Iliya PRV Vidomina & Medi

Alice såg å¨honom med en lugn blick innan hon nickade.
"Prins Eruiel var till stor hjälp. Utan honom skulle jag fortfarande springa och bara hittat tre." Sa hon med ett litet leende medan hon slog sig ner vid bordet. Kändes så underligt att sätta sig på kortsidan och hon började lyssna. jo hon visste om hur ondskan fanns i mörkret men hur kunde hon hjälpa?
"Om ni inte tar illa upp för frågan. Men varför är jag till stor hjälp? Det finns soldater i vårat rike som kan magi liksom mig fast de är starkare." Hon visade sin nätta hand.
"Jag är mest för läkning och styrka inom färder."

"Vi känner väl till området och dess natur omkring oss. Naturen har en väldig kraft som är användbar för oss. Eruiel vet om detta." Erebrir såg från Alice till sin son för att sedan se på Alice igen.
"De människor och andra som bor i staden har vi inte samarbetat med tidigare. Du har kommit hit till oss, Alice. Och det ser jag som ett tecken. Aftonstjärnan."
Erebrir pausade. "Våra vägar är menade att korsas. Låt inte din okunskap om alverna skymma våra möjligheter." Eruiel lyssnade intresserat. Än visste han inte vad hans far hade för idéer.
"Låt oss bli vänner och jag är säker att det ska vara en långvarig.", avslutade Erebrir.

Hon lyssnade och ville avbryta men lät honom prata klart. När han väl hade pratat klart harklade hon sig, sträckte sig efter sin bägare och drack från den.
"Det jag menar är att min okunskap är stor på många punkter. inte bara hos kunskaperna hos alverna Kung Erebrir. " Hon visade med handen och en fjuttig eld dansade på hennes finger.
"Detta är det enda jag kan åstadkomma genom eld. Tillräckligt att starta en ensam eld i härden men inget för att skada någon." Hon lät lågan dö innan hon vände på sin blick.
"Sen har vi ju vapen magi som jag verkligen inte vill delta min kunskap i."

"Din lärare kommer att lära dig det du behöver kunna."
"Far, det vet du inte."
Erebrir vände blicken åt sin son. Erebrir höjde frågande på ögonbrynen.
"Vi vet inte vad exakt Estagan, Alices lärare, lär henne.", förtydligade han.
Erebrir nickade och vände sig till Alice igen.
"Jag har förmågan att se det som varit och det som kommer att hända, Alice.", sa han sedan. Fortfarande lika lugn i rösten.
"Och jag har sett att du kommer att göra något stort. Vad det är, det vet jag inte.." Hans röst blev tunnare.
"Tror du, Alice, att du och Estagan kan hjälpa med mörkret som hotar oss?", frågade Eruiel då och tittade på Alice.

"Han har redan börjat men han ser ingen brådska i det bara." hon såg nu nervös ut och blev återigen sitt gamla jag.
"Nej han är ganska klurig. Inte ens jag vet vad han tänker alla gånger." Förklarade hon och såg sedan på honom.
"Jag kommer göra något stort? Hur menar ni ers majestät?" Frågade hon och flyttade sedan sin blick mot Eruiel.
"Jag tror han är mer villig att hjälpa er än våran egen kung. Soldaterna kommer och trakarserar honom. Mest för att få ut mig från huset." Hon skakade på huvudet.

Kung Haart svarade inte Alice, utan lyssnade på hennes ord.
Han funderade på denne Estagan. Erebrir kände inte till honom. Kanske han borde det?
"Jag kan inte svara mer än så är jag rädd.", svarade han henne. "Men ödsla inte tid att förstå det som varit eller komma skall. När din tid är inne så visar det sig för dig, aftonstjärnan."
"Han låter som en klok lärare.", skrattade Eruiel då och smakade av drycken från bägaren.
"Låt mig få träffa honom, Alice! Jag blir nyfiken på honom.", erkände Eruiel som blev ivrig igen, så som han varit på Alice när de först träffades ute i skogen.
"Jag ska meddela mina vänner om dig, aftonstjärnan.", sa Erebrir som förstod att deras möte höll på att ta slut. "Du är alltid välkommen hit till oss.", förklarade han och reste sig. "Jag är säker på att våra vägar kommer att mötas igen. Men just nu kallar mina plikter på mig. Adjö."
Eruiel såg efter kungen och vände sig sedan till Alice. "Nå? Tänker du visa mig ditt hem?", sa han lurigt och ivrigt.

Hon lyssnade på kungen och sedan log hon.
Han hade inte hört att han skulle kalla henne för Alice.
"Han är snäll. Hjälper mig med mina problem och andras . Väldigt klok är han." Sa hon och drack ur sin bägare. Reste sig och såg på sin nya vän.
"Det kan du få göra. Träffa honom menar jag." Hon gav honom ett hastigt leende och nickade.
"Ska bara hämta min väska och byta om. Jag kan verkligen inte behålla klänningen. Den är för vacker." Sa hon tyst.

Eruiel såg efter sin far, alvkungen. Ja, Alice hade nog haft rätt. Erebrir var en klok ledare. Och hans krafter kom väl till användning bland de andra. Det var en av anledningarna att de levde så fridfullt, trots ondskan som närmade sig.
Eruiel vände sig till Alice igen och blev förvånad över hennes ord. "Men.. Nej. Det där är en gåva från oss till dig. Behåll de.", svarade han och ställde sig lugnt upp från stolen. "Det passar dig." Han log vänligt och lät blicken vila på diademet på Alices hjässa. "Ett av våra mest käraste stjärnljus har du i håret. Bär det med stolthet.", sa han och blinkade med ena ögat åt hennes håll.
"Seså, vi ger oss av.
Jag tog mig friheten att skicka efter ingredienserna du hade kvar på listan. De kommer att bli levererade till din lärare- Estagan. Jag hoppas att du inte tog illa vid att jag fattade detta beslut utan dig."

Hon blev helt paff. Att hon fått dessa pressenter var hon inte beredd på och rodnade kraftigt igen. Blicken började vandra i rummet och hon såg på Eruiel med en sorgsen blick.
"Men det var mitt uppdrag. Han bad mig att göra allt och..." Hon tystnade och teg. Det hade varit vänligt av dem och hon sänkte huvudet.
"Jag tar inte illa upp. Men även de som vi samlade ihop?" Frågade hon försiktigt. Sedan såg hon ner på sina nätta vackra skor som hon fått.
"Ska vi gå eller ta oss med vagn?"

Eruiel såg bekymrat på Alice. ”Jag gick över en gräns. Förlåt mig.”, sa han och placerade en hand på sig bröst för att visa hur ledsen han var för att orsakat henne problem. ”Det du samlade upp är nog kvar i din väska?”, sa han fundersamt.
”Låt oss hästen. Rider du? Du kan få rida med mig. Jag tror att drottningen använder vagnen just nu.”, förklarade Eruiel och ryckte på axlarna.