mig hit."

"Någon måste ju se efter dig. Hur skulle du känna dig om du var ensam i en ny värld?" Jules iakttog henne. När hon sedan berättade sin teori om Caspian såg han förvånad ut. "Caspian? Är du säker?" Han rynkade pannan och drog handen genom det halvkorta håret. "Det låter inte som honom." Han lät fundersam och försökte tänka sig situationen.
Han samlade sig sedan och såg på henne igen.

Hon skakade på huvudet. Jules hade rätt. Det skulle varit hemskt.
"Jag är helt säker." Hon åt vidare och såg sedan på honom.
"Om du kollar resultatet från blodprovet så kanske det står om jag har eller hade något i blodet. Jag var trött efter sömnmedlet." Ruby såg skamset ner.

"Hmm.." Jules var inte övertygad. Men så nickade han. "Det finns ett sätt som vi kan ta reda på det. Det är och fråga honom. Han jobbar idag inne på forskningscentralen. Vi kan åka dit om du vill det."

Ruby bet sig i läppen och såg oroad ut.
"Men då är du med mig va? Säger åt mannen att jag inte är frisk nog." Hon såg på honom.
"Lovar du det?" Hon åt upp och rynkade på näsan.
"Det smakar så konstigt för mig."

"Tänker du på Sherman?" Han gav ifrån sig ett kort skratt. "Mary har påmint mig om att Sherman inte ska undersöka dig först du är helt återställd." Han kikade på gröten hennes. "Han kommer inte undersöka dig. Vi ska bara prata med de båda, det vill säga, både Caspian och Sherman." Jules log. "Du behöver inte äta upp allt om du inte vill. Du kan äta senare igen."

Ruby nickade innan hon reste sig och tog disken och såg på honom.
"Ville du berätta vad de skar mig i nacken`" Hon ställde disken på bänken och sååg sig om och såg en maskin som såg ut som en diskmaskin.
"Gör den här rent disken?"

Jules såg på då hon gick iväg med tallriken. "Här, jag kan ta den." Han tog tallriken ur hennes händer och satte in den i maskinen hon syftat på. "Precis. En diskmaskin.", bekräftade han och stängde igen luckan efter han satt in tallriken.
Han såg sedan förvånat på henne. "Nacken? Ja, juste..", sa han och flackade med blicken innan den föll på henne. Han var osäker på hur hon skulle ta det.
"Sherman planterade ett chip i din nacke. Chipet gör att du förstår vårat språk. Smärtan kommer att gå över och snabbare än vad du tror." Han log snett och tittade tillbaka på henne.

Hon såg på honom och såg sedan på honom. Kände i nacken igen och suckade.
"Så det var därför. Men fick ingen bedövning alls. Han är så hårdhänt." Hon suckade och drog upp axlarna.

"Men ska vi gå?"

Jules var förvånad över hur lätt hon verkade ta det, men nickade bara. Han skulle inte uppmuntra henne till någon annan reaktion.
"Sherman är inte den mest ömma personen jag har träffat..", mumlade han och gick före henne in till hallen.
"Kom vi går ut till fordonet. Så kan vi åka då." Han öppnade ytterdörren och gick ut.