Over the rainbow [PRS]

Varför är Loui nervös för? Han har egentligen ingen aning själv. Om det varit så att han bara skulle ha gått till Hogsmeade med Madison eller William så hade han ju inte varit det minsta nervös, men nu är han det. Han har stött på Zhíyuan en del under veckan som gått, och sakta men säkert så har lördagen kommit när de ska ta någonting att dricka tillsammans. Hjärtat bultar likt förbannat där inne i bröstkorgen på honom och han försöker envist att inte tänka på det. Däremot gör inte hans syster eller bästa vän det lättare för honom. Madison ligger där på mage i hans säng och betraktar sin tvillingbror, medan William sitter bredvid henne och lutar sig mot väggen. De båda två är väldigt intresserade av vad det är som pågår. Louis syster hade nämligen blivit väldigt road och förvånad när han frågat Zhíyuan om han ville ta ett glas vin någon gång, det är liksom inte något hon någonsin trott att Loui skulle göra. Hon hade inte förstått hur de två kommit så nära varandra på bara ett dygn, men hon klagar inte. Loui verkar lycklig över det, så då är hon också det.
”Så, är du nervös över er lilla dejt?” Undrar Madison och lutar huvudet på sniskan medan hon tuggar på sitt tuggummi. Loui skickar en sträng blick mot henne och knäpper de sista knapparna på den mörkbruna sidenskjortan. Eller ja, självklart inte äkta siden, men det ser ut som det. Skjortan passar bra till de svarta kostymbyxorna, det ser både fint och casual ut.
”Det är ingen dejt,” svarar han och ser sig själv i spegeln. Även om han nu kanske har lite känslor för den jämnåriga slytherineleven så förväntar han sig inte direkt att det är en dejt, mer ett tillfälle för dem att umgås. Det är inte som att Zhíyuan har liknande känslor för honom, så därför ser Loui det inte som en dejt.
”Jag har inte sett någon bry sig så mycket om hur de ser ut om det inte handlar om en dejt,” påpekar William med ett litet flin på läpparna. Uppenbarligen är han lika road som Madison, och det irriterar Loui väldigt mycket faktiskt. Louis blängande blick förflyttas till William, som inte verkar bry sig ett dugg om den mördande blicken.
”Det är ingen dejt,” upprepar Loui och drar på sig sin långa kappa. Även om det varit rätt fint väder när han och Zhíyuan varit ute för en vecka sedan så har det definitivt börjat bli svalare på kvällarna. Artonåringen drar till sig sin väska och nickar mot dörren, en gest som ska visa att det är dags att röra på sig. ”Jag kan inte lämna er två ensamma här, ni får gå till ert egna elevhem.” Madison putar med underläppen, men hoppar ändå upp på fötter så att de kan börja röra sig ut ur sovrummet.

De två vännerna följer med ut från Ravenclaws elevhem. Jodå, Loui har bjudit in dem och smugglade med Madison upp i killarnas sovsal. Det var inte direkt någon annan där, så vad spelade det för roll?
”Lycka till på din dejt nu då,” säger tvillingsystern retsamt och kramar snabbt om Loui. ”Skynda dig, så att du inte blir sen.” Än en gång så blänger Loui mot henne och skakar på huvudet.
”Det där kommer aldrig att bli tröttsamt..” Muttrar han, men besvarar hennes kram. ”Vi ses imorgon.”
”Vi får se, vi ska till Hogsmeade också, vi kanske möter er där. Försök att hålla händerna i styr!” Svarar William och vinkar mot sin vän medan de börjar röra sig tillbaka till sitt egna elevhem. Loui suckar djupt och vänder på klacken med händerna nere i de djupa fickorna på jackan. De skulle möta varandra vid den stora porten vid klockan 20. Loui ser ner på sitt armbandsur och nickar för sig själv, ungefär tio minuter kvar så han hinner gott och väl.

Loui kommer snabbt fram till porten och börjar gnaga febrilt i sin underläpp. Alltså varför är han så nervös över? De är vänner, ingenting annat. Kan han inte bara vara lugn? Herregud vad jobbig han ska vara.

Lördagen hade rullat på i en väldans fart och det kändes som om Zhìyuan inte fått någonting gjort överhuvudtaget. Det hade varit meningen att han skulle sitta och studera under förmiddagen, men det hade gått rakt åt helvetet. Istället hade han funnit sig själv fundera över vad han skulle ha på sig under kvällen, vilket senare kommit att visa sig inte var någon lätt sak. Alls.
Artonåringen stod framför spegeln i sovsalen, med en handduk virad runt höfterna och håret smått vårt efter duschen han nyss tagit. Ja, vad i helskotta skulle han nu ha på sig? Med händerna i sidorna gnagde han sig själv löst i underläppen, medan Junghoon låg på sängen bakom honom och läste i en av läroböckerna från nattduksbordet.
”Hur svårt kan det vara?” Undrade hufflepuffaren och vände sida i boken, utan att ens vrida upp blicken för att kolla på sin vän. ”Du ser redan bra ut så varför är du så orolig över kläderna? Helt ärligt skulle du kunna gå klädd i en soppåse och fortfarande se ut som en gud”, fortsatte han uttråkat och himlade med ögonen för sig själv. Tyvärr var det där sant, Zhìyuan skulle kunna klä på sig i princip vad som helst och fortfarande se bra ut, men han ville liksom göra en ansträngning. En tydlig ansträngning.
”Du vet att det är betydligt mer komplicerat än så”, muttrade artonåringen och vände sig om för att rota omkring i sin koffert efter ett par underkläder och ett par svarta kostymbyxor. De fick duga, de såg propra ut och det var just den känslan han var ute efter. På överkroppen fick det sedan duga med en svart turtleneck tröja och så ett par svarta sneakers på fötterna.
Zhìyuan tittade sig själv i spegeln ännu en gång och snurrade runt några gånger, samtidigt som han torkade håret med hjälp av trollstaven. Det såg bra ut, kanske inget överdrivet, men simpelt och snyggt.
”Ser det okej ut?” Undrade slytherineleven och vände sig om mot sängen, där Junghoon äntligen vände upp blicken.
”Du ser bokstavligen alltid okej ut men ja, du ser proper ut”, sade den jämnårige eleven och slog igen boken han läst i. ”Ska vi dra då?”

Vägen upp från fängelsehålorna var lång och jobbig. Junghoon avvek vid köket och därmed Hufflepuffs elevhem, vilket lämnade Zhìyuan ensam med sina tankar medan han klättrade uppför de långa spiraltrapporna. Vad var det här han skulle på ens? En dejt? Det kändes som om det var det, men samtidigt ville han inte få upp förhoppningarna. Att Loui kände likadant som honom var långt ifrån stadgat. Och det kanske det skulle förbli. För vem kunde egentligen gilla någon som Zhìyuan efter att de fått reda på så mycket skit om honom? Efter att de varit med och bevittnat honom vid hans absolut värsta tidpunkt? Nej, det var klart att ingen kunde göra det.
Artonåringen ruskade på huvudet för sig själv där han gick uppför trappstegen. Det här var förmodligen ingenting mer än en trevlig liten sammankomst mellan två vänner, varken mer eller mindre. Så att gå och förvänta sig något mer, nej det fick han allt ta och skita i.

Prick klockan 20 anlände en smått flåsandes Zhìyuan vid den stora porten, där han placerade händerna på knäna ett slag och tog några djupa andetag. Merlin, vägen upp från fängelsehålorna var inte lätt inte.
”Jag är inte sen va?” Undrade artonåringen och vände slutligen blicken mot Loui, vilket genast fick kinderna att hetta till. Fan vad bra han såg ut, i de där kostymbyxorna och kappan, tillsammans med det lockiga håret och de där ljusblå ögonen han inte kunde få nog av.
Slytherineleven tog ytterligare några andetag innan han rätade på sig och gick fram till den andre, osäker på om han skulle ge honom en kram eller inte. Hur gjorde man i situationer som denna?

Det var skönt att Loui tog steget att ge Zhiyuan den där kramen, det gjorde det lite lättare för artonåringen att veta hur han skulle bete sig. Utan att tveka besvarade han den lilla omfamningen och höll fast vid den ett slag, innan han släppte den jämnårige och tog ett steg tillbaka, med händerna nergrävda i fickorna på den långa kappan han bar. Kinderna hettade fortfarande som om de stod i eld och ett leende hade letat sig upp över de rosiga läpparna. Fan vad fånig han kände sig, nästan som om han var flertalet år yngre igen och återupplevde sin första crush. Nu hade han förvisso inte haft en crush på någon innan, men det kvittade. Han kunde i alla fall gissa att det var så det skulle ha känts.
”Jag vet inte riktigt”, svarade Zhìyuan när Loui sedan frågade vart de skulle gå. Madam Puddifoot’s tebutik var ju alltid mysig, men det kanske skulle göra det hela lite för uppenbart? Plus att han tvivlade på att de serverade vin eller någon annan form av alkohol där. Så vad kvarstod då? Tre kvastar och Svinhuvudet, varav tre kvastar helt klart var att föredra.
”Kanske tre kvastar? Det måste ju finnas något litet hörn där det är lugnare”, föreslog slytherineleven och följde efter den andre ut från skolans värme.

Det var kyligt därute, med vinden som ven genom träden och månens svaga ljus som spred sig över dem. Den hade börjat försvinna vid det laget, men det gick fortfarande att se den hänga däruppe på den mörka himlen, klart och tydligt. Håren över armarna stod med ens på ända och artonåringen ruskade lätt på sig. Usch, han hade aldrig gillat det där skenet och skulle nog aldrig göra det, av uppenbara skäl.
”Du ser bra ut ikväll”, sade Zhìyuan plötsligt och vände sin fulla uppmärksamhet mot Loui, där de gick sida vid sida. ”Inte för att du inte brukar göra det..” tillade han kvickt därefter och rodnade ytterligare. Vägen från slottet till den lilla byn slingrade sig framför dem och ljudet från deras steg kunde tydligt höras över de svaga vindarna. De var ensamma på grusvägen, vilket fick det att pirra ännu värre i magen på artonåringen. Han hade bra gärna lust att fånga upp Louis hand i sin egen, men det skulle nog bara ses som konstigt. Kanske det till och med skulle skrämma bort den andre? För återigen, vem kunde egentligen tycka om någon som Zhìyuan? Han var alldeles för full av problem. Nu hade ravenclaweleven inte verkat tycka att det spelade någon större roll, men det kanske bara var en fasad? Fast varför hade han då bjudit med honom ut? Åh, huvudet var alldeles fullt av tankar och det drev sakta men säkert slytherinaren till vansinne.

När de nådde fram till de stora portarna som ledde bort från skolan och mot antingen Hogsmeade eller Hogsmeade station, stannade Zhìyuan till och vände sig mot Loui. Därefter höll han ut en smått darrande hand mot den andre, med kinder som verkligen brann vid det laget. Det var lite av ett test, för att se vad den här kvällen egentligen betydde, men också för att han genuint var nyfiken över vad det var som rörde sig där bakom pannbenet på Loui.
”Om du inte misstycker alltså..”, mumlade Zhìyuan och vände bort blicken. ”Tänkte eftersom det är mörkt och du inte gillar mörker..”, fortsatte han därefter och kliade sig i nacken med den andra handen. Merlin.

Borde Loui inte ha kramat Zhìyuan? Jo det borde han absolut ha gjort! Om något så hade artonåringen uppskattat det och han hade bra gärna hållit fast i den där kramen lite längre. Men det hade nog varit att gå över gränsen, eftersom han inte visste vad det riktigt var den andre hade i åtanke angående det hela. En kram hade däremot varit helt rätt val och det hade nog blivit uppenbart när han besvarat den utan att tveka en endaste liten sekund. Det hade varit mysigt att bli omfamnad på det där viset av huvudprefekten, någonting han aldrig på tusen år trodde att han skulle ha ens kommit i närheten av att tänka. De var liksom ett ytterst udda par, precis som Madison och Junghoon påpekat veckan tidigare.
”Vad pratar du om? Det är väl klart att du borde ha kramat mig, annars hade jag gjort det”, sade Zhìyuan och skakade på huvudet, med ett leende på de rosiga läpparna och kinderna röda som två tomater igen. Varför var kinderna alltid tvungna att bete sig på det där sättet? Det var högst irriterande och genant. Däremot verkade det inte bara vara slytherineleven själv som var nervös och kände sig smått generad, nej för Loui verkade vara inne på exakt samma bana. Och det, det kändes väldigt betryggande.

Tre kvastar fick det bli, det var nog ändå rätt val av dem. Även om baren förmodligen skulle vara knökfull vid det laget, skulle det nog gå att hitta något hörn där det var lite lugnare och fanns plats. Det var förvisso en lördagkväll, men det kvittade. Problemet låg väl i att det inte bara var elever och lärare från Hogwarts som skulle vistas därinne, utan även folk från de andra två skolorna som var på besök för tillfället. Det fanns en risk att det skulle försvåra saker och ting, men blev det för trångt och klaustrofobiskt fick de väl ta med sina drickor ut på den lilla terrassen. På något sätt skulle det gå att lösa, det var ett som var säkert. Lite folk skulle inte få förstöra deras dejt, eller vad det här nu var.

När Louis kinder flammade upp, spred sig ett ännu bredare leende över läpparna på artonåringen. Åh, herregud vad söt han var! De där rosiga kinderna tillsammans med de ljusblå ögonen och lockarna som studsade kring ansiktet på honom, de fick Zhìyuan bara att sjunka ännu djupare ner i vad som förmodligen var någon form av attraktion. Han var liksom dödligt söt och helt ärligt gjorde det slytherinaren smått galen. Egentligen var allt han ville göra att slänga armarna om den kortare eleven och lyfta upp honom, pressa läpparna mot den andres respektive och gräva ner fingrarna bland de där mjuka lockarna. Men det där var förbjudna tankar. Väldigt förbjudna.
”Ja, det tycker jag”, konstaterade artonåringen och vek undan med blicken, fäste de mörka ögonen på skorna istället. Fan vad nervös han var, det riktigt kliade i kroppen. Han visste knappt vad han skulle ta sig till i den stunden.
”Tack”, svarade Zhìyuan när Loui påpekade att han också såg bra ut. ”Men jag ser knappast alltid bra ut..runt fullmånarna ser jag ju ut som ett troll”, fortsatte han med ett litet skratt. Jo, det gjorde han ju faktiskt, och inte så lite heller.

Kinderna hettade som aldrig förr när Loui sedan nästlade in sin hand i Zhìyuans egna, och de rörde sig ut genom de stora grindarna mot Hogsmeade. Det kändes så bra att ha den jämnåriges hand i sin egen - det fick magen att pirra ännu värre och hela kroppen att vibrera. På ett bra sätt såklart.
”De verkar vara väldigt intresserade av våran relation”, konstaterade artonåringen med ett lätt skratt och himlade med ögonen. Jaså Louis vänner hade insisterat på att det här var en dejt? Men hade de ens fel gällande det där? Knappast och faktumet att den jämnårige ställde den där frågan fick hjärtat att skutta till därinne i bröstkorgen. Betydde det att han kände likadant som Zhìyuan gjorde? Med största sannolikhet, ja.
”Hm, vad tycker du att det är? Jag skulle inte ha något emot att kalla det för en dejt”, mumlade slytherinaren tillslut och rodnade som aldrig förr, han var verkligen tomatröd i hela ansiktet och hade nästan lust att sjunka ner genom jorden och försvinna. Men det var ingen idé, för de hade just nått utkanten av den lilla byn och fan vad skönt det skulle vara att få lite alkohol i sig.

Gud nej, om något såg Zhìyuan alldeles förskräcklig ut innan fullmånen, med den nästintill gråa huden, de färglösa läpparna och mörka påsarna under ögonen. Till och med håret påverkades och naglarna blev gulaktiga och vassa, precis som tänderna. För det var en jävla skillnad på hur artonåringen såg ut om man jämförde med för strax över en vecka sedan. Nu var huden en ljus, uppfriskande färg och läpparna rosiga. Påsarna under ögonen var också borta och han hade färg i ansiktet på ett sätt som var varmt snarare än clownliknande.
”Tycker du verkligen det eller säger du så bara för att vara snäll?” Undrade artonåringen med ett litet skratt och skakade på huvudet. Merlin, nej, han tyckte då allt själv att han sett ut som ett troll när de först lärt känna varandra. Loui hade å andra sidan sett perfekt ut, vilket han alltid gjorde i slytherinelevens ögon. Eller han hade i alla fall gjort det den senaste veckan, nu när de börjat lära känna varandra bättre. De hade förvisso inte hängt med varandra så mycket under veckans gång, men de hade pratat några gånger med varandra och ätit lunch tillsammans en av dagarna. Och varje gång de setts hade magen gått i spinn på Zhìyuan, som inte verkade kunna styra över det där för fem öre. Den andres blotta närvaro gjorde honom alldeles varm inombords och fick fjärilarna att flyga, ofta hela vägen upp till kinderna som uppenbarligen inte kunna hålla sig vid sin normala, diskreta färg.

Det skulle nästan bli lite skönt att komma tillbaka in i värmen, för även om de höll varandra i handen och Zhìyuan kände sig alldeles varm inombords, frös han fortfarande på utsidan. Först hade han tänkt lämna slottet utan den långa, svarta kappan han nu bar, men det var tur att han inte gjort det. Han hade väl hunnit förfrysa innan de nått fram om han gjort det dumma draget.
”Helt ärligt har jag också varit lite nyfiken”, erkände artonåringen och sneglade ner mot deras händer, som svingade lätt fram och tillbaka medan de rörde sig genom den lilla byn. Åh, det kändes så förbaskat bra att hålla den andre i handen, att känna hans hud mot sin egna, så förbaskat jävla bra.
”Medan vi var i sjukhusflygeln kändes det liksom om om det skapades någon form av band mellan oss och tja, jag har inte riktigt kunnat släppa det där”, fortsatte den längre av de två och betraktade de små husen de passerade medan de banade väg mot baren en bit längre in. Zhìyuan skrattade därefter till. Ärligt? Ja, ärligt.
”Ärligt”, svarade han med ett leende. ”Trodde du inte?” Undrade han därefter och rynkade på ögonbrynen en smula. Det kanske inte var så konstigt att Loui trodde det, men å andra sidan hade väl slytherineleven sänt ganska så starka signaler under veckans gång? Han tyckte i alla fall att han hade gjort det.
”Är det inte uppenbart att jag är intresserad av dig? Har aldrig rodnat så mycket i hela mitt liv”, berättade artonåringen i samband med att de stannade till utanför Tre Kvastar, där det myllrade av folk både utanför och inne.

Loui himlar lite med ögonen och puttar retsamt till den andre med sin armbåge, väldigt lätt. Kanske det varit lite att överdriva, men i hans ögon så är det väldigt svårt att inte finna slytherineleven snygg, han vet inte riktigt hur det fungerar. Under dagen som de först börjat prata med varandra så hade han sett väldigt sliten ut, blek och gulaktiga naglar. Det var uppenbart att han inte mådde bra, och även uppenbart att han inte varit lika snygg som han brukar vara. Av någon anledning så hade han ändå funnit den jämnåriga attraktiv, vilket är underligt med tanke på att han nog skulle ha rynkat på ögonbrynen om någon annan sett ut på det viset.
”Jag tycker verkligen det, men samtidigt så kan jag nog vara lite biased,” berättar han med ett svagt litet leende. Det visar väl egentligen att Loui även är attraherad av honom som person också, och inte bara hur han ser ut. ”Hur som helst, även under fullmånen så ser du rätt bra ut, åtminstone i mina ögon. Men nu när du är helt frisk så är det nog svårt för alla att förneka att du inte ser bra ut.” Mumlar han och känner hur kinderna hettar till. Han själv förstår inte riktigt hur Zhíyuan kan känna liknande känslor för honom.. han ser ju betydligt mer bättre ut än vad Loui gör, åtminstone tycker han det. Som sagt, han känner sig lite medelmåttig i jämförelse. Artonåringen drar en hand genom de fluffiga lockarna och vänder bort sin blick så att han ser rakt fram istället. ”Du kommer nog märka så småningom att jag inte ser så bra ut, inte egentligen.”

De ljusblåa ögonen glider över husen som de passerar. Det är väldigt gulliga små hus i olika små färger. I de små husen så lyser varma ljus, som skiner upp vägen lite grann. Loui har alltid tyckt att Hogsmeade är väldigt fint och välkomnande, och om han inte varit så stressad över studierna hela tiden så hade han nog besökt byn betydligt oftare. Ibland kan han sitta på ett ut av kaféerna och studera, men då finns det mycket som snor hans fokus och får honom att tappa bort sig. Tidigare under dagen så hade han suttit och studerat väldigt mycket, det är som att han måste göra upp för den här kvällen då han missar timmar att studera. Samtidigt så försöker han påminna sig själv om att inte studera för mycket, det finns så mycket han missar om han gör det. När Zhíyuan sedan berättar att han känner att det skapats ett band mellan de två när de varit vid sjukhusflygeln så nickar Loui instämmande. Han kramar försiktigt om den andres hand lite ytterligare medan leendet växer sig.
”Eller hur? Vi har bara känt varandra en liten stund men det känns ändå som ett litet band,” mumlar Loui, lättad över att han inte varit den enda som märkt det. Han trodde att han kanske bara inbillat sig det, men det gjorde han visst inte. Det är en bekräftelse som han behöver, och nu har han fått den. Kinderna hettar till av det slytherineleven säger och han skakar lite på huvudet, nej han hade inte trott att den andre varit intresserad av honom.
”Jag antar att jag är rätt dålig på att läsa av sådant,” svarar han och kliar sig bakom nacken medan han ser ner på sina skor. Nu i efterhand så kanske det har varit uppenbart, men det är iallafall inte någonting som han tänkt på.. mest hoppats på. ”Tycker du att jag var för uppenbar?”

Det är väldigt fullt med människor där vid Tre kvastar, precis som de två trott. Loui blir lite besviken över det då han bra gärna hade velat sitta ifred med Zhíyuan, men kanske det finns ett avskilt bord lite längre in?
”Skulle du vilja sitta ute eller inne?”

Hogsmeade såg väldigt mysigt ut kvällen till ära, med de upplysta fönsterna inne i de små husen och alla glada färger som fanns både kors och tvärs.
Artonåringen grimaserade mot Loui när han knuffade till honom med armbågen. Vadå? Det var ju sant att han såg ut som en troll när fullmånen närmade sig, så varför hade den där lilla knuffen varit bra? Han putade smått med underläppen och blängde mot den jämnårige ett slag, innan ansiktet så småningom mjuknade. Var han biased? Varför var han det? Zhìyuan kliade sig själv i nacken och sneglade mot den andre. Det där kändes väldigt bra att höra av någon anledning, bättre än slytherinaren förväntat sig att någonting sånt där någonsin skulle kunna kännas.
”Tack, du förstår inte hur bra det känns att höra det från dig”, mumlade artonåringen och rodnade djupt. Åh, det kändes verkligen bra att höra, särkilt när det kom från Loui. Det var en sak att höra det från Junghoon och en helt annan grej att höra det från huvudprefekten bredvid honom. Magen pirrade liksom till på ett annat sätt och han kände sig alldeles varm inombords, trots att det egentligen var kallt utomhus.
”Det är svårt att förneka att du ser bra ut också, vilket är varför jag inte gör det”, fortsatte han efter en liten stunds tystnad och drog sedan samman ögonbrynen. ”Jag tvivlar starkt på det där, det finns nog ingenting som skulle få mig att tycka att du inte såg bra ut”, berättade han ärligt och ryckte lite på axlarna.

Medan de fortsatte över huvudgatan drog Zhìyuan på munnen. Han kände sig lycklig inombords och det syntes nog även på utsidan. Och varför skulle han inte göra det? De hade bokstavligen precis erkänt för varandra att de gillade varandra.
När Loui sedan kramade till artonåringens hand, kramade han tillbaka den andres respektive. Det här var nog den bästa känslan i hela världen, med fjärilarna som susade omkring inne i magen och kinderna som nu hettade på ett nästan behagligt vis. Som tur var var det ganska mörkt ute fortfarande, så man kunde nog inte se dem sådär jättetydligt.
”Jag tycker väldigt mycket om dig”, mumlade slytherinaren tillbaka och strök försiktigt med tummen över den andres hand, där de nu stod och kollade in mot Tre Kvastar. Det var som sagt väldigt fullt både därinne och ute, men de skulle nog lyckas hitta något litet hörn under trappen eller något där det inte var så fullt, främst pågrund av alla spindlar. Men de störde inte direkt artonåringen, så det kvittade ju.
”Hm? Åh, nej, jag tycker inte att du har varit för uppenbar, men det kan också bero på att jag var för upptagen med att vara förvirrad över mina egna känslor och försökt få mina kinder att lugna ner sig”, berättade Zhiyuan med ett litet skratt och himlade med ögonen åt sig själv. ”Kanske vi båda två varit rätt uppenbara utan att lägga märke till det?” Undrade han fortsättningsvis och började dra med Loui mot dörren som ledde in i baren.

”Jag tycker att vi sitter inne”, konstaterade Zhìyuan och höll upp dörren för Loui, efter att han motvilligt släppt den andres hand. ”Det blir för kallt att sitta ute, även om vi skulle gå och lyckas bli fulla”, fortsatte han därefter och släppte dörren när de båda två var inne, där ljudnivån var betydligt högre än den varit för några sekunder sedan. Det var verkligen tjockt med folk, speciellt vid baren.
”Vart vill du sitta? Det brukar vara ganska tomt runt trappen pågrund av alla spindlar”, sade artonåringen, tillräckligt högt för att höras över allt ljud.

Med tanke på att det blivit så mörkt ute under kvällarna den här veckan så höjer Loui blicken upp mot skyn. Där finner han små stjärnor som lyser upp himlen. Det är så vackert, han blir alltid lite lugnare när han ser stjärnor på himlen, han förstår inte riktigt hur det funkar, men så är det. Även om det är lite kyligt så känns det också friskt. De ljusblåa ögonen sneglar mot Zhíyuan när han berättar att det känns bra att höra det från Loui, vilket leder till att leendet växer. Jösses, än så länge har han ju lett hela tiden. På något sätt så gör den jämnåriga honom väldigt glad inombords, och det känns så fint att vara där med honom. De sammankopplade händerna gör honom alldeles varm och lycklig, är det töntigt? Är det töntigt att ha blivit så förtjust i någon på bara en vecka? Det är som att han är tonåring och får sin första crush, det är en härlig känsla, men också väldigt krävande. Han vill ju vara perfekt nu, inte göra bort sig. Men han påminner sig själv att han troligen kommer att göra bort sig, det har han ju en talang för. Det känns bra att få den där komplimangen.. att få komplimanger från honom känns helt annorlunda än om det varit från hans syster eller vän.
”Tack..” Mumlar han med röda kinder, som nu liknar två stora tomater. Åh, förhoppningsvis gömmer mörkret hans rodnad iallafall.

Okej, så fjärilarna börjar bete sig hejvilt där inne i bröstet på Loui när slytherineleven berättar att han tycker om honom väldigt mycket. Att den andre stryker sin tumme över hans hand gör det inte riktigt bättre. Hjärtat dunkar likt förbannat, vad är det som pågår där inne egentligen?
”Jag tycker väldigt mycket om dig också,” erkänner Loui efter en stunds tystnad. Han har inte känt såhär för någon tidigare, det är ingen som påverkar honom lika mycket som Zhíyuan nu gör. Det är lite läskigt faktiskt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är så nytt. De andre har nog rätt, de hade säkert varit uppenbara utan att de lagt märke till det själva. Loui hade liksom inte haft någon aning om att den jämnåriga kände ungefär likadant.
”Jag tror att Madison och Junghoon tyckte att vi var lite uppenbara iallafall,” säger han med ett litet skratt och skakar på huvudet. Ja, Madison hade iallafall tyckt att det varit uppenbart. Hon hade retat honom hela veckan och varit fruktansvärt nyfiken.

Artonåringen gnager sig i underläppen medan blicken glider över alla bord där inne. Hm. Det är fullt med människor inne på baren, och högljutt är det också. Kanske de borde ha kommit lite tidigare så att de kunnat få ett riktigt bra ställe att sitta vid, men några lediga platser finns det. Lite av den värme som spridit sig över Louis kropp släpper när Zhíyuan tvingas släppa hans hand, men han hoppas på att få hålla i den lite senare.
”Under trappen blir toppen,” artonåringen griper försiktigt tag i den jämnåriges hand så att de inte ska förlora varandra i folkmängden. Han börjar leda den andre mot trappen, där det mycket riktigt var rätt tomt på människor. Nu är Loui inte jätteförtjust i spindlar direkt, men han är inte rädd för dem, så det funkar. När de kommer fram till ett tomt bord med sköna fåtöljer så släpper han taget om Zhíyuans hand för att slå sig ner. ”Vet du vad du vill ha?”

Så med andra ord tyckte de två eleverna väldigt mycket om varandra? Det var ju bra att det inte var ensidigt, utan att deras känslor verkade gå åt båda hållen. Zhìyuans mage var alldeles varm vid det laget, för att inte tala om hans tomatröda kinder. Han kände sig lycklig över det hela, på ett sätt han aldrig upplevt innan. Det här var ju trots allt den första gången han gillade någon på riktigt, så det kanske inte var så konstigt att känslorna var smått överdrivna. Ungefär som någon som aldrig hört fågelkvitter förut men helt plötsligt fick höra det för den första gången, det var den känslan han hade i kroppen.
Det kvittade för artonåringen att det var fullt med folk inne på baren, de skulle ändå bara ha fokus på varandra så det blev lite som om de var i sin egna lilla värld. Hjärtat skuttade omkring inne i bröstkorgen på honom och det tog ett extra stort hopp när Loui ännu en gång greppade tag i en av händerna, för att föra honom genom den tjocka folkmassan och vidare bort mot trappan. Det var mycket riktigt lugnare därborta och ljudnivån var aningen lägre, vilket faktiskt tillät en att höra sina egna tankar.

Bordet de slog sig ner vid var litet och runt, med två fåtöljer hörandes till sig. Det var placerat snett under trappan bredvid ett stort fönster som vette ut mot den spökande stugans håll - som såg ut som om den kunde tänkas blåsa ikull där i vinden. Zhìyuan hade spenderat några nätter därinne tillsammans med sin bror och det hade alltid varit lika obehagligt. Nu hade de som tur var lyckats få lamporna att fungera och de hade haft varandra, men hela auran var ändå obehaglig, kylig på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva. Han hade lämnat några djupa skåror över golvet därinne och gnagt sönder ett sängben eller två, men det hade redan varit ganska förstört så det hade inte spelat någon större roll.
När Loui släppte Zhìyuans hand, blev den sistnämnde nästan lite besviken, men vad hade han förväntat sig? Att han greppat tag i handen igen för att inte släppa den resten av kvällen? Tja, drömma kunde man ju alltid göra.
”Åh, jag tar gärna vin eller någonting liknande..kanske en riktig honungsöl skulle gå också”, sade han och pillade lite med sina fingrar när han slog sig ner i fåtöljen mittemot den andres. Tänk att de verkligen var där, att de var på en dejt. Han kunde inte riktigt få huvudet runt det faktumet.
”Om vi säger såhär, jag tar gärna samma sak som dig”, fortsatte han efter en liten stunds tystnad och log mot Loui, samtidigt som han drog av sig kappan han burit när de var ute. Tröjan han bar därunder satt som handen i handsken över den slanka, men samtidigt muskulösa, överkroppen. Den var långärmad och svart, vilket matchade med hans hår och minst lika mörka ögon.
”Ska vi shotta något också? För att få upp värmen lite”, föreslog artonåringen och lutade sig tillbaka mot fåtöljen. Ville han bli lite småfull så att han kunde göra en massa dumma grejer? Kanske.

Det är rätt mysigt där på tre kvastar, när man kan sitta borta från alla andra. Det är lite underligt, Loui skulle nog ha lätt blivit påverkad av allt ljud och inte kunnat koncentrera sig på samtalet eller personen framför honom, men nu är det annorlunda. Han kan liksom inte slita sitt fokus från Zhíyuan, blicken är fäst på honom och kommer nog inte lämna honom på ett tag. Artonåringen tar av sig sin kappa och hänger upp den på stolryggen. Det känns lite svalt till en början, nu när han varken har sin kappa eller den jämnåriges hand att krama om.
”Det enda utesluter inte det andra,” påpekar han med ett finurligt litet leende på läpparna. Nu brukar han inte dricka särskilt mycket på en och samma kväll, men det kommer vara lugnt. Han har rätt bra koll på hur mycket han hantera, bara han kan slappna av lite och göra lite dumma saker. Lite riktig honungsöl och något glas vin skadar inte direkt.
”Jaså? Du tar samma som mig? Får ofta så himla hög beslutsångest,” berättar han och gnager sig i underläppen, jodå. Det kommer han att lösa, det är inte direkt så svårt, både honungsöl och vin är gott. ”Kanske börjar med honungsöl? Det är varmt och är rätt kall..” Rabblar han och känner hur kinderna blossar upp. Det gör det inte direkt lättare när den jämnåriga tar av sig jackan. Men vad fan, varför ser han alltid så snygg ut? Han tvingar bort blicken och låter den landa på bardisken en stund. När slytherineleven sedan undrar om de ska shotta också så skjuts ögonbrynen upp i pannan på honom och leendet växer. Shotta? Det har han inte gjort på ett tag, han undrar lite hur han kommer hantera det.
”Absolut, vänta här så går jag och hämtar,” Loui hoppar upp på fötter och slänger en sista blick på Zhíyuan innan han rör sig genom folkmässan, påväg till baren. Han undrar lite hur lång tid det kommer att ta för honom att få beställa med tanke på alla människor.. aja.

Det tar en liten stund, men betydligt snabbare än vad Loui hade förväntat sig. Bartendern har uppenbarligen inte riktigt någon koll på vem som stått där längst, och som tur är så kommer hon fram till Loui som inte väntat lika länge som många andra. Men det är väldigt skönt för honom iallafall. Han beställer två shots var, de får hämta fler sedan, och varsin honungsöl. Nu är utmaningen bara att balansera allting tillbaka till deras bord, vilket även det går förvånansvärt bra.
”Två shots och en honungsöl till herrn,” säger Loui och ställer ner drinkarna på bordet. ”Vi kan köpa fler shots senare om du vill ha mer sen.” Artonåringen sjunker ner på sin fåtölj, medan blicken automatiskt landar på slytherineleven igen.