A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

Airdan hade dröjt tills efterföljande dag förrän han avslöjat sig för rebellerna - han hade behövt en stund till att lugna ner sig, att trycka på locket igen. Hon hade rört upp alldeles för många känslor, och han behövde tid för att deala med dem. Inte för att han kanske hanterade dem särskilt väl - mest försökte distrahera sig med att tänka på annat, försöka stänga ner dem igen.
Men rebellerna hade förstås blivit överdrivit förtjusta i att ha hittat sin frontfigur ibland dem till och med, och tillsammans hade de genast börjat planera för hur dem skulle avslöja sig inför folket. Airdan tyckte det kändes helt overkligt att vara igång med det här efter alla års väntan - spännande, men också väldigt skrämmande. Men han hade heller inget att förlora mer än sitt eget liv, och vad skulle det ens vara för förlust? Då hade han försökt istället för att fortsätta leva gömd. Tills sist hade planerna kulminerats till denna dagen, då han ihop med några andra män ifrån rebellerna tagit sig upp till slottet och den balen som för närvarande pågick. Airdan hade velat gå dit själv men till sist låtit sig övertalas till att åtminstone ha med sig någon, trots att detta besök var dömt till att bli tillfångatagna - men deras enda mål var egentligen att visa upp honom för folket.

Nästan direkt efter tjafset med Airdan hade hon återvänt till värdshuset för att samla ihop sitt pick och pack. Det var dags att återvända hem. Att träffa sina föräldrar igen, särskilt sin far, var ingenting hon längtade överdrivet mycket till men hon tröstade sig med tanken på att hans dagar ändå var räknade. Det kändes lite bitterljuvt att lämna det här stället. Eller kanske mer en viss person. Hon skakade på huvudet åt sig själv. Så kunde hon inte tänka nu. Hon behövde sätta sina känslor för Airdan åt sidan. Helst av allt borde hon glömma dem, intala sig själv om att hon inte alls hade fallit pladask för honom. Det var en ramsa hon skulle ha gott om tid att upprepa i huvudet under sin hemresa.
Ungefär tre veckor efter hennes hemkomst var det dags för en bal i kungens ära. Han hade födelsedag och självupptagen som han var ville han höra folk hurra och ropa hans namn som om han var Guds gåva till mänskligheten.
Cordelia var klädd i en vacker midnattsblå klänning av det mest utsökta sidentyget. Hennes hår var utsläppt men hade band av diamanter och pärlor invirade i lockarna som prydnad. Hon höll sitt lilla avstånd från kungaparet: stod för tillfället halvt lutad mot en vägg och mumsade på en bit härligt saftig citronpaj.

Airdan hade svårt att förstå vad hans kompanjoner för dagen hade för anledning att vara med. Dem hade försökt övertala honom att det var för att visa att han inte stod helt ensam i detta, medan Airdan tyckte det var idiotiskt av dem att följa med. Trots allt räknade dem med att åka fast, och att riskera deras liv för en sådan sak kändes bara helt onödigt. Men det var trots allt deras val, och ärligt talat så var han också lite glad över att ha med sig någon. Han var långt mer nervös än vad han borde vara, och mer än vad han ville erkänna. Men de senaste veckorna hade varit omtumlande, det hade hänt otroligt mycket på så kort tid. Ännu mer overkligt efter en så lång periods planering. Möjligheten att även Cordelia skulle vara där gjorde honom än mer nervös - rörde upp de där känslorna han ansträngt sig så hårt för att stänga av, tysta ned.
På något vis hade rebellerna lyckats få fram åtminstone ganska högadliga kläder åt de tre, där de gick in emot balsalen. Det hade gått förvånansvärt bra att ta sig såhär långt förbi vakterna, men han visste att det var självaste lejongropen som de nu skulle in i. Det faktum att han gick in där, med sin äkta ögonfärg kändes.. overklig.
Det kändes som en evighet innan de kom fram till balsalens dörr, fick upp den och klev in. Genast drogs en del blickar ditåt med tanke på att de dök upp en god stund efter att självaste balen startat - men snabbt hörde han också viskningarna börja då de såg vilken ögonfärg han hade.