Splintered heart [PRS]

Ajdå. När Hayley bestämt sig för att skrämma den äldre hade hon faktiskt inte insett att han haft en kopp med kaffe i handen. Hon är faktiskt inget monster, hon skulle inte ha gjort det om hon vetat. Hur som helst verkar hon ha lyckats med att skrämma honom då skjortan snart blir lätt brunaktig och Yaosu vänder sig om för att blänga på henne.
”Ja, jag kände att det var nödvändigt. Men jag visste inte att du hade kaffe i handen, förlåt.” Svarar hon med ett dumt litet leende på läpparna. De stora ögonen är fäst på den äldre när han börjar knäppa upp skjortan. Helt ärligt skulle hon bra gärna fortsätta titta på honom, men jösses vad obehagligt det skulle vara. Han är bara så fin och behaglig att titta på. Dock kan hon inte låta sig själv titta på honom, det kan mycket väl äventyra den vänskap de byggt upp och det vill hon verkligen inte. Istället slår hon sig ner på den närmaste sängen och stirrar ut genom fönstret. Det är så vackert med de röda och gula löven, regnet som smattrar mot sjön. Hon skulle kunna sitta och stirra ut i flera timmar, vilket nog varit det vännen gjort tills hon störde. Aw, typiskt. Sjuttonåringen höjer inte på blicken förrän den andre försvinner in genom en liten dörr, där hon förmodar att han sover. Helt ärligt så är hon nervös, varför vet hon inte riktigt. Det måste vara magsjuka. Vad som helst förutom graviditet. Men tänk om hon är gravid? Måste hon prata med Isaac då? Isaac som hon försökt ignorera i flera veckor nu? Fan. Det är troligen inte det, hon skrämmer bara upp sig själv i onödan, eller hur? Ja, det måste hon göra. Hon gnager sig hårt i underläppen medan benen dinglar fram och tillbaka över sängkanten. Ja, hon når inte helt ner till golvet.
”Jag har mått rätt illa den senaste tiden.. ehm, allt jag äter kommer upp igen.” Förklarar hon nervöst och drar handen genom de blonda lockarna. Det måste vara magsjuka. Punkt slut.

Det gick ganska snabbt att byta skjorta, hans koffert var naturligtvis väldigt organiserad så det hade inte tagit mer än några sekunder innan han hittat det han sökte efter. Han drog av sig den smutsiga skjortan och hängde den över den lilla stolen bredvid sängen. Helst hade han lagt den på tvätt direkt, men det fick vänta. När han fått på sig den nya, rena skjortan stegade han tillbaka ut i den nästintill tomma salen, samtidigt som han knäppte knapparna. Hade det varit någon annan än Hayley där hade han inte vågat visa en millimeter av sin överkropp, men eftersom det bara var de två som befann sig i sjukhusflygeln, kvittade det. Ända sedan deras första konversation hade han känt sig bekväm runt henne och det verkade inte ha ändrats, tvärtom faktiskt.
”Du har mått illa..” upprepade Yaosu frånvarande och knäppte de sista knapparna, innan han vände upp blicken och fäste de märka ögonen på den yngre flickan. ”Kan du lägga dig ner?” Frågade han därefter, med lätt rynkade ögonbryn, och kilade iväg för att hämta ett stetoskop. Magi var bra till mycket, men mugglare var långt ifrån dumma. Även magiker kunde bli sjuka i annat än magiska åkommor, så att kunna lyssna på ett hjärta och notera om det lät bra eller dåligt var alltid ett plus. Till exempel då.
”Vill du att jag ska hämta madam Pomfrey istället? Kommer behöva klämma på dig för att utesluta vissa grejer.” Nittonåringens kinder blev genast röda och han harklade sig lätt. Ha, bara tanken av att röra henne överhuvudtaget gjorde honom rejält generad. Fast det var inte det som skrämde honom, nej det värsta var att han hade god lust att sätta sig i grensle över gryffindoreleven och pressa läpparna mot hennes röda, fylliga. Det, det var läskigt, men samtidigt en tanke han inte riktigt kunde få ur skallen.
”För du kommer behöva dra upp tröjan så att jag kan klämma på din mage..” Åh nej, nu blev kinderna ännu rödare. Hon var inte den första som kommit in med en släng av matförgiftning eller magsjuka, däremot var hon den enda som fick Yaosu att känna sig nervös - den enda som fick hans hjärta att klappra på som bara den inne i bröstkorgen.

Tillslut kommer den äldre tillbaka ut från det lilla rummet han försvunnit till. Han börjar sätta på sig skjortan och blicken dras till honom gång på gång. Hayley gnager sig i underläppen och tittar istället ner på sina händer, där hon börjar pilla med fingrarna. Jo, de är rätt små. Hennes händer är till och med väldigt små i jämförelse med Joshuas, som också har små händer. Inte så konstigt att de ser pyttesmå ut i jämförelse med Yaosus. Hur som helst finner hon de större händerna väldigt attraktiva, de är så stora och försäkrande. Hon finner verkligen alltid med den äldre attraktivt, vilket är lite farligt. De har blivit bra vänner och hon vill inte förstöra det. Plus så skulle hon förstöra hennes vänskap med Joshua. Hon har inte ens berättat för honom att hon gillar den två år äldre, och det finns en risk att det skulle förstöra allting. Lydigt lägger hon sig ner på sängen med blicken fäst upp i taket. Det är bättre, då finns det ingen risk att den äldre känner sig obekväm med hennes ögon på sig. När han sedan tar upp madam Pomfrey vrider hon lite på huvudet så att hon kan se den andre i ögonen. Gud så fin han är, hon blir nästan chockad varje gång. Just nu känner hon inte något behov av madam Pomfrey, däremot slår det henne att om hon nu är gravid så känns det konstigt att killen hon gillar är den första att få reda på det. Eller? Men det skulle även vara väldigt obehagligt att madam Pomfrey blir det första som får reda på det.. om hon ska vara helt ärlig så är hon rätt säker på att Yaosu skulle döma henne minst.
”Det är okej. Men jag litar på att du inte klämmer för hårt,” påpekar sjuttonåringen med ett litet skratt. Hon kan känna hur kinderna börjar hetta till, mer än de gjort innan. Hayley slår sig lätt om kinderna, som att det på något vis skulle få det att sjunka. Nej, det gör antagligen det hela värre. Hon skulle behöva skvätta lite kallt vatten i ansiktet. Hon sätter sig upp lite grann och drar av sig den stickade tröjan hon burit över den vita skjortan. Därefter drar hon upp skjortan så att han kan röra vid magen. Åh, hela hennes ansikte kommer bli alldeles rött.

Om Yaosu skulle vara komplett ärlig hade han inte förväntat sig att hon skulle vara bekväm med att han undersökte henne. Han var inte mycket äldre än Hayley, de hade bara varit två ynka årskurser ifrån varandra - och nu skulle han klämma henne över magen, för att se om det gjorde ont någonstans.
”Okej, jag lovar att vara försiktig”, mumlade nittonåringen, vars kinder fortfarande stod i eld. Skjortan han var började redan få svettfläckar, vilket var illa med tanke på att den nyss varit helt ren. Som tur var, var den vit, men det skulle nog ändå gå att urskilja hans överdrivna svettande förr eller senare. Han drog försiktigt upp hennes skjorta lite längre och började klämma strax under revbenen, ganska bestämt men ändå varsamt. Och svettigt, hans händer var förskräckligt svettiga. Kanske han borde bett madam Pomfrey genomföra undersökningen ändå?
”Gör det ont om jag klämmer såhär?” Frågade den äldre och pressade löst fingrarna över magen på henne. Han rörde sig sakta men säkert längre ner, för att slutligen lägga tryck över stället blindtarmen befann sig på. ”Eller såhär?” Precis som den gången han rengjort såren över knäna på sjuttonåringen, kunde man riktigt se att han var koncentrerad. Däremot kunde han inte känna något uppenbart som skulle kunna orsaka illamåendet. Hon var lite spänd, men det kunde bero på en massa andra saker. Typ hans svettiga händer? Fan, han borde ha borstat tänderna en snabbis, nu när han stod så pass nära henne. Tänk om han hade rutten andedräkt?
”Jag kan inte känna några konstigheter, men jag skulle vilja ta ett blodprov och ställa några frågor”, konstaterade Yaosu och drog lydigt tillbaka skjortan över den yngre flickans lilla mage. Hade han en idé om vad det kunde tänkas vara? Jodå, helt korkad var han minsann inte. Tyckte han om den teorin han hade? Absolut inte. Med ett blekt leende på läpparna reste han sig upp och travade bort till den lilla vagnen, för att hämta allt nödvändigt material.
”Försök svara på frågorna så ska du se att du inte ens kommer märka när jag sticker dig”, började nittonåringen och rengjorde armvecket på henne med lite sprit. ”Du är alltså illamående mycket..har du..eh..” Den äldre harklade sig och försökte desperat hålla både svetten och de röda kinderna under styr. ”Ömmar eller spänner dina..dina bröst ovanligt mycket? Känner du dig extra känslosam? Har dålig aptit och utebliven menstruation?” Rabblade han på och stack in kanylen i ett av blodkärlen, medan han snabbt fäste det lilla röret i den andra ändan.

Okej, desto längre tid som går desto mer obekväm blir Hayley. Kanske hon borde ha gått med madam Pomfrey? Den här undersökningen kanske tär på deras vänskap och det är det sista hon vill. Blicken är fäst på taket, det känns mer säkert där. Hon gnager febrilt i underläppen och nickar långsamt när han trycker vid buken. Det värker en aning, men inte så mycket. Detta gör henne tyvärr ännu mer nervös. Frågor.. vad för frågor kan han tänkas ställa? Det här med blodprov har hon inte så svårt för, visst det gör lite ont men det brukar gå över snabbt för henne. Ögonen följer efter Yaosu när han går och hämtar allt material som skulle behövas. De fäster sig sedan på hennes armveck som han börjar rengöra med sprit, det är inte nålen som tar henne på sängen, utan frågorna som kommer därnäst. Ögonen blir större och större. Så den äldre har samma tankar som hon haft tidigare? Med tanke på frågorna han ställer så verkar det som det. Egentligen borde hon ha kunnat förstå det här själv.. det är ju så uppenbart. Åtminstone när den andre radar upp alla symtomer. Sjuttonåringen vet ju redan att det här är symtomer som kommer i och med graviditet, hur jävla korkad får man vara? Alla de där symtomerna stämmer ju in. Brösten ömmar, hon tar åt sig mer av saker än hon brukar och på den senaste tiden har hon inte ens kunnat äta chokladpudding. Hon stirrar ner mot röret och hur hennes mörka blod överförs, när det väl är klart drar hon till sig armen och gömmer ansiktet i händerna.
”Fan. Fan. Fan!” Sjuttonåringen sätter sig raskt upp, vilket inte riktigt varit någon bra idé. Efter att de tagit blodet och hon rest sig så snabbt så får hon lite yrsel. Inget farligt direkt, men fortfarande lite. Hon känner sig som piss just nu, för hon har varit försiktig, hon har använt skydd. Nu fungerar inte det varje gång, uppenbarligen. Hayley vågar inte ens ser Yaosu i ögonen, hon skäms så himla mycket. Om någon i skolan får reda på det så kommer ryktena bara bli ännu värre, vilket leder till att folk kommer bli betydligt mer elaka. Och helt ärligt så är hon skräckslagen över att behöva berätta för Isaac, hon vill inte se på honom, än mindre prata med honom. Skulle inte förvåna henne om han är den som börjar sprida ryktena. ”Vad ska jag göra nu? Jag har varit försiktig..”

Med tanke på att svaren på alla frågor han ställt varit ja, stod det klart för nittonåringen att Hayley mycket riktigt var gravid. Allt de behövde nu var någon slags bekräftelse, vilket blodprovet skulle ge dem. När sjuttonåringen sedan satte sig upp, med ångesten riktigt skriven över ansiktet, slog Yaosu ner sig bredvid henne och svepte armarna omkring den slanka kroppen. Han tyckte synd om henne, så otroligt mycket. För om han kände henne rätt förde ångesten med sig så mycket mer än bara ångest - skam, oro, sorg, självkritik. Därför kände han att det, för stunden, inte fanns något annat att göra än att hålla om henne. Stadigt men ändå inte så pass hårt att hon kände sig fängslad.
”Andas, Hayley”, mumlade den äldre och strök en av händerna över ryggen på henne. ”Det kommer att ordna sig, det finns massor med alternativ”, fortsatte han och tog ett djupt andetag. Det var väl Isaacs barn, eller hur? Isaac som slängt ur sig så hemska saker till gryffindoreleven att hon gråtit i flera timmar, att hon sett ner på sig själv. Nu var det förstås illa nog att hon var gravid överhuvudtaget, med med Isaac av alla personer? Faktumet fick det nästan att göra lite ont inombords på nittonåringen.
”Du, jag lovar att jag ska se till att ingen får reda på det, okej? Och om du inte vill ha barnet kommer jag finnas där..vill du ha det kommer jag också finnas där, oavsett vad du väljer”, försäkrade Yaosu tyst, osäker på om det var någon tröst för henne eller ej. Men han hoppades på att det var det, att den lilla vetskapen om att hon inte skulle behöva genomgå någonting ensam gjorde det hela en smula lättare. Inte mycket, men lite. Lite var bättre än ingenting.
”Om jag varit Isaac och det här hade varit mitt barn, hade jag varit överlycklig..vem skulle inte vilja bilda en familj med dig liksom?” Hoppsan, det där hade slunkit ut från ingenstans. Poof, hade det sagt och i nästa sekund hade orden runnit ut. Flugit ut. Helvete, nu hade han passerat gränsen totalt. Nittonåringen drog sig genast undan och suckade bedrövat. Hon behövde inte få reda på att han hade känslor för henne. För visst var det just det han hade? Känslor för henne? Jo, jo det hade han, och det drev honom till vansinne. Plus att vetskapen om att Hayley var gravid med Isaacs barn fick den där primitiva delen inom honom att bli helt från vettet.
”Förlåt, jag..jag måste gå och spy”, mumlade han och rusade iväg till närmaste papperskorg, bara för att kasta upp allt han fått i sig under dagens gång. Och lite blod, bara för att hans insidor bokstavligen försökte slita sig. Men det var okej, Zihao brukade också spy upp en massa blod lite då och då.

Att Hayley blivit gravid är väl nästan skrattretande. Det är precis det som många av eleverna förväntar sig av henne, och så har det blivit. Fan vad värdelös hon känner sig. Faktumet att det är Isaacs lilla foster gör det ännu värre, för hon vet att hon kommer behöva berätta för honom. Hur ska det gå när hon knappt kan kolla på honom utan att tänka på alla elaka ord han sagt den där förmiddagen. Hans ord upprepar sig i huvudet på henne, äcklet i hans röst följer efter henne. Ögonen börjar bli glansiga, och tillslut börjar några tårar slingra sig över de nu likbleka kinderna. När den äldre sedan virar armarna om henne gömmer hon ansiktet mot hans bröstkorg och slingrar armarna om honom tillbaka. Det känns skönt att bli omfamnad av honom, det hade varit väldigt mysigt om omständigheterna varit annorlunda. Ögonlocken slås inte upp förrän den andre börjar försäkra henne om att han kommer finnas där för henne. Det får ett leende att bubbla upp samtidigt som tårarna fortsätter att rinna.
”Du är för snäll för mig,” viskar hon tyst och drar Yaosu närmre intill sig medan greppet hårdnar lite grann. Hon vill försäkra sig själv om att han är där och att hon inte är ensam. Hon har ingen aning om vad hon ska göra med fostret. Sjuttonåringen skulle inte kunna ge barnet bra förutsättningar, livet skulle bara vara eländigt för dem bägge två. Detta betyder väl att hon borde göra abort? Ja, det gör det. De här funderingarna försvinner däremot så fort den äldre öppnar munnen igen. De kristallblå ögonen blir större och större. Orden får kinderna att bli glödheta och hon skrattar tyst till. Med glansiga ögon tittar hon upp mot Yaosu med ett leende på läpparna. Ja, hon har fått dåliga nyheter, men det han sagt är väldigt fint.
”Hade du blivit överlycklig?” Upprepar hon med huvudet på sniskan. Det skulle vara fint med en liten familj med den andre, med eller utan barn. Däremot kommer det inte att hända, och om det nu skulle hända så får det bli i framtiden. Hayley är inte tillräckligt mogen. Hon följer den andre med blicken när han rusar iväg till en papperskorg. Hans kropp verkar också vilja tömma magen på innehåll. ”Är du okej? Håller du på att bli sjuk?” Ögonbrynen skjuts upp i taket när hon ser att han även kräks upp blod. Hon är osäker på vad hon ska göra, ska hon gå fram och sitta vid honom eller ska hon lämna honom ifred? Väldigt bra fråga.

Du är för snäll för mig. Orden studsade omkring innanför pannbenet på nittonåringen, som rätade på sig efter sin lilla sammanstötning med papperskorgen. Hade han inte kunnat vänta med det där tills hon gått? Nu tyckte hon säkert att han var äcklig och om inte annat så hade han utan tvekan dålig andedräkt efter att ha kräkts. Yaosu torkade sig om munnen med handryggen innan han vände sig mot Hayley igen. Dålig idé, då han genast var tvungen att vända sig om igen och kasta upp ännu mer magsyra och blod. Visst, han var inte överlycklig över att fostret den yngre flickan bar på var en del Isaac, men det här var överdrivet. Och helt ärligt hade han ingenting med det att göra heller. Däremot fanns det en liten del inom honom som tydligen tyckte att han hade det och som börjat tröttna på hans passiva framhållning.
”Förlåt”, stönade nittonåringen och rätade sig ännu en gång, den här gången med blod över hela hakan. Det smakade vidrigt, en blandning av järn och surt. ”Jag är inte sjuk jag är bara..bara lite..äsch, det kvittar”, mumlade han fortsättningsvis och drog händerna över ansiktet med en irriterad suck. Yaosu plockade åt sig en av trasorna på vagnen och blötte den med hjälp av staven, aguamenti. Med en grimas strykandes över ansiktet torkade han hastigt bort blodet och slängde den, nu, blodiga lilla handduken i samma papperskorg han varit nere med nosen i innan.
Tvekande gick han tillbaka fram mot sängen Hayley satt i, men slog den här gången inte ner sig bredvid henne, utan på en stol bredvid istället. Hon ville säkert inte luta huvudet mot hans bröstkorg igen efter det där lilla utbrottet, eller vad man nu skulle kalla det för. Han hade gillat det dock, att ha henne så nära intill sig, att få ha armarna slingrade runt den slanka kroppen. Herrejösses, han höll verkligen på att bli totalt galen, eller hur?
”Jag hade blivit överlycklig, ja”, svarade den äldre efter en lång stunds tystnad och sneglade ner mot de darrande händerna. ”Det spelar ingen roll att du är gravid, Hayley, jag tycker om dig precis lika mycket ändå”, fortsatte han skamset och gömde ansiktet i händerna. ”Förlåt, det är säkert det sista du behöver höra just nu, men jag tycker om dig och ska jag vara helt ärlig driver det mig till vansinne och det känns som om jag ska gå i tusen bitar vilken sekund som helst.” Orden bara flög ut och när han insåg att han faktiskt sagt allt det där högt, blev han genast vit som ett lakan. ”Glöm att jag sa det där, du är gravid med en annan mans barn..förlåt, förlåt, förlåt.”

Herregud, vad är det som händer? Hayley vet verkligen inte vad hon ska göra, den andres mående hade förändrats så snabbt.. det verkar som att allt han fått i sig det senaste dygnet kommit tillbaka upp, ner i papperskorgen. Hon fäster blicken istället ut genom fönstret, hon vill inte störa honom. Att ha någon stirrandes på sig när man kräks är inte direkt särskilt roligt.
”Är du okej?” Undrar hon viskandes och höjer blicken mot den äldre när han ställer sig upp. Nu är det blod över hela hans stackars haka. Hon har aldrig sett någon få upp så mycket blod.. Egentligen är det väl uppenbart att att han inte är okej, men frågan kom bara naturligt, så som den brukar göra. ”Förlåt.. uppenbarligen är du inte det. Hur känns det nu?” Yaosu ser lite blek ut, vilket är förståeligt med tanke på vad som nyss hänt. Hon önskar att hon kunnat hjälpa honom på något sätt, kanske hon kunnat hålla hans hår borta, men det är inte så långt för det. Sjuttonåringen stryker försiktigt bort tårarna som trillar ner över kinderna. Fan vad förskräcklig hon känner sig, huvudsakligen för att hon har blivit gravid, men också för att hon inte kan hjälpa den två år äldre. De kristallblå ögonen följer efter honom när han slår sig ner på en stol bredvid sängen, istället för att sitta bredvid henne. Hon gnager sig i underläppen medan hon drar på sig den stickade tröjan över skjortan och slipsen. Kinderna blir alldeles rosiga. Han hade blivit överlycklig.. betyder det vad hon tror? Att han gillar henne, på ett annat sätt än vänner? Det får bröstkorgen att bli alldeles varm och hjärtat att skutta likt hysteriskt. Sjuttonåringens ögonen blir dubbelt så stora och dubbelt så glansiga för varje sak Yaosu säger. Ett leende bubblar upp över läpparna och hon fångar tyst upp de större händerna som han valt att gömma ansiktet i.
”Jag tycker om dig också.. mer än vanligt.” Mumlar hon och stirrar ner på deras händer. Storleksskillnaden är fortfarande rätt skrattretande, men hon finner det gulligt. ”Och det här med graviditeten gör mig bara ännu mer förvirrad, skulle bara vilja lägga Isaac bakom mig, men jag kommer behöva prata med honom om det.. men jag har velat vara med dig ett tag nu.”

”Jag är visst okej”, envisades Yaosu, vara mage genast började klaga över att de tömts. Vad hade då meningen varit med att spy upp allting? Kroppen bråkade uppenbarligen med sig själv på många olika nivåer för stunden, både mentalt och fysiskt. Det var allting från irriterande till smärtsamt, men samtidigt visste han att det inte fanns någonting att göra åt det hela. Han hade fått springa fram och tillbaka med hinkar till Zihao flera gånger, oavsett hur mycket blod han kastat upp hade det bara kommit mer. Och så hade det varit varje gång föräldrarna sagt någonting som slog lite extra hårt mot honom, typ på samma sätt som Hayleys graviditet slagit väldigt hårt mot hans eget hjärta.
”Det känns okej, visste att det skulle hända förr eller senare”, mumlade nittonåringen smått skamset och gjorde en liten grimas. Han borde ha sköljt ur munnen innan han återvänt till sjuttonåringens sida. Smaken av både magsyra och blod hängde kvar och han var helt säker på att tänderna fortfarande var alldeles röda. Men han hade liksom varit tvungen att slänga ur sig allt det där till henne, annars hade det bara fortsatt.
När den yngre flickan fångade upp de betydligt större händerna, ryckte Yaosu till en smula. Nej, han kände inte obehag, däremot var han lite förvånad över att hon ville röra honom efter allt äckelpäckel - han hade inte förväntat sig att hon skulle göra det helt enkelt. De mörka ögonen gled ner mot deras händer innan de skyggt letade sig till sjuttonåringens ansikte. Han kunde inte riktigt tolka uttrycket som strök sig över de fina dragen..var hon glad? Ledsen? Frustrerad? Det skulle inte förvåna honom om det var den sista känslan som passade in bäst, trots att hon log. Personligen hade han nog blivit det, frustrerad om personen han gillade kom och erkände just detta när tankarna redan var kaotiska.
”Är du säker på att du vill prata med honom om det?” Frågade nittonåringen, vars blick sakta men säkert gled ner mot händerna igen. ”Jag förstår att du måste göra det förr eller senare, men..han förtjänar det liksom inte, inte efter det han sa till dig”, fortsatte han mumlandes och kände återigen lusten att kräkas. Bara tanken på Isaac och Hayley tillsammans fick honom bokstavligen att må illa, vilket var patetiskt och dumt och långt ifrån rättvist.
”Tycker du verkligen om mig?” Undrade Yaosu när tystnaden slutligen lagt sig och allt som hördes var regnet som smattrade mot rutorna.